Teaching a young horse to suffer in silence...

Satt och letade bra YouTube-filmer på longering med unghästar... Hittade istället denna video. Typ det roligaste jag har sett! Synd om hästen, men vilken hysteriskt komisk människa. En nervös tjej som påpekar redan i början att hon måste ha en kedja över hästens nos för att kunna kontrollera den. Hon nämner kedjan, handskarna och piskan som viktiga redskap i longeringen. Piskan ska "hjälpa att kommunicera med hästen så att den går framåt". Men var är kommunikationen egentligen? Jag ser bara tvång, okunskap och en rädd tjej som vill hålla sig på säkert avstånd.
 
Jag förstår henne, hästen är ung och hon kanske inte har lärt sig mycket ännu, jag är på samma ställe i livet nu med Lillen. Och jag vill inte vara "en sådan" och klanka ner på henne men det är ju tyvärr såhär som majoriteten av människorna i hästsporten kommunicerar med sina hästar, och det är ren okunskap. Rycker och knycker, flänger runt och använder skarp utrustning för "utökad kontroll". De missar hela poängen.

Frustrerad och missnöjd...

Kände idag att jag ville få bättre rutiner med båda hästarna, vanliga och enkla vardagsgrejer men som ändå medför träning och utveckling. Som att exempelvis binda upp dem vid tie-posten och rykta där istället för att sköta den delen i hagen eller i stallet där det alltid är lugnt. Utomhus uppbundna får de lita mer på mig och lära sig att slappna av trots ljud, väder och objekt i rörelse. Lillen skötte sig fint idag uppbunden. Han brukar trampa omkring och vara rätt otålig men nu bara stod han och chillade. Han har förresten blivit sjukt bra med framhovarna när jag ska kratsa! Nu för tiden ger han mig framhovarna direkt när jag ber om dem och håller upp sig själv utan att luta sig bakåt och falla ihop! Jag har varit minst sagt imponerad den senaste veckan. Fast idag vid tie-posten gick det mindre bra... Jag tror att jag oroar mig över att han är fastbunden och alstrar den energin till Lillen. Han blev nervös och gick framåt så fort jag bad om hoven och när han väl gav den till mig sträckte han sig bakåt på en gång. Så där måste jag träna på att släppa negativa tankar som sätter stopp.
 
Jag försökte även longera Lillen med det långa ledrepet som satt på repgrimmman. Tidigare har jag bara arbetat med honom på en volt när han har varit lös i korallen. Det tog ett tag innan jag förstod hur jag skulle styra ut honom och innan han förstod vad jag menade. När jag stannade eller gick i en mindre cirkel själv så stannade Lillen också haha. Hur ska han veta att det är meningen att han ska fortsätta gå runt mig liksom? Vi jobbade på det ett tag och slutade när vi båda verkade ha förstått grunderna. Vi övade också lite hals-flex och allmän sacking out. Svingade repet över huvudet och lät det landa över ögon, öron, mule, nosrygg. Han brydde sig inte alls.
 
Tog sedan ut Kajsa och band upp henne. Problemfritt, van som hon är. Testade longera även henne med det långa ledrepet. Han aldrig testat det med henne. Det gick suveränt! Hon har säkert gjort det mycket förut. Fick ut henne på en ganska stor volt runt mig, så att jag höll alldeles i slutet av ledrepet. Hon stannade direkt på "whoa" och backade när jag sade "backa". Utan att jag ens stod bredvid och gjorde det tillsammans med henne - duktig tjej! Flexade, kastade rep i ansiktet, övade på muntligt kommando "trav" medan jag fortfarande gick bredvid henne. Inga konstigheter någonstans. Promenerade ner till rundkorallen för att kolla om den hade torkat upp något... Men den var ännu värre än sist. Jävla skit, rent ut sagt! Blir så frustrerad över att inte kunna arbeta med hästarna där. Denna vår/sommar ska jag i alla fall sitta på Lillen och kunna skritta honom. Lätt att göra det när jag inte ens har ett inhägnat område att arbeta på.
 
När båda hästarna var i hagen igen och åt vid foderbordet så kände jag att Lillen inte var klar för dagen. Jag stressar upp mig själv vid tanken av att han ska ridas in så ibland får jag ett ryck och känner att jag MÅSTE göra något mer som ger resultat. Bestämde mig för att hänga på honom, och ordentligt denna gång med hela kroppen och mycket längre tid. Först hoppade jag bredvid honom för att förbereda honom och sedan drog jag fram en sten för att komma upp lite högre. Hängde på honom först med bara armarna. Hoppade på stenen medan mina händerna pressade på ryggen, Lillen fortsatte bara att äta utan att säga något alls. Tog ett skutt och lade hela överkroppen och höfterna på ryggen. Hängde kvar tills jag kände att han slutade att bry sig helt. Såhär fortsatte vi. Egentligen borde jag inte ha hållit på så länge, det är bättre med fem minuter åt gången tre gånger om dagen, än att köra en halvtimme en gång om dagen. Lillen blev lite småirriterad på mig mot slutet och lade öronen bakåt samt böjde på nacken för att kolla när fan jag var klar med detta dryga moment. Jag borde ha slutat tidigare... Men jag var envis om att "jobba igenom" något som gav mig dålig självkänsla. En sådan där typisk dålig dag när man egentligen inte borde försöka träna hästar överhuvudet, det blir mer fel än rätt trots goda avsikter. Med andra ord, rätt missnöjd med mig själv idag. Som tur är kan man alltid ta igen sådana här dagar när man själv mår bättre...
 
Kai & Chinook i somras, när K hade sina märkliga utslag/fläckar i pälsen.

O Summer, Where Art Thou?

 
En zombie-Kristin men sömnsvårigheter checkar in. Jag hoppades innerligt att våren hade kommit tidigt i år. Var så lycklig över att kunna rida och gå utan is på marken, hästarna har till och med betat. Nu vräker snön ned utanför och plogarna kör för fullt. Ligger vaken med Adolf och lyssnar på maskinerna som skrapar högljutt i backen. Dumt att förvänta sig en tidig vår i februari. Lurig månad. Jag längtar till sommaren i alla fall, alldeles för mycket egentligen. Kolla bilden ovan... Sol, grönska och läder, fint.
 
Zombie-Kristin checkar ut.

Pickup Plog

Min superkille Johan har varit flitig och byggt en plog till pickupen våran. Den är asgrym. Man kan till och med höja och sänka den inifrån kupén med en kontroll! Det har varit en stor lättnad att ha plogen under vintern, vi har till och med plogat i hagen vid foderbordet och ligghallen innan vi skulle köra in en ny höbal. Kajsa var skeptisk och Lillen förstod inte riktigt risken med att gå framför den, han skulle vara ivägen hela tiden... Sedan blev han exalterad när plogen närmade sig och då drog han iväg i världens bocksprång.
 
Johan tvingar mig att lägga upp plogvideon här... Han är rätt nöjd om man säger så. 
Filmad och regisserad av mig - I give you - CHEVY S10 PLOW:
 

Flexing, one rein stop, skogsridning

Sedan min senaste uppdatering om ridningen med Kajsa så har jag försökt att hålla igång så gott jag har kunnat. Jag tycker att det går bättre och bättre. Kajsa testar mig lite mindre för varje gång och jag blir mer självsäker. Häromdagen hade vi vår längsta ridtur tillsammans hittills, jag ville få henne att svettas och faktiskt känna av arbetet för en gångs skull! Först skrittade vi till ridbanan. Tjafs som alltid när man närmar sig ingången till ridbanan, då vill hon vända och vägra. Men jag var ihärdig och drev framåt, och fegade inte ur när hon började klättra i diket och gjorde hotande vändningar. Förut har det aldrig fungerat att smacka på med benen/hälarna, hon har inte lyssnat på det alls när hon väl har stannat. Men nu jävlar gick det! Jag blev förbannad av att hon fortsatte att testa mig och smita undan så jag drev på bestämt med hälarna och vips så gick hon framåt. Varför fungerade det nu helt plötsligt? Jo, för att jag helt enkelt fick nog och all den flödande energin kände hon direkt. Jag frågade. Jag frågade igen. Sedan krävde jag. Arbete på bådas villkor för all del, men för att få hästen dit man vill måste man kommunicera med den som hästar kommunicerar med varandra i en flock. Jag fick henne att flytta sin kropp trots att hon försökte leda, nu har jag vunnit mycket mer av hennes tillit, respekt och vänskap än vad jag någonsin hade gjort genom att "behålla freden" genom att låta hästen göra i princip vad den vill. Då tänker inte hästen "Åh, vilken snäll människa som flyttar på sig för MIN skull, snacka om ömsesidig respekt!"... Den tänker mer "Rangordning bekräftad, den här människan viker sig för mig och jag gör som jag vill".
 
Johan var med mig och jag bad honom ställa ut fyra koner i en ganska stor fyrkant. Jag ville få Kajsa mjuk i nacken och träna på att flytta hennes rumpa. När man rider bettlöst (eller vad man än har på hästens huvud) så tycker jag att det är viktigt att hästen med lätthet kan flexa nacken åt båda sidorna. Dels för att det underlättar styrning, dels för att hästen inte ska bli stel och dels för att flexen blir nödbromsen vid bråk/olycka/bus. Nödbromsen brukar kallas one rein stop. Varje gång jag leder Kajsa flexar jag henne åt båda hållen. Först står jag vid hennes vänsteraxel, tar handen på ledrepet ganska nära hennes mule och för handen mot en punkt lite lägre än hennes manke. Rätt vanligt att en ovan häst håller emot till en början men fortsätt håll stadigt tryck så kommer den att ge efter. När Kajsa verkligen ger hela huvudet med mjuk nacke så släpper jag trycket, eller rättare sagt så släpper hon trycket själv genom att ge sig själv. Sedan gör jag likadant från hennes högersida. Vid ridning gäller samma sak, jag låter handen glida fram så att jag håller tygeln ett par decimeter från mulen och drar sedan handen mot mitt lår. Håller kvar tills hon ger. Skulle hästen missuppfatta och tro att den ska svänga (alltså rör på benen) så håller jag bara emot med ytterskänkeln och säger "whoa". Självklart kan man flexa hästen med längre tyglar ju mer van den blir. Men i början är det bra att vara tydlig och dra tygeln kort så att hästen känner mer exakt var trycket kommer ifrån.
 
En video om one rein riding av min favorit Rick Gore:
 
Skulle en häst bocka, stegra eller springa så flexar man den åt något håll. En häst kan inte bocka, stegra eller springa med huvudet åt ena sidan. Jag förespråkar dock inte flexandet som en nödbroms man kan köra hur hårt man vill med! Om en häst springer för livet och man kör in dess huvud helt plötsligt åt ena sidan med världens styrka, kan hästen förlora balansen helt och gå omkull. Precis som hästen som rids med bett och börjar skena... Ens naturilga instinkt blir att dra hårt i hästens mun för att få stopp och man kanske lyckas, men med hemsk smärta och livslånga skador för hästen. Man måste, precis som med allt annat i hästhantering, känna av hästen och tillämpa rätt hjälp/styrka i rätt tid.
 
Tillbaka till ridpasset. När jag hade flexat henne både stillastående och i skritt, ville jag testade att flytta hennes bakdel i samband med flexen. Då red jag runt konerna som stod i en fyrkant. Jag stannade vid varje kona, flexade nacken inåt tills hon gav och när hon gjorde det petade jag ut rumpan med innerhälen. Det gick hur bra som helst och jag blev så glad över att vi gjorde något vettigt på ridbanan som gynnar Kajsa istället för att bara ströva omkring helt vilsna! Efter ett tag fortsatte jag runt konerna utan att stanna, så jag fick agera snabbare och smidigare med mina hjälper och Kajsa fick en kortare reaktionstid. Gick också suveränt! Några gånger svängde vi ett par meter efter konan men hon gjorde det jag bad om till slut så jag var helt nöjd. Vi travade också på hela ridbanan några varv där jag flexade hennes nacke. Kajsa kämpade på så himla bra! Varje gång jag svängde/flexade henne i trav så droppade hon huvudet och bar upp sig själv på ett sätt jag aldrig har känt förut. Så detta kanske är en början på en samling? I vilket fall så märktes det tydligt hur mjuk och följsam hon blev. Inget testande/tjafs överhuvudtaget. Jag är helt övertygad om att det var tack vare att vi båda hade en uppgift att fokusera på. Jag blir avslappnad och hon får tänka. Awesome!
 
Johan fick också hoppa upp och rida Kajsan. Jag gick igenom grunderna med honom så han vet vad som gäller vid stopp, gå och svänga. Han fick även testa att flexa och flytta hennes rumpa runt konern och det gick bra! Sedan red Johan iväg. Jag ba... "Var ska du då?". Johan blir så kaxig när det gäller hästar. "Äh jag ska bara klättra lite med Kajsa", sade han och lät henne skritta upp för den branta vägen upp från ridbanan. Sedan var han inte så kaxig längre när Kajsa blev rädd för något och hoppade åt sidan en halvmeter. Då ville han hoppa av, haha... Jag gick bredvid när de skrittade ner till stallet. Där satte jag upp igen och så avslutade vi ridningen med den längsta skogsturen vi tagit med varandra... Vilket inte var särskilt långt alls, men bra mycket längre än tidigare. Johan följde med. Vi tog grusvägen bort från gården och red in på en traktorstig i skogen som ledde till mindre stigar. Hon fick klättra över ett par branta backar. När vi hade kommit rätt långt ifrån skogen så blev Kajsa något skeptisk och frustade lite grann, men hon var bara positiv och framåt! Så underbart. När jag sadlade av kände jag en och annan svettfläck på magen. Hon såg så nöjd ut när hon fick stå och vila i stallgången. Slickade sig runt munnen och tillät mig att mysa med henne. Inte alltid som Kajsa tillåter det, hon är inte som Lillen som konstant ska röra/sniffa/kela.
 
Lillen var något upprörd över att Kajsa var borta så länge. Han hade ju Lonsan med sig i hagen men de två har ingen direkt stabiliserad rangordning. Lonsan är ängslig och Lillen känner sig inte trygg utan Kajsa. Han var så söt när vi red ut, då följde han med längst staketet ända tills han inte kunde gå längre. När vi kom tillbaka stod han på samma fläck och väntade. Direkt när han såg Kajsa blev han alldeles till sig och rejsade omkring och ville få en reaktion från Kajsa. Sötgubben!