Stor framgång med Kajsan!

Hade nyss ett fantastiskt pass med min fina Kai! Vi red i snön, på banan, i mörker, precis som jag hade planerat. Jag var rätt nervös innan av allt nytt och den starka ridbana-belysningen, men bestämde mig för att köra på ändå, annars kommer vi aldrig ta oss någon vart. Målet med detta pass var att få till framåtbjudningen. Där lade jag all fokus. Kajsa var ovanligt pigg och framåt redan av sig själv, jag vet inte om det hade att göra med snön och mörkret eller om hon helt enkelt kände på mig att min inställning var annorlunda. Hon gjorde det jag bad om till en början. Efter ett tag försökte hon, i vanlig ordning, att slippa undan och dra sig mot utgången. Direkt då högg jag till, jag gav henne inte en enda minut att ens tänka tanken. Jag drev framåt bestämt med hela kroppen och tryckte i med skänklarna. Det fungerade ganska bra men hon gick ändå framåt liksom i sidled som hon gör vill göra allt annat förutom att gå just rakt fram. Då höjde jag innerhanden och tog repet (jag såg till innan att göra riktigt långa tyglar) och smackade i baken. Jag lyckades inte nudda hennes rumpa, utan repet slog mer mot mitt lår, men det fungerade ändå ypperligt och plötsligt gick hon rakt fram och dessutom i skapligt bra takt! Vilken jävla skilland! Och såhär fortsatte vi. Varje gång hon började testa, drev jag från rumpan med min långa tygel. Jag behövde göra mindre och mindre varje gång och tillslut räckte det med lite skänkel och en lätt höjning med handen.
 
Hon gjorde också sitt allra första bock-försök med mig, något som jag har gått och fasat över rätt länge. Jag vet inte riktigt vad som hände men vi stod stilla från början, eller jag var påväg att stanna. Det var ingen extrem bockning utan tvärtom, endast ett litet försök. Men ändå. Hon studsade, stampade bakbenen i marken, slängde med huvudet. Jag körde ner hälarna direkt och tog in hennes huvud åt höger så hon inte kunde fortsätta. Så slutade hon och blev helt avslappnad. Haha, det var den utmaningen... Jag kommer säkerligen få uppleva en riktig bockning med henne någon dag men nu känns det i alla fall som att mycket av spärren har försvunnit, och att jag nu vågar kräva mer från hennes sida! Som sista utmaning red jag på en volt nära utgången, för att se om hon fortfarande drog sig emot den när vi närmade oss. I början försökte hon varje gång men jag var glad att jag lyckades få fram henne, det har aldrig hänt så lätt förut när hon väl har börjat. I slutet skrittade vi förbi utgången i rask takt utan ett enda försök att stanna! Då kände jag mig nöjd, så efter cirka 20-minuters ridning skrittade vi tillbaka till stallet. Ett kort pass, men så otroligt givande! Mycket har släppt. Nu får hon bråka med mig bäst hon vill, för nu vet jag hur jag kan hantera situationen, på ett ungefär. Jag bryr mig inte om jag själv skadar mig, jag är bara redo att förändra allt till det bättre och då måste man våga ta steget.

Skogsridning

Jag och Kajsa i Holmsångers skogar, innan snön föll.
 
Ännu en gång har jag missat helt att uppdatera bloggen... Trots att jag har varit ihärdig med ridningen! Jag har ridit Kajsa bra många gånger, både på ridbanan och i skogen. För varje tur rider vi lite längre in i skogen och oj vilken skillnad det är på henne där! Följsam, lyhörd, positiv, framåt. Jag har testat att trava lite i skogen och på en mindre åker som ligger alldeles intill gården (en perfekt "vild-ridbana", som i en glänta). När vi travar på ridbanan lunkar hon på avslappnat med sänkt huvud. När vi travar i skogen blir hon alldeles sprallig och kör upp/slänger huvudet i luften. Vi har inte travat ute så hiskeligt mycket så jag har inte hunnit fått en uppfattning om hon körde upp huvudet av iver/bus eller motvilja. I vilket fall får jag reda på det snart för just nu är jag så sjukt taggad på att träna! Och med träna menar jag rida, arbeta från marken, jobba med Lillen och jobba med Kajsa. Den senaste tiden har jag nämligen samtalat mycket med min vän och hästkompanjon Emmy så nu har jag en massa inspiration som flödar.
 
Imorgon ska jag rida Kajsa och låta henne pulsa i snön på den oplogade (och oridna) ridbanan. Det kommer vara kolsvart ute när jag kommer till gården, så jag ska testa att slå på ridbanans otroligt kraftfulla belysning. Spännande att se hur hon och jag upplever det.

Ground tie

 
Igår efter ridningen fick även Lillen en ordentligt ryktning i stallgången. Har börjat skött den vardagliga skötseln mer och mer inne i stallet just för att hovarna ska få stå torrt ett tag. Det är väldigt bra för att hästarna blir vana vid miljöförändring, skrammel och framför allt andra hästar. Hingsten står längst ner i en box. Han skriker och sparkar på väggarna när mina hästar kommer in i stallet, men Lillen och Kajsa bryr sig inte ett dugg, så coola! 
 
Fortsätter att träna ground tie med båda. Kajsa är riktigt duktig och verkar ha förstått grejen. Lillen kan fortfarande vandra iväg när han får lust. Då är jag beredd på att backa tillbaka eller flytta fram honom till där han stod från början. Johan fick sköta det jobbet igår så att jag kunde fokusera på borstningen (nödvändigt med tanke på hur mycket de rullar sig ute). Lillen hade på sig samma repgrimma som Kajsa hade vid ridningen och jag lät båda ledrepen (tyglarna) vara kvar. Då upptäckte jag att det var en smart grej vid ground tie-träning! Johan höll i ena tygeln och lät den andra ligga på golvet. Om Lillen gick iväg fortsatte Johan att hålla ett fast och stadigt grepp om hans rep, som att det satt fast i marken. Då var det som att Lillen trodde att repen faktiskt var fastgjutna i marken, och gick själv tillbaka för att befria sig från trycket. Efter ett tag släppte Johan det andra repet så att båda ändarna låg på golvet, och Lillen slutade få för sig att kliva bakåt eller åt sidan.
 
Peta mule.

Dagens korta ridpass

Det blev en kort ridtur på banan idag, gick inge vidare. Kajsa fortsatte att plantera hovarna i marken när hon blev trött efter ett par varv i trav, och jag vet inte vad jag ska göra för att få fram henne. Fick en kommentar om att försöka svänga henne när hon stannar, istället för att backa. Det har jag provat med förut men idag testade jag att verkligen arbeta med det. Jag svänger, flyttar hennes rumpa och får henne att liksom svänga runt sig själv - då tar hon ett par steg framåt men endast tills hon har rätat upp sig eller märker att jag försöker få henne att fortsätta rakt fram, då stannar hon igen. Jag höll på rätt länge med att vrida och vända på henne. Till slut gick det knappt att få henne att böja in huvudet (flex) åt sidan mot bogen, hon höll emot med all sin kraft.
 
Jag vet inte vad jag gör för fel, förutom att jag måste arbeta med henne mer från marken. Så där har jag väl svaret, men jag tycker ändå att det är märkligt.. Hon har ju varit hos en westerntränare innan mig där hon även tävlades en hel del vad jag har förstått. Så oerhört mycket markarbete ska inte behövas för att få henne att skritta framåt. Det har inte heller att göra med att hon nu rids i repgrimma istället för med bett, för styrningen med repgrimma förstod hon direkt och dessutom styr jag mest med höfter och överkropp. Det är hennes inställning till mig och hennes dåliga kondition hjälper inte heller. Men på marken är hon så otroligt lätt med mig. Då är hon lyhörd, mjuk, följsam och arbetsvillig.
 
Jag bestämde mig för att rida till rundkorallen och arbeta med henne där från marken. Det var väldigt roligt att rida henne från ridbanan till rundkorallen! Bara en kort bit men lite omväxling att klättra nedför backar och över stockar, så underbart. Då är hon annorlunda, mer positiv till ridningen och går dit jag vill. Kanske tycker hon att det är trökigt på ridbanan helt enkelt... Jag klandrar henne inte, det tycker jag med. Troligtvis känner hon av det också. När vi gick in i rundkorallen upptäckte jag att det var ett rent gyttjehål. Hingsten som står på gården använder tydligen den som hage för tillfället, men seriöst, det såg ut som att en traktor hade kört där! Världens spår i djupa vågor av dyblöt lera, samt en gigantiskt hög med skit. Satan! Jag måste hitta en lösning för hingsten och hans rasthage, för rundkorallen måste få vila nu och kan inte heller vara konstant ockuperad. Så nu måste rundkorallen vila + grusas och det innebär en lång väntan innan jag kan fortsätta mitt markarbete med hästarna just där... Jobbigt läge.
 
Vi red tillbaka uppför backen och tog ett extra varv över en stock vilket Kajsa verkade tycka var roligt. På söndag följer Johan med mig ut och då ska jag testa på att rida ut med Kajsa, så får Johan promenera med Lillen efter. Då kan jag även prova att ha Lillen som handhäst, när Johan är med och kan rycka in om det skulle bli något. Eventuellt får Lillen stå i hagen/stallet med Lonsan så får jag fokusera på att arbeta med Kajsa ute.

Dagens plus: Red i den andra sadeln som kändes tusen gånger bättre på Kajsa och var skönare för mig, jag hamnade djupare och mer lodrätt. Också ett plus att jag avslutade ridpasset på ett positivt sätt genoma att rida bort till rundkorallen så att vi hade kul på riktigt.

Dagens minus: Frustrationen av att inte veta vad man gör för fel. Jag vet bara att det är mitt fel.

Dagens snyggingar:
 

Behandling av strålröta + Cavallo Simple Boots

Nu tänkte jag att ni läsare ska få följa behandlingen av Kajsas strålröta! Det är dessutom roligt (och nödvändigt) för mig att ha bilder att gå tillbaka till och jämföra med senare när problemet förhoppningsvis har försvunnit.
 
Om strålröta:
 
Enligt min vetskap är strålröta hälften svamp och hälften bakterier. Svampen byggs upp innifrån hästen på grund av för högt sockerintag. Bakterierna finns överallt och blir som allra värst på den geggiga hösten när lera och annan smuts tränger sig in i hovarnas alla fickor och stannar där. Egentligen är det inte lätt att ha hästar på lösdrift i Sverige, det krävs tid och engegemang för att hålla allt i styr. Men om man lyckas med det, är det självklart det allra bästa för hästen. Det är det oavsett...
 
För att eliminera svampen kan man göra två saker - minska sockerintaget eller motionera hästen tillräckligt mycket så att den förbränner de kolhydrater som den får i sig, så att hästen hamnar i balans. Vad jag har gjort är att byta till vanligt hö som är mildare för hästarna, med längre strån som hästarna äter långsammare tack vare att de tuggar bättre. De dricker mycket mera vatten har jag redan märkt, men det föredrar jag - hellre att de dricker rent och fräscht vatten i stora mängder från de nyfyllda baljorna, än att de står sig på den vätskan som finns i hösilaget och sedan struntar i rent vatten. 
 
För att behandla sympomen för strålrötan kan man göra mycket. Man kan förebygga den (vilket givetvis är det bästa) genom att vara ytterst noggrann med att rengöra hovarna, minst en gång om dagen. Spraya i äppelcidervinäger eller andra medel i rena hovar, medel som torkar ut fukten och dödar bakterier. Är det extremt uttorkande eller icke-miljövänliga medel, var försiktig och begränsa användandet av dessa. Men kom ihåg att det spelar ingen roll hur mycket du behandlar symptomen så försvinner inte rötan. Du täcker bara över den och tror att det är fixat. Du måste gå till botten med orsaken att ens rötan kom från första början, för att bli av med den på riktigt. Att endast behandla symptomen är varken hållbart eller hälsosamt i iängden.
 
Sedan en sista sak som är otroligt viktig för att slippa strålröta, och det är att låta strålan ha kontakt med marken. Det vill säga verka hovarna rätt så att sulan och strålan har kontakt med marken och får arbeta konstant. Skor på hästar förhindrar markkontakt med strålen. Höga trakter förhindrar markkontakt med strålen. Kajsa har höga trakter men verkas succesivt ifrån dem nu tack vare min nya hovformsspecialist. En stråle ska vara hel, jämn, fyllig och härdad. 
 
Orsaker till Kajsas strålröta enligt mig:
 
1. Svamp? Ja. Hon har ätit dåligt foder med stora sockerintag.
 
2. Bakterier? Ja. Hon har gått ute hela leriga hösten och vintern.
 
3. För lite motion? Ja. Det är mitt fel. Nu blir det ändring på det, av flera anledningar.
 
4. Dålig rengöring? Nej. Jag är alltid noggrann med att kratsa och borsta hovarna.
Innan strålrötan slog försökte jag förebygga den så gott jag kunde med rengöring och äppelcidervinäger, men det räckte inte.
 
5. Otillräcklig markkontakt för strålen? Ja. Tidigare var hon skodd och när jag kom in i bilden blev hon barfota, men istället felverkad av hovslagare. Hon har fortfarande för höga trakter men lyckligtvis så är de på god väg nedåt nu!
 
 
Behandling av Kajsas strålröta:

Nu ska vi bli kvitt strålrötan! Eftersom rötan redan hade tagit över och skapat fickor där smuts och bakterier samlades, så hjälpte det inte särskilt mycket med att endast kratsa, borsta och spraya äppelcidervinäger. Det är ett bra sätt attförebygga strålröta om strålen fortfarande ser någorlunda hel ut. Behandlingen jag kör med Kajsa nu är ytterst noggrann rengöring + kopparsulfat + boxvila med boots på. När jag säger boxvila menar jag några timmar, absolut inte en hel dag/natt. Hon går fortfarande ute såklart!
 
Steg 1: Noggrann rengöring av hovarna. Idag testade jag att skölja hovarna med vatten med en hård stråle och det gjorde tricket, det fick ut den mesta smutsen ur fickorna samtidigt som smutsen sköljdes bort direkt. Resterande smuts försökte jag pilla bort med en ren hovkrats så gott jag kunde. Jag testade även att ta gaslindor och dra genom skårorna, det fungerande sådär, jag måste nog få in snitsen på det.
 
 
Steg 2: Kopparsulfat på hovarna, in i alla skåror och fickor. Kopparsulfat är ett salt som dödar svampparasiter och jordbakterier samt verkar uttorkande. Det är inte ett miljövänligt medel men används av bönder som bekämpningsmedel just för att det är en av få substanser som lyckas döda svamp och bakterier helt. Av denna anledning använder jag det bara när Kajsa står i boxen med boots på och försöker undvika att släppa ut henne innan det mesta har försvunnit, men såklart är det svårt att få allt att stanna i hovarna. Kopparsulfat går att köpa i färgbutiker i mindre förpackningar eller i lanthandlar i större säckar, dyrt är det.
 
 
Steg 3: På med boots och in i boxen så länge vi orkar. Nu fick äntligen Kajsa testa sina nya Cavallo Simple Boots - denna gång i storlek 2 då förra storleken var för liten. Hittills älskar jag dem! De passade henne helt perfekt och det var så kul att se henne ta första stegen med dem! Hon liksom lyfte frambenen jättehögt i luften likt en paradhäst. Men sedan gick hon normalt och slickade sig om munnen av uppenbarelse och tillfredsställelse. Jag kunde inte vara mer nöjd! Det kommer ett till inlägg om bootsen så fort jag har testat att rida i dem.