Hovar verkade

I fredags var hovslagaren ut och verkade pållarna. Typiskt att Lillen fick sina skärsår dagen innan! Men allt gick bra. Vi började med Lillen, jag börjar alltid med det som är den största utmaningen, så har man det överstökat senare. Han störde sig nästan inte alls på att hovslagaren höll på med det skadade benet upplyft. Han såg bara lite spänd ut, men var tålmodig och höll ut (kan meddela att såret är mycket bättre nu och läker fint). För övrigt var Lillen väldigt duktig och stod stilla hela tiden. Han brukar ju kunna falla när man håller hans hovar, speciellt framhovarna. Han liksom böjer sig ned på knä och bara ramlar ihop. Det är därför jag brukar stå och hålla i honom under hans verkningar, istället för att binda upp honom och riskera en incident medan hovslagaren har fullt upp. Denna gång höll han sig uppe, även om jag såg på honom att han var ganska obalanserad. Det gäller att nöta, helt enkelt.
 
Kajsa har jag uppbunden för hon står så stadigt när man håller på med hennes fossingar. Hennes hovar har varit riktigt fula på senaste, många flisor som har slagits bort och så vidare. Dock kunde inte hovslagaren ta bort så mycket för att hovarna har nött bra mycket under sommaren ändå. Värre på vintern när de bara går i snö. Så skönt att ha hennes hovar fixade! Nu kan jag rida med gott samvete.
 
Kajsas nästan färdigverkade framhovar. Det som ni ser är kvar är att runda och raspa kantern. Men vi kan inte ta för mycket bara för att det är ojämnt, då är det bättre att fila lite men oftare.

Bakhovarna.

15. En tävling jag aldrig glömmer

Jag har ingen tävilng att minnas från första början, för jag har aldrig tävlat själv. Jag är inte heller intresserad av tävling överhuvudtaget så inlägg med detta ämne bör bli korta, haha.

14. En häst jag saknar

Dolly är en häst som fanns på gården förrut. Av någon anledning så gillade jag henne väldigt mycket. Jag blev fäst vid henne utan att egentligen ha umgåtts med henne alls, förutom några stunder i hagen. Vem vet, det kanske är för hennes namn, favoritartisten min är ju Dolly Parton haha... Häst-Dollys mor är Noche som också tidigare fanns på gården, en annan otroligt fin häst. Det var Karis favorit.

Jag har tänkt på Dolly många gånger och undrar var hon är nu. Snäll och väldigt mild på något vis. Minns att hon alltid slickade på ens händer om man sträckte fram dem, så söt. ♥


Dolly diggade att dricka vatten ur tunnorna utanför hagen.
 
Dolly och den vackra appaloosan Mystery.

Lillen (!!!) som stor bebis och en nästan fullvuxen Dolly.

13. Senaste hästsak du köpt

Det senaste jag köpte till mina hästar var en ny mineralsten samt en liten dunk E-vitamin (det sistnämnda får hästarna när det behövs och i mindre mängder, utblandat i lite gott kornkross som snacks). 

12. 10 bra hästbloggar du läser

1. Keep Star Western
Denna tjej har precis samma tänk som mig och därför älskar jag att läsa hennes blogg! Hon rider med repgrimma och låter sina hästar leva så naturligt som möjligt, barfota och i lösdrift. Hennes hästar måste vara bland de lyckligaste på jorden!
 
2. Stolpås Gård
En väldigt mysig blogg om familjegården. Mycket kreativitet med pyssel, hantverk och bygge, allt sådant som jag tycker är så roligt! Glad stämning, fina djur, mycket inspiration och såklart westernridning.
 
3. Klara F
Ännu en tjej med riktigt vettigt hästtänk. Intressanta inlägg med bra ämnen. 
 
4. Chris - Westernryttare
En sådan där blogg som man varje gång är exalterad att klicka sig in på, med välskrivna inlägg och aktiv uppdatering. Chris diskuterar och debatterar, vågar ta upp känsliga ämnen inom denna galna hästvärld. Sedan är jag ju svag för palominofärgade hästar...
 
5. Julia with friends
Julia Eldh och hennes underbara bilder och texter! Känner igen mig mycket i henne och blir rent ut sagt lycklig av att vara inne på hennes blogg. Verklig skönhet och så sann på alla sätt och vis. Rå och inspirerande.
 
6. Ranchgirl
En härlig blandning av det mesta i hästväg, lättläst och allmänt trevlig. En blogg som jag inte läser så ofta, men när jag väl går in på den tänker jag "varför har jag inte bokmärkt denna sida ännu?". Sedan glömmer jag bort det och så fortsätter den onda cirkeln...
 
7. Lilla Tjabos
Naturlig hästhållning, avslappnat och påhittigt. Samma sak här, en bra blogg som jag inte besöker så ofta för att jag glömmer bort att bokmärka. Nu gör jag det på en gång så behöver jag inte tänka på det mer!

8. Nomi
En kreativ tjej som vågar följa sitt hjärta och sin passion i livet, det gillas.
 
9. Westernbruttan
Min fina vän Emmy som tyvärr inte är så aktiv med bloggen. Men när det väl kommer ett inlägg så är det alltid lika spännande att läsa. Vi delar kärleken för native american culture och såklart westernridingen.
 
10. Rick Gore Horsemanship
Det här är ingen blogg, men helt klart värd en plats på listan (och för att jag inte har fler bra hästbloggar att tipsa om). Klicka in er på Ricks YouTube-kanal så kommer ni att lära er massor, om ni är villiga att lära er.
 

Skadad lillkille


Kom ut till gården idag och upptäckte att Lillen hade blivit skadad på benet, troligtvis under natten. Orsaken kan vara vad som helst. Han kan ha blivit rädd för något och sprätt iväg in i något vasst. Kajsa kan ha jagat bort honom så att han tvingats gått in i något vasst. Han kan ha fastnat i något vasst. En lång och relativt ytlig reva samt en kortare men djupare bredvid. Färskt blod i såret men ingenting som flödade. Lillen var pigg och rörde sig fritt och mycket. Jag kände runt om och försiktigt på, han reagerade inte ens. Så det är ingenting som stör honom, i alla fall inte än. För att vara på benet som har en massa känsliga senor överallt, så hamnade såret på ett rätt bra ställe, fast man vet aldrig om det kan ha rubbat något på en allvarligt nivå. Jag har tittat på anatomibilder av hästen och det ser ut som att det är mest kött/muskler just här. Men jag kan inte veta säkert, någon utbildad/duktig läsare som har bättre koll än mig?
 
Det vänstra skärsåret ser nog värre ut på bilden än vad det är i verkligheten. Det är blodet som får det att se så extremt ut. Fast det är djupare än det högra. Nu får jag se imorgon hur Lillen mår. Skärsår som ser bra ut första dagen kan lätt bli infekterat snabbt ändå. Det märker jag om han känns varm, är hängig och om såret inte läker. Ska be homeopaten ta en närmare titt på det också. Oavsett så finns ingen anledning att oroa sig så länge läget är okej. Olyckor händer med hästar. Hästar är hästar och leker, springer, blir rädda och gör sig illa. ♥

11. Hur är min häst att rida

Endast Kajsa är ridbar hittills. Lillen har jag bara startat väldigt försiktigt.
 
Nu kommer jag till samma gamla grej som jag alltid tar upp i bloggen, och det är att hästen är vad du gör den till. Därför gillar jag inte riktigt uttryck som rubriken eller att säga att den hästen är si och så. Hästen är bara en spegelbild av ryttaren. Däremot kan jag hålla med om att alla hästar har sina personligheter. Men man får inte blanda ihop personlighet med bakgrund. Typ en vild mustang som blir tamhäst. Mustangens personlighet är inte att den är extra rädd och uppmärksam på omgivningen- så har den formats från att leva i det vilda. Personlighet för mig är mer småsaker som att en häst gillar att nafsa en annan i nacken eller att den slickar mycket på olika saker (att den är oral). Eller att den föredrar en godsak framför en annan, sådant har med personlighet att göra. Förutom i vissa fall, som när hästen väljer ett viss ätbar sak för att den innehåller speciella vitaminer och mineraler, som hästen behöver...
 
 
Nu till dagens ämne!
 
Kajsa är - eller jag har format Kajsa till att vara - lyhörd. Gör jag snabba och höga ljud ökar hon takten, gör jag mörka och långsama ljud saktar hon ned. Hon stannar direkt på ett whoa. Ibland skiter hon totalt i vad jag vill men när jag har rätt inställning till ridningen så brukar hon sluta att testa ganska snabbt. Hon är klok Kajsa. Undviker helst tjafs själv men försöker stenhårt de dagar hon vet att jag är osäker. Just nu har hon väldigt dålig kondition efter sommaren och egentligen efter att hon har stått ordentligt oriden så pass länge. Därför vet jag inte riktigt hur hon är att rida när hon inte är konstant trött själv. Hon är positiv till att rida ut, hon försöker alltid ta sig ifrån gården istället för att gå hemåt. Roligt! Jag har inte än lyckats koppla ihop sätet och skänklana så mycket som jag vill. Sedan har hon har alltid varit riden med bett tills jag kom in i bilden med repgrimma och bosal. Jag jobbar med att få henne uppmärksam på repet runt nosen istället för ett bettet i munnen.
 
Skön skritt, mjuk trav. Vi har ännu inte tagit vår första galopp tillsammans och det hoppas jag kunna göra innan snön! Annars får det bli nästa vår. Jag har ingen brådska, viktigast nu är att hon får upp styrkan och konditionen. 

10. Min drömhäst

Kajsa och Lillen kommer att bli drömhästar. De är mina drömhästar nu också, men det är mycket jobb kvar innan jag får det slags hästlivet jag vill ha med dem. Det finns många idéer om hur en drömhäst ska vara. Utseende, personlighet, temperament är väl de tre sakerna som folk går på. För mig kan varje häst bli ens drömhäst, det är upp till mig som ryttare och skötare. 
 
Jag har aldrig brytt mig om hästens yta, eller ras för den delen. Visst är jag svag för vissa färger och teckningar och att ha två quarterhästar känns fantastiskt. Men jag skulle med öppna armar kunna ta emot en grådaskig gammal travare om det vore så. Hästen är vad man gör den till, punkt slut. Jag kanske inte kan göra så mycket åt en hästs utseende men viktigast är väl ändå insidan? Det är ju det alla predikar om när det gäller människor, så varför inte när det kommer till hästar också?
 
 
Nu kanske jag är lite tråkig här... "MEN KRISTIN dagens inlägg var 'Min Drömhäst', håll dig till ämnet!!!", Nej. Även om jag ser en bild på världens vackraste painthingst som sägs vara så snäll och lugn med alla slags meriter i bagaget, så känner ju inte jag den hästen. Den kanske är jättesnäll, men för det behöver vi inte koppla med varandra. Då är det ingen drömhäst för mig.

Regn, uppstallade hästar, hingstmöte

Idag var det en riktigt pissig, regnig dag. Jag, pappa och mamma åkte ut till gården för att bygga. Men det blev inte så mycket bygga, regnet bara vräkte det. Istället fick vi tillfälle att sortera allt virke i den vita ladan. Och nu har vi så att det räcker till hela ligghallen! Hur bra som helst! Det enda som saknas är några fler takstolar.
 
Hela natten har jag varit orolig för hästarna. Det blåste så jäkla mycket och med regn på det var det riktigt kyligt. Men det var inte anledningen till att jag oroade mig, utan det var för att jag visste att hästarna inte hade tillräckligt med hö i hagen. De måste stödfodras nu tills de har fri tillgång till hö. Medan Johan låg och sov satt jag uppe klockan tre på natten och stirrade ut genom fönstret och såg hur vädret bara blev värre. Visserligen finns fortfarande gräs i hagen men det är så lite näring i det vid denna tid på året, samt att det är utanför skogsdungen... Att ha hästar är som att ha barn. Så fort det är något som inte känns 100%, får man en klump i magen som sitter i ända tills sitatutionen har löst sig. Man tänker på sina hästar konstant och försöker hela tiden förbättra tillvaron.
 
Jag var väldigt ivrig att möta hästarna idag efter den hemska natten. Men till min stora lättnad var allt okej. Kajsa var till och med utanför skogen och åt lite gräs. Lillen stod och halvsov under granarna. Dock väldigt blöta båda två, och regnet bara fortsatte att ösa ner. Därför bestämde jag mig för att ta in hästarna i stallet ett tag så att de fick bli torra och varma. Sagt och gjort, de kom in i stallet och allt kändes sååå härligt. Jag har absolut ingenting emot att ha hästar i boxar så länge det handlar om några få timmar eller för ett specifikt ändamål. Det är bra med vanan, det underlättar transportåkning och är nödvändigt om hästen behöver stå i sjukbox en period. Kajsa och Lillen trampade runt i boxen och verkade lite skeptiska till att de plötsligt inte kunde gå längre än ett par meter. Men sedan upptäckte de höet och började glufsa. De fick äpplen och jag tog bort det värsta vattnet med skrapan.
 
Under tiden jag, pappa och mamma fixade i vita ladan, hann hästarna torka helt. Jag ryktade, visiterade och kollade hovarna. Sedan kom Lotta för att ta in gammalhingsten från hagen. Jag tänkte först hinna ta ut Kajsa och Lillen innan det för dessa tre hästar har inte varit varandra närmare än flera meter, och hingsten blir riktigt taggad när han ser Kajsa. Men istället tänkte jag att någon gång måste de ändå vänja sig vid varandra. Så jag fällde upp gallren på boxarna så att det inte fanns någon risk att hingsten kunde gå fram helt till Kajsa, eller att någon av mina hästar kunde försöka ta sig ut. Hingsten kom insnubblandes i stallet... Han är så sjukt kraftfull och energisk denna hingst. Han gnäggade, skrek och frustade. Kajsa körde bara upp huvudet i luften och stirrade, men inte ett enda gnägg. Däremot särade hon på benen och kissade för fullt, för att visa sin tillgänglighet haha. Lillen var hur lugn som helst, som att ingenting hade hänt. Min duktiga lillkille!!! ♥

Det tog ett tag innan hästarna började äta hö igen, men efter någon halvtimme orkade de inte bry sig längre. Kanonträning för alla hästarna. När jag och mamma ledde ut Kajsa och Lillen till hagen igen så gick de avslappnat och fint, som att hingsten inte ens var där.

9. 10 saker ni inte visste om min häst

Jag kör en blandning för båda mina hästar. ♥
 
 
1. Kajsas riktiga "registrerade" namn är Red Hot Catalysator. Lillen är ännu inte registrerad men det är på gång.
 
 
2. Mina hästar har samma mamma, underbara Iron Susanna som fanns på gården förut. De är alltså halvsyskon, mina hjärtan. ♥
 
 
3. Kajsa är flockledare, om man nu kan kalla två hästar en flock. Hon bossar över lillebror och lär honom en massa nyttigt om vad det innebär att vara häst. Fast jag att Lillen börja klättra uppåt i rangordning, han kanske tar över när han är fullvuxen.
 
 
4. Lillen är 152 centimeter i mankhöjd och Kajsa står på 154 centimeter.
 
 
5. Jag brukar säga att Lillens namn är Chinook, men det blir att jag bara kallar honom Lillen. Han är ju Lillen, en ung liten plutt. Men officiellt är han Chinook för mig, namnet och dess betydelse stämmer in så bra på honom.
 
 
6. Jag har känt Lillen sedan han var ett föl! Från bebis till snart vuxen häst.
 
 
7. Både Kajsa och Lillen har en unik talang, nämligen att samla kardborrar i pannluggen, manen och svansen...
 
 
8. Kajsa tog lite avstånd från mig de första två dagarna jag hade henne, hon var något reserverad och gillar inte i allmänhet när en främling kommer fram och börjar knåda och gosa med henne som att man känt henne hela livet, om den personen inte kopplar med henne. Men ju mer jag lära känna henne desto mer speciellt blir vårt band tillsammans. Lillen är tvärtom, han är jättesocial med alla människor från första början. Oftast är det han som kommer fram och nosar/stryker/puffar/nafsar.
 
 
9. Lillen kan inte äta hela äpplen. Han verkar inte förstå tuggtekniken utan försöker pressa sönder äpplet med gommen istället, vilket slutar med att han tappar ut det på marken. Jag lär skära äpplet i mindre bitar för att han ska få grepp. Kajsa, den tjockisen, har dock inga problem alls när det gäller tuggteknik. Hon slukar äpple efter äppleo och det sprutar fruktjuice överallt när hon glufsar i sig dem.
 
 
10. Båda mina hästar är av rasen Quarter.

En lerig lillkille och en förföljd Joel

För ett tag sedan följde käre Joel med ut till gården. Han ville koppla av i naturen med hästarna och mig. Joel är min systers pojkvän och min pojkvän Johans bästa vän. Roligt med lite nytt sällskap ute på landet. Vi hängde med hästarna, pratade och spelade gitarr.


Lillen var mycket nyfiken och aningen skeptisk till Joel. Lite som att han ville försäkra sig om var de stod med varandra, vem var högst. Märkte hur Lillen följde efter Joel ganska snabbt och taggat. Försökte nafsa på Joels rygg och nacke.


Han hade rullat sig i leran efter regnskuren. Mysigt!!! ♥

8. Din första favorithäst

Min favorithäst som flicka fanns på Älvkarleby Ridklubb och hette Mirra. Efter första ridturen tillsammans blev jag kär och gissa lyckan när jag fick henne som egen häst under rädlägret en sommar. Det här den enda bilden jag kunde hitta av henne:

 
Men min första riktiga favorithäst räknar jag som Cloudy från Holmsånger. Dels för att jag lärde känna honom i vuxen ålder samt att jag lärde mig så mycket från min tid med honom. En sann läromästare. Jag har så många fina minnen av honom, alla våra fantastiska ridturer i Holmsångers vackra skogar och Marmas sagolika naturreservat. Kan än idag undra hur Cloudy egentligen orkade med mig, så grön som jag var. Jag är fortfarande grön, men nu har jag i alla fall förståelsen på plats.

Jag tror att Cloudy lever i antingen Värmland eller Sala idag. Vad fint det hade varit att åka iväg för att besöka honom. Det kommer jag säkerligen göra, så fort jag vet var han finns.

 
 

7. Mitt motto

Det finns så många bra uttryck när det gäller hästar och jag har inget fast, eget. Min favorit horsy-guy Rick har en hel sida full av motton och citat. Därifrån har jag en massa favoriter sedan länge. Jag kan skriva om några av dem.
 
 
It is easier to acknowledge your horse's faults, once you have acknowledged your own.
Sekunden du kan erkänna att du gjorde fel, kommer du se vad som behövs göras för att hästen ska agera som du vill.
 
To err is human, to blame the horse is even more human.
Vi är människor, det är vad vi gör. Men det är ingen ursäkt för att fortsätta när vi kan erkänna våra misstag.
 
A poor craftsman blames his tools; A poor horseman blames his horse.
"Han är inte så taggad idag så det var därför han stannade", "Dumma häst som inte fattar att transporten är ofarlig!!!", "Hon vägrar för att hon är brunstig nu, just då brukar hon inte gilla skänkelvikningar". Shut your pie hole and get on with it...
 
There are no problem horses, just problem riders.
Hästen är en ren spegelbild av dig själv.
 
 
Crazy horse myths are started as gossip, spread by fools and accepted by idiots.
Om att tro blint på vad andra hästägare säger. Det finns så många myter inom häsvärlden. "Du ska aldrig...", "Gör alltid såhär..." och "Låt aldrig hästen...". Var kritisk och fråga var informationen kommer ifrån när någon idiot kommer med ett bestämt påstående.
 
In the land of the blind, the man with one eye is King.
Sådant faktum i detta citat. Jag har varit i så många stall där någon dum brud går runt och "hjälper" alla andra hästägare. Råd och tips hit och dit. Oftast kör hon med alla dessa galna myter från det förra citatet. Folk lyssnar på denna person för att de inte vet bättre själva, och inte har förmågan att tänka kritiskt. Så automatiskt hamnar denna "hjälpande" person på pedestal, trots att hon inte har en aning själv. 
 
Some folks have 20 years of experience; others have one year of experience 20 times.
Jag har läst om och pratat med flera hästmänniskor som har sådant behov av att berätta om deras många år av erfarenhet. Att ha 40 års erfarenhet av hästar, betyder inte att man under 40 år har ridit, hanterat och lärt sig varje dag. Det säger ingenting om personen och vilka kunskaper den egentligen bär på. Däremot kan en person som har ridit i tre år men varje dag, veta mer än den som har 40 års erfarenhet. Allt handlar om individen, vad den bryr sig om och vad den är villig att göra för att nå den sanna kunskapen.
 
What a horse does under compulsion - is done without understanding and it is done without understanding and there is no beauty in it.... Anymore than if you took a spur or whip to a dancer.
 
 
A smart horse makes you work harder, but gives you the gift of knowledge.
Många säger att deras hästar är korkade för att de bockar, går in i väggar och kastar av sina ryttare. Jag säger att de är smarta hästar som har lärt sig hur de slipper arbeta. Sedan om människan vill ta emot gåvan av kunskap eller inte, är en annan sak.
 
If you take the time it takes, it takes less time.
Lika som "många bäckar små" eller "Droppen urholkar stenen, inte genom kraft, utan att ständigt falla", det sistnämnda som jag lärde mig från Chris motto-inlägg. Egentligen allt som har betydelse med hästhantering. Ett litet steg i taget och det finns inga genvägar.
 
No hour of life is wasted that is spent in the saddle.
Att bara sitta upp i fem minuter varje dag är bättre än att vänta flera veckor för att man vill köra "ett riktigt pass". 
 
A horse need direction, not correction.
Var en tydlig vägvisare och förhindra att hästen lär sig fel från början.
 
If your horse says no, you either asked the wrong question, or asked the question wrong.
Och säger hästen nej - forsätt inte i samma bana. Ändra frågan eller sättet du frågar på, ändra ditt sätt att agera. Hästen kommer inte ändra reaktion bara för att du använder mer våld. Hästen är en häst. Du är en människa med möjlighet att analysera och förändra dig själv, utnyttja den möjligheten.
 
 

Gårkvällen gick ut på att hämta hö långt ute i skogen. Det var på samma ställe som vi hade hästarna på sommarbete för ett par år sedan, och vilka minnen det var att komma tillbaka. Där red vi varje kväll, i det vackra naturreservatet.
 
Höbalen vi hämtade är gigantisk! Ni vet en vanlig rundbal, hur stor man kan tycka att den är. Denna är dubbelt så stor. Det var ett mirakel att vi lyckades komma hem med den på släpet (för inte fick den plats på Chevans flak inte). Planen är att jag utfodra hästarna med detta hö fram tills att foderbordet är klart, samt ha balen som reserv mellan hämtningarna av nya foderbords-balar. Hästarna totalt älskar detta hö. Så fint. Ett helvete att försöka få upp den enorma balen på höloftet dock. Först provade vi med klon, men den nådde knappt runt och ville slita sönder balen när vi provade att lyfta. Så den idén sopade vi illa kvickt, balen hade ändå inte kommit upp högt nog för att komma igenom dörrarna till loftet. Det som fungerade var att ha ett spännband runt om balen och bara köra med kroken utan klon. Med andra ord, såsom vi har gjort med de andra, mindre balarna... Att vi bara inte gjorde så från början.
 
Vanlig stor rundbal åt vänster, vår gigantiska bal åt höger (med mig på toppen).

Ligghallsbygge: Grunden lagd

Igår drog vi igång bygget av ligghallen och vi fick den allra jobbigaste delen avklarad, nämligen grunden av slipers. Till er som är nyfikan på var slipers är! Slipers, eller syllar som de också kallas, är de balkar som ligger under järnvägsspåren. Många silpers är impregnerade med olika ämnen för att träet inte ska murkna och för att förhindra termitangrepp. För att privatpersoner ska få bruka slipers/telefonstolpar behandlade med dessa ämnen, ska impregneringen ha skett för ett visst antal år sedan. Då ska behandlingsämnena ha svettats ur träet och anses vara ofarliga att använda. Läste decrmber 2002 på ett ställe. Våra slipers är över 40 år gamla vilket innebär att nästan ingenting finns kvar.
 
Om det nu finns någon procent kvar, kommer det vara oåtkomligt för hästarna. De kommer varken kunna se eller röra sliperserna då vi kommer att bygga över dem så att de täcks helt. De ligger dessutom på en tjock, välpackad grusplatta. Jag har också pratat med Jordbruksverket och fått klartecken kring dessa och enligt dem hade det inte ens gjort något om hästarna gnagde på slipersena. Jag tycker dock att det är bättre att eliminera alla slags risker när det gäller mina fina pållar.
 
Slipers är så tunga och otymliga att ha att göra med, men när de väl ligger så vet man att det är stadigt. Dagen gick ut på att placera dem rätt, gräva ut hålrum för spåren med bultarna som ligger nedåt, kolla att de låg i våg med varandra och slutligen sätta ihop med hjälp av hålplattor och vattenfast plywood.


Nu får man äntligen ett hum om hur den verkliga storleken på ligghallen! Jag tror det kommer att landa på en 38 kvardratmeter, alltså mycket större än vad vi planerade från början. Härligt!!!

6. Min favoritgren

Personligen är jag inte intresserad av tävlingar överhuvudtaget och tycker att man alldeles för ofta ser människor som pressar hästen till stress och smärta, endast för att vinna. Men nu snackar vi om just grenar, och det kan man ju köra trots att man inte tävlar. Många grenar kommer ifrån det boskapsarbetet och den vardagliga ridningen, och det är sådana grenar som intresserar mig.
 
Trail gillar jag för att det är mycket fokus på lugnet samt att hästen får bli van vid flera olika moment som vanligtvis är skrämmande för en häst. Utveckling = bra. Ryttaren får träna på att verkligen behålla kontrollen över sig själv, för i trail är det inte så lätt att skylla på hästen när det blir fel tack vare det långsamma tempot. Men allra bäst gillar jag kosseklasserna! Där måste verkligen häst och ryttare gå ihop som en, samtidigt som får hästen komma in och tänka själv. Hästen vänjer sig vid att inte bara vara orädd för nötdjuren, utan också att vara riktigt taggad på dem. Vilken självkänsla det ger hästen. 
 

Good old cutting, naturliga moment som används dagligen i boskapsarbetet. Se bara vilken energi hästarna utstrålar, de drar själva beslut och vet precis vad de ska göra. Ryttaren får fokusera på att sitta avslapnnat och balanserat för att hinna med hästens snabba rörelser. Tyglarna lösa hela tiden - får mig dock att undra, som alltid, varför är då bettet nödvändigt alls?

5. 10 saker du inte visste om mig

 
1. Jag är en väldigt snäll person, ofta för snäll för mitt eget bästa. Det är något jag får jobba med varje dag. Dock tycker jag att det är förkastligt att vi lever i en värld där snälla människor blir trampade över, istället för uppskattade. Snälla människor får "tuffa till sig" och förändra sig själva, medan mobbare gottar sig i att så är världen - deal with it, ungefär. Men blanda inte ihop snällhet med osäkerhet - jag är väldigt trygg i mig själv. Trots att jag kan vara blyg/analyserande/nervös som de flesta homo sapiens är, så är jag mycket självsäker.
 
2. Jag fick, för ett tag sedan, min allra första anställning! Nu arbetar jag halvtid med att städa en second hand-butik. Det är kvällstid och bara några timmar åt gången så det är perfekt och flexibelt för mig som har hästar och dessutom är en kvällsmänniska.
 
 
3. Jag bor i hus med min pojkvän Johan och vår pitbull Adolf. Huset vi hyr ligger precis vid Furuviksparken och alla apor.
 
4. Om lite mindre än en månad ska jag köra upp och jag är sjukligt nervös.
 
 
5. Vi har alldeles för mycket instrument hemma, musiker som vi är. Över tio gitarrer (och alla spelas på), två banjos, en fiol, en mandolin, tre flöjter (native american), tolv munspel och två keyboards. Så har vi fler instrument utlånade till kompisar... Ingen plats kvar...
 
 
6. Just nu sitter jag och är galet irriterad på Adolf som skäller på något svagt ljud han har hört. Han är en väldigt vaktig och osäker hund. Jag kan berätta mer om Adolf och hans bakgrund i ett annat inlägg kanske.
 
7. Jag gick aldrig klart gymnasiet helt och kunde inte vara gladare. Visst försökte jag ett antal gånger, men med allt som var då och med allt som är nu så känner jag att det inte hade givit mig någonting alls. För vissa är gymnasiet väsentligt, för andra helt fel. Idag är jag så lycklig över besluten jag tog!
 
 
8. Jag tror att jag är en av få i min ålder som vet exakt hur jag vill ha min framtid. Och nu snackar vi alla detaljer i livet! Många kanske tycker att det låter tråkigt, att jag vet redan nu hur det kommer att bli. Personligen tycker jag bara att det är jäkligt skönt och tycker också att det är väldigt överskattat att man ska plugga flera olika saker och arbeta på en miljon ställen innan man får en idé om hur man gillar livet. Att klättra på karriärsstegen endast för att tjäna pengar har aldrig intresserat mig.
 
 
9. Att vara ute i naturen är, som ni kanske redan vet, bland det bästa jag vet. Campa, fiska, plocka svamp, utforska nya områden, rida, simma, paddla kanot, älskar alltihopa!
 
 
10. Både jag och Johan älskar hantverksprojekt. Nu har precis börjat med våra handgjorda knivar. Johan är svetsare och gör riktigt vassa, rejäla knivblad på jobbet. Vi är i full rulle med att samla olika slags träslag och ben till skaftet. Om någon är intresserad kan jag dokumentera processen och publicera i bloggen. Nästa projekt är att göra våra egna pilbågar. Jag blev så sugen efter att jag testade bågskytte första gången (i framtiden ska jag lära mig och hästarna beridet bågskytte!).

4. Alla hästar i stallet

Från elva hästar på gården till mina ynka två... Fast nu har vi även två inackorderingar på gården som står i stallet. Två stycken travare som kallas Maybe och Riggo (vill inte skriva ut de fullständiga namnen med respekt för ägarna, vågar inte heller visa någon bild ännu). Maybe är en gammal hingst som hela tiden gnäggar efter Kajsa, och Riggo är en sexårig valack. Ägarna till dessa hästar ska snart ta hem ännu en travare, ett äldre sto. Förhoppningsvis kan hon gå med mina pollar så blir det en finare harmoni i flocken.
 
Det verkar som att vi kommer att få ett par till inackorderingar till vintern också. Då blir vi totalt fem-sex stycken på gården.

3. Det här behöver jag träna mer på

Allt. Jag behöver träna mer på allt. Hantering från marken, hantering på ryggen. Min sits, min hållning, min balans, min självsäkerhet. Att vara tydlig med mina signaler, att läsa av hästen bättre. Jag behöver träna på mina kunskaper om hästens fysiologi och levnadssätt och tillämpa det i skötseln. Mitt kritiska tänkande, mitt problemlösande, min timing. Att förstå mina hästar. Man blir aldrig fullärd, det finns inget slutmål. Det gäller alla ryttare och alla hästar, sedan om man inse det eller inte, är en annan femma.
 


Ridit tjockisen

Idag har jag provat ridit Kajsa. Hon har ingen kondition kvar efter sommaren. Nu blir det igångsättning under hösten så att jag kan fortsätta ridningen under vintern och sedan köra igång ordentligt till våren.

Jag slängde på barbackapaden och kände av henne precis utanför hagen och ned mot vägen, för att undvika att gå förbi hingsten så att han skulle bli helt till sig och Kajsa helt ofokuserad på första ritten. Ville också att Lillen kunde se oss nu när alla är ovana. Förutom att hon är rund som ett klot och jäkligt seg, så kändes hon bättre med framåtbjudningen än vad hon gjorde i försomras. Nu vet inte jag exakt vad ordet framåtbjudning innebär för en typisk ryttare, det kanske är en väldigt specifik term. Men enligt mig är framåtbjudning hästens egna vilja att arbeta och uppmärksamheten till det jag säger. Idag planterade hon inte hovarna i marken lika mycket som hon har gjort förut. Jag är förvånad att hon är väldigt positiv och framåt till att rida ifrån gården. Tillbaka mot stallet stannar hon eller börjar gå långsamare. Det brukar ju vara tvärtom med de flesta hästar - att de vill hemåt och försöker vända när man rider bort.
 
Denna korta ridtur försökte jag jobba med vikten vid halt. Kajsa lyssnar väldigt bra på "whoa", då stannar hon direkt. Jag vill göra henne uppmärksam på vad min vikt gör. Hon verkade förstå bättre mot slutet när jag väldigt tydligt sköt fram mitt bäcken, men mycket mer jobb krävs. När vi kom till röda ladan stannade jag henne och lät henne äta av det färska gräset. Jag är noga med att inte låta henne stanna själv och äta, men jag vill att hon ska förstå att hon får gärna äta under ridning, så länge jag har givit klartecken. Men när jag ville gå vidare fortsatte hon att äta gräs och blev skapligt irriterad när jag drog upp henne och drev framåt. Accepteras inte. Jag gillar inte att bråka med hästen alls, helst förhindrar jag att hästen ens hinner välja själv (förutom när jag låter den välja). Nu blev det tjafs och då var det bara att fortsätta tills hon lärde sig att det är lönlöst att tjafsa. Kajsa slängde med huvudet upp och ner, började snurra runt, backade, hon gjorde vad som helst för att slippa gå framåt. Jag var för mesig också, det visste jag hela tiden. Då bestämde jag mig för att bara driva framåt utan att tveka, oavsett om det blir någon kaos-reaktion från hennes sida. Och då gick hon framåt så snällt så. Psyket gör mycket i ridningen...
 
Vi skrittade fram och tillbaka. Tog det lugnt då hovarna verkligen behöver verkas samt att hon har noll styrka och kondition kvar. Hon flåsade på bra. Efter ett tag hoppade jag av och sprang bredvid henne och fick upp henne i trav. Min plan för att bygga upp hennes kondition och få bort överskottet av fett är att skritta och trava mycket och länge, samt springa/gå med henne från marken. 
 
 

2. När och varför jag började rida

Ni får en förlängd version, hela min hästhistoria.
 
Som många flickor blev jag förtrollad av hästar vid ung ålder. Det var ingen i min familj som hade ridit och uppmanade mig, tvärtom va de flesta ganska hästrädda. Jag bara visste att jag ville vara nära de stora, mäktiga djuren. Första gången jag satt på en storhäst var i byn där min mamma växte upp. Det var en väldigt fin quartertjej vid namn Lina. Jag fick provsitta och var sååå nöjd. Jag tror att det var någon mening med att första gången jag satt på en hästrygg var det på en westernhäst!
 
Här har ni mig, en liten skitunge, på en stor quarter.
 
Senare började jag rida på Älvkarleby Ridklubb där jag stannade i flera år. Jag njöt av hästarnas umgänge men jag var inte alls road av ridningen, och jag lärde mig inte ett dugg. Man åkte mest häst på ridskolorna och jag minns att jag tyckte det var läskigt när ridläraren ropade "trav" eller "galopp" och hästarna ökade farten, trots att jag inte hade sagt åt min häst att börja trava eller galoppera. Allt skedde ju på automatik. Trots detta blev jag kvar. När jag hade tröttnat på att åka häst och insåg att det inte gav mig något, fortsatte jag att hänga i stallet med min barndomsvän som alltid hade egna hästar. Jag iakttog och drömde om egna hästar.
 
Någon gång efter detta fick jag provrida Lina igen, hästen som var den första jag någonsin satt på. Äldre och klokare, minns att jag fick skritta och trava över en åker men min morbrors fru. Det var då hela konceptet om westernridning borrade sig fast i mig. Jag var så förundrad över lätt och härligt det var att samarbeta med hästen istället för att jobba emot den. Ett enkelt "whoa" och hästen stannade. Vikt- och skänkelhjälper istället för slit i munnen. Jag blev lycklig vid tanken på att hästliv inte behövde innebära bråk och tvång.
 
Åren gick och 18 år gammal fick jag en plötslig, innerlig längtan efter hästar. Direkt kom jag att tänka på Lina och westernridningen och tog genast kontakt med närmaste westernridskola, som var Sandby Western i Björklinge. Att komma upp på hästryggen efter så många år kändes ovant, vingligt, lite skrämmande men allra mest fantastiskt. Det kostade en femhundring för varje privatlektion så varje månad sparade jag tappert ihop pengar för resan och lektionen. Jag visste direkt att western var svaret på alla mina frågor, men jag gillade varken stället eller läraren. Dessutom hade jag inte råd, och jag inte lärde mig tillräckligt genom att ta 60-minuters-lektioner någon gång ibland. Det var bra att få lite vana i sadeln igen, men min syn på ridning och hästliv var och är annorlunda. Jag ville ha en kontinuerlig kontakt med en specifik häst och ha möjlighet att lära varje dag. Att skapa det där bandet mellan häst och människa.
 
På Sandbys westernridskola. Nybörjare, vettskrämd, ivrig och exalterad.
 
Nästa steg var då att söka medryttarhäst som var westernriden. Och en sådan hittade jag nästan direkt, mirakulöst för at vara i Gävle. Den hästen, Kalle, har jag några gamla inlägg om här i bloggen. Honom red jag i några veckor och jag utvecklades mer än någonsin. En dag kom mailet som förändrade mitt liv, från Elisabeth som höll till ute i Holmsånger. Hon hade läst min medryttar-annons och undrade om jag var intresserad av att komma och kika på deras elva westernhästar på gården och se om det var något för mig. Perioden hos hästen Kalle visste jag var över innan jag ens hade fått mailet. Jag åkte ut till Holmsånger och där började min liv. I tre underbara år fick jag lära känna hästarna, gårdsägarna, Elisabeth och allt som hörde till. Där har jag fått alla mina erfarenheter och där har jag verkligen fått vara mig själv rakt igenom.
 

Allt vad jag känner för Holmsånger, samlat i en bild...

Tre av gårdens hästar; Cloudy, Mystery och Dolly.
 
Det blev ungefär ett års uppehåll från Holmsånger när en massa förändringar skedde. Men sedan kom jag tillbaka, för jag visste från djupet av mitt hjärta, att min tid där var inte över. Den kunde inte vara över, för jag kunde inte föreställa mig ett liv utan denna plats. Och idag har jag två egna hästar som står på gården. Livet är bra magisk ibland.

1. En bild på favorithästen

Image and video hosting by TinyPic

Det går inte att välja favorit mellan mina hästar. De är båda så fantastiska på alla sätt och på olika vis. Lillen är min fina unghäst, på ytan så otroligt vacker och sedan en så himla härlig personlighet. Nyfiken, positiv, rolig, lite sneaky och påhittig. Kajsa är min fina vuxna häst. Jag älskar hennes färg och allt som har med utseendet att göra, men framförallt är hon så underbar att ha att göra med. Orädd, genuint snäll, förståndig, klok. Det har hon ärvt från hennes mor som alltid var så lugn och harmonisk. Många gånger är Kajsa väldigt envis men det är vad jag själv gör det till, det är sådant som jag måste jobba med. Tillsammans är de världens bästa hästar och helt klart mina favoriter genom tiderna. Det faller naturligt när de är ens egna. ♥

Naturen är allt

 
Nu sitter jag på bussen ut till Holmsånger, i det vackra höstvädret. Det är vind, gula löv och en dynamisk känsla i luften. Jag älskar hösten. Jag ska umgås med gårdens ägare några timmar, det var ett tag sedan. Ibland slår det mig hur saker och ting har förändrats, ofattbart egentligen. Så mycket som jag önskade mig som nu är mitt. Men visst finns det fortfarande saker som jag saknar i mitt liv.
 
Jag får ofta en sådan lust att rida ut och aldrig komma tillbaka. Jag behöver naturen, i slutet av dagen är det allt som har betydelse för mig. Så många som tycker att naturmänniskor är märkliga och störda. Jag skulle nog säga att de människor som inte har någon som helst kontakt med naturen, är störda på något vis. Naturen är allt vad vi är och allt vad vi kommer ifrån. För mig är det är oundviklig attraktion, jag dras till allt som är vilt och fritt. Fast vem är jag att döma, alla är vi väl olika. Men det är skrämmande hur den moderna världen har skapat så obalanserade själar.

Från och med imorgon...

... Börjar jag med en sådan här klassisk hästblogg-lista som jag har sett flera andra köra med nu. Då kan jag garantera att de närmsta 20 dagarna inte blir helt blogglösa! Roligt med sådana här listor ju.
 
1. En bild på favorithästen
2. När och varför jag började rida
3. Det här behöver jag träna mer på
4. Alla hästar i stallet
5. 10 saker du inte visste om mig
6. Min favoritgren
7. Mitt motto
8. Din första favorithäst
9. 10 saker ni inte visste om min häst
10. Min drömhäst
11. Hur är min häst att rida
12. 10 bra hästbloggar du läser
13. Senaste hästsak du köpt
14. En häst jag saknar
15. En tävling jag aldrig glömmer
16. Gamla bilder på min häst
17. Min favorithästgrej
18. Bilder på hästen som föl
19. Ditt mål med din häst
20. Hur många prisrosetter och plaketter har du

Panel av stockspill (bakar)

Vilken intensiv dag det har varit. Men väldigt bra! Allt har flutit på utan större problem. Jag och Johan klev upp klockan sex (vilken lördags-sovmorgon va?) och åkte till Lingbo för att hämta panelen till ligghallen. Det har varit mitt absolut största dilemma hittills, att hitta fin men inte så fasligt dyr panel. Vanligtvis är det en av de större kostnaderna och det är svårt att hitta för ett skapligt pris.
 
Nu hade vi en sådan otrolig tur och fick tag i en kille som vi kunde köpa bakar ifrån, det vill säga spillet från stockarna. Raka "plankor" på ena sidan och rundade på den andra, med eller utan barken kvar. Oftast gör folk ved av stockspillet. Sådant här slags virke har jag faktiskt alltid drömt om att bygga av då det blir otroligt vackert! En natur-vikinga-ranch-känsla över det hela. Lite mer pyssel att få bakarna att passa ihop och man behöver en hel del eftersom man lär lägga de omlott med varandra eftersom träet krymper. Vi köpte en gigantisk hög för en femhundring!!! Helt sjukt vad billigt, hela panelen för femhundra spänn. Jag gav dock killen ett par hundra extra då han hade jobbat på bra under en veckas tid för att få ihop allt. Kan inte låta bli att tänka mig in i andras situationer och bli empatisk...
 

Pålastning i Lingbos vackra landskap.

Det gick relativt snabbt att lasta på virket i lastbilen. Trögare att få ut allt i Holmsånger när vi bara var två personer och alla krafter var slut efter dagen. Johan lyckades backa in den alldeles för tunga lastbilen i hagen så att vi kunde lägga högen där det ska byggas, så slipper vi bära fram och tillbaka när det är dags. Nu jävlar kör vi igång! Till nästa helg ska jag ha inhandlat regelvirket till stommen, plasttaket och smått & gott som spik, skruv, vinkeljärn. Ska även hämta två stora stolpar till det extra vinklade taket som kommer att vara över ligghallens ingång. Då borde ligghallen vara klar om ett par veckor. Foderbordet ska också byggas men det blir nog det lättaste. Vi har gott om lastpallar och kommer att använda spillvirket från panelen (spillvirke av spillvirke hehe) till i stort sett hela foderbordets konstruktion, förutom fyra stycken 3"3-reglar som jag skaffar i veckan. Sist av allt ska vi få hem halm att göra bädd av.
 
Stockspill. Som ni ser är det olika storlek och tjocklek på alla, vilket ger byggnaden ett unikt och naturligt utseende.
 
De flesta är redan avbarkade, några måste vi barka av själva. Det är vackert med barken men virket håller längre utan.
 
Den lilla högen framför är spill som blev över när vi kapade bakarna som var för långa för lastbilen. De ska användas som tak till foderbordet och andra smådetaljer.
 
Allt för att mina hästar ska må bra. ♥ Trodde förresten aldrig att jag skulle bli så inne i snickeri och allt vad det innebär...

Nyduschade hästar

I torsdags duschade jag Kajsa för första gången. Hon han självklart blivit duschad förut. Men det var vår första gång tillsammans, med min typ av hantering. Det spelar ingen roll om Kajsa hade vunnit världsmästerskapen i duschning... Jag vill ändå börja om från början så att jag kan checka av henne och så att hon kopplar dusch med mig som något bra, direkt. Men med Kajsa var det inga som helst problem. Jag vill inte ha henne uppbunden första gången så mamma höll i henne med slakt rep och allt gick suveränt. Började med en låg stråle och skvätte bara på hovarna, när hon stod stilla tog jag bort vattnet. Och så fortsatte vi enda tills jag hade duschat hela hennes kropp. Sedan ökade vi trycket i slangen. Hon bara njöt! När jag duschade hennes hals böjde hon ner nacken så att mulen nästan låg på golvet, som att hon ville att vattnet skulle rinna nedåt mot huvudet.

Dagens sanning; Det finns ingen häst som är rädd för vatten. Vatten är det mest naturliga för alla slags hästar. Ända sedan de var föl har de känt regnet slå ner på deras ryggar och rinna längst benen (förutom de hästarna som blir uppstallade samma sekund som en vattendroppe faller, eller får ett regntäcke på sig vid minsta skur). Hästar dricker vatten, hästar plaskar i vatten, hästar älskar faktiskt vatten. Däremot kan de bli rädda för att bli duschade eftersom vattnet kommer från en slang som gör läskiga ljud samt har ett helt annat tryck i sig. Vatten fast på ett helt annat sätt = mycket mystiskt för en häst. Hanterar man de första duscharna fel, lär sig hästen att vara rädd för att bli duschad. Inte för att bli rädd för vatten. Skilj på två olika saker. Gör man det rätt från början, lär sig hästen att älska att få sig en kalldusch en varm sommardag.
 
Jag har nu duschat Kajsa två gånger. Första gången ville jag checka av henne. Därför valde jag att inte shamponera eller något, utifall att det hade blivit något så jag inte kunde inte få bort schampot ordentligt. Kan också tillägga att jag inte alls är för att schamponera och balsamera hästar hejvilt. För mycket produkter rubbar balansen i hud och päls. Nu var jag tvungen att verkligen rengöra Kajsa då hon har tvingats gått med så mycket sprayer och skit hela sommaren. Men ett par gånger om året är mer än nog. Sedan räcker det med gammalt hederligt vatten efter svettiga ridturer och varma sommardagar. Enkelt! Andra gången jag duschade Kajsa var idag. Då schamponerade jag svans och man. Just svansen och manen har varit så klibbiga och äckliga efter sommaren. Jag schamponerade lite grann över vissa kroppsdelar där hon var som smutsigast. Annars har sommarens alla regnsskurer gjort henne ren på djupet.
 


En glänsande, nyduschad Kajsa. Måste vara skönt att få blöta ner sig sådana här tokvarma dagar.
 
Idag testade jag även att duscha Lillen för allra första gången i hans liv. Han var väldigt skeptisk till det blöta betonggolvet och de konstiga ljuden från slangen. Det märktes tydligt att det var nytt område för honom. Jag kände att det skulle vara tryggare utomhus där han har bra grepp på marken och där han inte är instängd i ett mörk stall med tak. Men för tillfället finns bara en kort slang som ger både varmt och kallt vatten. Därför lät jag honom stå längre fram i stallet där det var mer öppet och helt torrt på golvet. Mamma höll i honom och gav honom äppelbitar emellanåt. Inte för att muta honom med godis, utan för att han ska associera en dusch med något bra. Han var inte alls rädd för slangen och duschmunstycket... Tvärtom skulle han gnaga och smaka på det hela tiden, positivt!
 
Han blev fundersam när vatten kom till hans hovar. Jag tror dock att det var mest för att han var osäker på underlaget. Lillen är allmänt obalanserad och okoordinerad i kroppen. Han är bra på att halka och snubbla. Han lyckades halka till en gång innan jag tog på vattnet, så det är absolut förståeligt att han kände sig otrygg att stå på det blöta betonggolvet. Därför nöjde jag mig med att blöta ner hans ena ben. Jag var mycket noga med att ta bort vattnet innan han hann röra på sig, och till slut lärde han sig att stå stilla var det rätta svaret för att få monstret att försvinna. Jag avslutade när det gick som bäst. För att han också skulle få lite nedkylning en varm dag som denna, tog jag istället en svamp och en hink med vatten och blötte ner honom ordentligt. Lite skeptisk var han till det i början också, men han njöt till fullo så fort jag gned svampen hårt mot alla kliande ställen.
 
En bra dag! Kajsa är nu ren och fräsch inför hösten. Det enda jag har kvar på henne är att borsta igenom man och svans ordentligt samt tvätta huvud, öron och pannlugg ännu noggrannare. Det är också en sådan där grej, alla undviker att duscha huvudet på hästar. Varför? Såklart hästarna lär sig att hata en dusch i ansiktet om de alltid lyckas slippa undan, och om vi människor bygger upp det som någon hemsk och läskig sak. Det är samma princip där, jobba dig sakta men säkert mot huvudet och ta bort allt tryck när hästen står stilla, alltså innan hästen ens hinner rycka bort huvudet. Var självklart försiktig runt ögon, öron och näsborrar, ha inte den hårdaste strålen på. Men ett visst tryck i slangen ska man kunna ha, bara man sköter allt med total varsamhet och uppmärksamhet. Lite i taget så kommer hästen att njuta av en dusch i ansiktet också. Tills nästa gång ska jag ta med en längre slang att koppla ihop med den som ger både varm- och kallvatten, så kan jag börja med att duscha Lillen utomhus där han känner sig helt trygg. Så får vi duscha inne i stallet någon gång längre fram när han är helt van vid trycket, slangen och ljuden.
 
En kort video om hästar och vatten av min favorit Rick Gore, som alltid ger enkla och logiska förklaringar:

Filmklipp från torsdagen

En video från när jag tog ner avspärrnings-stängslet efter paddningen. Hästarna gick genast ner till vägen där hingsten stod på andra sidan. En underbar och varm sensommardag. Ni får även se min mamma och lilla tönt-Lurven sitta och njuta i skuggan. 


Padda grusytan

Om ni bara visste vad jag och mamma har slitit den senaste tiden. För att kunna slå upp ligghallen måste grusplattan packas ordentligt först, och det gör man med hjälp av en såkallad padda. Eller vibratorplatta, men jag gillar ordet padda. I ett par dagar har vi gått upp klockan sju för att vara ute på gården så tidigt som möjligt för att få ut det mesta av paddan, som man hyr dygnsvis... Resultatet blev riktigt bra. Att padda är varken svårt eller jobbigt, trots tyngden så går den ju av sig själv. Ganska roligt att gå runt och styra faktiskt. Mellan varje runda ska plattan vattnas så gruset verkligen låser sig och packas hårt. Jag hann padda både ligghallsytan samt den mindre ytan där foderbordet ska stå.
 
Nu är det bara att börja bygga! Ja, så länge jag får hem något byggmaterial. Allt hänger på att få tag i virke. Det känns som allt jag kan göra är att vänta, då jag just nu är beroende av att andra ska hjälpa mig. Jag har liksom gjort allt jag kan hittills och det irriterar mig som fan att jag kan inte kan fortsätta själv.

Paddan, hyrd från bästa RAMIRENT. 

Hästarna gillade paddan. Till en början blev de livrädda av de hemska ljudet men de vänjde sig snabbt och det slutade med att de stod och hängde vid stänglset (jag hade spärrat av området där jag höll på) och tittade på hela dagen lång. Jag visar bilder på mina fina plattor snart!

Hästarna hemma - Hingst och brunstigt sto

Länge sedan jag skrev nu. Och mycket har hänt. Hästarna är hemma igen och det känns så otroligt bra! Jag och mamma kom ut en mulen dag till sommarhagen, hästarna var på andra sidan någonstans. Jag visslade och de kom galopperandes, och då kände jag att det var dags. Jag litar alltid på magkänslan och fattar både mindre och större beslut genom den. Promenaden hem gick väldigt bra. Mamma var jätteduktig med Kajsa först i led. Jag gick med Lillen bakom och han skötte sig exemplariskt. Vanligtvis kan han börja småspringa och bli lite halvbusig på längre promenader, men nu var han lugn och följde mitt tempo hela tiden.
 
Tillbaka på gården släppte vi ut hästarna i hagen som ligger alldeles nedanför ladorna, på andra sidan av grusvägen. Då fick de syn på de andra två hästarna som nu står inackorderade på gården. Först en valack som stod uppe i den vanliga hagen. De stirrade på varandra utan att blinka i säkert två minuter (okej det låter lite men två minuter utan paus är ändå en bra lång tid). Sedan insåg de att det fanns ännu en häst på andra sidan av stallet, nämligen en äldre hingst... Kajsa och Lillen travade raskt iväg till den punkt där de kunde komma honom närmast. Hur de höll på! Hingsten gnäggade och frustade, han ville inget annat än att hälsa (och sätta på) Kajsa, som såklart skulle vara så brunstig som man bara kan bli. Vilken syn. Jag såg hur Kajsa riktigt höll in sin enorma sommarkula för att se snygg och snärt ut. Lillen sprang mest runt och blåste upp sig. Efter ett tag började det spöregna så då lugnade alla ner sig.
 

Kajsa när hon fick syn på valacken. Hon hade denna otuggade stråtuss i munnen i säkert en kvart...


De vackraste hästarna på jorden.

Innan de fick syn på hingsten.
 
Senare på kvällen när de inackorderade hästarna hade gått in i stallet för natten, flyttade jag och mamma mina hästar till den vanliga hagen vid stallet. Det är deras varje-dag-hage. Nu har det gått kanske en vecka och allt är bara så fantastiskt! Lillen och Kajsa vänjer sig vid de nya hästarna varje dag när de släpps ut i hagen. De bryr sig inte längre om varandra så pass mycket att de travar fram och tillbaka och gnäggar, utan nu är de avslappnade och tänker på annat. Fast Kajsa håller sig gärna i närheten av hingsten. Lillen verkar tycka att hon är lite tråkig och har blivit förvånadsvärt självständig, mycket positivt! Han föredrar att vara i närheten av mig. Förut gick han inte mer än kanske tio meter ifrån Kajsa. Igår gick hon ifrån oss, och Lillen stannade kvar med mig. Han märkte inte ens att hon till slut var över hundra meter ifrån oss, utom synhåll. Min fina Lillen!
 
Hittade till min stora förtjusning ett stort äppelträd precis vid åkrarna, en minut ifrån gården. Där cyklar jag förbi varje dag och kan plocka äpplen åt pållarna.
 
Det är otroligt skönt att ha hästarna på gården igen. Allt är så lätt. Fixa vatten, mat eller vad som helst går så snabbt när allt är nära. Mer tillsyn. Och nu kan jag äntligen komma igång med träningen. Jag älskar sensommaren och jag älskar mina hästar. Lycklig just nu.