Skönare häst får man leta efter...

Bland det sötaste jag har sett!

Gruset lagt, bra dag.

Idag kom jag ut till gården och väntade ivrigt på att grusgubben (bra ord) skulle anlända med mitt gruslass. Det gick väldigt snabbt och smidigt när han väl kom, och lyckligtvis kunde han backa in i hagen utan varken problem med ingångens bredd eller ojämn mark.
 
Tippar gruslasset

Min pojkvän Johan kom ut lite senare och tillsammans gick vi upp huset för att låna gammeltraktorn. Tanken var att jag och Johan skulle lära oss köra den och fixa arbetet själva... Men eftersom gårdens byggkillar är så otroligt underbara och hjälpsamma på alla sätt och vis, erbjöd de sig att göra jobbet åt oss. Jag blir så glad av genuint snälla människor. Finns alldeles för några av oss nu för tiden... Och ja, jag räknar in mig själv bland dem... självsäkert! Jag och Johan hjälpte till så mycket vi kunde genom att sprida och jämna till gruset. D & E körde på exakt hela tiden. Det är lite svårt att kommunicera och överhuvudtaget förstå varandra då byggkillarna talar ett annat språk, och nästan ingen engelska. Men snacka om flyt idag!!! Det behövdes verkligen efter alla miljoner frågetecken när det gäller denna ligghall. En bra dag, men jag kan inte låta bli att känna mig lite ängslig kring allt ändå.
 
Nästa steg är att packa gruset ordentligt med paddan och eventuellt finslipa lite grann. Sedan börjar vi bygget.
 
 
 

Efter ett par timmars arbete åkte jag och Johan till hästarna. Jag satt på chevans flak och Johan körde ut oss till sommarhagens skogsparti där hästarna stod och njöt av kvällssolen. Visiterade, kliade, gödde med äpplen, vattnade. Glada hästar. De var väldigt intresserade av pickupen och skulle absolut stå och slicka på flaket. Ibland försökte de ta sig en tugga på trägolvet men då blev de tillrättavisade illa kvickt.

Horsemanship - Var en häst

En söt video jag har glömt att lägga upp här i bloggen. Det var i början av juni när hästarna gick i den tillfälliga hagen jag hade slitit med. Favoritstället att rulla på var gräsplätten ovanför ridbanan. Först rullar sig Lillen på eget ställe, sedan Kajsa längre bort. Och då måste självklart Lillen gå dit och rulla sig på samma ställe. Haha, vilket fult uttryck egentligen. Rulla sig.

Lite iakttagelser kring flockbeteende nu!
 När Kajsa har rullat färdigt kommer Lillen emot henne. Han är alltid nyfiken och glad, vill alltid vara kring sin ledare (naturligtvis) och är alltid redo att umgås, vare sig det är bus eller mys. När Kajsa har ruskat på sig gör hon dirket utfall och det kan vara både skoj och allvar. Ofta får hästar endorfinkickar och ny energi efter att ha fått sträckt på sig ordentligt tack vare en rullning. Jag uppfattar detta som en blandning av lek och tillrättavisning. Hon vill inte riktigt ha honom så nära, men tycker samtidigt att det är lite roligt/skönt att sprätta till. Lillen tar ju dock gärna emot allt sådant med öppna armar för han älskar att leka. Som ni ser hakar han på hennes ryck på en gång.

Vid 1:04 säger Kajsa tydligt till Lillen att hon inte vill bli störd. Många kanske ser hennes frånstötande kroppsspråk som plötsligt och elakt "utan grund" men tittar man noga ser man att hon ger tillräckligt med varningssignaler för att Lillen ska flytta på sig utan att få sig en smäll. Först en aktiv svans (som dock är aktiv innan också, det var mycket knott den dagen) och sedan börjar hon backa emot honom. Lillen struntar i det och står kvar. Kajsa stryker öronen bakåt, Lillen står kvar. Till slut hugger hon huvudet mot honom med bakåtstrukna öron - då förstår Lillen att hon menar allvar och i samma sekund backar han undan. Jag tycker att det är så häftigt. Så intressant att läsa av hästars kroppsspråk. Man lär sig så otroligt mycket och känner sig dessutom mycket tryggare när man själv står nära dem. Kom ihåg - det är ALDRIG hästens fel! Kajsa ger Lillen många tydliga signaler som han väljer att strunta i eftersom han är en allmänt nyfiken/trotsig/busig unghäst. Skulle han ha struntat i signalerna längre hade hon bitit eller sparkat honom. Förut har han låtit det gå så långt men nu har han lärt sig att han inte gillar att bli biten eller sparkad så då väljer han istället att gå undan efter varningssignal nummer två eller tre.

 
En annan sak som är viktig att komma ihåg! Hästar ger som sagt tydliga varningssignaler och lär man sig att läsa dem kan man enkelt undvika olyckor och skador. Men dessa varningssignaler sker snabbt så det är av största vikt att man är uppmärksam när man är bland hästar. Det är nog den största grejen som människor missar när det gäller hästar. Uppmärksamhet. Och utan uppmärksamheten är det lätt att skylla på hästen. Som Kajsas varningssignaler nu, om vi räknar med den aktiva svansen också. Aktiv svans - backning - bakåtstrukna öron - huvudhugg. Dessa signaler sker inte med paus emellanåt. Inte en "svisch med svansen - invänta respons - prova med att backa - nähä det fungerade inte heller - vänta fem minuter - försök med att stryka öronen bakåt". Det sker bam, bam, bam, BAM. Varför? Jo, för att hästar tänker inte som oss människor. Hästar är hästar. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förmänskliga en häst - de kommer aldrig att analysera saker som vi människor gör. Därför kan det inte vara hästens fel om vi får en spark i huvudet och blir paralyserad resten av livet. En skrämmande tanke, men inget annat än rätt.

Hästarna som finns i vårt samhälle har inte valt sina liv i fångenskap och de kan inte heller välja att undvika social interaktion med människor. Ni vet redan att jag inte tror på att ha hästar uppstallade i boxar. En av anledningarna (förutom de hundra självklara) är att jag aldrig skulle korrigera en häst som inte har möjlighet att fly! Om en häst försöker bita eller sparka mig i en box så är det så fruktansvärt orättvist om jag skulle drämma till hästen eller skrämma den i boxen. Hästar väljer alltid att fly före att attackera, som de flockdjur de är. Så om de inte kan fly för att de står inklämda i boxar, har de inget val än att attackera och sakta men säkert utveckla ett aggressivt intryck mot människor. För att de känner sig trängda, obekväma och störda.
 
Så om vi redan vet att hästarnas grundläggande sätt att skapa rangordning är att flytta på varandra, hur går det ihop med att korrigera en häst som inte kan flytta på sig? Visst, i en box kan hästen backa några steg och vända på sig. Men försöker en häst bita mig så ser jag till att attackera skiten ur den hästen så att den verkligen springer undan, och det mer än några steg... Attackerar man skiten ur en häst som står i en box kastar sig den antingen bakåt och drämmer in i väggen, eller går till attack fast tio gånger värre. För den har inget val, den måste överleva. Och även om den flyr undan så kommer den inte så långt, och det är inte tillräckligt. Gör man detta i en öppen hage kan den gå undan precis så långt som den finner nödvändigt, den har utrymme att jaga upp sig och utrymme att varva ner för att sedan komma tillbaka med antingen ett nytt försök att vara högre eller mjukare approach och undergivenhet. I boxen förblir den stressad och lär sig fel saker.

Var en häst bland hästar. Ignorera dina mänskliga reaktioner, hur svårt det än må vara. Din häst kommer att tacka sig och du själv kommer att sova gott om nätterna! Det är fortfarande besvärligt för mig med vissa saker där de mänskliga intrycken sitter som sten. Men det jobbar jag med hela tiden och att kunna erkänna det är nyckeln...

Mankhöjd

Insåg en dag att jag faktiskt inte vet hur höga mina hästar är. Så jag åkte ut och mätte dem... Så gott jag kunde för att båda blev väldigt skeptiska till den läskiga måttbandet. Det är en sådan där plastklump med måttband av stål som man drar ut, gör massa läskiga ljud och ser ytterst skrämmande ut. Men efter lite sacking out accepterade hästarna det nya monstret tillräckligt så att jag kunde mäta.

Kajsa är 154 centimeter i mankhöjd och Lillen är 152! Sötbebisen!!! Ännu växer han, men jag undrar om inte höjden ska vara färdig vid denna ålder? Dock lite märkligt tycker jag... De har samma mamma som är rätt stor och maffig enligt mig. Kajsas pappa är ynka 148 centimeter i mankhöjd och Kajsa själv är liten och smidig, perfekt avlad som reininghäst (tror att det var syftet med henne från början). Däremot har jag ännu inte uppgifter på Lillens pappa, men han ska vara ganska stor har jag för mig. Borde han inte ha vuxit lite mer då?

Rätt konstigt det där ändå. Man tycker att 152 och 154 centimeter i mankhöjd låter litet, men det är ändå några centimeter över gränsen som storhäst. Och när jag står bredvid mina hästar eller sitter på känns de så jäkla höga haha! Ja, tills man träffar någon skyhög hopphäst då... I vilket fall är de mina stora men samtidigt små pollar som jag älskar över allt annat. ♥

Ny barbackapad

Image and video hosting by TinyPic

Ibland har jag bra tur... Ännu en barbackapad hänger i sadelkammaren nu. Denna gång i en vacker chokladfärg från Naturhästen. Nu ska jag bara rota igenom hyllan med gjordar och se om jag hittar någon som passar.
 
Barbackaridning i all ära, men kom ihåg att för mycket ridning barbacka utan stoppning för hästens känsliga ryggrad är väldigt slitsamt i längden. Korta turer någon gång ibland går bra, det är också viktigt för att hästen ska veta att du kan sitta på ryggen som är helt bar och det är okej. Men vid längre och mer regelbundna turer barbacka, se till att sitta på något slags underlag. Då kanske man inte kan kalla det barbacka längre, barbacka ska ju vara bart... Men känslan är densamma, med tunga dinglande ben och ökad balansträning, haha!
 
Man behöver inte köpa en dyr barbackapad för att kunna rida, det går lika bra att göra en egen utav en tjock westernpad. Använd kreativiteten och pyssla lite... Alltid lika roligt!

Sommartjocka Kajsa

Det är helt galet hur tjocka mina hästar har blivit!!! Lillen har mer hälsosamt sommarhull, medan Kajsa är extremt rund. Det ser ju ut som att hon har en bebis där inne. Hon är som ett klot när hon kommer lunkandes mot mig. Men hon är lika pigg som vanligt (fast hon har alltid varit lugn och sansad) och visar inga tecken på att hon är obekväm på något sätt. Däremot är det inte hälsosamt när de blir för feta. Grejen är den att även om hästarna har riktigt stora ytor att springa på i sommarhagen, så har det varit så mycket broms under dagarna och då står de mest och sover inne i skogen. Sedan vet jag inte om ston har lättare att lägga på sig. Någon som vet? Annars läser jag på om det. I vilket fall ska de snart hem och till hösten ska jag rida av henne allt överflödigt. Fast lite hull vill jag att de ska behålla inför vintern när de blir lösdriftshästar.

Igår fick jag ett ryck och var påväg att ta hem hästarna från sommarbetet. Jag kände att det var en bra dag - mulet, lite duggregn som hästarna tyckte var skönt, och dessutom hade jag hjälp av min mamma och pappa som var ute på besök. Men sedan beslutade jag mig för att vänta ändå. I sommarhagen är det mest vind och de kan lättare komma ifrån insekterna. Jag vet garanterad att det är bromsfritt i deras favorit-skogsklunga. Samma garanti finns inte på gården där hagarna är mindre och mer vindstilla. Och det kommer nog komma fler varma dagar innan hösten verkligen är här. Så jag sätter inget datum - jag tar hem dem när jag märker att insekterna har lagt sig för vinterhalvåret.

Att ha bestämt detta känns nu som ett lättnad, för då kan jag lägga 100% på ligghallen. Innan gnagde tanken av att hästarna skulle hem snart. Så just nu känns livet toppen! Skönt, enkelt, medvetet. Nu ska bara ligghallen byggas, utan stressmoment i vägen.

Klotet Kajsa.

Cavallo Simple Boots

Image and video hosting by TinyPic

Igår levererades ett paket som jag har väntat på med iver, nämligen mina hovboots från Cavallo.
 
Som ni redan vet håller jag mina hästar så fria och bekväma som möjligt, barfota på hovarna. Lillen har aldrig varit skodd i hela sitt liv och förhoppningsvis har hans hovar bra grundfysik och styrka tack vare det. Kajsa däremot har levt skodd största delen av sitt liv, tills jag kom in i bilden och gjorde henne till en barfotahäst. Jag vet inte hur hennes hovkvalité har varit innan, men i snart ett år har hon gått oskodd och hovarna har blivit mycket starkare och finare på alla sätt och vis - med mycket vila men, mycket utevistelse på olika underlag och med försiktig ridning. Däremot är hon ganska ömfotad vid ridning, speciellt på grusvägar och annan hård mark. Att tvinga fram hästen när det gör ont är allt annat än rätt, men att slå på skor för att kunna rida är inte heller det rätta svaret. Min åsikt är att skor bryter ner hästarna sakta men säkert, hovarna blir försummade och försvagade. Människan bryr sig inte för den ser inte vad som sker med hovarna. Hovslagaren lägger inte mycket energi på att förstärka hovarna, utan förbereder dem bara för nästa omgång järn.
 
Så om hästens hovar inte är helt redo för barfotaritter, men man inte heller vill sko hästen, vad kan man göra? Jo, man kan använda hovboots. Tillfälliga skor man sätter på hästen där ingenting tränger in i hoven. Hovarna har hela tiden andrum att utvidga sig (flex) och fungera som de ska - stötdämpande och blodpumpande (på en skonsam yta). Det är därför man brukar säga att hästen har fem hjärtan - ett i bröstet och de fyra fantastiska hovarna. 
 
För att hoven ska verka stötdämpande och minska trycket vid kontakt med marken så expanderas den och ökar blodcirkulationen. Detta går inte när järnskor sitter fast i hovarna, det finns inget utrymme för hoven att expandera. Vad händer istället? Trycket av hoven som slår i marken blir stumt, hårt och smärtsamt, blodcirkulationen uteblir. Jämför ett elastiskt gummiband med ett vanligt bomullssnöre. Håll vardera ände i varsin hand och ryck utåt. Smällen når aldrig riktigt gummibandet eftersom det hela tiden anpassar sig efter trycket - det är följsamt. Bomullssnöret får ta emot ett hårt slag, utan förvarning. En barfotahov är gummibandet och en skodd hov är bomullssnöret.
 
 
Två bra bilder från min favorithästkille Rick Gore. Den första bilden demonstrerar hur hoven expanderar och dras ihop vid markkontakt. Den andra bilden är en termografbild som visar blodflödet på denna häst. Hästens högra framhov är skodd och resten är oskodda, och man ser väldigt tydligt var blodet flödar som det ska och var det står stilla.
 
Jag har gjort min research bland alla hovboots som finns ute på marknaden och fastnade direkt för det kanadensiska märket Cavallo. Jag föll för deras Simple Boot eftersom den är lätt i vikt och enkel att sätta på hoven. Jag tycker att den har flest bra egenskaper jämfört med andra hovboots som till exempel inbyggd dränering och halkfri sula, sådant som är viktigt när man rider i all slags terräng. Vid vintertid kan man skruva fast broddar och det finns mjuka innersulor att köpa till om hovarna är extra känsliga.

Det blir väldigt spännande att se hur bootsen fungerar för Kajsa... Nu längtar jag ännu mer tills hästarna kommer hem till gården så att jag kan prova! Först räknar jag med en invänjningsperiod när Kajsa ska våga ta de första stegen med dem, samt att bootsen ska formas och mjukas upp efter hennes hovar. Gå in på Cavallos hemsida om ni är nyfikna! Där finns artiklar om barfotaverkning och naturlig hästhantering, mer fakta om bootsen och deras övriga produkter, storleksguider, information om svenska återförsäljare och mycket mer.

Image and video hosting by TinyPic
Kajsas Simple Boots, storlek 1. 

Första gången på många år...

Vilken sommar vi har haft! Och än är det inte slut. Det har varit så hemska somrar de senaste åren och min teori är dålig vinter = dålig sommar. Det vill säga, är det endast kallt men ingen snö på vintern, kommer nederbörden på sommaren istället i form av regn... Haha, kanske en knasig tanke men jag tycker att det låter logiskt! Och förra vintern var det otroligt mycket snö och denna sommar har det varit varmt. Regnat i perioder, men torrt snart igen. För att jag ska känna mig nöjd med en sommar så måste det vara väldigt varmt majoriteten av dagarna, jag vill bli riktigt trött på värmen och längta till hösten. Nu kan jag faktiskt säga att jag välkomnar hösten med öppna armar. En stor anledning till det är också för hästarnas skull. Visst njuter även hästarna av sommarvärmen, men dessa förbannade jäkla insekter kör slut på oss alla! Därför älskar jag sensommaren och hösten när det är fortfarande är varmt men utan mygg, bromsar och knott.

Jag längtar också till att hästarna är hemma på gården igen. Jag vet att de har det bra nu med stora ytor att sträcka ut sig på och och med mycket skog att gömma sig i. Men tänk så skönt när hösten kommer och hästarna är hemma. Det underlättar träning och rutiner så enormt. Kunna binda upp dem igen och känna att saker och ting är under kontroll. Så underbart.

De får fortsätta gå på sommarbetet fram till september. Väl hemma på gården får de fortsätta gå ute till oktober, då senast ska ligghallen vara klar. 


Mina fina som alltid hjälper varandra att grooma & klia.