Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
In your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near
Your slightest look easily will unclose me though I have closed myself as fingers
You open always petal by petal myself as spring opens (touching skilfully, mysteriously) her first rose

Or if your wish be to close me, I and my life will shut very beautifully, suddenly
As when the heart of this flower imagines the snow carefully everywhere descending
Nothing which we are to perceive in this world equals the power of your intense fragility -
Whose texture compels me with the color of its countries, rendering death and forever with each breathing
 
I do not know what it is about you that closes and opens; only something in me understands
The voice of your eyes is deeper than all roses, nobody, not even the rain, has such small hands

Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





The voice of your eyes

Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
in your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near -
 

På min ädla springare...

De senaste två dagarna har jag och Vevve ridit ut på våra hästar som behöver det mest, det vill säga Kajsa och Lajka. Och så ska vi fortsätta tills mina lediga dagar är slut. Gårdagens tur bestod av lite över en timme med mest skritt och lite trav. Terrängleden mot Myrbo då skjutfältet var stängt. Vi mötte bland annat läskiga motorcrossar som väsnades en väldig massa, samt försökte ta oss över ett och annat vattenhål som Kajsa tyckte var urläskigt. Idag gick hon rakt igenom utan att bry sig. Nyckeln är att ta sig förbi otäcka hinder på hemvägen när hästen både är trött och helst av allt vill komma till sin hage. Då finns tydligen inget utrymme för tvekan... För övrigt var det en riktigt bra ridtur idag. Jag blev dyblöt av alla trädkvistar som hängde ner efter spöregnet, sådant man får stå ut med när man går först i ledet, en del av charmen. Vi travade mycket på långa sträckor i hopp om att få hästarna att flåsa lite, och det lyckades vi med tror jag. Jag provade att ha fullt långa tyglar på Kajsa och helt enkelt bara acceptera den fart hon ville hålla, även om det kunde innebära en obekväm hetstrav med slängande huvud. Men hon reagerade väldigt bra på friheten och travade snabbt men mjukt, så hädanefter ska jag sluta hålla henne tillbaka och förebygga problem som kanske inte ens existerar. Det blev även en snabb galopp på en sandsträcka, det tyckte nog Kajsa var kul eftersom hon bara laddade på mer och mer.

Vi kom hem vid 22-tiden. Tiden fram till midsommar är den bästa då det är ljust nästan dygnet runt, minimalt med insekter och naturens alla dofter är ljuvliga. Efter regnet lade sig en magisk dimma över ängarna, så tät att vi knappt kunde urskilja Lillen när vi gick mot hagen igen. Det var en sådan vacker syn när hästarna tillsammans försvann in i misten för att påbörja sin juninatt. 

Imorgon är vi på det igen. Mina sittben ömmar så in i norden på grund av min stenhårda sadel, men det är okej. Det är bra att härdas. Känner jag mig riktigt ambitiös imorgon ska även sadeln smörjas, för det behöver den.


Mjuka stigar på ett av skjutfältets områden.

Kajsa kikar mot hagen och undrar varför hon hör gnäggande men inte ser någon häst...

Gårkvällen utan dimma var lika vacker den.

Botanisk vandring

Tisdagskvällar har den senaste tiden tillägnats botaniska vandringar runt om i en av Nordupplands kommuner. Det är lärorikt och inte minst härligt, att komma ut i naturen och se vår flora med nya ögon. Mitt intresse för växtriket blir bara starkare och starkare. Nu börjar jag bli en sådan där gammal trollgumma som inte kan låta bli att plocka med mig allt jag ser och pressar det i böcker för att kunna bevara och beundra senare. Det är kul. Och när man artbestämmer blommor och andra växter så lär man sig massor om vad de är bra till. Finns det något vackrare än naturmedicin? 

Här är några av de växter jag fotograferade under den senaste vandringen. En del sällsynta och många vanliga, men lika fina för det. Guckuskon var höjdpunkten, en botanisk raritet som vi har turen att kunna se på vissa ställen häromkring. Ett par andra vilda orkidéer syntes också till.









 
















Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

En färd runt skjutfältet...

Häromdagen stack vi ut på en härlig ridtur i de hela sexton plusgradena. Jag på Kajsa och Vevve på Lajka. Vi red på de mjuka vägarna runt skjutfältet där Vevve visade mig gården som hon växte upp på som numera tillhör skjutfältet och därmed saknar husen som stod där en gång i tiden. Så himla vackert ställe! Vi blev också skrämda av en stackars anka som flög upp ur vassen i diket bredvid oss varav hästarna vek ut på åkern. För övrigt så var det var så otroligt varmt i luften, riktig vårvärme. Sådant som gör mig lycklig i hela själen. Mycket skritt, en hel del trav och ett par galopper blev det. Jag tycker det är så fantastiskt när Kajsa verkligen galopperar, utan att varken bryta av till hetstrav eller springa utom kontroll. Hon höll bra tempo men det gick att både sakta ner, öka fart och svänga utan problem. Helt enkelt en Kajsa i balans. ♥


Kajsa innan ridturen. Hon var så lugn och fin. 


Påväg ut mot skjutfältet...


Starka med varma stormvindar ute på de öppna fälten.
 
Hemma igen, lite svettig och med lite gott.

Dagens väder (torsdag) var bra mycket kallare, endast ett par plusgrader. Kajsa och Lillen blev ryktade från vinterpäls  och sedan promenerade jag och mamma med Lillen ner till bäcken och in i skogen en bit. Vi tittade på de vackra blåsipporna som slagit ut och Lillen passade på att äta några alldeles färska och gröna grästuvor... Bara lite trevlig och även nödvändig miljöträning tillsammans.

Jag och min guldhäst. ♥

Februari och mars flyger förbi...

En uppdatering sedan sist. Den riktiga våren närmar sig med stormsteg! Jag åker ut till hästarna så ofta som jag kan och har bensin i tanken, och nu när isen är nästan helt borta på vägarna vill jag verkligen ut och rida. Kajsa och Lillen fäller mycket päls... de dammar och hårar ner allt inom en meters avstånd så den renliga typen bör passa sig noga. Jag har också börjat arbeta sedan lite mer än en månad tillbaka, det går jättebra och är roligt med mycket att lära sig. I april flyttar jag till mitt alldeles egna lilla hus och därifrån kommer jag endast ha sju minuters bilfärd till gården och hästarna! Så himla underbart och fantastiskt! Som jag längtar att få komma ut på landet och ha närhet till naturen igen. Dessutom är jag äntligen färdig med de studier jag har kämpat på med under ett och ett halvt års tid utan en endaste paus. Det känns otroligt skönt. Vi får se vad jag gör till hösten, om jag fortsätter plugga vidare då eller om jag hittar mer arbete. Time will tell. ♥

Här kommer några bilder från senaste tiden i Nordupplands skogar...


Från en turridning på Vevves basjkirer. Ost- och äggmacka med kaffe i skogen är fina grejer det.


Soliga men svinkalla februaridagar ute i hagen med Kajsa och Lillen.



Min Kajsa. För ett tag sedan oroade jag mig över hennes mående och undrade mycket över orsaken till hennes ibland tillbakadragna personlighet. Att hon är reserverad är ingen nyhet, men jag har då och då på senaste tiden känt att hon har varit sorgsen och ibland till och med lite ilsken till närkontakt med människor. Tänker om hon blivit formad så efter otrevliga och pressande upplevelser med människor tidigare i livet, eller om hon helt enkelt är en sådan som person. Och det är mer än okej! Alla behöver inte älska att gosa och en stark integritet är långt ifrån negativt. Men jag funderar eftersom jag ändå har lärt känna Kajsa på ett annat vis. Kajsa som rättfärdigt krävt respekt men som också sökt mycket kontakt, vi har ju spenderat så otroligt många kvalitetstimmar tillsammans i hagen. Dessutom är hon alltid så himla snäll och lätt i hantering och ridning. Hur kan det skilja sig så mycket liksom?

Kanske är det just bristen av kvalitetstid som har varit problemet, att hon har känt sig lite tom vad gäller mig. För bara den senaste tiden när jag har åkt ut och umgåtts i hagen utan knappt en dag frånvaro så har jag känt stor skillnad. Hon är mer närgången och tillåter kroppslig kontakt, även i ansikte, utan att varje gång börja backa och bli obekväm. Hon har stått och sovit över mig precis som hon gjorde på de gamla goda tiderna när hon vilade sin dallrande underläpp mot mitt huvud. Hon låter mig sniffa in hennes gudomliga doft på mulen utan omedelbara protester. Hon känns gladare helt enkelt. Speciellt de varma och vindstilla dagarna. Jag tror också att Kajsa trivs bättre med det mesta på sommarhalvåret. Hon njöt riktigt ordentligt häromdagen när jag i solen groomade hela hennes kropp från lös vinterpäls. Som att hon älskade att bli av med det gamla och välkomnade in det nya och friska. ♥


Fin tjej i februarisol. Sannerligen en Red Hot Catalysator.


Så vackert och häftigt hur hästarnas alla slingrande, smala och perfekta stigar uppenbarar sig i blankis medan resten av ängarna tinar fram. Plötsligt är stigarna, som i snön användes hela dagarna långa, övergivna och ensamma kvar. 


Lurven är glad att få följa med ut till gården nu när våren äntligen är här!


Fint att se hur väl det fungerar med gårdens två olika hästflockarna intill varandra. Det har varit en del inbrottsförsök och lyckade smitningsuppdrag, men de verkar också nöjda med varandra och står gärna tätt ihop med tråden emellan.


Hälsade på mamma ko som numera har en pytteliten och bedårande liten kalv!


Lillen bjuder på sitt charmigaste leende.


För tillfället går hästarna tillsammans med den stora lilltjuren och en ko. Väldigt kul att se hur orädda Kajsa och Lillen är för nötdjur nu för tiden! De jagar bort korna när de vill ha maten för sig själva, kanske lite för ofta, men jag är ändå glad att se att de (speciellt Lillen) använder sina naturliga valla-kor-instinkter och dessutom är riktigt duktiga på det.


En marsdag i hagen stod hästarna och sov bland enträden, så härligt.


Vilostunder i ligghallen och halmen.


Fällningstider - efter ett par hårdhänta tag ser borsten ut såhär...


I söndags promenerade jag med Kajsa och Lillen till lillstugan som jag bodde i hela förra sommaren. Bra tider. Båda verkade känna igen sig och undersökte uteköket noggrant.
 

Grace she comes with a heavy load, memories they can't be erased.

Jag en sådan som snöar in mig helt och hållet på en artist eller en låt under en längre tid. Needtobreathe har varit mitt hjärtats tröst i så väldigt många år nu, men det är lustigt hur jag alltid lyssnar på samma gamla låtar om och om igen. Something Beautiful är en av många låtar som jag aldrig kan släppa taget om. Musik som går rakt in i hjärtat kan aldrig gå ur tiden på något vis. Den som hävdar något annat har aldrig upplevt det jag talar om... 

Jag lyssnar på massvis med musik varje dag, men det är endast ett fåtal stycken som jag i perioder lyssnar på konstant. De går alltså på repeat och jag tröttnar inte för en sekund. Länge nu har det varit Multiplied, Stones Under Rushing Water, Lie Awake, Run Away, Blackbird Song, Turning Page, A Soft Place To Fall, Difference Maker. Vissa har följt med i åratal, andra något år eller några månader. En av dem är även den låten som finns här nedan. A Place Only You Can Go. 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Follow me down through the cotton fields


 

Follow me down through the cotton fields
Moon shadow shine bright the way you will
Lead us down a road where no one goes
We can run away

At rest from life, from patience and from pain


Här ligger jag med min flaska Phosphorus... Den fick jag en gång för några år sedan när jag var förkyld, och förkyld har jag blivit igen. Om det är lämpligt att äta Phosphorus vid just denna förkylning har jag ingen kunskap om, men det känns bra att ha den  med mig i vilket fall.

Allt är väl med mina hjärtan, Kajsa och Lillen njuter ute på de stora vidderna i Marma.

For I measure the years long, too long.

 

Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.