Fredag 10/06-2011

I fredags var jag ute på en helt magisk ridtur i skogen. Det var en sådan där perfekt varm sommareftermiddag när det inte var för varmt och klibbigt ute, men långt ifrån kallt. En tunn skjorta var mer än nog. Vi red en ny väg, där det fanns en hel del fina galoppslingor med fantastiskt underlag. Cloudys galopp var så härlig och lugn, han låg inte direkt i rumpan på Sussie framför, tempot var ultimat... Snabbt, men mjukt. Eftersom min keps ville flyga av hela tiden så var jag tvungen att hålla den med ena handen. Jag känner mig så levande i stunder som dessa. Vill alltid ha det så. Visst att man ibland tänker "oj oj, nu går det väldigt snabbt här", men samtidigt njuter man så fullständigt att det goda överväger så brutalt. Hästarna står i sommarhagen nu och verkar så lyckliga.

Tillbaka från skogen red vi in i sommarhagen. Cloudy ville genast galoppera tillbaka till sin flock. Det är en lång sträcka att galoppera, stor öppen gräsäng (med skog på sidan som hästarna kan traska in i). Det var svårt att stoppa Cloudy, han var mycket ivrig. Först föll sig den naturliga instinkten in - måste kontrollera, hindra. Men sedan tänkte jag äh... låt honom springa! Det gick snabbt. Fast det känns väl mycket snabbare än vad det ser ut. Började med att försöka hålla tillbaka honom. Men sista halvan av vägen blev jag totalt avslappnad (trots att jag studsade upp och ner som en tok) och litade helt enkelt på att Cloudy visste var han skulle sätta hovarna, när han skulle stanna, var och hur han skulle sakta in. Och när vi kom till den väntande hästflocken kändes allt så magiskt. Där kom jag inridandes på världens bästa häst och möttes av ett glatt gäng vackra varelser som alla tittade på oss nyfiket och välkomnade sin hästkompis tillbaka. Kari bredvid mig på Sussie. Solnedgång och fågelkvitter. För att sedan se hästarna rulla sig och galoppera iväg som en enda stor lycklig familj.

Min keps flög av någonstans under dessa resa. Vi fick gå och leta efter den senare.