Fridfull fredag

Idag följde mamma med mig ut till gården. Vi kom dock dit så pass sent att det fanns inte mycket att göra, och det var liksom försent att påbörja något. Men vi gick till hagen och umgicks med hästarna ett bra tag. Först lite träning för min hästrädda mor, hon fick hälsa på Pricken (Shetlandsponnyn) och leda honom med ett rep. Pricken kan dock vara väldigt svår att hitta. Vi gick runt hela den enorma sommarhagen, in i skogen och allt, och när vi kom ut så hade han gömt sig på andra sidan...

Efter att vi hälsat på hästarna satte vi oss på en sten och bara tittade. Det är bland de härligaste som finns. Att bara titta på hästar. Studera, utan att kräva någonting av dem. Herd behavior, rangordning, när de busar och plötsligt galopperar till andra sidan av hagen.
 
Kort men givande besök. Kändes bra att bara komma ut överhuvudtaget. Träffade också på de två personerna som tar hand om hästarna den här veckan medan K och Elisabeth är borta.

My very first hat

Det blev en sväng till Stockholm Western Store där jag köpte en hatt från Stetson. Butiken är väldigt mysig, och större än jag trodde! Fullt med grejer precis överallt. Det fanns också en liten övervåning med hästgrejer, jackor, chaps och mycket mer.

Vad människor gör för att vinna en rosett


Det jag avskyr med hästsporten, är att det finns idioter som verkligen gör vad som helst för vinna en rosett. Titta på filmen ovan. Visste inte ens att den här "grenen" fanns. Det är brutalt. Och dessa människor kommer aldrig att lida för vad de gjort. Det är alltid hästen som får ta skiten. Människorna kommer bara visa upp sina priser och berätta vilka bra tränare de är, så att ännu fler börjar tortera sina hästar. Man måste se för att förstå. Tror inte det är så många som faktiskt vet vad som försigår i hästvärlden... Jag har gjort min research och har sett så grova filmer om hästmisshandel (andra djur också för den delen), att jag inte vet var jag ska ta vägen. Frustrationen över att veta att man inte kan göra något åt detta är olidlig.

Störda människor kan gå långt och göra sjuka saker när det gäller att vinna. Saker som att lägga starka kryddor och svidande kemikalier under hästens svans så den ska lyfta upp den som en vacker arabhäst. Pluspoäng. Saker som att placera nålar på hovarnas känsliga delar så att hästen ska "poppa upp" hovarna elegant under dressyrtävlingar. Pluspoäng. Saker som att klippa av nervtrådarna vid öron och svans så att hästen inte kan stryka öronen bakåt eller svischa med svansen. Pluspoäng (eller minuspoäng OM den stryker öronen bakåt). De människorna tar alltså bort hästens enda sätt att kommunicera på! Om en häst föds ute i det vilda utan att kunna stryka öronen bakåt eller svischa med svansen, klarar den sig inte länge. Den blir utanför flocken.

Vi har alltid ett val här i livet... Antingen tar vi den enkla vägen och gör fruktansvärda saker för att så snabbt som möjligt nå toppen. Eller så lägger vi ner tid och ser till att det hårda arbetet lönar sig, om det nu är så jävla viktigt med en upplyft svans. Vad hände egentligen?

A Palouse horse

Enligt Wikipedia så avlades Appaloosan fram av indianstammen Nez Perce från Idaho. Det ursprungliga namnet för hästrasen är "A Palouse horse" som sedan kortades ner till Appaloosa.

Cloudy = Mr. Hollywood

Elisabeth berättade att att Cloudy är med i en svensk film. En bra sådan dessutom, ingen typisk B-film om man säger så. Vad roligt! Måste kännas häftigt för Cloudys ägare. Känns nog häftigt för alla som lär känna Cloudy, det gör det för mig i alla fall.

Filmen heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det är två pojkar som i en scen drömmer sig bort att rida på westernhästar ute i naturen, och då är Cloudy en av pollarna. En liten snutt av scenen är med i trailern, men jag hittade en del av filmen där hela klippet är med. Spola fram tills det har gått fyra minuter så får ni se. Först är det Cloudys bakdel till vänster och sedan ser ni att han är den ljusare brun/vit-fläckiga painten som de också zoomar in på.

Mitt framsteg

För första gången på många år har jag galopperat. Och det var en sådan innerlig lycka att jag fortfarande får rysningar när jag tänker på det. När jag gick på ridskola kändes det inte alls såhär underbart. Men det förvånar mig inte.

Jag red Cloudy, paintvalacken jag skrev om förut. Han är mycket väl tränad och tävlad med goda resultat... Så han kan sin grej. Började med skritt och trav runt konor för att värma upp, mjuka upp och så vidare. Lärde mig hur jag ska göra för att hästen verkligen ska flytta rumpan i snäva svängar runt konor, inte bara böja framdelen. Den väldigt duktiga och kunniga Elisabeth bad mig att blunda och släppa tyglarna. Sedan ledde hon Cloudy och fick honom att flytta bakdelen, så jag riktigt fick känna hur det ska vara. Efter det körde jag lite Trail för allra första gången i mitt liv. Det var otroligt kul. Cloudy vet dock precis vad han ska göra, så de flesta gångerna gjorde väl han jobbet själv automatiskt, kändes inte riktigt som att mina hjälper hann med. Men några gånger fick jag allt jobba lite också.
 
Sedan kom vi till den mest sagolika delen, the canter. Jag kände att det var dags att ta nästa steg. Så vi körde... I början blev det några få steg i galopp innan vi stannade. Men bara av det blev jag helt till mig, det är ju så annorlunda mot trav. Plötsligt blir det världens härligaste gung och ingenting kan mäta sig med den nya gångarten. Jag provade igen och vi galopperade runt en längre stund, lugnt och fint och helt overkligt. När jag kände att jag hade kommit in i rytmen så slappnade jag av mer och slutade spänna mig, förlängde tyglarna ytterligare och allt ännu bättre. Perfekt avslut. Jag red i 1,5 timme.

Andra saker vi hann göra:
- Mocka boxar
- Fixa mat till morgonen
- Kasta ner hö
- Sopa stallet
- Ge hästarna frukost
- Mocka lite till
- Longera några av hästarna
 
Jag longerade Cloudy. Fick upp honom i galopp efter några försök, även om det var rätt motsträvande. Första gången fick jag knappt honom i en rund cirkel så jag är nöjd ändå. Jag har filmat en liten kort snutt också, från när hästarna traskade runt utanför stallet. I slutet ser ni Pricken vid stalldörren som vill in. Vet ni vad han gjorde innan det? Han lyckades öppna dörren till stallet och gick in i sin box. Det tyckte jag var  grymt kul. Pricken är så cool. Han är lugn och trygg med sig själv, står alltid ensam och ser helt obrydd ut.

Torsdag-Fredag

Klockan är tio för förmiddagen. Om en timme ska jag promenera till pappas jobb för att sedan åka till gården. Sover över en natt, så förhoppningsvis får vi en hel del arbete gjort. Sover i Elisabeths fina gästrum med den gigantiska sängen.
 

Saknad

Nu var det ett tag sedan jag var ute på gården... Det är verkligen inte kul när det går så lång tid mellan varje besök. Jag längtar efter hösten då man får riktiga rutiner och kan skapa ett ordentligt schema för hästar, skola, fritid och så vidare. Nu är allt bara huller om buller. Det är svårt att få skjuts ut när de flesta som jobbar har semester, vädret är opålitligt, A är här och hälsar på under hans sista dagar innan plugget (vilket såklart gör att man vill spendera tid med varandra), och samtidigt har jag en sådan enorm längtan till gården.

Bloggdesignhjälp?

Sedan jag började blogga här har jag fått väldigt många mail med frågor om jag kan hjälpa till med bloggdesign. Nu är det som så att jag har faktiskt haft en bloggdesign-verksamhet i snart tre år, fast i min gamla personliga blogg som jag inte längre existerar. Så nu har jag gjort en underblogg till Westernbloggen där det är fritt fram att beställa bloggdesign.

Många olika prisgrupper (gratisdesigns och från 50 till 400 kronor) och du kan välja om du vill köpa ett färdigt tema eller en unikt designad blogg helt enligt dina önskemål.

Mer information finns på designbloggen, bara surfa runt på de olika länkarna så ska du nog hitta det du söker. Klicka på bilden ovan för att komma till Westernbloggens egen designsida!

Scandinavian Country Music Festival

I lördags cyklade jag och A till Furuvik för att njuta av en kväll på Countryfestivalen. Största delen av min barndom bodde jag precis bredvid Furuvikparken. Det var mitt favoritställe på hela jorden... Så avslappnande med havet och naturen runt omkring sig. Så jag har varit på Countryfestivalen många gånger i mitt liv. Minns hur stort allt kändes och hur alla fulla cowboys var lite skrämmande. Men visst kände jag mig hemma!
 
Det var inte så jättemycket drag denna gång då vi kom den sista kvällen de hade öppet, och de bästa artisterna spelade kvällen innan. Men Pam Tillis uppträdde i lördags. Annars passade vi självklart på att besöka alla djur. När jag var liten jobbade jag i Furuviksparken gratis. Flera somrar i rad steg jag upp klockan sju på morgonen för att ta hand om hästarna, rida, mata kameler, apor och alla smådjur. Good times.

100 Lurvenfans

Idag är en historisk dag. Min kanin Lurven fick nämligen beundrare nummer 100 på sin Facebook-sida. Klicka här för att gå med du också! Om nu du gillar lurviga små krabater.

Longering

Idag åkte jag ut till gården på eftermiddagen. Elisabeth och jag cyklade till hagen och bestämde oss för att köra lite markträning. Jag fick för första gången i mitt liv longera hästar och det var faktiskt väldigt kul tycker jag. Började med Cloudy. Smart häst som också gillar att testa. Innan tekniken hade satt sig var det såklart lite knepigt men sedan lättade det. Efter Cloudy var det Noche, ett kraftigt, fint sto. Det gick suveränt. Hon lyssnar bra... Det blev skritt, trav och galopp.
 
Efter henne var det Dollys, en av ettåringarna. Jag och Elisabeth samarbetade med henne, mer att tänka på och mindre att kräva... Sist men inte minst Lilleman. Jag och Elisabeth turades om lite mellan hästarna, hon longerade också Mystery. Sedan for vi tillbaka till stallet. Kastade ner hö och smorde träns. Plockade isär alla delar. Tvättade och lät torka och efter det hann vi inte så mycket mer. Tog in hästarna. Inga bromsar ute nu men mygg, knott och flugor är tillräckligt.

Så det blev en rätt kort dag, trots flera timmar av arbete. Nu har jag laddat batterierna känns det som, att komma ut på landet är så otroligt härligt i kontrast till stan där jag vantrivs så in i norden.
 
När jag hade gått en bra bit undrade jag varför det tog sådan lång tid för far min. Då ringde han och sa att han hade fått motorhaveri, men som tur var inte långt ifrån mig. Så jag mötte honom, vi försökte få igång bilen själva och väntade tills motorn fick svalna lite (har fungerat förut). Fast efter många försök gav vi upp, pappa ringde till sin bil-kunnige vän som bogserade oss till närmsta mack, efter det skjutsade han oss till pappas lägenhet. Ett oväntat slut på dagen.

Tre hästar och tre ryttare

Dagen innan min födelsedag, alltså i söndags, var jag ute på gården igen. A följde med och även han fick rida. Han har ridit en del som liten och nu var det länge sedan, men han var riktigt duktig. Elisabeth red Mystery, jag red Lilleman och A red Cloudy, en väldigt speciellt paintvalack. Jag har aldrig ridit honom själv men känner en stark koppling till honom... Vi startade på banan och efter det blev det en tur i skogen, en mycket mysig väg. Mycket sten och stockar, bra terrängträning.
 
Nu har jag ridit Lilleman tre, fyra gånger. Det ska bli fantastiskt att få utvecklas med honom. Han är ju inriden och till och med lite tävlad, men såklart finns det alltid något att öva på. Han är ung, jag är ny. Till exempel så är han svår att styra till vänster. Tydligen är han är ganska stel i det varvet. Varje gång jag vill åt vänster börjar han istället gå runt i minicirklar, istället för att göra en rejäl sväng. Jag har i alla fall travat lite med honom nu och där är han mjuk och fin. Jag tror att det är bra att ta saker och ting i små steg, så kanske ska jag börja träna från marken också tänkte jag...
 
Just det, jag blev biten av en hund också. En av hundarna på gården ska man egentligen inte klappa, men jag tänkte väl inte efter ordentligt och gjorde det ändå. Fast allt gick bra tills jag skulle ställa mig upp. Då fick han tar i min hand. Trots att jag var på väg upp och hade slutat klappa. En tand kom rakt in i handflatan, annars är det småsår lite överallt. Detta var det första som hände när vi kom dit men jag lyckades rida ändå. Fick bandage så det höll ihop och om det började värka red jag med en hand när vi var i skogen. A och Elisabeth tyckte att jag var konstig som skrattade när det hände... Men det gjorde inte särskilt ont i chocken och dessutom är jag inte så överdrivet rädd för smärta. Ser det snarare som ännu en upplevelse att bocka av från listan. Korkat kanske, men så känner jag.