Q&A - Träning/tävling

Fråga: Vad tränar du när du rider och vill du tävla i framtiden?

Svar: Personligen så gillar jag att träna på de allra mest grundläggande sakerna, som att stanna, börja skritta/trava/galoppera och så vidare, med så lite hjälper som möjligt. Grunderna i westernridning helt enkelt. Vi rider mycket i skogen också, så då blir det automatisk klättring, svänga runt träd och liknande. Viktigast är att kunna hantera hästen från marken innan man sätter sig i sadeln, och det tycker jag är väldigt kul dessutom. Jag är så tacksam för att jag har någonstans att rida med fantastiska möjligheter. När vi har tränare på gården har vi tränat lite med tävlingsgrenen horsemanship, rida olika mönster, two-track, mjukgörande övningar, förvänd galopp och mer.
 
Just nu vet jag inte om jag vill tävla. Jag vill först och främst få en fin personkemi men en häst, alltså träna min egen framtida häst som jag lägger mitt hjärta och min själ i så att vi litar på varandra till fullo. Och om jag någonsin får uppleva det så kanske det vore kul att tävla just för att skapa minnen med min käre livskamrat. Skulle i sådana fall inrikta mig på någon rolig och fartfylld gren som barrel race eller koklasserna. Helst koklasserna såsom jag känner idag!
 

Människans egna val



Det här är vad som händer när människan ska blanda sig in och leka räddare i nöden. Människan gör hästen panikslagen, skapar kedjereaktioner, försöker rädda situationen när det bara gör saken värre, ställer sig mitt framför en rädd häst som kommer mot en i full galopp. Slår vad om att den skadade människan sedan sågs som en hjälte och hästen blev kallad galen.Människan ska alltid skylla på hästen, flykt- och flockdjur.

Western Chaps

Förutom att westernstilen (det vill säga utrustningen) är mycket praktisk, så är den också väldigt vacker. Något av det finaste enligt mig är chapsen. De ska vara långa, stora, i läder/mocka, och med en massa fransar. Jag är besatt av fransar. Och chapsen ser inte bara snygga ut, de är också väldigt funktionella. Det starka materialet skyddar, och på sommaren fungerar fransarna som en "flugpiska". Även om man bara skrittar så rör sig ju fransarna och skrämmer bort flugor, vilket jag tror att både häst och människa uppskattar.

En lurvig historia

Som ni kanske redan vet så har jag en kanin. Lurven. Innan Lurven hade vi en annan kanin. En maffig, brun vädur vid namn Helmer. Med en vit gräddmun. Vi räddade honom från Furuviksparken när jag jobbade där och han var en väldigt livlig kanin. Han var helt besatt av mig. Jag blev olyckligtvis hans låtsas-älskarinna när han blev könsmogen, kvinnan i hans liv. 

Han följde efter mig var jag än gick och varje gång han smet ut på vår gård i Furuvik så var jag den enda som kunde fånga honom. En varm sommardag var jag hos min bästa vän på andra sidan viken. Mamma ringde och sa "Pyran, du måste komma hem. Helmer springer lös på gården och ingen får tag i honom". Så jag cyklade hem och sekunden jag uppenbarade mig på tomten skuttade han fram och lade sig som en liten limpa precis vid mina fötter. Kristin = The Rabbit Whisperer. Helmer var världens snällaste och gladaste nine. Slickade alltid på oss familjemedlemmar, han kunde ligga och slicka på våra näsor flera timmar i sträck. 
 
Sorgligt nog så dog älskade Helmer alldeles för tidigt. Han fick en tumör i munnen som var tvungen att opereras bort. Han kunde inte ens äta för att det gjorde så ont för honom. Veterinären trodde att han skulle klara sig fint efter operationen, men så var inte fallet... Jag glömmer aldrig hur han kom hem med ett hål rakt in i munnen. Kinden var borta. Han kravlade runt och såg ut att vara i enorm smärta. Eftersom kroppen inte riktigt hade vaknat till ännu så släpade han bakdelen efter sig, som att bara armarna hade fått känsel... Det var så hemskt! Eftersom det bara blev värre och värre så lät vi honom somna in.
 
Vissa människor tycker att kaninälskare är patetiska. Andra kan förstå att kaninen faktiskt också är ett liv med riktiga känslor. Jag, mamma och Fia var väldigt ledsna efter Helmers död. Jag kände mig ganska död själv, det var en sådan obehaglig känsla att inte ha ett litet djur i familjen. Så tomt. Men en dag, precis efter att jag hade slutat gymnasiet för andra gången och allt var botten, så gick jag och mamma in i en djuraffär, bara för att titta. Men butiken var tyst och övergiven. Inga djur. Vi skulle precis gå därifrån när mamma skymtade något i en bur som låg lite undangömd. Bakom ett litet trähus i buren satt en minimalisk, grå lurv. Den verkade gömma sig och kastade ett oroat getöga. Ensam och rädd. Vi fick hålla den.

"Den" visade sig vara en hane. Bara några veckor gammal, lite yngre än vad kaniner vanligtvis brukar vara innan de kommer till butiken. Jag minns så väl hur han kändes! Ynklig, späd och knotig. Lätt som en fjäder, en mjuk dunboll. Jag och mamma tittade på varandra. Sedan sa mamma: "Vi köper den". Så samma dag, samma minut, tog vi hem Lurven. Eftersom vi bodde i byggnaden bredvid så gick allt väldigt smidigt. Första minuterna låg jag i min säng och lät Lurven inspektera själv. Efter ett tag hoppade han upp på mitt bröst och lade sig i and-posititionen. Och där låg han i säkert en timme och bara stirrade på mig.
  
Det är ganska otroligt hur min familj alltid får våra kaniner (två stycken) så lyckade! Lurven slickar också exakt hela tiden. Han har aldrig bitit en människa i hela sitt liv, och inte Helmer heller för den delen. Okej en gång nypte Lurven till min morbror i fingret, men det var bara för att min morbror alltid retar honom. Karma. Däremot så är Lurven inte riktigt avslappnad som Helmer var när det kommer till att ligga ner bland människor. Jag försöker uppmuntra honom till att lägga sig ner medan jag klappar honom. Samma sak att jag närmar mig honom medan han ligger ner, men då blir han alltid nervös och sätter sig upp. Men idag! Vilka framsteg!
 
Lurvens favoritställe i mitt rum är en korg som han kryper in i. Där ligger han alltid, i antingen limpa-positionen eller and-positionen. Så idag lade jag mig själv på golvet, ungefär så nära korgen att min näsa stack in. Lurven satt i sin korg och slickade på min näsa hejvilt. Efter en stund tröttnade han och tvättade sig istället. Då och då klappade jag honom på nosen vilket han älskar. Varje gång jag gör det och slutar så pussar han mig för att säga mer mer mer.

Till sist började han gå runt i cirklar, alltså förbereda sig för att lägga sig ner. Och det gjorde han. Men första gången låg han ganska stelt i and-positionen. Och det är limpa-positionen som jag är ute efter, den ultimata avslappnade vilopositionen för lurvar. Men sedan reste han sig igen. Och efter det... KASTADE han sig på sidan! Det var så otroligt sött att jag dog. Bara för att jag låg så nära! Däremot var hans huvud fortfarande stelt och kontrollerat. Så mycket sakta rörde jag min hand närmare och närmare. Det tog cirka fem minuter att ta mig fram helt men det var det värt. Jag klappade honom på huvudet. Han såg lite nervös ut, men ju mer jag klappade, desto lugnare blev han. Till slut lade han huvudet mot korgens kant och STÄNGDE ÖGONEN! Snacka om att jag fick Lurven-är-snuttig-panik. Jag fick till och med luta mig fram och ge honom en puss på nosen. Efter det reste jag mig sakta och gick därifrån, så att han förstår att jag inte stör honom när han ligger ner och jag är i närheten. Lurven-framsteg.

Ridtur i vinterlandet

Red idag. På Mystery, stora fina Appaloosa-tjejen som jag håller på att lära känna. Jag, E och en tjej
som praktiserar på gården denna vecka tog en sväng i skogen tillsammans. Första gången någonsin jag rider i djup snö, väldigt mysigt måste jag säga! Men ack så kallt. Hade ingen känsel alls i tårna efter ridturen... Det gick helt okej ute i skogen. Mystery stressar alltid mycket och vill ligga med nosen vid Cloudy's rumpa framför. Så det hela brukar gå ut på att sakta ner henne.

Jag tycker att vi var effektiva idag. Är så trött just nu, sov bara kanske fyra timmar härom natten. Vi fixade stallet (tar väl största delen av tiden), lunchade hästar, red och hackade is utanför stalldörren.