Att förstå värdet i en häst

Jag slutar aldrig förvånas över människor som äger hästar endast för att vinna tävlingar och inte en sekund för att njuta av hästen och livet som hör till. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad eftersom man ser dessa människor överallt. Men jag blir lika upprörd varje gång.

Jag är som lyckligast när jag sitter på en hästrygg i naturen. Då känner jag all mening med livet. Jag känner mig harmonisk och fri samtidigt som hjärtat vill hoppa ut ur kroppen av iver. Jag lever som det djuret jag är, i samspel med ett annat. Alla känslor sköljer över mig i samma sekund och jag vet att detta är det sanna värdet i hästar. Att tävla intresserar inte mig för fem öre. Jag dömer inte andra som gör det så länge det går rätt till, det vill säga att hästen mår bra och inte befinner sig under stress och slit. Men tyvärr är det ofta just det som tävlande hästar får uppleva. Stress och slit.
 
En häst vill ha ytor stora nog att sträcka ut benen på, en flock att känna sig trygg i, rent vatten att dricka, grönt gräs att beta och en stabil ledare som respekterar men visar vägen. God hästhållning handlar om att göra det så naturligt som möjligt för en häst i fångenskap. Hur naturligt är det för en häst att stå i en box majoriteten av dygnet och sedan stå ensam i en 10x10 meter lerhage ett par timmar varje dag? Hur naturligt är tills den är på väg att gå av? Och det här gäller westernryttare också, i alla grenar ser man ryttare som går överstyr.
 
Åter igen. Vad är det för kul med att äga en häst endast för att tävla? Kan någon förklara för mig? Jag förstår att pengar spelar en stor roll, något som jag också tycker är helt absurt. Som sagt, lever hästen en bra liv utanför arenan utan att bli utnött och atrubbad så är det väl okej. Men det är sällan det händer. Jag tror att anledningen till varför hästvärlden är så rubbad idag är för att många människor vägrar att se sig själva som djur. De tror ju fortfarande att vi står över alla andra, skapade av Gud. Så otroligt larvigt. Vi består av kött och blod, har instinkter, läten, dofter, allt som kännetecknar just ett djur. Om folk bara kunde komma ner på jorden lite och sluta låtsas att vi är Gudomliga barn som alla ska automatiskt lyda, skulle nog världen se mycket ljusare ut. Och bästa sättet att släppa kontrollbehovet och lära sig njuta är ju faktiskt att lyssna på sin häst. Så ni som har möjlighet till att äga ett sådant magnifikt djur, ta vara på vad ni har! Här sitter jag och önskar så innerligt att min filosofi kunde komma till användning. Men... En vacker dag.

Tro inte att jag glömmer dig så lätt

Jag har tagit reda på var Cloudy tog vägen efter att gården sålde alla hästar. Jag funderar starkt på att åka och besöka honom... Allt gick så snabbt och jag ibland saknar jag honom så mycket så det gör ont. Men på sidan av mitt nattduksbord har jag en bild fasttejpad, så varje morgon får jag i alla fall en glimt av min forna vän.

Back in the saddle

För några veckor senare åkte jag ut en ekologisk nötkreatursgård i närheten där jag bor. Köttbonden som äger gården och gårdsbutiken har även hästar (westernridna) och använder dessa i delar av arbetet, som när djuren ska flyttas till nya hagar och så vidare.
 
Jag fick provrida en av L:s hästar vid namn Davinda, en äldre och mycket fin nordsvensk. Vilken fin känsla att sätta sig i sadeln igen, för första gången på över ett halvår! Har saknat hästarna och ridningen så enormt. Jag red runt på ridbanan och provade mig fram. Med en främmande häst vill jag fokusera på de mest grundläggande sakerna. Stoppa, gå, öka, sakta ner, svänga och att hästen är uppmärksam på det jag gör. Hon ville gärna rusa iväg i traven så jag höll mig till skritt så länge det kändes oklart. Som sagt, testade mig fram, tog det lugnt och försökte lära känna henne. Innan ridningen borstade jag av en annan häst i väntan på hovslagaren. Väldigt lätthanterliga hästar båda två, bra psyke. Förhoppningsvis kommer jag att rida mer om något skulle ordnas så jag kan hjälpa till där, men mer än så törs jag inte säga.