Lösdrift-bygge: Jämn markyta

Nu är äntligen marken utjämnad, marken där ligghallen ska stå. En god granne här i Holmsånger kom med grävmaskinen och gjorde ett kanonjobb. Nästa steg är att lägga på singel och pressa ytan så mycket som möjligt så att den blir platt, hård och fylld. Sedan gjuter vi plattan!

Vi har noggrant valt ut stället för ligghallen. Det är mycket att ha i åtanke, som till exempel vart vatten samlas efter vinterns snö, hur skogen/träden ser ut runt om, eventuella skaderisker och så vidare. Öppningen till ligghallen är i söderläge. Där blev det lite knasigt, för precis utanför ingången börjar en ganska brant backe nedåt (i och med att byggnaden kommer att ligga lite på en höjd). På vintern när det är halt är det inte speciellt praktiskt för hästarna. Jag vill ha det plant så att hästarna kan bråka med varandra och springa ut och in som de vill.

Sett från hagens ingång

Hästar & Sång



Jag spenderade den finaste timmen någonsin med hästarna här om dagen, korta sekvenser från den stunden ser ni i filmen ovan. Alltid när jag spelar gitarr kommer hästarna. Denna gång stod de och sov. De var så otroligt underbara. Sömniga, avslappnade, mjuka. Kajsa lade sin mule vid min kind och vi andades länge tillsammans. Jag har läst att det är ett kärlekstecken från hästar, när de byter djupa andetag med varandra. Kajsa brukar placera sin mule så att min näsa är i ena hennes näsborre, och det tar jag självklart emot med öppna armar. En obeskrivlig känsla att vara nära omringad av två sovande hästar, som väljer att komma just dit jag sitter och spelar. ♥

I rundkorallen med min Lillen

Igår arbetade jag med Lillen i rundkorallen. Efter den där gången i vintras när jag kaxade upp mig och han blev tokstressad (vilket resulterade i en spark), lades det på hyllan och jag tänkte att jag kunde återuppta det när snön hade försvunnit. Well, snön har varit borta länge nu och det finns inga ursäkter kvar.
 
Jag arbetar med hästarna lösa och använder endast ledrepet och kroppen för att signalera. Jag försöker få ut Lillen i spåret men han skiter i mig totalt och fortsätter att äta gräs i lugn och ro. Jag säger till mer bestämt och får honom att flytta sig, men endast några få steg för att sedan återgå till betandet. Då känner jag att det får räcka. Han lär sig hela tiden om hur hög han är och hur låg jag är, och ju längre jag låter det fortsätta desto svårare blir problemet att lösa.
 
Jag omvandlar min kroppsenergi, går bestämt emot honom och föser ut honom i spåret vilket gör skillnad för nu stirrar han på mig och till och med travar ut mot kanten. Sedan vänder han rumpan mot mig och börjar äta gräs igen som att "jag kommer antingen sparka dig eller äta, välj själv". Först tvekar jag, och sedan bestämmer jag mig. Går emot honom - denna gång med största möjliga självkänsla. Det känner han självklart direkt och drar iväg i ett explosivt bocksprång och börjar sparka bakut i demonstration. Då samlar jag kraft och viftar högt och hårt med repet i luften, vilket fungerar till en viss del då han flyttar sig, men tacka fan fortsätter han att sparka mot mig.
 
När han börjar backa mot mig med sparkarna i högsta hugg får jag nog och ger honom en rejäl snärt i röven med ledrepet. Han vänder huvudet i 360° à la exorcisttjejen och kollar på mig som att "Sen när kan DU röra MIG?!", chockad. Då kommer den totala skillnaden: han slutar att sparka, går ut i spåret och riktar uppmärksamheten 100% till mig. Belöningen är att jag själv vänder mig, tittar bort och går åt motsatt håll. På så sätt tar jag bort allt tryck för honom, i sekunden han gör rätt. Då lär han sig att det är det rätta svaret - att sluta sparka och att bocka - för då försvinner jag.

Bra framsteg! Vi kör några gånger till och han har några fler bocksprång och sparkattacker. Men varje gång attackerar jag honom hårdare tillbaka (hårdare tror han i alla fall, tack och lov är hästarna räddare än oss och underskattar sina egna styrkor). Efter detta är jag väldigt noga med att inte vara på honom hela tiden. Ge honom space, ta bort all press och låt honom äta gräs och slappna av igen. 
 
När han har ätit och andats ut ett tag vänder jag mig mot honom igen. Det enda jag behöver göra är att lyfta på huvudet och kasta en blick på hans bog för att få honom att flytta på sig. Och då går han ut i spåret lugnt i skritt med ögonen på mig för vägledning. Jag byter varv några gånger och han gör inte ett enda försök att vända rumpan till, nu är vi i balans. Jag avslutar när vi äntligen klickar. Ett fantastiskt resultat för att vara den första ordentliga gången. Jag är övertygad om att han kommer fortsätta att testa mig ett tag, givetvis måste han göra det om han har kommit undan så länge med det... Men nu är jag på hugget i alla fall, det gör mycket. 

Lugnet före stormen...

Barbackaridning i hagen

Igår och i förrgår red jag Kajsa i hagen barbacka. Hon har verkat öm i hovarna de senaste dagarna så jag ville prova på hur hon känns på mjukare underlag, som gräset i hagen. Dessutom ville jag se Lillens reaktion på oss ridandes runt honom... Kajsa kändes mycket bättre på underlaget i hagen. Så det är nog ett tag kvar innan hovarna har blivit starkare och vi kan ge oss ut ordentligt.
 
En test-grej som Kajsa ibland gör: Stannar och vägrar att gå framåt. Problemet har jag löst när jag leder henne (det är då hon stannar mest). Då drar jag helt enkelt i ledrepet, alltså behåller trycket och fortsätter att gå framåt precis som att jag inte bryr mig om att hon har stannat, tills hon ger efter för trycket. I början när jag gjorde detta började hon rygga och blev stressad av att trycket inte försvann. Det gjorde mig nervös så några gånger gjorde jag misstaget att släppa trycket för att undvika att hon skulle bli rädd och explodera. Då lärde hon sig genast att hon bara behövde backa och köra upp huvudet i luftet och agera skrämd för att den jobbiga människan skulle släppa. Så det tog jag itu med, genom att våga se hennes reaktion när jag höll kvar trycket. Resultatet = hon ger efter för trycket. Det är mycket mer ansträngande för henne att dra och rygga, det förstår hon nu. Visst försöker hon fortfarande ibland, men nu går hon inte lika långt längre utan förstår ganska snabbt att jag inte kommer att släppa.
 
Däremot med ridningen. Hon stannar inte alls ofta när vi rider, men när hon väl gör det är det mycket svårare att få igång henne. Problemet från marken är löst och då är trycket framåt med ledrepet. Eftersom jag inte kan dra ledrepet som tyglar framåt, tror hon att hon får slippa. Jag ger bestämd tryck med skänklarna istället och då, efter många om och men, brukar hon gå några få steg... Men det är liksom att när hon har bestämt sig för att stå stilla så fastnar vi där. Jag tror inte på att sitta och slå hennes sidor med hälarna, för det är tryck som läggs på och tas bort kontinuerligt. Det blir hon bara irriterad på, ett konstant tryck ger ett klarare tecken. Ju mer markarbete jag kör med Kajsa desto bättre blir ridningen (det säger sig själv). Så jag får fortsätta att arbeta med henne i rundkorallen och från ryggen, så ska vi nog komma ifrån det här.
 
För övrigt brydde sig inte Lillen ett dugg om oss ridandes... 

Salt, vatten, gräs, brist?

Jag har blivit lite orolig för hästarnas pyttelilla intag av vatten... De dricker nästan ingenting! Jag har gjort allt jag kan - jag rengör vattenbaljan på djupet så att absolut inga bakterier finns kvar, jag har bytt ut vattenbaljan, jag har kollat vattnet och jag har bytt ställe för vattenbaljan. Jag har smakat på vattnet själv och druckit direkt ut baljan, det är inget fel på vattnet överhuvudtaget. Jag håller det alltid rent och fräscht. De flesta dagarna dricker inte hästarna någonting alls, ibland några deciliter var om dagen - max.

Nu under sommarperioden äter ju hästarna mycket gräs, och gräs består av 80% vatten. Så vatten får de i sig genom gräset, men jag tycker ändå att det är suspekt när det är riktigt varma dagar och båda har fått arbetat, ändå dissar de vattenhinken. Och under våren och vintern drack de inte mycket heller, och då fanns det inget gräs att käka.

Jag tänkte att hästarna behövde en saltsten, så jag köpte en. Kanske de behövde saltet, och det skulle ju vekrligen få dem att vilja dricka mer. Kajsa verkar ha innerligt saknat fri tillgång till salt för hon vägrade att gå ifrån saltstenen på flera timmar! Hon bara slickade och slickade. Lillen ville också slicka men hon jagade iväg honom omedelbart, han fick inte ens komma nära. Nu några dagar senare får han självklart sin dos också, eftersom Kajsa har insett att stenen finns kvar och det räcker gott åt båda... Men det ytterst märkliga är att ingen av hästarna fick något intresse för vattnet, inte ens efter dagar av saltslickning. Jag blir galen! Räcker det verkligen med gräset, eller är det något som är fel?
 
Hästarna verkar må bra, de visar inga symptom alls på att de är utmattade eller uttorkade. Erfarenheter, någon?

En maniskt slickande Kajsa, en timme efter att jag introducerade saltstenen:

I myllret av insektsskydd...

 
Kan meddela att min egengjorda insektsspray fungerade bra. Däremot spädde jag ut den med för mycket vatten, så effekten varade bara en stund. Jag ville först vara säker på att hästarna tålde alla ingredienser, så jag ville inte ha den superstark.
 
Resten av insektsmedlen jag har hittat i stallet har jag använt upp. Det var en flaska som jag undvek som satan eftersom jag tyckte att den såg så giftig och kemikalisk ut, "Bremsen-Bremse". Det var endast text på tyska och jag hade inte ork (eller kunskap) att översätta... Men efter lite hederlig googling har jag upptäckt att det faktiskt var den bästa och dessutom mest naturliga av alla insektssprayer i stallet! Fungerade så jäkla bra! Alla mygg, knott, fästingar och bromsar håller sig undan i oändligheter. Ja, timtal i alla fall... Av någon anledningen fungerade inte original-sprayflaskan så jag har över medlet i min egna lilla blåa flaska. Nu är dock Bremsen-Bremse slut och den finns inte att köpa i min lokala handel. Synd. Jag tänker inte specialbeställa den från Tyskland. Istället har jag köpt två andra för att prova. Ska även testa att öka styrkan i min egengjorda och se hur det blir.
 
Skönare för hästarna att bli sprayad flera gånger om dagen och kunna vara nakna och fria, än att ha flera lager av tyg på sig som skydd mot insekterna. För det spelar ingen roll hur dyrt och fancy ett täcke är - är det +25° en sommardag är det varmt och obekvämt för hästen, punkt.

Sköna, vackra, älskade sommar.



Man vet att sommaren är här när man kan rida ut i linne utan att frysa. Tvärtom känner man varma vindar mot sina bara armar.
 
Jag red ett varv runt gården med Kajsa. Det kanske inte låter som mycket men vi har faktiskt aldrig varit utanför gården längre än så ihop. Jag börjar alltid smått och eftersom unga Lillen blir ensam i hagen vill jag inte bara dra iväg och låta honom bli så orolig att han kopplar situationen till något läskigt, något dåligt. Och jag vill absolut inte att han ska börja försöka ta sig ur hagen, då har man lärt honom en läxa som blir svår att träna bort. När Lillen såg att vi plötsligt var på andra sidan staketet långt nere vid vägen kom han galopperandes och gnäggandes. Kajsa skötte det galant, det blev ingen nervös kedjereaktion utan hon fortsatte att lyssna på mig. Hon har ju faktiskt varit borta på träning länge där hästarna hade varandra men var det träning så var det träning, så det förvånar mig inte att hon vet vad som gäller. Det är mer Lillen jag tänker på, allt är främmande för honom.
 
På hårda grusvägen verkade Kajsa lite öm i hovarna vilket är förståeligt - en icke van barfotahäst med ryttare samt att hovslagaren nyss har varit ute och verkat. Jag lät henne gå på gräskanten där det är mjukare men jag ville också att hon skulle vänja sig vid hårdare underlag.
 
 
Tillbaka på gården tog jag ut Lillen och tränade honom att acceptera tyngd på ryggen. Höll på i någon halvtimme. Jag hängde på honom som jag alltid gör - ordentligt denna gång så att jag lyfte upp hela min kropp på honom. Sedan lade jag på sadeln för allra första gången! Yey! Han klarade det utmärkt, givetvis efter en hel del sacking out. Slängde på sadeln från båda sidorna, slog i stigbyglar och läderremmar hit och dit på hela hans kropp. Inga problem. När sadeln hade legat på hans rygg i hela fem sekunder tog jag av den och lät honom gå ut till Kajsa. Han var väldigt fin i sadeln (allt klär en skönhet) och jag kan riktigt föreställa oss ridandes tillsammans...

Hästarnas hovar - utveckling

Hovslagaren var ute i tisdags. Båda hästarna fick en klar förbättring. Kajsa har redan väldigt fina hovar tycker jag. Bra form, bra storlek, bra kvalité. På henne blev det att ta bort överväxt och runda till. Lillens bakhovar som tidigare varit ganska spetsiga och utflutna, ser nu mycket bättre ut. Vinkeln ligger mer rätt och de har växt till sig på sidorna som innan var obalanserat bortnötta. Båda hästarna har slagit bort några flisor på bakhovarna, men de är mindre nu när hovslagaren har gjort sitt.
 
Nu måste jag få tag på en rasp så att jag kan sköta finputsningen emellan åt. Jag lär mig hela tiden från hovslagaren, från böcker och från filmer. Men jag vågar inte ta på mig ansvaret till att verka hovarna helt själv förrän jag har mer kunskap om hovens uppbyggnad. Att verka fel kan ge rejäla konsekvenser - lite är alltid bättre än för mycket. Det gäller egentligen allt som har med hästar att göra.
 
Lillens förbättrade hovar:
 

Framhov

Framhov - trakten ser ganska hög ut här men i verkligheten ser det mer ut som på bild ett.

Bakhov - oerhörd skillnad på vinkeln idag! Det som har brutits av från tån har kommit ganska nyligen. Märkte att hovslagaren behöll kanten väldigt vass efter klippning och raspning, istället för att runda av kanten. Jag tror att det är därför det lätt går av flisor. Förutom den detaljen är jag nöjd med min hovslagare, han är otroligt kunnig och omtänksam till hästarna och deras bekvämlighet.

Ljust blod - bad sign?

Image and video hosting by TinyPic
 
För någon vecka sedan kände jag på Kajsas karleder ordentligt. Hittade något svart som jag trodde var jord så jag pillade bort det vilket gick lätt. Visade sig vara något gammalt sår för plötsligt var det blod överallt. Ingenting som Kajsa ens märkte, jag fick trycka på det hur hårt jag ville utan smärta, så det var väldigt ytligt... Ungefär som när man sticker en litet hål i fingret, det känns inte men blodet slutar inte rinna. Märkligt hur det där fungerar. Hon slutade att blöda efter någon minut. Var förvånad över hur pass ljust hennes blod var, det syns ganska bra på bilden. Liksom lite åt det rosa hållet, nästan lite vitt-skimrande. Hälsosamt blod ska ju tydligen vara riktigt mörkt, så det kanske är ett tecken på något inte är som det ska?
 
De svarta prickarna som syns i karleden på bilden är jordbitar. Det röda är blodet som är utsmetat. Så hon har inte mugg, om ni skulle tro det... Nu när det har regnat ett par dagar har hovarna och benet blivit riktigt rena och jag har nog aldrig sett så jämna och fina karleder. Det är ju positivt i alla fall!

Nässelutslag

Image and video hosting by TinyPic
 
Ni kan ju gissa hur förskräckt jag blev när jag kom till gården och fick se detta. Frös till is, blev livrädd, förstod ingenting. Nu på efterhand när jag vet vad det handlar om, känns det klart bättre... Lillen råkade ut för nässelfeber, eller nässelutslag. En allergisk reaktion som främst kommer från något som hästen har ätit. Oftast ingenting som hästen påverkas negativt av, de brukar inte ens märka att de har utslagen. Turligt nog var detta fallet med Lillen, han varken kliade sig eller hade ont, som att han inte visste att de var där. Men man får ju panik innan man förstår varför utslagen ser så extrema ut! Reaktionen får huden att svälla utåt och när dessa svullnader klungar ihop sig ser det väldigt dramatiskt ut - eftersom pälsen ruggar upp sig. Jag blev så lättad när jag kände på utslagen och insåg att det bara var pälsen som stod upp, och inte att det var rena gigantiska bular som jag trodde först!
 
Nässelfebern kan också komma från ytliga saker som att hästen har rullat sig i någon växt eller från insektsbett, men vanligast är genom något som hästen har fått i sig. Och det stämmer nog bra in på Lillen! Mina teorier:
 
- Det kan inte vara från insektsbett. Lillen är inte särskilt känslig för bett överhuvudtaget, men just natten när utslagen kom fram, var hästarna inne i stallet. Anledningen till att de var inne var för att myggen och knotten var olidliga, det var slut på insektsspray, det fanns ingenting att äta i gamla hagen och så vidare. Alltså fick de vila helt från insekterna den natten - så att utslagen skulle komma på grund av det just då är inte troligt. 
 
- Dock fick de hö från de små ensilage-balarna den natten. Jag öppnade först en som visade sig vara möglig, upptäckte att det var ett hål i plasten. Den slängde jag direkt. Öppnade en ny som var hel överallt och den var ovanligt fin! Så det höet käkade dem under natten, men man vet aldrig om det var något dåligt med höet ändå. Dåligt eller mögligt hö ger tydligen lätt nässelfeber.
 
- För ett par veckor sedan körde jag även ut resten av storbalen i skogsdelen i hagen. Eftersom hästarna är ute dygnet runt ville jag att de skulle hinna äta upp det höet innan förbrukningstiden var över, så de fick en rejäl hög nere i skogsdelen så de hade extra om kalla nätterna, eftersom det knappt fanns gräs kvar i den hagen. Mycket troligt att det höet också hann bli dåligt. Han kan också fått i sig en olämplig växt eller ört, när det inte fanns mycket gräs kvar och han hade behov av att tugga.
 
De första utslagen som syns på bilden försvann helt under kvällen. Dagen efter hade han nya på den andra sidan av kroppen som försvann senare samma dag. Utslagen kan komma och gå i en period och nu har han ingenting kvar. 

Nytt bete - lyckliga hästar

Nu var det ett tag sedan. Orsaken till min frånvaro är att jag har haft fullt upp, både med hästarna och med övriga grejer. Bland annat har jag stängslat en ny hage åt pollarna. Deras huvudsakliga hage har mest brännässlor kvar. Nya hagen är från stallets ena hörn till stallplanen ungefär, så hästarna har rundkorallen, ridbanan och all annan mark där emellan. Och sååå mycket färskt, gott gräs! Gissa om de var överlyckliga när jag släppte ut dem. Galoppmaraton fram och tillbaka och lek med stora klungor gräs och maskrosor i munnen. De var för exalterade för att tugga klart, haha.
 
Tidsoptimisten Kari sade att det skulle ta 10-20 minuter att stängla detta område... Det tog mig två hela dagar att få det klart. Främst för att jag var tvungen att dra upp gammal tråd som låg begravd långt under jord och växter (om jag gör något så gör jag det ordentligt). Sedan fick jag stängsla om en bit som jag hade kämpat med som tusan, när jag upptäckte att Kajsa stod och gnagde på de stora ekträden. Skulle kännas mindre kul att vara ansvarig för döden av gårdens vackra lövträdsallé...
 
Filmklipp på utsläppet kommer senare.