Fridfull fredag

Idag följde mamma med mig ut till gården. Vi kom dock dit så pass sent att det fanns inte mycket att göra, och det var liksom för sent att påbörja något. Men vi gick till hagen och umgicks med hästarna ett bra tag. Först lite träning för min hästrädda mor, hon fick hälsa på Pricken (Shetlandsponnyn) och leda honom med ett rep. Pricken kan dock vara väldigt svår att hitta. Vi gick runt hela den enorma sommarhagen, in i skogen och allt, och när vi kom ut så hade han gömt sig på andra sidan.

Efter att vi hälsat på hästarna satte vi oss på en sten och bara tittade. Det är bland de härligaste som finns. Att bara titta på hästar. Studera, utan att kräva någonting av dem. Flockbeteende, rangordning, när de busar och plötsligt utan förvarning galopperar till den andra sidan av hagen.
 
Kort men givande besök. Kändes bra att bara komma ut överhuvudtaget. Träffade också på de två personerna som tar hand om hästarna den här veckan medan ägarna är bortresta.


Notera hur busfröet Dolly längst till höger har lyckats med att halvt få av sig täcket...

My very first hat

Det blev en sväng till Stockholm Western Store där jag köpte en hatt från Stetson. Butiken är väldigt mysig, och större än jag trodde! Fullt med grejer precis överallt. Det fanns också en liten övervåning med hästgrejer, jackor, chaps och mycket mer.

Vad människor gör för att vinna en rosett


Det jag avskyr med hästsport är att det finns människor som verkligen gör vad som helst för vinna en rosett. Titta på filmen ovan. Visste inte ens att den här "grenen" fanns. Det är brutalt. Och dessa människor kommer aldrig att lida för vad de gjort. Det är alltid hästen som får ta konsekvenserna. Människorna kommer bara visa upp sina priser och berätta vilka bra tränare de är, så att ännu fler börjar tortera sina hästar. Man måste se för att förstå. Jag tror inte det är så många som faktiskt vet vad som försigår i hästvärlden... Frustrationen över att veta att man inte kan göra något åt detta är olidlig.

Störda människor kan gå långt och göra sjuka saker när det gäller att vinna. Saker som att lägga starka kryddor och svidande kemikalier under hästens svans så den ska lyfta upp den som en ståtlig arabhäst. Pluspoäng. Saker som att placera nålar på hovarnas känsliga delar så att hästen ska "poppa upp" hovarna elegant under dressyrtävlingar. Pluspoäng. Saker som att klippa av nervtrådarna vid öron och svans så att hästen inte kan stryka öronen bakåt eller svischa med svansen för att visa motkamp. Sådant ger ju minuspoäng. De människorna tar alltså bort hästens enda sätt att kommunicera på... om en häst föds ute i det vilda utan att kunna stryka öronen bakåt eller svischa med svansen, får den inte ett lätt liv.

Vi har alltid ett val här i livet. Antingen tar vi den enkla vägen och gör fruktansvärda saker för att så snabbt som möjligt nå toppen. Eller så lägger vi ner tid och ser till att det hårda arbetet lönar sig, om det nu är så viktigt med en upplyft svans. Vad hände egentligen?

A Palouse horse

Enligt Wikipedia så avlades Appaloosan fram av indianstammen Nez Perce från Idaho. Det ursprungliga namnet för hästrasen är "A Palouse horse" som sedan kortades ner till Appaloosa.

Cloudy = Mr. Hollywood

Elisabeth berättade att att Cloudy är med i en svensk film. En bra sådan dessutom, så kul! Måste kännas häftigt för Cloudys ägare. Känns nog häftigt för alla som lär känna Cloudy, det gör det för mig i alla fall. Movie star.

Filmen heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det är två pojkar som i en scen drömmer sig bort att rida på westernhästar ute i naturen, och då är Cloudy en av pållarna. En liten snutt av scenen är med i trailern, men jag hittade en del av filmen där hela klippet är med. Spola fram tills det har gått fyra minuter så får ni se. Först är det Cloudys bakdel till vänster och sedan ser ni att han är den ljusare brun/vit-fläckiga painten som de också zoomar in på.

Fantastiska framsteg

För första gången på många, många år har jag galopperat. Och det var en sådan innerlig lycka att jag fortfarande får rysningar när jag tänker på det. När jag gick på ridskola kändes det inte alls såhär underbart. Men det förvånar mig i och för sig inte heller...

Jag red Cloudy, paintvalacken jag skrev om förut. Han är mycket vältränad- och tävlad med goda resultat. Han kan sin grej, om man säger så. Vi började med skritt och trav runt konor för att värma upp. Lärde mig hur jag ska göra för att hästen verkligen ska flytta rumpan i snäva svängar runt konor, inte bara böja framdelen. Efter det körde jag lite Trail för allra första gången i mitt liv. Det var otroligt kul. Cloudy vet dock precis vad han ska göra, så de flesta gångerna gjorde väl han jobbet själv, kändes inte riktigt som att mina hjälper hann med där. Men några gånger fick jag allt jobba lite också!
 
Sedan kom vi till den mest sagolika delen, galoppen. Jag kände att det var dags att ta nästa steg... så vi körde. I början blev det några få steg i galopp innan vi stannade. Men bara av det blev jag helt till mig, det är ju så annorlunda mot trav - så skönt och så naturligt att sitta i. Plötsligt blir det världens härligaste gung och ingenting kan mäta sig med den nya gångarten. Jag provade igen och vi galopperade runt en längre stund, lugnt och fint och helt overkligt. När jag kände att jag hade kommit in i rytmen så slappnade jag av mer, längde tyglarna ytterligare och allt blev ännu bättre. Perfekt avslut. Jag red i 1,5 timme totalt.

Andra saker vi hann göra:
- Mocka boxar
- Fixa mat till morgonen
- Kasta ner hö
- Sopa stallet
- Ge hästarna frukost
- Mocka lite till
- Longera några av hästarna
 
Jag longerade Cloudy. Fick upp honom i galopp efter några försök, även om det var rätt kämpigt. Första gången fick jag knappt honom i en rund cirkel så jag är nöjd ändå. Jag har filmat en liten kort snutt också, från när hästarna traskade runt utanför stallet. I slutet ser ni Pricken vid stalldörren som vill in. Vet ni vad han gjorde innan det? Han lyckades öppna dörren till stallet och gick in i sin box. Det tyckte jag var så kul. Pricken är en cooling. Han är lugn och trygg med sig själv, står alltid ensam och ser helt obrydd ut.

Alldeles snart

Klockan är tio för förmiddagen. Om en timme ska jag promenera till pappas jobb för att sedan åka till gården. Jag sover kvar en natt, så förhoppningsvis får vi en hel del arbete gjort. Sover i E:s fina gästrum med den gigantiska sängen. Åh, så fint.
 

Saknad

Nu var det ett tag sedan jag var ute på drömgården... Det är verkligen inte kul när det går så lång tid mellan varje besök. Jag har en sådan enorm längtan till platsen, hästarna och människorna där. Men det är också fint att veta, att jag vet var jag vill vara.



Bloggdesignhjälp?

Sedan jag började blogga här har jag fått väldigt många mail med frågor om jag kan hjälpa till med bloggdesign. Nu är det som så att jag har faktiskt haft en bloggdesign-verksamhet i snart tre år, fast i min förra blogg som jag inte längre existerar. Så nu har jag gjort en underblogg till denna där det är fritt fram att beställa bloggdesign.

Mer information finns på designbloggen, bara surfa runt på de olika länkarna så ska du nog hitta det du söker.

Scandinavian Country Music Festival

I lördags cyklade jag och A till Furuvik för att njuta av en kväll på Countryfestivalen. Största delen av min barndom bodde jag precis bredvid Furuvikparken. Så underbart med havet och naturen runt omkring sig. Så jag har varit på Countryfestivalen många gånger i mitt liv. Minns hur stort allt kändes och hur alla fulla gamla cowboys var lite skrämmande. Men visst kände jag mig hemma!
 
Det var inte så jättemycket drag denna gång då vi kom den sista kvällen de hade öppet, och de bästa artisterna spelade kvällen innan. Men Pam Tillis uppträdde i lördags. Annars passade vi självklart på att besöka alla djur. När jag var liten jobbade jag i Furuviksparken gratis på loven. Flera somrar i rad steg jag upp klockan sju på morgonen för att ta hand om hästarna, rida, mata kameler, apor och alla smådjur. Good times.

100 Lurvenfans

Idag är en historisk dag. Min kanin Lurven fick nämligen beundrare nummer 100 på sin Facebook-sida. Klicka här för att gå med du också! Om nu du gillar lurviga små krabater.

Longering på sommarbetet

Idag åkte jag ut till gården under den soliga och varma eftermiddagen. E och jag cyklade till sommarbetet och bestämde oss för att markträna lite med hästarna. Jag fick för första gången i mitt liv longera och det var faktiskt väldigt kul. Jag började med Cloudy. En smart häst som läste av mina nybörjarkunskaper illa kvickt. Innan tekniken hade satt sig var det såklart knepigt men sedan sjönk det in. Efter Cloudy provade jag med Noche, ett kraftigt och väldigt fint sto. Det gick suveränt. Hon lyssnade bra... Det blev skritt, trav och galopp.
 
Efter henne var det Dollys tur, en av ettåringarna. Jag och Elisabeth samarbetade med henne, mer att tänka på och mindre att kräva... Sist men inte minst Lilleman som jag känner mig riktigt hemma med vid det här laget. Jag och E turades om lite mellan hästarna, hon longerade också Mystery. Sedan for vi tillbaka till stallet. Kastade ner hö och smorde träns. Plockade isär alla delar. Tvättade och lät torka och efter det hann vi inte så mycket mer. Tog in hästarna. Inte mycket broms ute nu men däremot mygg, knott och flugor i mängder.

 
Det blev en rätt kort dag, trots flera timmar av arbete. Nu har jag laddat batterierna känns det som, att komma ut på landet är så otroligt härligt i kontrast till stan där jag vantrivs så in i norden. Denna gård ger mig allt jag någonsin behöver.
 
Pappa skulle komma och hämta mig. När jag hade gått en bra bit på grusvägarna undrade jag varför det tog sådan lång tid för honom... Då ringde han och sa att han hade fått motorhaveri, men som tur var inte långt ifrån mig. Så jag mötte upp honom och vi försökte få igång bilen själva. Väntade tills motorn svalnade lite. Fast efter många försök gav vi upp och pappa ringde till sin bil-kunnige vän som bogserade oss till närmsta mack, och efter det skjutsade han oss till pappas lägenhet. Ett oväntat slut på dagen, men det är sådant som händer!

Tre hästar och tre ryttare

Dagen innan min födelsedag, alltså i söndags, var jag ute på gården igen. A följde med och även han fick rida. E red Mystery, jag red Lilleman och A red Cloudy, en väldigt speciellt paintvalack. Jag har aldrig ridit honom själv men jag känner mycket för den hästen. Vi startade på banan och efter det blev det en tur i skogen, en mycket mysig väg. Mycket sten och stockar, bra terrängträning.
 
Nu har jag ridit Lilleman tre, fyra gånger. Det ska bli fantastiskt att få utvecklas med honom. Han är ju inriden och till och med lite tävlad, men såklart finns det alltid något att växa med. Han är ung, jag är ny. Exempelvis är han svårare på vänstersidan, ganska stel i det varvet. Varje gång jag vill åt vänster börjar han istället gå runt i minicirklar, istället för att göra en rejäl sväng. Jag har i alla fall travat lite med honom nu och där är han mjuk och fin. Jag tror att det är bra att ta saker och ting i små steg.
 
Just det, jag hann bli biten av en hund också! En av hundarna på gården ska man egentligen inte gosa med överdrivet mycket, men jag fick jag reda på medan jag klappade honom för fullt. Troligtvis blev jag medveten och gjorde situationen spänd vilket ledde till ett osäkert och kvickt bett när jag hade slutat klappa och var påväg att ställa mig upp, från att jag hade suttit på huk bredvid honom. En tand kom ganska djupt in i handflatan, annars är det bara småsår lite överallt. Detta var det första som hände när vi kom dit men jag lyckades rida ändå, ivrig som jag var. Fick bandage så det höll ihop och när det började värka red jag med den krya handen när vi var i skogen.