All mugg borta!

Åh, precis som jag hade hoppats på så fick vi bort all nuvarande mugg på Kajsa idag! Vaselinet satt kvar från igår så området var fortfarande mjukt det gick att pilla bort de allra sista krustorna. Sedan blötte jag upp allt och tvättade ordentligt med mycket Hibiscrub. Ett riktigt lödder blev det. Då kunde jag känna med fingrarna hur alla rester från såret bara försvann, så himla härligt! Tvålen fick verka i cirka tio minuter och när det var färdigt torkade jag noggrant med rena små handdukar. Det var en fröjd för ögonen att se det alldeles rena, rosa området utan en enda krusta. Kajsa brydde sig dessutom inte alls om behandlingen idag, jag fick ta i hur mycket som helst utan att hon reagerade överhuvudtaget. När muggen var som värst (för cirka en vecka sedan) fick jag knappt känna försiktigt med fingrarna utan att hon flyttade hoven och dansade omkring. Om jag försökte lyfte hoven och hålla, slutade hon aldrig sparka i luften. Så visst är det stor skillnad nu, det måste ju betyda att de värsta besvären är över för henne.

När benet hade lufttorkat i ytterligare tio minuter smorde jag in det med en ny omgång Salicylsyrevaselin. I och med att pälsen försvunnit på det drabbade området samt att det återigen är plusgrader med regn och lera, känns det väsentligt att skydda huden från återkommande angrepp. Men jag är fullt medveten om att muggen kan komma tillbaka, både snabbt och aggressivt... Därför är det nu viktigt att titta och känna på benet dagligen. Typiskt nog ska jag resa bort i helgen och är hemma igen på söndag kväll... Jag hinner se till henne imorgon bitti men sedan blir det två dygn utan mig. Jag hoppas innerligt att allt är lugnt ändå. Ska kleta på mycket vaselin imorgon så det skyddar extra under helgen, eftersom mirakelsalvan håller sig kvar i minst ett dygn.

Resultatet idag efter behandling:


Voila - ett ben utan krustor! Alla de rosa ytorna är områden där stora skorpor suttit, förutom det mindre rosa området längst ner till höger - det är bara hennes friska (men kanske svaga), rosa hud som alltid syns genom pälsen. Det svarta fläcken precis i mitten under karleden är bara pigmenterat hud... Hennes vita strumpa och hov sträcker sig inte hela vägen runt utan har den mörka fläcken och hovdelen under ballarna, samt en större pigmenterad trekant på högersidan av kotbenet som inte syns på bild.


Det området som ser gulare ut (till vänster om det rosa på sidan av kotbenet) är det område som de nyaste krustorna har suttit på, därav nyansskillnaden.
 
Här syns de nyaste krustornas område bättre, med de gamla krustornas rosa område bredvid.

Insmord med Salicylsyrevaselin. Salvan är så bra eftersom den är riktigt fet och formar pälsen så den håller sig på plats utan att släppa in smuts närmast det drabbade området.
 
Blir som sagt intressant att se om pälsen växer ut igen när det numera är kalt. Någon som vet?

Avlägsnande av mugg

Den ytliga behandlingen av Kajsas mugg går framåt - idag fick jag bort nästan alla krustor! Salicylsyrevaselin, vilken mirakelkräm. Upplukrande men samtidigt mjukgörande, och verkar omedelbart. Jag passade på att behandla medan Kajsa åt sitt hö, då stod hon exemplariskt stilla och hade mycket tålarmod med mitt pillande. Det viktigaste med mugg, som jag lärt mig, är att få bort krustorna eftersom det är under dessa som bakterierna härjar och sprider sig i den syresfattiga miljön. Dock ska man inte slita bort krustor som inte är redo att släppa än, jag tror nämligen att öppna och blödande sår gör det ännu trevligare för bakterierna. För att inte tala om obehagligt för hästen. Men tack vare salicylsyrevaselinet blir rötterna på krustorna mjuka och lossnar nästan av sig själva när man nyper tag i dem. 

Jag fick bort nästan allt, kanske 90%. Helt otroligt, på bara en kort stund! Under krustorna uppenbarade sig en perfekt, ren och rosa hud. Även anledningen till varför just detta ben är det som är utsatt, opigmenterat som det är... De krustorna jag inte fick bort är de allra nyaste som jag inte ville rycka bort med våld. Imorgon ska jag schamponera hela området med Hibiscrub för att döda de förhoppningsvis sista bakterierna och tvätta bort all gammal vaselin som nu är ett tjock lager innehållandes smuts och annat som inte ska vara där, från det senaste dygnet. Salvan kommer säkerligen ha mjukat upp de sista krustorna över natten så vi får bort allt imorgon. Jag hoppas!

Undrar om Kajsas vita päls kommer växa ut igen, där det nu är alldeles kalt och rosa. Eller om det blir som ett permanent ärr... Om all synlig mugg försvinner snart ska jag hålla stenkoll efter det så att den inte smyger sig tillbaka. Då muggen förmodligen har dykt fram på grund av något som händer inuti Kajsa (och vi har mycket att jobba med på den fronten), är risken att den kommer tillbaka. Men man tycker att det i alla fall borde gå åt rätt håll.

Bilden nedan visar hur muggen såg ut idag innan jag behandlade Kajsa. Det mesta nya sitter alltså på sidan av karleden, och det gamla vi redan fått bukt med sitter med i själva karleden. Mugg är lömsk på det viset att den kamoufleras under pälsen tills att den hunnit bli mycket värre och plötsligt syns utanpå. Under pälsen på bilden (det kladdiga området till höger) gömmer sig en stor och mörk krusta.



Och såhär ser benet ut efter noggrann insmörjning och avlägsnande av krustor:



Pälsen är tuffsig på grund av vaselinet, men annars - ren hud utan sårskorpor! Benets "svullnad" lade sig ganska direkt efter krustornas avlägsnande eftersom krustorna höjer pälsen som får benet att se svullet ut. Än så länge har Kajsa inte varit svullen i själva benet, så jag håller tummarna att det fortsätter så.

Annars har det varit en lugn och skön stund med hästarna idag. De fick sitt hö och sina matbyttor, samt lite nypon. Man måste passa på att avända naturens förråd medan godsakerna erbjuds! Kajsa stod och sov en stund i ligghallen och hon verkade allmänt glad och kontaktsökande. Jag blir alltid lika lycklig när hon vill vara nära, eftersom hon normalt är reserverad och ointresserad. Ett tecken för mig att saker går i rätt riktning. Lillen var sitt vanliga, mysiga jag. Imorgon ska jag verka hans hovar. Det var inte så fasligt länge sedan men hans framhovar, speciellt höger framhov, sticker iväg och flyter ut så himla snabbt! Han kommer nog alltid ha tendens till Kalle Anka-hovar eftersom han har överpronation, men någon mer hållbar teknik måste jag allt hitta...

Hela individen

Den här stressamma och oroväckande perioden jag har haft den senaste tiden (som handlar om mer än bara hästarna), har fått mig att fundera mycket på Kajsas och Lillens verkliga hälsa och det viktiga, allomfattande välmåendet. 
 
Trots att jag förespråkar en naturlig och förebyggande hälsa, känner jag ofta att jag bara springer omkring och släcker bränder. Det uppstår akuta problem med hästarna där situationen blir både ångestladdad och dyr, av den enkla anledningen att jag inte vårdar grundbehoven tillräckligt bra innan. Ändå har jag alltid varit övertygad om att man bör sträva efter en holistisk hälsa likt homeopatin där man läker hela individen istället för att bara behandla de enskilda symptomen. Kroniska besvär och sjukdomar byggs upp när man inte värnar om helhetens djup. Ett symptom motas bort men det verkliga problemet kvarstår. Så varför faller man ändå tillbaka i samma gamla ohållbara mönster? Varför värderar man inte kroppen och hälsan högre, som faktiskt är väsentligt för att kunna leva livet till fullo? För min del handlar det mest om stress. Jag känner mig konstant stressad över att inte ha de medlen jag behöver för att kunna göra det jag vill - för att må bra. Men det är egentligen bara struntprat, eftersom en bra grundhälsa bara kräver rätt prioritering. Man prioriterar helt enkelt fel och låter vardagliga bekymmer ta över i form av snabba lösningar och oansvariga olater. Och stress är ju också ett enormt samhällsproblem som bara verkar bli större och större. På grund av orimliga krav och pressande normer mår människor skit... men psykisk ohälsa tas aldrig på samma allvar som fysisk ohälsa.

Nu börjar inlägget spåra iväg här... Detta skulle ju inte handla om människor eller mig själv, utan om Kajsa och Lillen! 

Jag har länge känt att något är fel med Kajsa. Det tillhör inte vanligheterna att hon mår helt bra. Hennes ansikte och ögon uttrycker lidande och hennes kropp fungerar sällan som den ska. Det har varit allt ifrån strålröta och mystiska hältor till ryggproblem och hudirritation. Ett tag gick hon ner så mycket i vikt att jag trodde hon led av njusvikt, och sedan gick hon upp lika snabbt igen och blev sitt normala, runda jag. Men hennes övervikt är inte heller något som är önskvärt. Vanligt, i hästvärlden, men inte att föredra. De senaste veckorna har Kajsa dessutom fått mugg. Ett dilemma vi aldrig har varit med om tidigare, tro det eller ej. Över en kortare period innan var hon halt på höger framhov och det har varit flera episoder med gåtfulla symptom som kommer och går. En sak är dock säker; och det är att något djupare i Kajsa skapar alla dessa problem. Kärnan är inte frisk och då svarar kroppen med utslag, utrensningar och reaktioner. 

 
Min övertygelse är att Kajsa inte har en helt fungerande ämnesomsättning samt att magen är i obalans. Dessa två går ju hand i hand. Allt börjar med kosten, det är grundpelaren till god hälsa. Kajsa har definitivt fått i sig för mycket socker sedan många år tillbaka. Sockret göder svamp (Candida) som förändrar tarmens PH-värde och i sin tur tar bort de goda bakterierna som finns där för att smälta maten på rätt sätt. Störningar i tarmarna och ämnesomsättnignen gör att hästen inte optimalt kan tillgodogöra sig näringen. Allt detta leder till ett försvagat immunförsvar vilket tillslut visar sig genom hudåkommor, inflammationer, strålröta, mag- och hovproblem, brist av energi och så vidare. Flera av dessa besvär har Kajsa och vissa har hon haft länge. Och jämför Kajsa med Lillen - de äter och rör på sig exakt lika mycket och likadant. Lillen är också ganska rund, men med honom känner man starkt att det finns en god grundhälsa. Han ser belåten och glad ut, han är nyfiken och positiv utan krämpor och andra kroppsliga problem. I och med att hans immunförsvar förmodligen är okej, så kan han tackla allt utifrån och inifrån på ett stabilt vis. Men visst är det viktigt även för honom att rätta till strukturen i tid, så att han inte hamnar i samma, oroväckande fack som Kajsa. 

Kajsa då, som länge varit rund. Ja, man kan faktiskt vara överviktig men samtidigt ha näringsbrist precis som det kan fungera tvärtom. Nu säger jag inte att Kajsa lider av näringsbrist, för det tror jag inte, men jag menar att man bör se över kosten så att man får i sig allt det nödvändiga, innan man panikartat bantas ner i form. När man har någorlunda koll på intag av näring, mineraler, vitaminer och liknande, kan man även reglera mängden. 

Det har också varit påtagligt hur Kajsa har närmat sig fång för varje år som går. Jag vet inte om hon har haft någon riktig fångepisod innan min tid med henne, det är mycket möjligt, men nu utgår jag från vad jag upplevt med henne under vår tid tillsammans. Jag har aldrig varit med om att hon har fått en typisk, fullt utvecklad fångattack. Däremot ligger hon i riskzonen med vikten, och troligtvis ämnesomsättning och insulinresistens, samt att hennes nacke har fått en fettdepå som är svår att bli av med. Sådana är ju det sista som försvinner, sägs det. I somras var det en riktig fångskur på gården vi står på. Ett par av basjkirerna påverkades (en som verkligen fick ett tydligt, långvarigt utbrott) samt en annan inhyrd häst som fick stå under vila med smärtstillande i ett par månader om inte mer. Även Kajsa blev berörd, men inte alls lika starkt. Hon verkade mer öm än vanligt i framhovarna (strålrötan gör ju henne vanligtvis öm jämt i mindre eller större grad), och jag blev skrämd. Vi stängde av det värsta av betet och lät henne och Lillen gå i skogsdelen, med en liten plätt bete som vi utökade allt eftersom. Vad jag känner starkare än någonsin är att jag måste förebygga fång och andra kroniska sjukdomar, innan det äf försent.

 
Genom åren har Kajsa tacklats med följande problem:

• Envis strålröta
• Ett par-tre hålväggar
• Spökhältor som försvinner  lika snabbt som de kommer
• Övervikt
• Potentiella fångkänningar
• Muskelspänningar och allmän ömhet i huden
• Mugg, nytt problem
• Ännu utan full vetskap: Något fel med tänder/munhålan

Jämfört med Lillen:

• Hålväggar, återkommande
• Lite strålröta på framhovarna (nästan borta nu)
 
Så visst är det stor skillnad på mina två, älskade hästar. När Lillen var yngre hade han mest otur med just sårskador och andra skador från yttre våld, eftersom han var en sprallig och rätt klumpig unghäst. Han har haft allt ifrån stora skrapsår på samtliga ben till djupa sticksår i muskler och ögon. Kajsa har klarat sig bra ifrån sådana skador, som den ansvarsfulla och lugna damen hon är, men har istället haft svårare problem med det andra. Nu är jag så angelägen om att båda mina pälsbollar ska må så bra som möjligt från insidan till utsidan.

 
Vad jag har gjort och vad jag gör för att hjälpa Kajsas och Lillens läkning samt vad som kommer ske framöver:

• Den 14 december kommer veterinär och hästtandläkare ut för att undersöka munhålan på båda. Det känns viktigt eftersom Kajsa har uppvisat symptom på att något är fel, även om dessa symptom har avtagit nästan helt nu. Oavsett vad behövs kanske hakar/vassa kanter slipas ner och foderinpackningar rensas ut.

• I september började jag ge Kajsa en kur med Pau D'arco (Handroanthus impetiginosus). Barken från det brasilianska trädet är mycket effektiv mot inflammantioner och infektioner som bland annat Candida. Jag märkte tydlig skillnad bara efter någon vecka. Kajsa visade högre välmående på flera plan såsom mindre ömhet i huden, mindre reserverad, bättre strålar och mer avslappnad. Jag använde mig av en doseringspipett så att jag kunde lägga medlet direkt i hennes mun och ju fler dagar som gick desto ivrigare blev hon få medicinen (som inte smakade sockrigt och sött). Hon liksom gapade självmant och snappade åt sig pipetten - det är för mig ett fantastiskt tecken på att något bra händer i kroppen! När kuren på en månad var färdig avvaktade jag några veckor och började sedan på nytt, men jag har inte märkt av ytterligare, positiv skillnad.
 
• Jag har varit ytterst noggrann med hovarnas ytliga behandling, alltså för strålrötan och hålväggarna. Jag har rengjort för att de ska kunna lufta ordentligt, sprayat dagligen med kopparsulfat och även provat behandla med Hooflex Frog & Sole Care, men den sistnämnda vet jag inte om den fungerar alls. Svårt att säga. Lillens hålväggar har jag verkat upp för att minska trycket, tvättat ur och stoppat tjärade lindrevstussar i. Dessa har hållit sig på plats otroligt bra då jag har bytt ungefär en gång i veckan och de har suttit som berget! Helst av allt skulle jag vilja hålla hålväggarna tomma och luftiga, men det är ju tyvärr inte möjligt med hästar på lösdrift i plusgradernas lervälling. Då känns det bättre att stoppa hålväggarna med bakteriedödande massa istället för bakteriefrodande massa. I övrigt verkas båda hästarna regelbundet men på denna punkt jag kan absolut bli bättre på att göra det oftare så att hovarna inte hinner bli för långa en endaste gång.

• Socker ska undvikas långt det går. Kajsa och Lillen brukar aldrig äta kraftfoder eller annat som innehåller mycket melass, men morötter, äpplen och allt godisliknande måste elimineras. Trots att det är små mängder de får för sin storlek så är det endast onödigt. De får nöja sig med nypon som de fullkomligt älskar och har massvis av i hagen. Nypon sägs även vara bra för leder, inflammationer, hovar och immunförsvar. Om det stämmer helt vet jag inte, men det har helt klart bättre förutsättningar än godsaker i ren sockerform.
 
• Jag är med noggrann med att känna och klämma på mina hästar. Det var jag definitivt bättre på förr, speciellt när jag red mer. Det är lätt att glömma sådana saker när jag mest hänger med Kajsa och Lillen i hagen, även om det är ett perfekt tillfälle att göra det på. Att undersöka kropparna är betydelsefullt för att bedömma hull, muskler, spänningar, ömhet, skador och så vidare. På vintertid blir man lätt lurad av vinternpälsen när revben inte syns lika bra, och då är det extra viktigt att ha koll. 
 
• Muggen på Kajsa behandlar jag dagligen, eller varannan dag beroende på hur lerigt det har varit. Hon har fått mugg på sitt vänstra bakben, det enda vita, opigmenterade benet (där mugg oftast brukar sätta sig). Till en början trodde jag det var ett litet skrapsår och lät det vara. Efter några dagar hade det blivit större och värre. Eftersom jag aldrig hade upplevt mugg tidigare var jag osäker på hur det skulle behandlas. Först smorde jag in muggen dagligen med olja eftersom den både kväver bakterierna samt mjukgör och lukrar upp skorpan. Det fungerade ypperligt till en början och nästan hälften försvann. Sedan avtog effekten och jag fick dra till med hårdhandskarna. Nu tvättar jag hela området omsorgsfullt med vatten och Hibiscrub (bakteriedödande). Löddret får verka i cirka tio till femton minuter innan jag sköljer av det och torkar ordentligt, först med handduk och sedan får det lufttorka en stund till. Till sist smörjer jag alla krustor med Salicylsyrevaselin som är både uppmjukande och upplösande av just sårskorpor. Denna metod har gjort stor skillnad och bara medan jag schamponerar så lossnar mycket av krustorna, vilket är viktigt eftersom det är under dessa som bakterierna lever frodas utan syre. Dock känns det frustrerande för varje gång jag fått bort ett område så verkar ett nytt visa sig. Man ser inte de nya krustorna direkt eftersom de gömmer sig under den vita pälsen, och plötsligt uppenbarar de sig. Muggen är ju uppenbarligen en reaktion som visar sig på grund av något som händer på insidan, därför tror jag den kommer ge sig med kombination av innerlig och ytlig behandling. Men jag känner mig ändå bekymmrad och uppjagad kring detta.
 
• När Kajsa visar mer lättnad i kroppen och mindre ömhet i hovarna ska vi ta oss ut och motionera mer. Det är något som alltid tagit emot för mig, trots att jag älskar ridning, just för att Kajsa aldrig har känts fräsch och positiv inför detta på grund av alla krämpor och besvär. Men om jag gör detta på rätt sätt och bygger upp motionen sakta men säkert, kommer det säkerligen kännas bättre. Detta gäller även Lillen såklart. Promenera kan vi alltid göra nu så länge de inte rids på grund av hälsa, halka och allt vad det är. Jag ser fram emot att komma igång på riktigt i vår om möjligt!

• Slutligen, kosten. Kajsa och Lillen har betat på de enorma arealer som de har på gården, långt in på hösten. Tack vare det milda vädret har gräset har varit både smakligt och grönt, så det har gjort dem gott för tuggbehovet, vikten, rörelsen och allt vad det innebär. Nu är dock mindre högivor på sin plats kombinerat med betet. Vi har börjat vänja in hästarna på hö (som jag vill ta långsamt för att inte orsaka ännu mer tarmstörning) och det känns bra att se att de inte hetsäter, utan snarare lämnar stora delar av höet och fortsätter med gräset. Det betyder att det inte är så fasligt lågt näringsvärde ens nu och att de äter allsidigt. Samtidigt har de fri tillgång till halm i ligghallen, men den åts mest av i början när den var sådär extra spännande. Så i vinter blir det gårdens ekologiska hö som vanligt, betet (som de fortfarande gräver sig ner till i snön) och halm. Utöver detta får de dagligen en varsin matbytta innehållandes en till två deciliter Irish Mash som främjar mag- och tarmfunktionen. Jag gillar att ge sådana slags basfoder som är i små mängder, men ändå någonting så man samtidigt kan blanda ut andra nyttigheter såsom olja, frön, medicin eller annat. Nu har jag köpt en säck Glyx Mash som är lika bra som Irish Mash men som knappt innehåller socker alls.
 
Ett tag fick Kajsa och Lillen naturliga mineraler och örter i sand/grusform. Denna har jag dock blivit skeptisk mot nu eftersom sanden kan lägga sig kvar i botten av tarmarna. Om jag nu har rätt med att Kajsa, och kanske även Lillen, har obalans i magen så vill jag inte riskera att förvärra det ytterligare. De får just nu också små mängder loppfrön som jag blöter upp. Dessa hjälper på ett säkert sätt till att rensa ur tarmarna och ska vara effektivt mot just sandpartiklar. Men jag ger ändå bara små mängder. Uttrycket less is more står jag verkligen fast vid. Hellre små givor av ett varierande spektrum, än stora mängder av något man inte är så säker på. För man vet ju faktiskt aldrig till hundra procent vad de olika medlen gör och i vilken utsträckning de gör skillnad. Slutligen får båda hästarna även B-vitamin som är bra vid pälssättning- och fällning och främjar ämnesomsättningen. Jag har nyligen lärt mig att B-vitamin inte kan överdoseras eftersom överskottet helt enkelt kissas ut, vilket känns betryggande.

Sammanfattning av kost och tillskott: 

• Små givor ekologiskt hö dagligen som ökas successivt
• Betesmarkernas gamla gräs
• Fri tillgång på halm
• Fri tillgång på vatten, ThermoBar på vintertid
• Fri tillgång på saltsten
• En deciliter Irish (Glyx) Mash
• En till två matskedar B-vitamin
• Ett kryddmått kopparsulfat på grund av otroligt höga järnvärden i gårdens vatten vilket eliminerar kopparn
• En till två matskedar psylliumfrön (loppfrön) över en kortare period
• Nypon som belöning och gotta
• Pau D'arco som kur vid behov, ett doseringsrör per dag
• Djävulsklo som antiinflammatoriskt och smärtstillande vid behov och skador, har alltid fungerat så himla bra!






 
Jag kommer att försöka uppdatera med fler inlägg oftare då det verkligen hjälper att få en bra översikt, sortera tankarna samt att det är mycket värdefullt att kunna gå tillbaka och se utvecklingen. Det har jag gjort nu den senaste tiden när jag har funderat en hel del kring Kajsas och Lillens historia och hälsotillstånd. Det får mig att ångra att jag inte har hållit min sida levande de senaste två-tre åren när mycket har hänt med oss alla.
 
Kajsa och Lillen, mitt allt. ♥

Veterinär och tandläkare inbokad

Här i Nordupplands skogar verkar årstiderna variera från dag till dag. Det kan vara höstigt regnrusk ena dagen och en halv meter snö den andra. Idag fick jag nästan vårkänslor, med några plusgrader och värmande sol. Gårdagens nysnö som bortblåst... Men jag gillar det! Hästarna kan fortfarande komma åt gräset, om än näringsfattigt, och den mesta skötsel känns lättare utan is och halka. Jag trivs dock i tyst vinterlandskap. Fast den perioden kan få vänta ett litet tag till, bara så jag hinner få ut veterinären och allt är färdigt på den fronten först.
 
Det har varit mycket med mina älskade hästar den senaste tiden, speciellt Kajsa. En sådan där oroväckande och intensiv period som får det att krypa i skinnet på mig, när jag just inte vet vad felet är. Här kommer hennes situation från början till slut (eller nuvarande tillstånd):

I höstas märkte jag att Kajsa började ta stora tuggor av jord/lera i munnen. Dessa kunde hon stå och bara hålla i munnen under långa stunder. Då och då släppte hon tuggan och tog direkt en ny genom att gapa så stort hon kunde mot marken och hyvla av. Eftersom jag aldrig hade sett henne göra så tidigare så undersökte jag saken närmare. Jag hittade nästan ingenting som stämde exakt överens med hennes beteende, men jag läste mycket om potentiell mineralbrist. Enligt veterinärer finns inget som pekar på att hästen äter jord av just brist på mineral, men snarare att det är smakligt och görs instinktivt. Problemet var dock att Kajsa inte tuggade och svalde jorden, utan bara höll den i munnen. Jag provade i vilket fall med att börja ge båda hästarna naturliga mineraler i den dagliga måltiden eftersom de ändå inte fått något sådant som tillskott på länge. Avvaktade och märkte inte av så mycket mer av jordtuggorna vilket gjorde mig lugnare.

En dag var jag ute i hagen och såg att Kajsa stod och vilade, och denna gång hade hon en stor tuva av gammalt gräs blandat med jord i munnen. Notera att hon stod upp och sov, hon åt inte och var inte i rörelse. Jag blev återigen fundersam och fortsatte att forska kring orsaken av hennes minst sagt märkliga beteende. Någon vecka senare upptäckte jag att hon gjorde samma sak med halmen inne i ligghallen. Alltså gigantiska tuvor med halm i munnen samtidigt som hon vilade. Inget tuggande eller sväljande. Då blev jag bekymrad på riktigt, för något stod inte rätt till. Utöver detta åt hon helt normalt, både gräset i hagen, halmen i ligghallen och fodret i byttan. Ett tag var jag inne på att det kunde röra sig om styngflugelarver eftersom jag vill minnas att jag misstänkte att hon irriterades av dessa ett tag i somras. Alltså att dessa styngflugelarver skulle ha överlevt och borrat sig sig i tunga och tandkött där de orsakat inflammation och irritation, som de äckliga små krypen kan göra. Jag tänkte att hon då använde diverse material i munnen som vaddering så det kunde klia skönt och hämma irritationen. Dock var detta ändå ologiskt eftersom styngflugelarver bara bor kvar i munhålan endast en kort period innan de söker sig vidare till magen för att övervintra där, och nu var vi ändå i slutet av oktober. 

 
Sedan började jag spekulera i det mest troliga som jag inte hade funderat särskilt mycket över alls innan, nämligen tänderna. Senast jag hade tandläkare ute för Kajsa och Lillen var exakt två år sedan och då var Kajsa nästan felfri i munnen. En eller två lindriga hakar som raspades ner och sedan inget mer har jag för mig. Därför tänkte jag väl att hon inte skulle kunna få sådana plötsliga och påtagliga besvär efter en sådan god diagnos. Men vem vet? Det känns i alla fall mest logiskt att det är något som spökar med tänderna eller munhålan. Tänk er en hake som låser käkarna så Kajsa finner lättnad av att vaddera med material så att tänderna inte fastnar i varandra. Eller något annat såsom karies, spricka, fraktur eller möjligen något som fastnat. 

Jag bokade tid med en veterinär som även är hästtandläkare, samma person som var ute 2015. Vi fick tid den 14 december så det blir att vänta tålmodigt och hålla koll att Kajsa fortfarande kan äta utan problem. Jag brukar iaktta henne noggrant för att se att hon kan äta allt lika bra - gräs, halm, hö och annat foder. I ett par-tre dagar har jag märkt ytterligare symptom på att något är fel, vilket är att Kajsa har gäspat och sågat med käkarna mycket. Sågandet med underkäken gjorde hon bara någon dag, och sedan började gäspningarna. Många små gäspningar på raken, nästan konstant. Det kan ju vara ett tecken på att hon försöker släppa på spänningar, stress, obehag och irritation som gäspningar hjälper till med. Däremot har gäspningarna också slutat helt nu. De senaste tre-fyra dagarna har jag upplevt henne som pigg, glad och normal på alla sätt och vis. Inga symptom och inte heller några gigantiska tuvor med gräs/halm i munnen. Kanske har något släppt av sig själv (till exmpel om en pinne eller vad som helst suttit fast) eller kanske har hon vant sig vid obehaget? Vi vet i alla fall inget förrän undersökningen och just verkar allt som det är under kontroll, så det känns bra.

Både Kajsa och Lillen ska undersökas och eventuellt behandlas. Det är lika bra att få båda gjorda, speciellt eftersom Lillen har lite problem med foderinpackningar och de bör ju rensas ut regelbundet ändå. I övrigt behandlar jag Kajsa dagligen för mugg nu. Något som jag aldrig någonsin upplevt med någon av mina hästar så detta är nytt för mig. Men den delen sparar jag till ett annat avsnitt! Lillen mår bra och är hälsosam, förutom att han har envisa hålväggar på båda framhovarna som jag försöker få bukt med. Även det får hamna i ett eget inlägg. 
 

Touching skilfully, mysteriously

 
Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
In your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near
Your slightest look easily will unclose me though I have closed myself as fingers
You open always petal by petal myself as spring opens (touching skilfully, mysteriously) her first rose

Or if your wish be to close me, I and my life will shut very beautifully, suddenly
As when the heart of this flower imagines the snow carefully everywhere descending
Nothing which we are to perceive in this world equals the power of your intense fragility -
Whose texture compels me with the color of its countries, rendering death and forever with each breathing
 
I do not know what it is about you that closes and opens; only something in me understands
The voice of your eyes is deeper than all roses, nobody, not even the rain, has such small hands

Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





The voice of your eyes

Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
in your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near -
 

På min ädla springare...

De senaste två dagarna har jag och Vevve ridit ut på våra hästar som behöver det mest, det vill säga Kajsa och Lajka. Och så ska vi fortsätta tills mina lediga dagar är slut. Gårdagens tur bestod av lite över en timme med mest skritt och lite trav. Terrängleden mot Myrbo då skjutfältet var stängt. Vi mötte bland annat läskiga motorcrossar som väsnades en väldig massa, samt försökte ta oss över ett och annat vattenhål som Kajsa tyckte var urläskigt. Idag gick hon rakt igenom utan att bry sig. Nyckeln är att ta sig förbi otäcka hinder på hemvägen när hästen både är trött och helst av allt vill komma till sin hage. Då finns tydligen inget utrymme för tvekan... För övrigt var det en riktigt bra ridtur idag. Jag blev dyblöt av alla trädkvistar som hängde ner efter spöregnet, sådant man får stå ut med när man går först i ledet, en del av charmen. Vi travade mycket på långa sträckor i hopp om att få hästarna att flåsa lite, och det lyckades vi med tror jag. Jag provade att ha fullt långa tyglar på Kajsa och helt enkelt bara acceptera den fart hon ville hålla, även om det kunde innebära en obekväm hetstrav med slängande huvud. Men hon reagerade väldigt bra på friheten och travade snabbt men mjukt, så hädanefter ska jag sluta hålla henne tillbaka och förebygga problem som kanske inte ens existerar. Det blev även en snabb galopp på en sandsträcka, det tyckte nog Kajsa var kul eftersom hon bara laddade på mer och mer.

Vi kom hem vid 22-tiden. Tiden fram till midsommar är den bästa då det är ljust nästan dygnet runt, minimalt med insekter och naturens alla dofter är ljuvliga. Efter regnet lade sig en magisk dimma över ängarna, så tät att vi knappt kunde urskilja Lillen när vi gick mot hagen igen. Det var en sådan vacker syn när hästarna tillsammans försvann in i misten för att påbörja sin juninatt. 

Imorgon är vi på det igen. Mina sittben ömmar så in i norden på grund av min stenhårda sadel, men det är okej. Det är bra att härdas. Känner jag mig riktigt ambitiös imorgon ska även sadeln smörjas, för det behöver den.


Mjuka stigar på ett av skjutfältets områden.

Kajsa kikar mot hagen och undrar varför hon hör gnäggande men inte ser någon häst...

Gårkvällen utan dimma var lika vacker den.

Botanisk vandring

Tisdagskvällar har den senaste tiden tillägnats botaniska vandringar runt om i en av Nordupplands kommuner. Det är lärorikt och inte minst härligt, att komma ut i naturen och se vår flora med nya ögon. Mitt intresse för växtriket blir bara starkare och starkare. Nu börjar jag bli en sådan där gammal trollgumma som inte kan låta bli att plocka med mig allt jag ser och pressar det i böcker för att kunna bevara och beundra senare. Det är kul. Och när man artbestämmer blommor och andra växter så lär man sig massor om vad de är bra till. Finns det något vackrare än naturmedicin? 

Här är några av de växter jag fotograferade under den senaste vandringen. En del sällsynta och många vanliga, men lika fina för det. Guckuskon var höjdpunkten, en botanisk raritet som vi har turen att kunna se på vissa ställen häromkring. Ett par andra vilda orkidéer syntes också till.









 
















Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

En färd runt skjutfältet...

Häromdagen stack vi ut på en härlig ridtur i de hela sexton plusgradena. Jag på Kajsa och Vevve på Lajka. Vi red på de mjuka vägarna runt skjutfältet där Vevve visade mig gården som hon växte upp på som numera tillhör skjutfältet och därmed saknar husen som stod där en gång i tiden. Så himla vackert ställe! Vi blev också skrämda av en stackars anka som flög upp ur vassen i diket bredvid oss varav hästarna vek ut på åkern. För övrigt så var det var så otroligt varmt i luften, riktig vårvärme. Sådant som gör mig lycklig i hela själen. Mycket skritt, en hel del trav och ett par galopper blev det. Jag tycker det är så fantastiskt när Kajsa verkligen galopperar, utan att varken bryta av till hetstrav eller springa utom kontroll. Hon höll bra tempo men det gick att både sakta ner, öka fart och svänga utan problem. Helt enkelt en Kajsa i balans. ♥


Kajsa innan ridturen. Hon var så lugn och fin. 


Påväg ut mot skjutfältet...


Starka med varma stormvindar ute på de öppna fälten.
 
Hemma igen, lite svettig och med lite gott.

Dagens väder (torsdag) var bra mycket kallare, endast ett par plusgrader. Kajsa och Lillen blev ryktade från vinterpäls  och sedan promenerade jag och mamma med Lillen ner till bäcken och in i skogen en bit. Vi tittade på de vackra blåsipporna som slagit ut och Lillen passade på att äta några alldeles färska och gröna grästuvor... Bara lite trevlig och även nödvändig miljöträning tillsammans.

Jag och min guldhäst. ♥

Februari och mars flyger förbi...

En uppdatering sedan sist. Den riktiga våren närmar sig med stormsteg! Jag åker ut till hästarna så ofta som jag kan och har bensin i tanken, och nu när isen är nästan helt borta på vägarna vill jag verkligen ut och rida. Kajsa och Lillen fäller mycket päls... de dammar och hårar ner allt inom en meters avstånd så den renliga typen bör passa sig noga. Jag har också börjat arbeta sedan lite mer än en månad tillbaka, det går jättebra och är roligt med mycket att lära sig. I april flyttar jag till mitt alldeles egna lilla hus och därifrån kommer jag endast ha sju minuters bilfärd till gården och hästarna! Så himla underbart och fantastiskt! Som jag längtar att få komma ut på landet och ha närhet till naturen igen. Dessutom är jag äntligen färdig med de studier jag har kämpat på med under ett och ett halvt års tid utan en endaste paus. Det känns otroligt skönt. Vi får se vad jag gör till hösten, om jag fortsätter plugga vidare då eller om jag hittar mer arbete. Time will tell. ♥

Här kommer några bilder från senaste tiden i Nordupplands skogar...


Från en turridning på Vevves basjkirer. Ost- och äggmacka med kaffe i skogen är fina grejer det.


Soliga men svinkalla februaridagar ute i hagen med Kajsa och Lillen.



Min Kajsa. För ett tag sedan oroade jag mig över hennes mående och undrade mycket över orsaken till hennes ibland tillbakadragna personlighet. Att hon är reserverad är ingen nyhet, men jag har då och då på senaste tiden känt att hon har varit sorgsen och ibland till och med lite ilsken till närkontakt med människor. Tänker om hon blivit formad så efter otrevliga och pressande upplevelser med människor tidigare i livet, eller om hon helt enkelt är en sådan som person. Och det är mer än okej! Alla behöver inte älska att gosa och en stark integritet är långt ifrån negativt. Men jag funderar eftersom jag ändå har lärt känna Kajsa på ett annat vis. Kajsa som rättfärdigt krävt respekt men som också sökt mycket kontakt, vi har ju spenderat så otroligt många kvalitetstimmar tillsammans i hagen. Dessutom är hon alltid så himla snäll och lätt i hantering och ridning. Hur kan det skilja sig så mycket liksom?

Kanske är det just bristen av kvalitetstid som har varit problemet, att hon har känt sig lite tom vad gäller mig. För bara den senaste tiden när jag har åkt ut och umgåtts i hagen utan knappt en dag frånvaro så har jag känt stor skillnad. Hon är mer närgången och tillåter kroppslig kontakt, även i ansikte, utan att varje gång börja backa och bli obekväm. Hon har stått och sovit över mig precis som hon gjorde på de gamla goda tiderna när hon vilade sin dallrande underläpp mot mitt huvud. Hon låter mig sniffa in hennes gudomliga doft på mulen utan omedelbara protester. Hon känns gladare helt enkelt. Speciellt de varma och vindstilla dagarna. Jag tror också att Kajsa trivs bättre med det mesta på sommarhalvåret. Hon njöt riktigt ordentligt häromdagen när jag i solen groomade hela hennes kropp från lös vinterpäls. Som att hon älskade att bli av med det gamla och välkomnade in det nya och friska. ♥


Fin tjej i februarisol. Sannerligen en Red Hot Catalysator.


Så vackert och häftigt hur hästarnas alla slingrande, smala och perfekta stigar uppenbarar sig i blankis medan resten av ängarna tinar fram. Plötsligt är stigarna, som i snön användes hela dagarna långa, övergivna och ensamma kvar. 


Lurven är glad att få följa med ut till gården nu när våren äntligen är här!


Fint att se hur väl det fungerar med gårdens två olika hästflockarna intill varandra. Det har varit en del inbrottsförsök och lyckade smitningsuppdrag, men de verkar också nöjda med varandra och står gärna tätt ihop med tråden emellan.


Hälsade på mamma ko som numera har en pytteliten och bedårande liten kalv!


Lillen bjuder på sitt charmigaste leende.


För tillfället går hästarna tillsammans med den stora lilltjuren och en ko. Väldigt kul att se hur orädda Kajsa och Lillen är för nötdjur nu för tiden! De jagar bort korna när de vill ha maten för sig själva, kanske lite för ofta, men jag är ändå glad att se att de (speciellt Lillen) använder sina naturliga valla-kor-instinkter och dessutom är riktigt duktiga på det.


En marsdag i hagen stod hästarna och sov bland enträden, så härligt.


Vilostunder i ligghallen och halmen.


Fällningstider - efter ett par hårdhänta tag ser borsten ut såhär...


I söndags promenerade jag med Kajsa och Lillen till lillstugan som jag bodde i hela förra sommaren. Bra tider. Båda verkade känna igen sig och undersökte uteköket noggrant.
 

Grace she comes with a heavy load, memories they can't be erased.

Jag en sådan som snöar in mig helt och hållet på en artist eller en låt under en längre tid. Needtobreathe har varit mitt hjärtats tröst i så väldigt många år nu, men det är lustigt hur jag alltid lyssnar på samma gamla låtar om och om igen. Something Beautiful är en av många låtar som jag aldrig kan släppa taget om. Musik som går rakt in i hjärtat kan aldrig gå ur tiden på något vis. Den som hävdar något annat har aldrig upplevt det jag talar om... 

Jag lyssnar på massvis med musik varje dag, men det är endast ett fåtal stycken som jag i perioder lyssnar på konstant. De går alltså på repeat och jag tröttnar inte för en sekund. Länge nu har det varit Multiplied, Stones Under Rushing Water, Lie Awake, Run Away, Blackbird Song, Turning Page, A Soft Place To Fall, Difference Maker. Vissa har följt med i åratal, andra något år eller några månader. En av dem är även den låten som finns här nedan. A Place Only You Can Go. 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.