Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.

Ett livstecken

Midnatten nalkas och här ligger jag min stuga och ensamhet, i Nordupplands djupa skogar. På fönsterrutan slår malarna i ett frekvent mönster. Hopplösa försök att orientera sig till skenet av de levande ljusen bredvig mig, ljus som bidrar till att jag lyckas hålla värmen under de råa sensommarnätterna. Det är stunder som dessa som får min själ i balans - stillsamhet och tystnad - omringad av inget annat än flora och fauna. Just denna natt är vindarna kraftfulla och högljudda, nästan lite hotfulla. Jag tänker på hur skönt hästarna måste ha det ute på de oändliga ängarna, bara ett stenkast från mitt lilla hus. Det här är ett livstecken från mig. Livet kunde inte vara så mycket bättre och vi mår så gott som bara möjlig. Många vackra äventyr har det redan bjudits på och ännu har vi så mycket kvar framför oss. Det är egentligen bara en sak som saknas...

Magiska, dimmiga ängar är här vardagsmat men något jag aldrig tar för givet. Denna bild tog jag för några kvällar sedan.

Framme i Marmas skogar

Hästarna är på plats och vi har bott här på gården i närmare en vecka nu! Dagarna har gått så otroligt fort att jag inte hunnit med så mycket och dessutom fungerar endast mitt internet på telefonen ute på landet. Det är faktiskt oerhört skönt att inte vara ständigt uppkopplad och jag får tid för viktigare saker. En sann semester!

För tillfället är jag tillbaka i stan då jag ska jobba och skriva prov imorgon, så jag passar på att berätta om de senaste dagarna i några olika inlägg. Vi börjar med den stora transportdagen!



Jag packade ihop mitt liv i Chevans trånga lilla baksäte, och begav mig mot hästarna i Stackbo. Glad men väldigt nervös, som jag alltid blir inför hästtransporter. Väl på plats hade Tania mockat det sista i hagen och tillsammans hjälptes vi åt att flytta vattenbaljor, grejer samt ta in hästarna i stallet. Egon fick sig en ordentlig dusch eftersom hästarna skulle iväg till en ekologisk och kravcertifierad gård, så viktigt att gamla giftiga kemikalier inte följde med i pälsen. Mina fick nöja sig med att vila i den svala luften, eftersom jag inte har använt något annat än mina egna hopkok. 

Jennie kom med den stora transporten och det började knyta sig rejält i min mage, men på något vis var jag ändå rätt lugn eftersom jag visste att det skulle gå bra till slut. Och det största orosmomentet med transportlastning och halka, existerade inte denna gång alls. Egon började lastas i sin egna transport (han åkte bakom oss hela vägen). Sedan började vi med Lillen i vår transport, eftersom han hittills alltid varit sådan cooling. Och det var han detta gång också! Alltså vilken guldklimp han är. Bara sniffade lite på rampen, tog några steg åt sidan och sedan klev han på. Inga konstigheter alls. Började direkt smaska på höet och kunde inte bry sig mindre. Sedan var det Kajsas tur och i vanlig ordning var hon den såkallade svårlastade. Men det var stor skillnad denna gång mot den förra, för nu tog det inte mer än ganska sju minuter. Sist tog det kanske 45 minuter. Så det känns ju alltid som en evighet när en står där och krånglar, men i själva verket handlar det om korta minuter. Hon kom på i alla fall! Så skönt! Men det märktes att hon var mer nervös då hon genast började trycka rumpan mot bommen och kunde inte slappna av med höet som Lillen gjorde.

Vi åkte på en gång och hela resan gick som smort. Inte ett ljud från transporten. Jag satt med övervakningskameran i högsta hugg och iakttog hur mina hjärtegryn åkte motorväg. Surrealistiskt att Kajsa och Lillen plötsligt reser med sådan hastighet, på trafikerade vägar. 


Strax innan lastning!


TractorCam, vad skulle jag göra utan dig?

Vi anlände till Karlsäter och lastade av hästarna, vilket gick fint och smidigt. De kikade runt lite men var inte alls så uppspelta som jag trodde de skulle vara. Eftersom gräset var så himla högt i den tillfälliga hagen de skulle in i, valde vi att leda gänget i grimma längst med tråden samt hönshagen (som ligger inuti hagen), så de inte skulle sprätta iväg i full galopp senare utan att se stängslet. Även det gick bra, förutom att hästarna genast blev torterade av mygg och broms. Precis den dagen vi kom och flera dagar efteråt, var det så himla typiskt innan-åska-väder. Det vill säga väldigt fuktigt och kladdigt i luften, massvis med broms och insekter samt väder som aldrig vill bestämma sig. Så det var lite synd om hästarna som fick ta emot insektschocken, men så fort det kom en regnskur blev det bättre. Och efter lite spray blev det nästan helt lugnt!


Första bilden från nya betet. Insektsirriterade, men glada hästar! De åt hejvilt utan knappt något springande alls.

Så just nu går de i denna mindre hage (roligt att säga mindre när den fortfarande är minst dubbelt så stor som den hagen de hade i Stackbo) tillfälligt tills dess att V har tagit hö, och då får de komma ut på resten av de stora ytorna. Idag (fem dagar senare) har gårdsägaren slagit gräset på ett av områdena så förhoppningsvis får hästarna komma ut där i helgen! Just nu känns allt så fantastiskt underbart. Transporten gick så fint som vanligt, jag oroar mig alltid i onödan, och hästarna har varit så lugna och glada på det nya stället hittills. Förutom när det är som värst med bromsarna på dagtid i solen och då är det stackars Kajsa som är den mest utsatta. Något med de mörka hästarna alltså. Lillen får en del, men inte i närheten av Kajsas svärmar runt omkring sig. Han blir mest svettig av att springa efter Kajsa. Egon får knappt något på sig, så han har det lugnast. Jag bara älskar när det kommer stora regnskurar för då vet jag hur hästarna njuter! 

Första kvällen i Karlsäter, insekterna sade godnatt och den lilla flocken var så vacker i solnedgången. ♥

Lugnet före stormen

Klockan är ett på natten och jag har precis lagt mig i sängen efter att ha packat och förberett hela kvällen inför morgondagen. Det känns lika nervöst som spännande, Imorgon åker vi söderut och blir kvar där över resten av sommaren. Eftermiddagen har spenderats med Kajsa och Lillen. Det var lugnet före stormen med tre sovande hästar bredvid mig i gräset, som att de visste att något stort snart skulle ske. Mina älskade hjärtan, jag hoppas allt går bra imorgon. ♥

De sista bilderna från Stackbo på länge, sömniga hästar på rad:

 

Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar, i naturens lugn. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Att läka strålröta

Sommarbetet har gjort så mycket gott för hästarnas hovar! En ren hage utan frätande skit, piss eller lera. Torr och bra. Jag blev överlycklig igår när jag kollade Lillens hovar och såg hur otroligt fina hans strålar har blivit! Särskilt i bak. Framhovarna är ju alltid svårast att läka av någon orsak. Men bakhovarna, alltså wow! Så köttiga, stora och hela. Bara en liten fåra kvar i mitten och lite röta här och där. Hans bakhovar är så välfungerande och verkar sig nästan själva! Bara kolla:


Lillens hovar, juni 2016. Övre bilderna är de lite sämre framhovarna, undre bilderna är de bättre bakhovarna. Men även strålarna i fram är på god väg att hela de med! Kan tillägga att hoven högst upp till vänster är den som Lillen fick en hålvägg i, därav den något sneda formen samt det trasiga på sidan vid lamellen. Jag kan även säga att det är missfärgning av hagens mark som får hovarna att se svarta ut längst lamellen, inte röta.

Kajsas hovar är en annan femma, har hon ju inte haft alls samma flyt eller förutsättningar som Lillen. Men strålarna på bakhovarna börjar faktiskt se riktigt hyfsade ut de också. De började rätta till sig för ganska länge sedan nu, och bakhovarna ömmar nästan aldrig. Framhovarna är klart svårare. Strålarna där verkar aldrig vilja komma ikapp. De går in i bra och dåliga perioder men oftast är de bara två smala strimmor,, trasiga och fula. Men som min hovformsspecialist sade så ska man inte stirra sig blind på visuellt fula strålar för de kan faktiskt fungera bra ändå. Nu är inte det riktigt fallet med Kajsa, men strålarna är i alla fall hårda och fasta under vilket är ett gott tecken. 

Kajsas hovar, juni 2016. Bakhovarna på övre raden (ganska så fina) och den sorgliga lilla strålen i fram på den undre raden. Här med är hovarnas lamellränder svarta på grund av hagens mark, inte röta.

Nu har jag bestämt mig ytterligare en gång för att kämpa stenhårt för att mina älsklingshjärtan ska få välfungerande fötter en gång för alla. Det innebär bland annat att utesluta allt extra socker. Betet kan jag inte göra något åt, och jag vill att de ska njuta och äta i sommar. Men allt överflöd av morötter, äpplen, godis och så vidare, fullkomligt onödigt nu. De får lite lördagsgodis på sin höjd. Läkningen måste ske inifrån och det betyder att rensa deras kroppar från socker och därmed svampen som växer okontrollerat. Så fort vi flyttat kommer vi rida en hel i djup sand vilket främjar aktiveringen och stimulansen av strålarna. Sedan ska jag fortsätta att symptombehandla med rengöring (lufta) och äppelcidervinäger (skapa en otrevlig miljö för rötan). 

Avslutar med en närbild på Lillens ena bakhov, bara för att den är så fin:

 

Min älskade Lillen

Häromkvällen satt jag i bilen utanför hagen efter att ha umgåtts med Kajsa och Lillen. Efter ett tag gick Kajsa och Egon iväg för att äta gräs långt borta i horisonten, men Lillen stod kvar vid stängslet alldeles intill bilen. Jag pysslade med telefonen och när jag tittade upp igen hade den lilla tönten lagt sig ner i gräset. Så jag öppnade dörren försiktigt och smög ut till min älskade guldklimp. Han verkade inte ett dugg störd över att jag kom fram. Så jag satt i gräset länge med honom medan hans små ögonlock fladdrade sömnigt. Han balanserade huvudet med mulen i backen och jag kröp runt honom typ två varv för att klappa överallt. Ville att han skulle känna sig trygg med mig från alla hörn. Till slut lade han sitt tunga huvud ner i gräset och sträckte ut benen fullkomligt avslappnat. Jag höll på smälla av, han var så söt. Hans ögon rullade bak i skallen och tänderna blottades från de hängande läpparna. Åh, älskade Lillen. Flera bilar åkte förbi på vägen men han var för trött för att orka reagera. Efter en stund vaknade han till liv och reste sig, sakta och kontrollerat. Jag pussade honom hejdå men sedan följde han efter mig till ingången, så hjärtskärande. Men när jag hade satt mig i bilen så lunkade han långsamt iväg till resten av flocken så då kändes det okej att åka. ♥



 
 

Ljusa sommarnätter

Jag njuter så kolossalt av junis ljusa sommarnätter. Dagarna blir så himla mycket längre och det finns ingen gräns för vad en kan hinna med att göra. Jag vill inte att det ska ta slut! Tyvärr så börjar ju mörkret smyga sig på igen, om bara några dygn... Så det gäller att ta vara på den tid vi har kvar. 

Med ljuset hinner jag bland annat arbeta uppe i vinterhagen om kvällarna. Jag arbetar och studerar på dagen. På kvällen pysslar jag med hästarna, mockar eller rengör runt foderplatsen. Det är ett riktigt grisgöra! Nästan ett helt år av hö, piss och skit som hästarna så fint har packat till ett tungt och tjockt lager runt foderhäcken. Två fyllda flak på SuperChevan är lika med ungefär tre kvadratmeter ren yta. Det stinker helvete kan jag säga... Men fint blir det! Så tillfredsställande när gruset tittar fram under och får chans att torka. Till hösten kanske vi är ambitiösa och lägger på ett lager grus/sand, vore bra för hästarnas hovar.


Ni ser kanten på området där jag hyvlat av... Det värsta av allt är att åka och tömma flaket, går så otroligt långsamt.

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.

Trivselfläckar

Det sägs ju att hästarna får såkallade trivselfläckar när de mår bra och även om en alltid förstått det ologiska i det hela, så gillar en faktumet ändå. Apelkastad kallas en häst vars päls/färg kan uppträda i runda, ljusare fläckar eller ringar. Men vare sig det är logiskt eller inte så tycker jag att det finns en viss sanning i uttrycket, då Kajsa alltid får dessa fläckar just när hon mår bra. Förra sommaren hade hon dem innan hon gick ner i vikt och under smalheten var de som bortblåsta till största del. Likadant har det varit tidigare år, ringarna uppstår när hon är på en bra plats i livet. Behagligt väder, mätt och belåten, igångsatt med träning, nyfiken och glad. Samtidigt är pälsen glansig och fin. Så jag väljer helt enkelt att tro på att hon mår bra när trivselfläckarna är på närvarande. ♥

Lillen får inte dessa fläckar, så ja, det har ju uppenbarligen något att göra med anlag och färg. Däremot har jag sett svaga antydningar till dessa vid speciella perioder. Kanske när han är som allra starkast, vem vet...

Snuffan med sina trivselfläckar i lördags. Så fin nu! Magen sticker inte ut på sidorna fullt lika mycket, det går snabbt när träningen väl är i gång. Hon får ju mycket av det svullna och utpekande på buken, som snabbt försvinner vid igångsättning eftersom mycket har att göra med vatten, grovfoder och gaser som inte kommer i rörelse. Revbenen känns fortfarande som de ska, men på gränsen till att försvinna in bland fettet nu haha.  Oavsett vad så är hon vacker och välmående och det är så roligt att se framstegen. ♥

Lillen sex år!

Lördagen den 21 maj var ingen vanlig lördag. Det var nämligen så att Lillen då fyllde hela sex år! Och för en gångs skull hade jag inte glömt bort det heller, virrig som jag är när det gäller datum. Dagen firades med en massa färskt gräs (handbetandes), äpplen, morötter, matbytta och gos. Jag älskar min lilla grabb så mycket att det gör ont i hjärtat, på riktigt. Kajsa och Lillen är de bästa hästarna någonsin, så enkelt är det. Och bara tanken av att vi har så många år kvar tillsammans, gör mig alldeles pirrig i magen. ♥

Grattis älskade Lillen. ♥ Kajsa förstod nog att Lillen fyllde år, för hon var ovanligt tålmodig och snäll mot honom...
 
Lurven var självklart med för att fira Lillen. Han blev tillslut så utmattad av alla naturintryck, att han var tvungen att limpa ner sig gräset.


Tänka sig att denna lilla grisbebis har blivit så vuxen!

Bergsklättrande häst och människa

Förra veckan drog jag och Kajsa ut på en uteritt tillsammans med L och hennes fina Revolt. Det blev den absolut bästa uteritten i Stackbo hittills! Först och främst var Kajsa riktigt glad och samarbetsvillig. Hon stannade inte en endaste gång på väg bort från gården (förutom vid över bäcken där det gick lite mer långsamt men inget vägrande), vilket är ett mirakel typ. Det är så himla mycket roligare att rida ut när båda är lika taggade! Kajsa kunde till och med gå först när Revolt blev osäker, och båda hästarna kompletterade varandras svaga sidor väl under hela ridturen. Turades om att ge varandra självförtroende vid de rätta tillfällena.

Sedan var L en härlig människa att rida tillsammans med. Hon ville precis som jag också klättra ordentligt, så det gjorde vi! Vi tog en ny väg som jag inte ridit förut och den var riktigt bra - terräng som gick upp och ner, sand, sten, träd och öppet. Det blev tre galoppsträckor allt som allt. Den första var så otroligt fin! Kajsa tog galoppen direkt och arbetade på mjukt och lugnt. Den andra galoppsträckan var mycket längre men på en rak och bekväm slinga, så då fick Kajsa verkligen ta i. Insåg hur bra det var att galoppera längre sträckor, för då hann Kajsa landa från den hårda ligga-i-för-att-orka-galoppen, till att komma ner i fart och kommunicera mer. Den tredje sträckan var lite vildare, haha. Vi kom ut vid grusgropen och när det var öppen mark blev Kajsa helt till sig, sprang ikapp Revolt och började tävla. L saktade av och stannade men Kajsa fortsatte och började med sina galna bocksprång! Hittills har jag tyckt att hennes skutt har varit roliga men nu var det nära att jag åkte av alltså. Sadeln hamnade lite på sniskan så då förlorade jag balansen. Men jag styrde in henne på en volt och då varvade hon ner. Bocksprång eller inte så är jag bara glad att Kajsa har fått tillbaka livsgnistan samt att hon känner att hon orkar mer. 

Vi klättrade även upp för en lång och brant backe. Den kanske inte ser så extrem ut på bilden men i verkligheten var det ett berg alltså! Utmaningen var att hålla Kajsa i skritt, vilket också var säkrast så hon inte snubblade fram i trav och föll. Och hon var hur duktig som helst! Det var så mäktigt att känna varenda muskel på hennes gigantiska kropp arbeta. Riktigt jobbigt tyckte hon, men hon skötte det galant. Vi höll skritten nästan hela vägen, förutom mot slutet när Kajsa själv vek av åt sidan och valde en bättre väg där det inte var lika många rullstenar. Resten av ridturen var det svårt att få Kajsa att sänka tempot efter galoppen. Hon ville helst trava hela vägen hem. Till slut slappnade hon av och frustade belåtet. Nästan hemma mötte vi ett par tjejer med varsin häst som överöste Kajsan med komplimanger, att hon var så vacker och "ett muskelpaket" som de beskrev henne och quarterrumpan. Stolt människa till finaste Kajsa!

Väl tillbaka i stallet sadlade jag av och gick direkt in i ridhuset för att lite snabbt prova mitt nya träns med det flätade nosbandet. Tänkte att jag samtidigt kunde träna balansen barbacka så kunde Kajsa varva ner ytterligare. Tränset kändes toppenbra. Sedan lyckades jag även med min första avramling på någon av mina egna hästar! Har endast ramlat av två gånger tidigare i mitt liv, och de båda hände på under 10 minuter. Att ramla av på sin egen häst känns ju lite som en milstolpe haha. Det gick till som så att jag så gärna ville prova galoppera barbacka. Det hade jag aldirg heller gjort, men förstod ju att galoppen förmodlingen är en av de skönare gångarterna utan sadel. Risken var bara Kajsas hetstrav som infinner sig efter galoppen... Men jag ville prova ändå. Sagt och gjort - galoppen var fantastisk men så fort vi bröt av till trav började jag studsa som bara tusan. I ett tappert försök att skona Kajsas rygg från mina dunsar så spände jag låren. Big mistake, jag tappade balansen direkt och tippade åt sidan. I hopp om att landa lite snyggare svängde jag benet över Kajsas hals och hoppade/ramlade hastigt av. Kajsa tvärnitade och tittade på mig som att jag var dum i huvudet där jag låg i gruset haha. Snäll som hon är väntade hon tills jag var på benen igen!


Kuperade områden. Här är vi på en ganska brant kulle och red i sidled nedåt.

Inför bergsbestigningen... ju högre upp vi kom desto brantare blev det. Nervkittlande men så härligt!

På hemvägen red vi förbi det vackra slaggstensstallet och gamla minnen bubblade upp som vanligt. Kajsa skärpte blicken på det ordentligt, men undrade varför fönster och dörrar var gröna istället för röda...
 

Lilltjejen i nya tränset, så tjusig!

Avslutade dagen med en skön och sval dusch. För första gången fick jag skölja hela hennes huvud med ögon, öron, nos och allt vad det innebär. Hon tog det sååå bra. ♥

Kom väldigt lindrigt undan efter avramlingen måste jag säga!
 
Tillbaka i hagen högg Kajsa in i maten på en gång som den lilla glufsaren hon är. Hon har någon grej med att borra ett djupt hål och endast äta hö därifrån. Där inne finns tydligen all dyrbar mat!

Maskkoll och ett vårrus

Idag stod Kolla Masken på schemat. För en gångs skull var hästarna samarbetsvilliga för uppdraget och det flöt på fint! Jag började med att ta ner Kajsa till stallet för att pyssla om och direkt när hon kom in i boxen så lämnade hon en fin hög. Sedan mockade jag och Tania sex kärror i hagen och under tiden gjorde Lillen sitt borta i ett hörn. Jag skyndade mig dit för att markera högen med en pinne. Sist men inte minst fick Egon komma in i stallet och boxen, där blev han nervös och fulländade dagens att göra. Istället var jag och Tania de osmidiga och långsamma, jag for iväg till postlådan i all min hast men hann slänga i paketen i sista sekund. Så skönt! Nu är det bara att hoppas att pälsbollarna inte har några jättemängder mask.

För övrigt har hästarna varit som vilda i hagen idag! Busat, sprungit, sparkat och rullat. Det kyliga och regniga vårvädret har gjort dem gott. Min kamera krånglade såklart när de rullade sig som mest, men här kommer liten film från deras glädjerus. Bara kolla Kajsas skutt från stillastående, samt höga stegring! Så mäktigt. ♥

Tumbleweeds utförsäljning

En av mina favoritbutiker på nätet, Tumbleweed, ska nu stänga igen. Därför hade de total utförsäljning av den fysiska butiken i Sala i lördags, så jag och mamma åkte ivrig dit (jag var väl snäppet ivrigare). Det enda jag egentligen skulle köpa var mina drömboots som jag trånat efter så länge. Vi kom dit en halvtimme sent och till min stora förskräckelse så kryllade det var människor just vid boots-hyllorna. Men jag lyckades hitta mina älskade boots och dessutom i en alldeles perfekt storlek, så glad blev jag! 900 kronor istället för ursprungliga 1995 kronor. Jag hittade även läderfärgen jag hade sett på nätet, så jag kan pyssla med diverse projekt jag har. 

Sedan kom ett par mycket välkomna spontanare, nämligen två träns. Ett superfint hackamore med läder, flätat nosband och riktiga långa, delade tyglar. Det hade jag sett bilder på för länge sedan men trodde aldrig det skulle finnas kvar nu. Bara 400 spänn med halva priset, så himla värt! Sedan hittade jag även en bra repgrimma att rida i då den har läderförstärkning runt nosen och tillhörande arbetsrep som jag kommer använda som korta tyglar. Jag kan ju aldrig bestämma mig om jag gillar långa eller korta tyglar, så jag behöver väl helt enkelt variationen. Detta var nedsatt från 500 kronor till 250 och jag tänkte bara köpa ett av tränsen, men eftersom det andra blev så billigt köpte jag båda två. Känns riktigt jäkla bra! Nu har jag nog alla repgrimmor och träns jag någonsin kommer behöva. Roligt att unna sig lite, jag tog ju trots allt över två hästar utan någon som helst utrustning från början.

Utöver detta köpte jag med mig Tessans egna specialbeställning bestående av en tie strap och off billet. De skulle ha varit uppvisning i unghästhantering under dagen men det blev inställt på grund av regnvädret. Men inga ledsna miner där, för nu ska det bli så spännande att prova mina träns samt boots! Någon gång ibland är det faktiskt härligt att njuta av materiell lycka. ♥


Lördagens skörd


The perfect cowgirl boots. Jag har så länge letat efter boots utan alla dessa (enligt mig) överdrivna detaljer som alltid ska finnas inom western, det vill säga sheriffstjärnor och flammande taggar i regnbågens färger, typ. Dessa Abilene Boots är i dirty brown oiled cowhide. Smala i skaftet så jeansen inte blir knöliga ovanpå, ganska hög klack, mjuka och sköna som tusan. 


Perfekta och diskreta detaljer med vackert, naturligt mönster. Bootsen är som en blandning av läder och mocka, slipat läder skulle jag tro. De ska i alla fall vara riktigt slitstarka och vattentäta, jag längtar redan tills jag använt dem ett tag och de får ett lite mer slitet utseende.


Hackamore från Mustang Elite. Gillar den riktigt stora repknuten (klumpen) för lite extra stabilitet och plats för att knyta tyglar. Roligt också med en huvuddel i läder, och alla färger i detta träns tror jag kommer passa både Kajsa och Lillen fint.

Repgrimma från Mustang Elite med lädernosband. Lillen kommer nog vara riktigt vacker i dessa färger!
 
Sist men inte minst, läderfärgen. Vill framförallt göra pann- och nosbandet på mitt sidepull lite mörkare. Den vita råhuden sticker ut så väldigt. Sedan har jag några andra läderhantverk här hemma jag ska pyssla med. 

Hästarna och jag tränade och belåtna...

Sannerligen en lång dag i stallet. Jag har mockat hagen, ridit båda hästarna och haft stalltjänst på kvällen. Kom hem runt elva-tiden, trött kan jag lova! Nu ligger jag nedbäddad med ryggvärk från helvetet och ska strax börja plugga, såhär halv två på morgonen. Men jag har haft en fin dag så en kan inte klaga!

Lillen
Red i ridhuset, Eva var med och kikade. Lillen blir bara bättre och bättre, säkrare på fötterna för varje dag. Under det förra passet snubblade han ju tre gånger, men idag snubblade han inte en enda gång och då travade vi en hel del! Vi började med skritt och svängar lite överallt. Sedan trav med övning att hålla en stor volt. Jag är så galet dålig själv på att se voltens spår, jag kan aldrig hålla en rund och fin cirkel. Och då var utmaningen ännu större med en liten Lillen under mig som stretar emot i svängarna. Men vi kämpade på och till slut kändes det ganska så fint! Han till och med sökte sig nedåt mot slutet och frustade belåtet. Hittills känner jag mig trygg på Lillen. Nästan så pass att jag skulle vilja prova en första galopp snart, när han blivit starkare och säkrare på fötterna. Jag tvekar på att vi är redo ännu, då han knappt vill galoppera med mig på backen...

Kajsa
Red ut tillsammans med Tessan och hennes fina paintkille Sonny. Aldrig någonsin har jag upplevt Kajsa såhär pigg! För det första så ville hon självmant lämna gården. Det har aldrig hänt, hon brukar ju vanligtvis vägra hur länge som helst. Hon traskade på i bra tempo, tills vi skulle in på skogsstigen och stannade hon?! Det blev liksom tvärtom med problemen haha. Men det tog inte så lång tid förrän vi var på väg igen. Kajsa och Sonny var en riktigt bra match för en uteritt. De kunde gå nära varandra och kompletterade varandras starka och svaga sidor. Sonny hoppade åt sidan flertalet gånger för läskiga monster, men Kajsa reagerade inte alls. Sedan när Sonny var stencool vid alla crossåkare så höll sig Kajsa i skinnet tack vare honom. Annars var hon riktigt på tårna, som sagt, jag har aldrig upplevt dessa sidor hos henne. Hon ville konstant trava, trots att Sonny skrittade. När vi skulle trava en slinga så ville Kajsa galoppera, och när jag bad henne sakta ner blev hon vild och började kasta med huvudet som hon gör när hon blir taggad. Sedan började hon bocka och skutta den lilla piggelinen! När vi kom till en fin sandslinga bestämde vi oss för en lugn galopp, men Kajsa drog i som tusan med högt tempo och en massa bocksprång. Det var lite obehagligt att sitta där uppe i hennes explosiva anda, men också jäkligt kul. Tessan hade sett vår rodeo i skuggan på sanden haha! Framförallt är bocksprången något nyttigt för mig att erfara, och då på min trygga Kajsa, så kan jag mentalt förbereda mig inför Lillens framtida glädjeskutt som jag gissar kommer vara lite mer vilda. Vad jag har lärt mig med Kajsa är att hon bara måste få ur sig överskottsenergin och glädjen med huvudet som kastar omkring eller bocksprången. Kämpar jag emot så blir det värre, låter jag henne vara och manar på framåt så slutar hon efter några sekunder. Kajsa tyckte helt enkelt att Sonnys fina och samlade trav och galopp var för långsam. Själv gick hon i sin hetstrav, stark och otymplig. Bara någon gång ibland fick jag henne att varva ner. Men det är också roligt att hon hade lite mer hög energi för en gångs skull.

Vi hade bootsen på och jag tror det gjorde mycket för hennes framåtanda, skönt att kunna trampa på utan ömhet i fram. Grusvägarna var inga problem alls förutom när någon sten fastnade i bakhovarna. Det blir definitivt fler gånger i skogen med Tessan och Sonny, det är så bra för Kajsa att få komma ut och lyfta ordentligt på fossingarna!
 

Bara en endaste gång hamnade Kajsa en bit efter Sonny, annars var det full fart framåt.

Mjuka stigar med mycket rötter så Kajsan får röra på fläsket och lyfta på hovarna.