Rent vatten

 
 
En häst dricker 30-40 liter vatten om dagen och ännu mer under de varma sommardagarna. Rent vatten är enligt mig en av de viktigare sakerna att sköta ordentligt när man har häst. Att de får tillräckligt men minst lika betydelsefullt - smutsfritt. Många verkar strunta i den sistnämnda... Förstår inte människors om bara fyller på utan att skrubba/skölja ur baljan varje gång? Det går så snabbt och baljan får en mycket längre livstid. Det är när man börjar slarva som skiten byggs på och den sedan är näst intill omöjlig att få ren. Har varit i så många stall där vattenkaret har ett tjockt lager ingrott skit och alger i botten. Stackars hästar! Jag brukar alltid tänka om jag skulle kunna dricka vattnet själv. Vill jag inte det fyller jag om på nytt, annars tar jag mig en slurk och känner mig nöjd.
 

Energikrävande ridtur på en bestämd K.

Hade en riktigt jobbig ridtur med Kajsa i lördags. Johan & Adolf gick med och vi tog en lång tur ner mot havet och tillbaka, för att sedan avsluta med lillrundan i skogen över bäcken. Den längsta turen vi tagit hittills, närmare två timmar. Men då var säkert 30-40 minuter endast tjafs.
 
K började med att stanna på exakt samma ställe som hon alltid stannar, ungefär tjugo meter från gården på grusvägen. Det tog inte så fasligt lång tid innan vi kom iväg. In på det lilla gärdet och ut på stora åkrarna. Hon stannade igen innan vi skulle in i skogen. Tog kanske tio minuer att få iväg henne. Back-metoden fungerar men det tar tid och jag måste behålla tålamodet här. Det kändes tungt denna dag för jag ville bara ut och njuta i skog, men istället blir det tjafs och motsträvande. Jag vet ju att det ligger hos mig, K gör inte ett endast dugg fel. Hon säger bara att hon inte vill för hon vet att hon kan vara i hagen och äta med Lillen. Och smart är hon! Det är jag som är den korkade människan som måste bevisa för mig själv och henne att våra ridturer kan bli magiska om hon bara följer mig.
 
Väl inne i skogen gick hon på fint, då är hon tillräckligt långt borta ifrån gården så hon vet att hon inte kan vända på egen hand. Red genom byn och över gårdsplanen med alla läskiga maskiner och skrotmetall. Hon var jätteduktig och gick direkt förbi en maskin som man måste gå bara någon decimeter bredvid för att komma förbi. Förra gången tvekade hon många sekunder så där kom lite utveckling. Förbi hagen med den ensamma hästen som K denna gång upptäckte och stirrade på medan vi lunkade vidare. Vände mig om och såg en stor klunga kor i en inhägnad precis bakom oss. Haha! K hade inte märkt dem (eller kanske, hon ligger väl steget före mig) och jag vad glad att de inte gjorde några plötsliga utrop till oss. Kände mig inte upplagd för det men i framtiden vill jag rida där mer och få henne riktigt van vid kossor. Vi kom ut på en stig där man kunde välja mellan två vägar; vägen hem eller en omväg (lillrundan över bäcken) som också leder hem. K visste såklart vilken som var den kortase vägen och tokvägrade att gå omvägen som Johan och jag var inställda på. Där stod vi i kanske 15 minuter och höll på tills det släppte.
 
Sedan kom vi till bäcken, där jag hittills har hoppat av och lett över henne. Senaste gången var hon duktig och gick igenom vattnet istället för att hoppa över, om ni minns? Nu ville jag sitta på hela vägen. Först ville hon inte gå över ett dike som hon har gått över alla gånger utan att tveka en endast sekund. Det är varken mjukt, blött eller djupt, hon brukar gå över (alltså inte ens hoppa) utan att ens tänka på det. Men inte denna gång, troligtvis för att hon visste att bäcken närmare sig och det innabar ännu mer jobb. Där stod vi och höll på riktigt jävligt länge. Säkert 20-30 minuter. Jag vägrade att hoppa av eftersom jag vet att det var endast testande från hennes sida. Det var så svårt, för jag kunde inte backa henne här eftersom det inte fanns tillräckligt med utrymme och småträd överallt. Så jag fick köra på att vända henne och gå i cirklar och hålla på, tills hon gick ett steg framåt. Då och då gick hon fram till diket men vände snabbt. Hon var inte ett dugg upprörd/arg/rädd, tvärtom, kolugn. Jag förlorade humöret/tålamodet och blev förbannad. Jag visste hela tiden att min ilska inte hjälper ett dugg, det förstör bara mer. Men det kändes bara så hopplöst, jag visste inte vad mer jag kunde göra just då. Ångrar mig såklart efteråt hur mycket jag brusade upp.
 
Till slut, efter mycket drivande, ryckande och bankande så gick hon fram till diket och hoppade över. Lätt som en plätt. K var lika lugn som innan men lite tjurig att jag fick över henne ändå, Jag berömde mycket och vi traskade vidare till bäcken. Väntade mig det värsta, att vi skulle stå där i en timme tills jag slutligen fick hoppa av och leda över henne. Men icke! Hon tvekade lite vid första vattenhålet som hon måste hoppa över för att komma till en lerig bit land. Förståeligt eftersom det troligtvis är den mest "riskfyllda" delen av detta område. Men hon hoppade över så smidigt så! Landsplätten var mer lerig och mjuk än vad det brukar vara, efter allt regn som varit. Hon sjönk ner mer hovarna men inte med benen. Dock blev hon lite stressad och skyndade fram till bäcken. Och hur cool som helst gick hon igenom vattnet! Det är hårt och bra mark i bäcken vilket hon lärde sig förra gången.
 
Hon kom upp på de smala markstriporna och stressade lite mer när hon märkte att det var ganska mjukt, men inget allvarligt. Jag var bara så glad att hon gick igenom vattnet! Ett smalt träd dök upp på min högersida och jag insåg att mitt ben inte skulle få plats mellan trädet och K. Så i farten när K hade börjat en konstig trav/galopp försökte jag böja undan trädet men det var ju helt omöjligt haha. Så mitt ben flög bak när det drämde in i trädet och hela jag hamnade på sniskan i sadeln. Men jag höll mig kvar i hornet tills vi kom upp på grusvägen. K pustade ut och såg rädd nöjd ut. Jag berömde som en galning och lät henne vila en minut.
 
Alltså ett bra avslut på en annars dålig ridtur. Men det är utveckling i varje tur... Förhoppningsvis förstår hon efter hundra gånger att jag inte ger upp och kommer få henne att gå framåt oavsett hur mycket hon försöker smita undan. Dock tänker jag inte utsätta henne för denna bäck alltför ofta för det är faktiskt inte så trevlig att gå över där. Själva bäcken är som sagt jättebra, lågt vatten och hård/jämn botten. Men biten innan med keran vill man helst undvika. Kanske hittar vi en annan väg så vi kan få bäcken men slippa gyttjan!

Chinook på promenad

 
Chinook är så otroligt vacker. Han är vackrast när han är med sin flock, fri och naken. Men han kommer också att vara väldigt vacker med westernsadel och ryttare på ryggen...
 
Jag har börjat promenera med Lillen, tillsammans med Johan och Adolf. Dels för att Adolf ska få vänja sig vid båda hästarna (nu när han sköter sig så bra med Kai) men också för att Lillen behöver komma ut mer och göra nya saker. Vi hade gått ett varv runt gården vilket gick bra, för än så länge var det inte något "jobbigt" för honom. Vi gick ett varv till. Han hörde något från skogen och blev rädd, började kasta med huvudet och slänga sig åt sidan. Men när faran var över, så fortsatte han detta beteende. Det är okej att reagera och bli rädd. Det är inte okej att springa in i mig och kliva på mina fötter och ha sig. Och han fortsatte såhär när vi hade kommit tillbaka till gården också, när han var lugnt igen och han hade K nära sig. Han blev en annan häst när jag ställde lite krav på honom, ett varv extra som var "tråkigt och drygt". Samma sak sker när jag driver honom i rundkorallen och han fortsätter att sparka bakut för kung och fosterland. Nu blev jag förbannad och slog repet på hans bröst och backade honom ett par meter. Han såg förvånad ut, och efter det skötte han sig kanon. Gick strax bakom mig med sänkt, avslappnat huvud och gjorde som jag gjorde. Istället för att titta sig omkring hejvilt, försöka bestämma väg och snappa åt sig gräs var fjärde sekund. Kändes bra. Och de promenaderna vi gått efter det har han skött sig fantastiskt hela vägen, till och med långt ifrån K och allt han är van vid.
 
Nu ska jag utmana Lillen och gå längre sträckor, längre bort från gården och med nya hinder. Lära honom gå lugnt och sansat bakom mig även i svårare terräng. Jag tror att Lillen (och alla hästar för den delen) behöver få göra saker som är utmanande men roliga. Jag vill inte bara ta honom till rundkorallen för att driva omkring honom som en galning. Hårt arbete är bra när det behövs och Lillen behöver mycket mer markträning i korallen. Däremot kommer han nog bli rätt less och förstörd om det är det enda han får göra utanför hagen. Han ska ju se mig som en vän. Som kanske först måste agera förälder med lite tough love...