My pinto friend, Cloudy.



Jag hittade en behind-the-scenes-bild från förra höstens fotografering. Cloudy och jag. En stor del av mitt hjärta slår fortfarande för honom. En dag möts vi igen, du med den mjukaste mulen och den vackraste själen.

Hästmamma läxar upp den lilla


Hittade denna video och var bara tvungen att dela den med er. Jag blev så glad av att se det sprudlande lilla fölet och en uppfostrande mamma! Det är alltid intressant att läsa av hästars kroppsspråk. Man lär sig snabbt att se varningar i tid och uppfatta vad de vill.

Sann horsemanship - förstå flockbeteende och gör alla en tjänst

Jag står fortfarande fast vid att det är de små detaljerna i vardagen som ger mesta när det gäller hantering, och då spelar inte årstid någon roll. Men att kunna gå normalt utan att spänna sig för att man inte ska halka, eller inte bli anfådd efter fem meter i djupsnön, det vore trevligt. På vintern blir dessutom all hästhantering mycket farligare utomhus. Jag känner mig väldigt otrygg när jag pulsar genom djup snö i tunga kläder, bland lösa hästar. Det kan ibland kännas som en sådan där panikdröm där man försöker att springa men inte kommer framåt. All smidighet försvinner på vinterhalvåret och just smidigheten är en sådan betydande faktor för att minimera risken att skada sig bland hästar. Om hästarna kommer springandes (lekandes eller attackerandes) och jag står i djupsnö, då är det inte så himla lätt att ta sig undan snabbt. Det må vara tyngre även för hästarna i snö, men det går inte ens att jämföras med en klumpig människa.
 
Idag ville jag ge hästarna en extra påse hö i hagen eftersom det snöade och blåste så krafigt och de stod där utan mat och huttrade. Jag visste om att det kunde bli en farlig situation med terrängen, en lockande höpåse, hungriga hästar och en osmidig homo sapiens. Så jag slängde först ett par tussar hö över stängslet så att hästarna blev upptagna av dem, och sedan fortsatte jag nedåt mot skogsdelen i hagen så de kunde få resten där de hade någorlunda vindskydd. Halvvägs, precis när jag står där det är som mest öppet och jag är som mest sårbar, så vänder Chinook som har insett att jag har resten av höet i min hand, och galopperar mot mig i lugn och fin (respektfull) takt. Kajsa ska då visa honom att hon ska vara först och driver iväg honom vilket omvandlar galoppen till stressig, hård och hotfull. Båda springer förbi mig ner mot skogen. Jag kommer ner och tycker att C kommer för starkt inpå mig så jag tar det redskapet jag har, höpåsen, och svingar den högt emot honom. Vanligtvis är han väldigt försiktig kring mig och flyttar sig på en gång, men nu vänder han istället baken till mig och börjar studsa med små halvsparkar bakut. Det gillar jag inte och svingar då höpåsen hårdare och närmare honom, då flyttar han sig. Men jag blev inte 100% tillfredsställd med situationen för jag fick aldrig det där medgivandet från honom, att "okej, den här personen menar allvar, hon är högre". Utan han tog på situationen förr lätt och skulle nog försöka igen om han fick chansen. Men då kom Kajsan och knuffade undan honom. Jag knuffade då undan henne, som lyssnade direkt.
 
Så här har jag redan någonting som jag måste vara uppmärksam på ordentligt. Men grejen är den att jag förstår hur hästarna känner i en sådan här situation. Visst ska en sådant där high-horse-beteende bort, men! När två hästar står ute på vintrarna utan riktigt vindskydd och fri tillgång till hö, då kickar deras stora instinkt in - att överleva. Om de då kommer lite hö ett par gånger om dagen, då måste de till varje pris få tag i det för att inte svälta. Och beteendet förstärks ännu mer om man bara lägger ut en stor hög med hö, för då vet hästarna att de dessutom måste bråka om maten. Jag vill att mina hästar ska ha fri tillgång till hö dygnet runt. Då är de stimulerade, varma och lugna i psyket. De behöver inte oroa sig för att de ska svällta ihjäl och utvecklar därför inget pushande beteende mot människor som kommer in i hagen, för de vet att de har sitt och behöver inte försvara det. Om det inte finns möjlighet till fri tillgång så är det bästa att sprida ut måltiderna flera gånger om dagen och sprida i flera högar. Visst kan man också träna hästarna till att äta harmoniskt tillsammans ur samma hög, men det är fel när det är som det är under Sveriges kalla och långa vintrar. Så ja, man ska inte acceptera ett aggressivt beteende som kan bli farligt, men man ska förstå varför hästen agerar som den gör och inte bara dra slutsatsen till att den är elak. Ha överseende med deras mest naturliga instinkter och gör det så bekvämt som möjligt för dem på den fronten, det blir i slutändan även tryggast för oss sårbara människor.
 

Awkward kitty Majsan

Det blev en hel del timmar på gården idag, från 10-19. Och det gillar jag, för då får jag mycket gjort. Foderkammaren är så gott som klar, jag ska bara måla foderkistan samt leta reda på några trälådor att försvara grejerna i lite snyggare. Sedan så har jag också städat ut en hästbox som var fylld med täcken och skräp. När jag rensade sadelkammaren så tog jag ju två hyllor i ett av skåpen och omvandlade till mina täckes-hyllor... Tänkte "perfekt, allt fick plats!"... Tills jag upptäckte boxen med resten av stallets täcken. Lortiga dessutom, så snart blir det tvättdag. Ungefär tio täcken var rätt fräscha så de låter jag vara. Men annars är det kanske 10-15 stycken som ska tvättas och en hög som ska kastas/skänkas till hundhem.
 

The awkward moment när man går in i den tomma foderkammaren och det sitter en ful katt i diskhon

Vinterhästar i vinterland

Allt går suveränt med hästarna. Varje dag jobbar vi på någonting och varje dag kommer vi varandra närmare. Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt att känna en sådan kärlek till dessa magnifika djur... Mina älsklingar. Kajsa är en stabil, bra flockledare. Av den lilla flocken som är just nu... Hon uppfostrar och lär Lillen hela tiden, men är samtidigt relativt accepterande tycker jag. Till en början var hon något reserverad mot mig, det nya ansiktet, som kommer och gör plötsliga förändringar i flocken. Men jag tror nog att det är borta nu för hon är helt avslappnad med mig överallt. Från att hålla sig för sig själv när jag kommer, till att vara social och söka min uppmärksamhet. 

Chinook, "Lillen" är bara den goaste på jorden. Han vill alltid umgås och är tydligt lägst i rang. Flyttar sig direkt när jag tycker att han är i vägen. Men han tar den plats som jag anser är tryggt, för det här med horsemanship handlar inte bara om att "sätta hästen på plats". Bra och naturlig hästhållning tillåter en häst att beta och se sig omkring under en ridtur i skogen - bara den uppmärksammar mig och mina hjälper när jag ber om det. Hästar är inga maskiner som ska gå på högvarv 100% av tiden, hur kul tror ni att hästen har under den ridturen egentligen?


Slängde in en överbliven tuss hö och Kai jagade bort Lillen illa kvickt. Vad härligt när lösdriften blir klar och de har fri tillgång till hö dygnet runt. Då blir de både stimulerade och varma.

Lillens perfekta, pussbara mule.

Sakta men säkert rör han sig mot hötussen i hopp om att diskret snappa åt sig en bit.

Han lyckades till slut och Kai lät honom äta i ett par minuter innan hon tyckte att det var nog. Då räckte det med att stryka öronen bakom och nicka upp mot honom så backade han snällt undan.

Foderkammaren del 2

 
Nu är foderkammaren ren och fräsch tills det är dags att flytta in alla saker (som i sin tur ska rengöras och sorteras). Jag trodde att sadelkammaren skulle vara ett större projekt än det lilla foderrummet men där hade jag fel. Fullt med grejer och småprylar, dammigt som bara tusan och allmänt skitigt överallt. Den där vita stenavsatsen som ni ser under diskhon, den var nästan helt grå innan. Nu är den vit som den ska vara, minus det svarta "fläckarna" där gammal färg har suttit. Jag älskar att göra fint! Blir så jäkla exalterad när jag tänker på alla roliga projekt jag har framför mig.

Balar och spännband hit och dit

Vilken tur att jag har en sådan fin pojkvän som hjälper mig ute på gården om helgerna. Hur skulle jag annars få hem de tunga ensilagebalarna? Jag är van att hantera traversen men att fixa och dona med spännbanden och kroken och framförallt hemkörningen av balarna, det är svårare... Dock har jag nu lärt mig hur balen ska spännas (det är bra högt från där man står på höloftet, kul att råka tappa en 500-kilosklump på bilen/släpkärran) och jag fick övningsköra till höbonden. Så nu vet jag vägen, bra att kunna tills jag ska dit i framtiden, ensam med pickupen...



Update - två intensiva veckor

De två intensiva veckorna på körskolan är nu över. Det har varit kul men väldigt tröttsamt i längden att sitta och plugga från nio till sex, köra någon timme där emellan och sedan åka ut till hästarna i några timmar när man redan är totalt slutkörd av all ny kunskap som studsar omkring i huvudet. Men förhoppningsvis har jag körkort till våren, och då är det värt allt slit! Det som är kvar nu är mer körning och finslipning på teorin.
 
Också otroligt härligt nu när jag har lite extra tid över till hästarna igen. Vi gör inte så mycket mer än att lära känna varandra fortfarande. Umgås ute i hagen om jag är på gården på dagtid, annars hinner jag visitera dem när de tas in för natten så där har jag också en del hantering. Åh så underbart skönt när lösdriften blir klar! Inte för min skull, jag skulle lägga ner all tid och energi i världen för mina hästar. Men för hästarnas skull blir det mycket välkommet. Få vara ute dygnet runt, tugga dygnet runt, få vara med sin flock dygnet runt. Det spelar ingen roll hur fint och bra ett stall är, mina hästar ska stå ute där de har det allra bäst. Nästa rumsprojekt är även påbörjat, foderkammaren denna gång. Igår hann jag rensa ut hela rummet och börja dammsuga. Idag ska jag försöka att hinna med resten av dammsugningen och svabba golvet. Sedan plocka in alla grejer en för en, gå igenom, sortera, slänga, organisera. Bilder på resultatet får ni se när det är klart!