We hear our engines roaring deep and loud

 
Våra ridturer i naturreservatet fortsätter vara fantastiska, magiska, rörande vackra. I början av september är det slut på sommarbetestiden. Då ska vi rida hem hästarna vilket kommer ta cirka två-tre timmar, jag längtar. Nu ska vi börja kolla upp lite olika vägar vi kan rida då.

Scandinavian Country Fair

Countryfestivalen i Furuvik var såklart hur bra som helst. I sällskap med min älskade syster är allt roligt. Kanske gillade vi lördagen extra mycket eftersom så många fina barndomsminnen kommer upp när man vandrar omkring i parken. Vi besökte stallet där jag jobbade om somrarna som liten. Vi gick till Furuskär där vi brukade samla ihop olika mossor och alger i högar som barn. Vi åkte de numera oläskiga karusellerna såsom Spöktåget och Kaffekopparna. Vi drack öl och skrattade, blev uppraggade av gamla, fulla cowboys och lyssnade på fin countrymusik. En festival helt i min smak, som jag har saknat den.
 
Alla snygga chaps jag såg på countryn förra året fanns inte i år, i alla fall inte de jag vill ha. Istället köpte jag en poncho. Den är helt underbar, jag vill bo i den!

Tiden i mitt liv



 
På kvällarna rider vi ut i det vilda och jag älskar varje sekund av det. Nu har jag ridit Cloudy tillräckligt mycket så det känns som att vi verkligen kommer nära varandra. Jag vill alltid hålla hans huvud, och han låter mig. Blir lite pirrig när jag ska hämta honom. Kikar på honom beundrande när han inte ser. Ungefär som när man är kär.
 
Det är så fint. Aldrig rädd, aldrig nervös. Älskar höga hastigheter och vågade äventyr i skogen.