Problemlösande och Air Ride-sadelpad

 
Red Kai på banan häromdagen. Nu när vi rider så förvånadsvärt mycket i skogen så får vi ju inte heller glömma bort att träna teknik på banan då och då. K stannade självfallet när hon insåg att jag försökte ta henne till ridbanan. Så jag tänkte, hur ska jag göra för att lösa detta en gång för alla? Eftersom K gärna slipper tungt arbete, tung som hon själv är just nu, så tänkte jag att det måste göra tricket. Så nya rutinen är att vända henne och backa henne mot det hållet jag vill åt, alltså så som jag gjorde under förra ridturen. Av någon anledning går det alltid att backa en häst, trots att det vägrar att röra sig framåt? Genom att backa henne åt det rätta hållet, så kommer jag ändå dit jag vill bara på ett annorlunda vis. När hon verkade tröttna på att backa och saktade in så testade jag att vända på henne åt rätt håll igen och mana framåt. Om hon fortfarande vägrade så vände vi igen och började backa. Och så höll vi på. Vi till och med backade ned för en ganska brant backe. Till slut när jag testade att vända henne igen så gick hon framåt, lätt och snällt. Troligtvis förstod hon att om hon bara går framåt när jag ber om det första gången, kommer hon mycket lindrigare undan än när hon måste backa hela vägen. Smart häst!
 
Gick fint på banan. Övade på lyhördhet med halt från skritt och trav. I slutet var hon så duktig och gjorde tvärnit direkt när jag bad om det, från trav. Jag tränade på att rida mer med sätet och mindre med händerna. Behövde sedan knappt ta i tyglarna när jag svängde, härligt! Fast det går lite fram och tillbaka. Vissa svängar går det suveränt och andra åt helvete. Men oftast har jag då andra saker i huvudet och är inte så fokuserad som jag borde vara. Försökte oss även på en galopp på banan. Gick inte alls. Samma hetstrav och motstånd som förut. Uppenbarligen tycker hon att det fungerar i skogen för där är det kul och spännande. På ridbanan mindre roligt...
 
Som ni ser på bilden red jag med en Air Ride-pad som jag hittade i sadelkammaren. Äntligen en pad som vi båda trivs med! För det första är den större så den täcker hela sadelytan med god marginal. Sedan är det som en pad och filt sammansatt vilket jag föredrar. Bra stoppning men som ändå är mjuk och framförallt rätt tjocklek! Så många paddar tycker jag är alldeles för tjocka så det blir knöligt vid stiglädren så att skänkelkontakten blir sämre. Denna ligger också bra på manken och klär dessutom K mycket fint. Nu fattas bara en bakgjord och sedan är sadeln komplett för min smak. Brösta har vi men den var inte med på detta pass. Längtar dock tills jag har en egen sadel, och den skulle vara helt annorlunda mot den som vi har nu. Vill ha en sadel i mer roping/cutting/ranch-stuk med enka läder och utan krusiduller. Vill också att den ska vara lättare i vikt. En tung westernsadel fördelar ju ofta trycket bra men denna tycker jag ändå är på tok för tung.

Hetsig tur i skogen

Förra helgen red jag ut på Kajsa medan K cyklade på sin mountainbike. Plus att vi hade båda hundarna med oss, springandes lösa. Med andra ord ett riktigt bra träningstillfälle för K att vänja sig vid gnisslande cykel och lösa hundar som verkligen är precis överallt. En stor American Bulldog som är rätt seg, och en liten hyperaktiv terrier som kutar fram och tillbaka i världens fart. K var endast lite skeptisk till cykeln någon sekund, sedan var det bra. Hundarna blev hon däremot lite sur på till en början när de sprang nära hennes ben. Hon strök öronen bakåt några gånger och nickade med huvudet. Men eftersom jag själv inte gjorde någon stor grej av det, så slutade hon ganska snart med det också. I skogen kom terriern rusandes från olika håll bland buskarna och dök upp plötsligt framför henne, men K blev inte ett dugg rädd. Hon kanske tittade till lite extra i något ögonblick, på sin höjd. Så otroligt lugn och fin. Hon måste ha ärvt sitt lugn från mamma Susanna som är den mest avslappnade hästen jag har träffat.
 
Själva ridningen var däremot inte på topp. Underbart vackra stigar som K visade mig, men hetsig ridning och inte så samarbetande som jag vill ha det. Det började med att Kajsa stannade när vi hade kommit ifrån gården, på samma ställe som hon alltid stannar för att försöka vända hem innan det är för sent. Denna gång tog det riktigt lång tid innan hon kom igång igen. Jag vände, backade, manade framåt, väntade ut henne. Provade det mesta. Hovarna var fastgjutna i marken. Jag ville absolut inte hoppa av och lära henne fel läxa, så istället fick K leda iväg henne medan han cyklade. Till och med när han tog tyglarna så stretade hon emot in i det sista, men till slut kom vi iväg. Vi red in på en stig till ett mindre gärde som leder ut till de stora åkrarna. Jag satte igång henne i trav för att få henne lite mer taggad och det fungerade en stund, tills vi skulle ifrån åkern och upp på grusvägen, för att sedan fortsätta in på en stig i skogen. Då stannade hon igen. Efter ett par minuters tjafs fick jag upp henne på grusvägen och där stod vi ett bra tag. Kari kom och hämtade oss på cykeln igen vilket var suveränt för då fick hon vänja sig ytterligare vid den gnisslande manicken och denna gång väldigt nära sig. Hon fick trava bredvid och det gick så bra så. Han släppte oss när vi kom in på stigen och då var vi igång.
 
Hela ridturen tog drygt en timme totalt, plus kanske tjugo minuter med allt tjafs. Mest trav och lite skritt. Det var perfekta trav- och galoppsträckor med jämn och mjuk mark. På en mindre åker testade jag galopp och Kajsa fattade galoppen superenkelt! Fast vi hann bara galoppera ett par steg innan hon stannade och börja bocka för fullt. Haha, det var absolut ingenting otäckt med det, tvärtom, rätt roligt. Hon var mest glad och taggad tror jag, för precis när jag skulle fatta galopp så kom hundarna springandes snabbt bakom henne. Det var mycket som hände och hon behövde få energin ut sig. Hade jag släppt ut henne där och fortsatt mana galopp hade hon nog garanterat lugnat ner sig och galopperat som vanligt. Men jag mesade ur lite och stannade henne istället. Jag tänkte fatta galopp på nytt men då skulle vi precis upp en grusväg igen och K stannade ännu en gång. Kari föreslog att jag skulle backa henne, fast åt motsatta hållet som vi skulle åt (alltså hemåt). Enligt mig är det bättre att backa henne fast åt det hållet jag vill gå åt, så att jag vänder henne först och sedan backar. På så vis kommer jag dit jag vill fast det blir jobbigare för henne, så hon lättare förstår att det är enklare att bara gå framåt som jag bad henne om första gången. Denna gång kom vi faktiskt iväg relativt snabbt och efter det blev det inget mer tjafs under ridturen.
 
Vi red igenom ett ganska tätbebyggt, lantligt område som K tyckte var spännande. Sedan över en gårdsplan för att komma in på ytterligare en avstickare i skogen. På gårdsplanen var det fullt med gamla maskiner och diverse metall. Kajsa blev rätt skeptisk och tvekade en sekund men litade ändå på att jag inte skulle låta henne skada sig. Bredvid gårdsplanen var dessutom en stor hage med en häst som stod ensam, långt borta. Den stod med huvudet högt och verkligen stirrade på oss och jag funderade ett tag om den skulle komma ivrigt mot oss. Men vi kom förbi hagen innan och K verkade inte bry sig om den hästen alls.
 
Kai var genomsvettig över nästan hela kroppen. Så när vi kom hem duschade jag av henne i spolspiltan vilket hon såg ut att uppskatta. Sedan ut i hagen där hon tog sig en ordentlig rullning, så skönt! Bra ridtur med mycket nya saker som K tog galant. Däremot mindre bra ridning med mycket hetstrav. Hon blev väldigt het och mycket av det beror nog på att jag själv inte ville komma allt för långt bakom K som cyklade en bit framför. Stressar jag upp mig så gör hästen likadant. Att träna på vid nästa tillfälle.

Vår första galopp tillsammans

Vilket kaos det har varit de senaste veckorna med flytt och allt annat där emellan! Men nu bor jag och Johan på gården i älskade Holmsånger, där jag känner att jag hör hemma och kan leva livet till fullo. Jag stormtrivs i stallets fina lägenhet och känner ett sådant enormt lugn med att ha hästarna precis utanför dörren. De obehagkänslor jag brukade känna vid stormvindar är som bortblåsta (hehe) eftersom jag nu kan gå ut och titta till hästarna om det skulle vara något. Jag har nu återgått till att älska alla typer av väder. Och äntligen äntligen äntligen har jag kommit igång ordentligt med Kajsa och gör det jag har längtat efter i två år (eller hela mitt liv egentligen) - jag rider ut långa turer på min egen häst i det vilda.
 
Ni har inte missat så fasligt mycket i hästväg. Lillen har jag fått mer fart på med lite rundkoralls-arbete. Inte tillräckligt dock, och det ska det bli ändring på från och med nu när vi har kommit i ordning här på gården. På Kajsa-fronten ser det bättre ut. För någon vecka sedan gick jag och Johan ut på en lång promenad tillsammans med Kajsa och vår hund Adolf, som har varit rätt skeptisk till hästarna. Kajsa var hur lugn som helst och Adolf slutade att bry sig om Kajsa efter bara några minuter. Efter det har jag ridit Kajsa medan Johan har gått med Adolf. Två gånger hittills. Första gången var helt underbar, vi var ute i drygt en timme och tog den såkallade "lillrundan" genom skog och kalhygge. Vi kom till djupa traktordiken fyllda med vatten, följt av en ganska bred (men grund) bäck. Första riktiga utmaningen för mig och Kajsa ute i skogen. Hon var duktig och hoppade över de första djupa dikena. När vi kom till bäcken blev hon misstänksam. Hon började backa och försökte vända. Kan tillägga att det är väldigt trångt och smalt vid detta område! Tänk er smala gångar bredvid en massa diken, med buskage och unga träd växandes. De ställena man kan gå över på är blöta och mjuka. Alltså inte speciellt attraktivt för en osäker häst...
 
Efter någon minut av ryckigt fram-och-tillbaka-tittande så hoppade jag av och visade henne vägen istället. Jag skulle aldrig hoppa av om en häst bråkar och vill vända på ett odramatiskt ställe endast för att vara envis. Men när en häst är rädd och osäker inför ett nytt och skrämmande hinder, visar jag gärna vägen så att hästen kan bygga upp sjävkänslan tills nästa gång, eller gången efter det. Det får ta den tid det tar, så länge jag märker något framsteg varje gång. Denna gång fick jag vada genom bäcken så mina stövlar blev dränkta av vatten. Kajsa valde att hoppa över bäcken istället. Men om en man kan undvika en potentiellt farlig pöl/bäck, varför ta risken (om man ska sätta sig in i deras tänkande)? När Kajsa kom flygandes över bäcken försökte jag hålla mig undan så gott jag kunde på den smala stripan som var landningsplatsen. Hon var riktigt smidig, det märktes att hon kämpade för att inte drämma in i mig. Vi kom upp på grusvägen, jag hoppade upp i sadeln igen och resten av ridturen gick galant.
 
Senaste ridturen var idag. Vår allra längsta hittills, vi var säkert ute i två timmar skulle jag tro. Det var helt fantastiskt! Och gissa vad? Jag och Kajsa... trumvirvel... tog VÅR FÖRSTA GALOPP tillsammans! Ja, det är sant!!! Mer om det snart. Under dagens ridtur var det ganska mycket tjafs mellan mig och Kajsa. Hon stannade flera gånger på grusvägen precis när vi kom ifrån gården, men jag fick igång henne ganska snabbt igen. När vi närmade oss bäcken stannade hon igen och jag fick kämpa fram henne i någon minut. Väl framme vid bäcken och alla blöta hål ville hon inte alls. Förståeligt, eftersom hon visste att det var rätt läskigt sist. Men förra gången lärde hon sig även att det inte alls var så svårt att ta sig över om hon bara tog det lugnt och jag ville se lite utveckling denna gång. Jag försökte bra länge att få henne att gå över med mig på ryggen. Hon backade, jag vände tillbaka henne, hon stannade, jag fick fram henne ett par steg, hon backade igen, gick fram till kanten, vände tillbaka, och så vidare. När hon var ganska nära bäcken så hoppade jag av och visade vägen. Denna gång kom jag över bäcken själv utan att gå igenom vattnet. Där stod vi, på varsin sida om bäcken, med tyglarna långa emellan oss. Jag höll dem lösa så hon kunde utforska lite själv, men var beredd på att ta tag i dem om hon skulle börja backa. Då var Kajsa så duktig! Hon gick fram till kanten och plaskade med mulen i vattnet. Sedan plaskade hon lite med ena framhoven i vattnet. Och sedan, hur cool som helst, traskade hon igenom vattnet. Och stannade dessutom för en sekund för att känna vattnet ringla mellan benen. Jag blev så stolt! En häst som inte kan avgöra djup, är naturligt skeptisk till att sätta sina fötter i tänkbara fällor och som helst undviker nya och läskiga saker helt och hållet, bestämde sig för att testa. Och se så bra det gick! Vem vet, nästa gång kanske vi kan rida över tillsammans? Nu när hon vet att mini-bäcken är säker att gå igenom.
 
Vi red vidare på en hård och irriterande grusväg tills vi kom till en avstickare in på en kalhygge som leder hemåt, en väg som jag inte har ridit med Kajsa förut. Men tanken var att vi skulle vidare för långrundan. Det ville dock inte Kajsa för hon skulle bestämt in på avstickaren. Hon måste ha ridits där förut om hon visste att den ledde till gården? Där tjafsade vi ett bra tag. Men jag tog det lugnt hela tiden och lät henne göra jobbet. Till slut gick hon framåt åt rätt håll ett par steg, och sedan släppte det. Haha, det är så häftigt hur otroligt smarta hästar är! Direkt när jag fick henne någon meter ifrån stigen så var det som att hon bara "Fan, okej då..." och gick plötsligt snällt och följsamt igen. De vet precis vad de gör. Vi red in på en annan stig, över torra och bra traktorspår. Hon stannade en gång till och försökte vända. Kom iväg igen efter ett par minuter. Travade med henne och då blev hon mer på hugget och tyckte att det var roligt att rida min väg. Sedan kom vi till en väldigt mysig sträcka. Det är som en lång skogstunnel, mjukt och jämn mark och tät skog på sidorna. En perfekt galoppsträcka med andra ord. Jag travade igenom hela tills vi kom ut till en fantastisk vacker glänta. Jag älskar verkligen naturen. Mitt i skogen dyker det upp en äng med en stor gran växandes i mitten. På sidan stod en gammal träskylt. "Midsommaräng". Måste vara någon gammal beteshage som användes för länge sedan. Förtrollande!
 
Jag och Kajsa red ett varv runt ägen och sedan runt granen. Sedan ut i skogstunneln igen där vi började trava. Hon slängde lite med huvudet men lyssnade bra ändå. Då försökte jag på mig en galopp och som vanligt började hon hets-trava istället. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite negativ och tänkte bara fan... Men jag laddade om och testade igen. Och då gick det! Jag kan inte minnas att jag gjorde någonting annorlunda plötsligt kände jag hur hon sköt fram bogen och ändrade rytmen. En magisk känsla! Jag blev så otroligt glad och bara skrek rakt ut "JAAAAA!". Hennes galopp var helt fantastisk. Mjuk men stark och ett sådant härligt gung. Har saknat den känslan så enormt. Dessutom höll hon kvar galoppen, jag är så imponerad! Jag saktade själv av till trav ganska snabbt just för att hon skulle veta att detta ansträngande moment inte håller förevigt och att jag bestämmer farten. Hon gick ner i trav direkt när jag satt ner tungt och tog lätt i tyglarna. Hon är så lyhörd och fin på alla sätt och vis. För visst har jag funderat över hur det ska gå med första galoppen, ute i skogen, i repgrimma. Jag är fullt övertygad och medveten om att den bettlösa delen inte spelar någon roll, men just eftersom hon alltid har ridits med bett och inspänningstyglar så blir det något nytt för henne (och mig för den delen). Och nu när hon inte har galopperats på ett par år, har dålig kondition och styrka, så finns risken att hon drar iväg när hon väl har fattat galopp. Men nej, inte alls! Hon var underbar. Nu ska jag bara hålla i detta. Bevara hennes lugn i galoppen och göra signalen för galopp tydligare. Nu vet jag ju inte ens vad exakt som gjorde att hon fattade galopp. Om jag gjorde något annorlunda eller om hon tyckte att det var roligare när vi var i skogen. Eller om våra senaste ridturer har gjort att hon faktiskt orkade den här gången.
 
Jag bad Johan filma oss på midsommarängen. Fick dock klippa bort hälften i början eftersom han hade filmat åt fel håll... Men här har ni en liten bit, så ser ni hur det ser ut i den såkallade "skogstunneln" där jag travar iväg med Kajsa som slänger hejvilt med huvudet:

 
Det är inte slut där... Jag log hela vägen hem. Vi travade en hel del. Fattade galopp en gång till på ett kalhygge men då bröt hon av till trav igen för att hon nästan dirket snubblade till på en sten. På den sista galopp-vänliga sträckan, precis bakom gårdens hus, ligger tre stockar en tio-tjugo meter ifrån varandra. Då tänkte jag att om hon travar emot stockarna så kommer hon att hoppa över dem och automatiskt landa i galopp. Så vi körde! Första stocken skrittade vi bara över som lite uppvärmning. Andra stocken travade vi emot, hon skuttade över men bröt av till trav direkt efter. Den tredje stocken hoppade hon över och landade i en mjuk och fin galopp med extra påtryckning från mitt håll. Då galopperade vi kanske dubbelt så lång sträcka än vår första galopp i skogstunneln. Jag var och är överlycklig. 
 
Hemma på gården blev jag belåten av att se Kajsa svettig under sadeln för en gångs skull. Äntligen händer det lite i hennes runda kropp. Svampade av henne och släppte ut henne i hagen, där jag var redo att se henne slurka i sig hela vattenbaljan. Men nej... hon gick till foderbordet och började äta hö like there's no tomorrow. Min matglada häst. ♥