Stillsamma hästar

Hästarna står inne för natten så att hovarna kan torka upp ordentligt. Tittade till dem vid 22-tiden och då låg Lillen ned och sov. ♥ Kajsa stod bara och var arg för att höet var slut, matvraket...
 
När jag tog in dem tränade vi på att stå still lös i stallgången medan jag ryktade dem. Det gick sååå bra! Först Kajsa. Fan vad imponerad jag blev av oss! Hon brukar bli skitsur om resten av gänget får äta och inte hon. Nu stod fyra hästar i varsin box med hö och havre, medan Kajsan fick stå med mig och bara stå stilla haha... jag utmanar ödet. Men hon var så jäkla duktig! Jag hängde bara ledrepet över halsen på henne, vi ska uppgradera oss till ground-tie men det får bli utomhus första gången så om hon kliver på repet och får panik har hon lite mer utrymme. Åter till dagens träning! Först började hon gå och följa efter mig så fort jag tog ett steg ifrån henne eller åt sidan. Då bara backade jag tillbaka henne till exakt samma ställe hon stod på innan. Lugnt och sansat, inte hård utan bara ihärdig och glad. Det tog inte alls lång tid innan hon började slicka och tugga och sedan var det som att hon aldrig gjort något annat än stå stilla. Hon var bra frestad av den gigantiska hö-högen som låg i den öppna boxen precis bredvid henne men hon höll sig. Jag testade henne rejält genom att gå till andra änden av stallgången. Hon kikade på mig lite skeptiskt men stod kvar. Sedan såg jag att hon tveksamt tog ett halvt steg åt sidan, ville försöka lite försiktigt sådär. Då tittade jag på henne och sa "whoa", och då placerade hon sig tillrätta igen. Gullsnuffan!!! Gick tillbaka och berömde en massa och sedan fick hon gå in i boxen och smaska hö.
 
Kolla vilken duktig tjej: 
 
 
Tog ut Lillen och tränade på samma sak, med lite annan känsla och förväntan i kroppen då detta är en av våra svaga sidor tillsammans. Ryktade först och då gick det bra, han står alltid stilla när jag borstar. Dock inte när jag tar hovarna, som ni vet. Väntade med dem och fortsatte att rykta noggrant, klia och bara stå. När jag gick ifrån honom ett steg började han gå på en gång så jag fick backa tillbaka honom. Han är inte lika försiktig som Kajsa när han går fram och inte lika känslig när jag backar tillbaka honom. Lillen är starkare och pushigare. Men istället för att jag är lika hård och pushig tillbaka så testade jag att även med honom bara vara ihärdig, mjuk och glad. Och då kändes det som att han förstod mycket snabbare! Berömde och kliade sekunden jag kände att han accepterade att bara vara. Johan kom in i stallet och jag bad honom vara kvar när jag skulle ta hovarna eftersom jag vet att det är då som Lillen bara stampar iväg och då hinner inte jag med att stanna och backa honom om han är lös. Johan stod ett par meter ifrån honom så Lillen fortfarande kände sig lös.
 
Han krånglade ett tag med framhovarna men jag lyfte alla hovar i fyra omgångar och det gick bättre i slutet. Långt ifrån helt funktionellt men det är en start. När jag hade kratsat klart ena framhoven så började han luta sig bakåt som han gör innan han lägger sig på knäna, men då höll jag kvar. Hans rumpa svankade bak till en vägg och han kände sig lite trängd men jag höll kvar ändå. Tillslut ställde han sig upp normalt och när jag kände att han slappnade av i benet så gav jag tillbaka hoven. Känns som att jag har gjort detta så många gånger utan att han riktigt förstår att det är lättare att bara stå still med hoven uppe från första början? Jag börjar fundera på om han har något seriöst fel med benen eller bogen så det gör ont eller spänner/drar när han håller upp hovarna. Värt att kolla upp! Svårt att få honom att bara lyfta en hov utan att behöva backa och balansera upp sig. Han får ju självklart ta något halvt steg för att hitta balans och hamna på rätt ben, men han går bakåt eller framåt onödigt mycket. Så det fortsätter vi träna på. Johan gick in och då stod vi bara stilla ett tag, jag och Lillen. Som mest kunde jag gå runt honom tre meter ifrån honom och han stod fint.
 
Hästarna får hålla ut i boxarna ända tills 9-tiden imorgonbitti då hingsten ska få springa av sig i deras hage en stund på morgonen.

Transport-ångest. Get over it!

Nu verkar det som att det är bestämt var jag ska flytta hästarna! Vill inte skriva ut plats förrän det är helt hundra, men kan säga att det verkar vara ett riktigt schysst ställe. Lösdrift med fri tillgång till grovfoder (svårt att hitta det här må ni tro) och på gården finns upplyst ridbana, gräsbana och tydligen väldigt fina ridvägar runt omkring. Stall med sadelkammare och allt man behöver. Johan och jag ska dit i helgen och titta, känns allt bra så är det väl bara att köra på!
 
 
Jag är så sjukt orolig över själva flytten med hästarna. Kajsa har säkerligen åkt transport flera gånger då hon stått på träning en bra bit härifrån. Hon är äldre och varit med i svängarna, tränats och tävlats. Är dock nervös för henne just för att hon har börjat slita sig när hon står uppbunden. Men det kanske är annorlunda i transporten när hon inte kan backa bakåt. Lillen har nog åkt transport ett par gånger i alla fall, men det var nog mest på grusvägar och kortare sträckor. Jag vet inte hur någon av dem är att lasta, har bara hört att det inte har varit några större problem. Det är jag mest nervös över är själva resan. Det blir en ganska lång bit att åka, kanske 1,5 timme i restid. Vi kommer behöva åka in till stan, åka rondeller, stanna vid trafikljus, ha väsnandes bilar runt omkring. Tänk om det blir värsta kalabaliken i transporten då? Det är just det som är det värsta, att jag har noll erfarenhet av transport och lastade hästar. Lastade en gång ett par hästar när jag praktiserade på en gård, men de var riktigt gamla och vana så det var kolugnt. Nu har ju dock Lillen och Kajsa varandra, och jag har hört att de flesta hästar blir mycket lugnare när de åker två och två.
 
Är också nervös över ögonblicket vi kommer till den nya gården och hästarna ska ut. Vet inte än hur gården ser ut, men det är nog ganska många hästar och människor där. Nojjar över att hästarna ska bli uppspelta eller rädda när de ser en ny omgivning och andra hästar. Kajsa och Lillen har ju stått väldigt lugnt här i Holmsånger. De är vana vid tung trafik på håll då det går mycket långtradare och timmerbilar förbi på grusvägarna, de bryr sig inte ett dugg när de står i hagen. Men jag vettefan hur de beter sig när de har allt läskigt på nära håll. Det är något jag ser fram emot jävligt mycket, att stå på ett ställe där det faktiskt händer lite. Missförstå mig rätt, jag längtar så innerligt tills dagen jag och Johan har vår egna gård i natur och harmoni. Men tills dess är det bara superbra om hästarna blir riktigt vana vid ljud, skrammel, rörelse och ständiga aktiviteter. Vill ha två avdankade gamla ranchhästar som sover igenom en kärnbombsexplosion, hehe.
 
Flytten har jag tagit hjälp till. Två vänner/bekanta som jag "hyr in" några timmar den dagen. Hoppas allt går vägen med dessa! Den ena är en erfaren hästtjej som har vana att lasta sina egna hästar och vet vad man ska göra i en situation, Hon är lugn och sansad vilket jag gillar. Den andra är en erfaren djurtransport-förare. Vill ha någon som förstår det här med mjuka bromsningar och svängar... Om inte de har en bra transport att låna så kommer jag hyra en bra och säker till dagen. Det känns skönt att inte själv behöva gå igenom detta för mig, läskiga moment. Det blir en första gång när jag behöver trygghet, men förhoppningsvis en sista gång jag behöver ta hjälp, för att transportträna kommer också stå på schemat framöver.
 
Johan säger åt mig att sluta överanalysera och vara nervös över något som kan gå superbra, eftersom jag inte har någon aning ännu. Men jag förbereder mig hellre så gott jag kan, då kan jag slappna av bättre när dagen kommer om jag har bearbetat alla möjliga krångliga/otäcka situationer innan. Alla fungerar väl olika, sån är jag.

Hovar verkade, trots en fight...

En snabb update om Lillens skumma knöl på halsen: Den var borta dagen efter! Inga problem alltså, en frisk lillkille igen. Ännu en återkommande mönster att Lillen snabbt får skador som ser riktigt allvarliga ut som sedan är helt bra någon dag senare. Knasbollen min!
 
I fredags var min hovtjej ute och verkade båda hästarna. Lillens spricka han har fått mitt på hoven togs hand om så långt det gick, hon gröpte ut runt om så det blir mindre tryck/avlastning, lättare att göra rent och enklare att se hur lång springan går. Kajsas spricka såg tydligen inte så farlig ut heller så det kändes skönt. Båda hästarna blev superfina om fossingarna! Men jag längtar så enormt tills jag kan gå grundkursen i verkning på SANHCP. Även om jag underhållsraspar då och då så hinner alltid hovarna växa tillräckligt mycket för att jag ska känna mig för feg för att göra en större ändring på egen hand. Då vill jag ha självkänslan av utbildning och praktisk övning! Känns som att det är lite meningen att SANHCP ligger i just lilla Lingbo där Johan jobbar, inte alls långt ifrån Gävle!

Men herregud vilken lång tid det tog att verka Lillen, på grund av att han inte kunde stå stilla för fem öre och hålla framhovarna uppe överhuvudtaget. Det har varit jobbigt varje gång och jag har fått hålla i honom, det går inte att binda honom i detta läge. Men nu var det riktigt illa! Både Marie och jag undrade vad tusan man skulle ta sig till. Denna gång var han bättre med bakhovarna, dem gav han henne rätt lätt och kunde också hålla dem uppe längre stunder. Men framhovarna... Antingen så vägrade han att lyfta dem eller så slet han ifrån sig dem så fort hon fick upp en. Jag fick stå och parera kroppen hans, antingen lutade han sig fram och föll på knäna eller så mycket bakåt att han tillslut tog ett skutt framåt. Sedan var det lite nya "tricks" denna gång också. Han började med att rycka bort framhoven så att hela frambenet pekade spikrakt fram. Jag fick hoppa undan för att inte få det på benet (aj) och han slog själv i sin haka flera gånger. Ändå fortsatte han? Han testade också en ny teknik med att bara börja gå rakt på och sket totalt i om jag stod i vägen. Åh det var så frustrerande! Och pinsamt, när Marie kommer ut för att göra sitt jobb så är det mitt ansvar att se till att ha en samarbetsvillig häst. Bara framhovarna tog evigheter! Vi började verkningen vid stallets éntre och slutade i mitten av den långa gången, bredvid Kajsa som stod i en box. Han slingrade sig liksom genom nästan hela stallet.
 
Nej, nu blir det ändring på det här. Träning på lyfta hovar och stå still blir en stor prioritet! Det som jag känner är problemet med Lillen är att han har så sjukt mycket explosiv energi och har väldigt svårt att "bara vara". Det måste hända något. Han kan inte stå stilla. Han ska fram och vara social, nosa på något, röra huvudet, flytta på hovarna. Han har myror i brallan... Och jag måste hitta vägar att stimulera hans sinne jämt och ständigt. Samtidigt vill jag att han ska lära sig att bara vara, att chilla. Jag tror att detta är direktkopplat med att jag har svårt med hans inridning och allmäna träning. För mig känns Lillen som en större utmaning än andra hästar. Jag vet att allt ligger hos MIG. Sedan har självklart hästar också sina individuella personligheter. Lillen är nog en blandning av mycket energi och tonåring som blivit bortskämd. Men då menar jag att JAG, eller människan, har behandlat honom på ett slarvigt, bortskämt gör-vad-du-vill-och-vi-skiter-i-vilket-sätt, inte att HAN är bortskämd. Jag är försktikg med att kasta glåpord på hästar sådär. En häst är inget annat än en häst. Det är vi människor som framkallar specifika beteendemönster i olika situationer. 
 
En bildserie på min röv och Lillens söta tryne:
 
 
 
 
Så, en massa utveckling på agendan som vanligt. Fast jag tror att det är viktigt att Lillen (och självklart Kajsa med) tycker att det är kul att göra saker med mig. Den biten saknar vi nog. Jag ska testa lite mer positiv förstärkning i form av godis och roliga saker, istället för endast eftergift av tryck. Det finns inte bara ett rätt svar. Jag tror inte att det är ultimat med endast pressure & release i alla situationer, och jag tror inte heller att godis och kliningar på favoritstället är svaret på alla frågor. Balans är alltid det bästa! Vi ska bygga upp starkt ledarskap under lång tid, med en blandning av uppmuntran, beröm, godsaker, tryck och eftergift där det behövs.

Hard Sun

Här kommer en liten småklipps-film av mina älskade hästar under sommaren 2014. Sista tiden i Holmsånger och nu redo för nya utmaningar! Kolla i HD! Jag ser ett mönster i videon... Nämligen att Kajsa jagar bort Lillen var de än befinner sig haha. Duktig tjej som uppfostrar den påstridiga lillskiten. Notera även hur fint hästisarna sjunger mot slutet av filmen. ♥

Dolly Parton - Home



Dolly Parton. Vilken stjärna! Två gånger har jag sett henne live och det är fantastiskt hur hon sjunger och uppträder lika starkt idag, snart 70 år gammal, som när hon precis hade påbörjat sin karriär i unga 20-årsåldern. Jag föredrar soundet på hennes unga röst men hon har mycket bättre teknik på den rösten som hon har idag. Låten ovan, "Home" är från hennes nya platta. Egentligen lyssnar jag mest på hennes äldre musik och speciellt då bluegrass- och folklåtarna. Men denna låt blir jag bara så glad av! Hon är så underbar! Sprudlande av positiv energi som smittar av sig på alla! Hon har sådan humor och karisma, och hon är långt ifrån korkad som många tror... Dolly Parton är en jäkla affärskvinna, men med ett hjärta av guld. Åh, kärleken till denna kvinna!
 
Bluegrass & Folk är min vardagliga musik jag lyssnar på och spelar själv, men pop-country är min pepp-musik... Typ när jag för en gångs skull blir tjejig och har spakväll, när jag planerar min framtid eller när jag kör bil längst vackra landsvägar. För tillfället kopplar jag pop-country till Chappen vilket numera är ett väldigt kärt ställe för mig, där jag hade några riktigt fina dagar med min älskade vän Emmy. ♥

Why, Lillen?

Nu är det något fel på Lillen... IGEN. Herregud, jag har ringt veterinären så många gånger nu och börjat med "Hej, jag har en 4-årig valack...", men aldrig någonsin "Hej, jag har ett 7-årigt sto". Det är för att Lillen är olycksdrabbad och utamanar ödet jämt och ständigt. Han skadar sig helt enkelt. Kajsa håller sig undan från trubbel och har mer tur när det gäller allmän sjukdom.
 
Tog in hästarna i stallet i eftermiddags. Det har spöregnat i flera dagar nu och jag vill ge hästarna en chans att torka upp, särskilt för hovarnas skull som annars bara ruttnar bort i leran om de aldrig får återhämta sig. Väl inne i stallet upptäcker jag att Lillen har världens knöl på sidan av käken/halsen. Stor som en pingisboll, men plattare. Typ som en pannbiff. Fick världens chock! Men som vanligt är Lillen inte ett dugg berörd av sin skada/sjukdom. Jag får trycka och känna på den utan en reaktion, han är pigg, social och lika matglad som vanligt. Äter, dricker och glufsar. Tar tempen och ingen feber. Ringer och pratar med två olika veterinärer för att få fler åsikter. Båda säger att så länge han är pigg/inte har någon feber och äter som han ska, så är det lugnt och jag kan avvakta. Men vi alla är överens om att knölen sitter på ett jäkligt skumt ställe? Liksom bredvid käken, inte under. Men inte där lymfkörtlarna är utan längre ner, mer på sidan av halsen/nacken. Alldeles intill käken men inte i körtel-området riktigt. Liksom vafan?
 

Här kommer mina teorier till varför denna djävuls-knöl uppstod:
 
1. Hästarna har fått en hel ensilage-bal öppen nere i skogen (inte mitt val). Då har de både den som de bara vräker i sig av, OCH rundbalen med torrhö genom nätet. En massa överflödigt socker, protein, energi.
 
2. Jag gav honom lite lusern för första gången häromdagen. Allergi/proteinchock? Han kan också ha ätit någon konstig rot/växt i hagen.

3. Kombination av ensilage-överflöd, hö och omställning till hösten när betet blir dåligt, då händer tydligen mycket i kroppen.
 
4. Lillen verkar ha allmänt känsliga körtlar. Under käkarna alldeles i mitten så har han en lymfknuta som alltid är mer eller mindre svullen. Det behöver inte vara något allvarligt men han kan ha lättare att få svullnader/infektioner.
5. Streptokocker. Brukar gå över av sig själv inom några dagar utan att hästen lider av det. I värsta fall behöver han behandlas.
 
6. En kompis misstänkte kvarka men sedan kom vi fram till att det inte kan vara det. Då skulle han ha rinnande nos, feber, hosta och andra symptom som liknar förkylning. Men kvarka kan uppstå när en skada/infektion från tidigare har läkt, men ändå behållt bakterier som sedan har spridit sig. Tänkte då direkt på hans djupa sticksår. Det har läkt ihop jättefint utan några komplikationer alls, men bakterier lever gärna kvar längre i djupa sår och kanske då är kvar på insidan?
 
Så typiskt mig att bli jätteorolig och lista upp alla möjliga orsaker, trots att Lillen är jättepigg och veteinärer har sagt åt mig att ta det lugnt. Jag kommer i vilket fall hålla stenkoll! För övrigt känns det skönt att ha hästarna inne en natt så jag har bättre koll och så de får torka upp ordentligt.
 
Instängda förevigt, mohaha. Kajsa och Lillen ba; "Vafan äre här för skit?"

Lill-sadling

I lördags tog jag även ut Lillen för lite träning. Ryktade honom vid bindstolpen och sadlade. Denna gång slängde jag bara på sadeln utan att "förvarna" honom innan. Det fick räcka med att han hade stått och hängt vid den ett tag. Han tog det galant, ingen reaktion alls. Spände sadelngjorden först lite grann. Men det känns egentligen läskigare att inte spänna ordentligt direkt för skulle han dra iväg och börja bocka så är det då stor risk att den glider under magen på honom. Och då skulle han ju verkligen få panik. Så nästan på en gång spände jag ett hål till. Han gillar inte när det drar åt, då kör han ner mulen mot min hand. Han vågar inte bita men försöker verka lite sådär hotfull. Då bara blockerar jag honom med min hand. Spände sedan ytterligare ett hål så att den satt tillräckligt för att inte kunna snurra runt, men löst nog så jag inte skulle kunna hänga i den. Gick runt ett kort varv, ytterst kort varv... Är fortfarande mesig på den fronten. Vågar liksom inte göra så mycket när han inte är i inhägnat område så jag fegar ur och vill avsluta så fort som möjligt.
 
Efteråt mockade jag ligghallen och lade in ny halm. Halmade runt foderbordet i hopp om att det skulle packa bättre så hästarna slipper stå i en sjö. Sedan gick jag ner till rundkorallen och skulle kolla om den var tränings-vänlig. Ehh... tror att jag skippar den va:





Vad jag längtar tills dagen vi har egen gård där jag kan bygga min dröm-rundkorall. Grusad, ordentligt högt plank och används endast till träning och inte som hage...

Projekt få-Kajsa-i-form: Rida övar bommar

Nu är det allvarligt med Kajsa här. Hon har blivit otroligt överviktig. Förut var det mest en hängande, uppsvälld buk (som kunde vara proteinbrist) men nu ser man tydligt hur mycket fett hon har runt axlar, rygg, manke, rumpa. Sadeln ligger ännu sämre för att hon har inte någon form kvar, och när jag rider känner jag bara hur mina ben nästan går i split för att magen henens är så stor. Okej det kanske var lite överdrift, men ni fattar... Det är inte gulligt någonstans, bara ohälsosamt. Hästar är känsliga för övervikt och att vara tjock innebär stor risk för infektioner i kroppen, fång och värk. Tänk vad hemskt om hon aldrig igen kan beta grönt gräs, för att jag inte har tagit mitt ansvar?

Det är skillnad på Kajsa och Lillen. Kajsa är väldigt matglad och inte ett dugg busig och springig på samma vis som Lillen. Han har klarat sig fint tack vare hans energi, även om han också har lite rund mage. Sedan är han yngre också och har fortfarande mycket unghäst-kropp, tycker jag i alla fall. Att Kajsa går på lösdrift är väl det enda som har hållit henne någorlunda i form, att hon rör sig ständigt och aldrig bara står.
 

Så, nu när jag ändå har kommit igång mer med hästarna så ska jag verkligen lägga upp ett bra schema så att Kajsas träning blir så effektiv men skonsam som möjligt. Framförallt måste jag hålla i det. Hellre 20 minuter om dagen än ett hårdpass en gång i veckan, för det är verkligen inte bra för hennes kropp just nu. Jag vill öva upp både hennes kondition och styrka, alltså att hon ska bära upp sig själv bättre och vi ska jobba med formen.

Igår körde vi ett bra pass på ridbanan! Det låg redan bommar framme så vi utnyttjade dem. Det var faktiskt riktigt roligt att fokusera på något vi inte brukar, och jag märker direkt vilken skillnad det blir i ridningen! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Kajsa och jag behöver ett mål, en uppgift, för att vi båda ska känna oss motiverade!

Övning: Stå stilla
Vi värmde upp och skrittade några varv. Stannade henne och övade en massa på att BARA STÅ STILLA. Oj vad svårt Kajsan har med det! Hon är jäkligt "lat" (gillar inte att använda ord på det viset med hästar men hon är ju rent teoretiskt lat nu för att hon är otränad) och vill slippa undan, men när jag väl ber henne att stå stilla så är det plötsligt väldigt frestande att gå framåt. Det räcker med att jag rör på benen lite grann så tar hon det som ett go-tecken. Så kan vi inte ha det. Jag kan ju inte sitta med benen stela som pinnar resten av livet bara för att hon ska stå kvar på platsen. Därför bestämde jag ett ljud som i framtiden får betyda gå. Nu blev det ett smack, men jag funderar på att byta till ett tydligt ord istället. Smack-ljud har jag hellre allmänt i flera gångarter för att bara öka farten. Jag rörde på benen, vred mig om i sadeln, studsade lite med min rumpa i sätet. Hon ville ju gå fram då hela tiden, så jag hejdade henne och backade tillbaka till stället. Fortsatte att röra mig omkring. När hon förstod att hon skulle stå stilla även om jag rörde på mig så gav jag ett tydligt smack och en mjuk men bestämd skänkel, hon började såklart gå och jag berömde. Stannade igen och upprepade processen. Det gick riktigt bra! Tillslut kände jag hur hon slappnade av där vi stod och planterade hovarna på ett mer stabilt sätt. Jag har ju sett hennes tävlingsvideos där hon stod blixtstilla och balanserat mellan spinnen, där ryttaren rör sig i sadeln, så jag vet att smulan kan om hon vill!

Övning: Skritt & trav över bommar
Vi började trava. Värmde upp på en volt. Försökte trava på så lång tygel som möjligt och styra mest med säte och skänklar, men jag fick ta ledande tygeltag flera gånger för att hon inte svängde när jag bad om det... Hmmm, det som hon annars brukar vara så lyhörd med? På banan låg det tre bommar i formen av en båge och fyra bommar i formen av en kvadrat (se bilden nedan). Först skrittade vi över bågen och det kändes väldigt fint att för första gången gå över bommar med min pärla! Vi skrittade över dem några gånger så hon kunde vänja sig vid att lyfta på fossingarna. Vi gick även över kvadraten, så två bommar med större mer space emellan. Sedan gjorde vi samma sak i trav. Jag har läst att trav över bommar ska vara väldigt bra för att få hästarna att lyfta ryggen och bära upp sig själva och det kändes direkt kan jag säga! Åh hur hon kämpade. Så himla duktig! I början slog hon i ganska mycket men det blev bara bättre och bättre. Riktigt höga kliv tog hon, nästan så hon skuttade haha. Vi bröt av bom-arbetet en stund och travade på en volt igen. Sedan testade jag att få upp henne i galopp. Det gick sådär, inte alls lika flytande och fint som i somras när vi kom igång. Men nu var hon också lite trött efter bommarna. Däremot fick jag upp henne i galopp ett par gånger i båda varven. Hon orkade inte hålla den särskilt länge men det är bättre än ingenting.
 
Övning: Sidepass över bommar
Det här var mest en övning för skojs skull... Lite trail sådär på eftermiddagskvisten hehe. Vi körde sidepass över bommarna i kvadraten (se bild nedan). Andra gången i mitt liv jag testar mig på en sådan, hade inte aning om hur jag skulle bära mig åt. Magkänslan sade att jag skulle flytta henne med skänkeln åt sidan och sedan få med huvud/hals så rakt som möjligt, alltså hejda henne så att hon inte blev sned. Trail-experter, hur fel ute är jag? Haha. Trot eller ej, hon gjorde en sidepass! Inte särskilt vacker och troligtvis långt ifrån än hur den ska se ut, men det är en början. Har läst att hästen ska korsa frambenen samtidigt som bakdelen rör sig på något vis. Svårt att se hur det såg ut från hästryggen men jag gissar att hon såg mer ut som ett föl som tog sina första steg ut i världen... Vi sidepassade i alla fall längst en hel bom och sedan tillbaka så vi slutade på samma plats som vi började. Sedan försökte jag sidepassa runt hela kvadraten och liksom svänga hennes framdel i hörnen, men det gick åt helvete. Jag ba till Johan: "KOLLA! Vi klarade det! Fan vad bra vi är!", så kollade jag ner och såg att vi stod helt utanför kvadraten... Fail.
 
Jag har framställt en otroligt vacker bild i Paint för att demonstrera övningarna... Jättefin häst, jag vet:
 
 
Efter passet var Kajsa rätt svettig under sadelgjorden. Jag stretchade benen på henne och släppte sedan ut henne i hagen. Hon gick raka vägen till höbalen och sket totalt i att dricka vatten... Mental inställning MAT. ÄR. ALLT. Det känns bra att jag har mina på lösdrift, för efter träning har de då mindre risk att bli stela när de hela tiden får röra sig. Passar nog Kajsan bra nu när hon är så otränad, så hon inte står och blir varm/svullen. Imorgon ska jag rida igen! Då fortsätter vi i samma bana men med mer ihållande trav. Typ intervaller - 5 minuter skritt, 2 minuter trav. Fortsätta så och när vi är redo öka till 10 minuter skritt, 5 minuter trav. 

Oktoberdag

 
Är jag den enda i detta land som älskar höst och regnrusk? Lite tråkigt när marken blir geggig av allt vatten men mysigt ändå med regnsmatter, höstfärger och svalare temperaturer. Jag känner att man kan fokusera mycket bättre med hästarna när de själva inte är irriterade av värme och insekter. Å andra sidan är det svårt att ta sig fram i leran! Nu har grabbarna på gården röjt undan allt ogräs och alla brännässlor som täckte 90% av hagen. För första gången kan man se markens former, helt otroligt! Det passar bra nu i lervällingen, för då har hästarna andra ställen att gå på än just stigarna. Fördela trycket liksom. Men runt foderbordet är det en sjö. Så hann det aldrig bli förra hösten för att då var det tjäle i backen tidigt. Vågar inte ens köra in en ny höbal nu för att jag är stensäker på att Chevan blir ståendes i hagen då. Tur att det står en ensilagebal i skogen, förhoppningsvis hinner marken torka upp lite innan den är slut.
 
Har idag mockat ligghallen ordentligt och plockat en massa nypon till Kajsa och Lillen. Har tränat Lillen att inte vara så himla på när han får godsaker! Kajsa är bra där. Är hon lite för på så räcker det med att jag backar henne några steg och sedan håller hon avstånd... men Lillen... lilla Lillen. Han kliver på mig med hovarna, knuffar undan mig med bogen, nafsar, har mulen i ansiktet på mig, springer efter mig om jag går i väg. Så jag kände att nu jävlar ska detta beteende tränas bort en gång för alla, så det inte utvecklas det något ännu värre. Så varje gång han var för nära och hårdhänt så jagade jag bort honom. Gjorde mig stor, röt i och nöp till. Efter jävligt många omgångar verkade det sjunka in och han höll sig på en halv meters avstånd i alla fall. Belöning? Ett nypon! Men då blev han såklart på IGEN när han trodde att det var fritt fram, så det var bara att fortsätta tills han förstod att nyponen kommer bara när han väntar snällt.
 
Nästa vecka är Johan ledig och då blir det en massa ridning på Kajsa och markarbete med Lillen. Hovformsspecialisten min kommer också ut, nu ska här förberedas för nya tider!

Warwick Schiller

Jag har hittat en ännu en hästmänniska på YouTube som jag tyckr är riktigt vettig. Han heter Warwick Schiller, en australienare som bor och jobbar i USA. Reser världen över för clinics, tränar alla sortens hästar och verkar vara en allmänt schysst snubbe. På hans YouTube-kanal kan man bara se kortare klipp av inspelningarna. Funderar på att försöka få tag i de riktiga filmerna då jag redan sett en massa tilltalande som hjälpt mig med förståelsen av mina egna hästar. 




I LOVE MY HORSES

 
Nuuu händer det grejer här! Från att jag inte hade någon aning om var jag skulle ställa hästarna, till att ha flera alternativ så jag till och med är kluven om vad jag ska välja. Men inte klagar man! Just nu försöker jag bara lappa ihop vad som ger bäst förusättningar för mig och hästarna. En bra funktionell lösdrift, träningsmöjligheter med ridbana eller ridhus, ridvägar runt omkring och vart stället ligger.
 
En sak är säker. Från och med nu ska jag bli den bästa hästägaren i världen. Jag ska engagera mig och göra allt för att Kajsa och Lillen ska må bra, jämt. Vi ska bli det ultimata teamet. Så himla många år framför och jag ska se till att vi uppnår alla våra mål! Jag har två helt fantastiska hästar. Deras personligheter och utseenden är allt jag någonsin drömt om. Skulle man blanda deras själar och sätta i en kropp skulle det bli en överladdning och explosion av perfektion! Så nu jävlar ska jag ta vara på dessa pärlor.

Köpa sadel och hackamore

I samband med flytten kommer jag att behöva köpa min allra första egna sadel, och diverse annan utrustning. Det känns faktiskt jättehärligt att ha mitt eget och kuna nöta det precis som jag vill! Problemet är bara att det verkar svårt att hitta den typen av sadel jag vill ha här i Sverige, och om jag hittar en liknande så är det dyrt! Inte lika dyrt som 40.000-kronors-sadlarna folk tävlar i (det kanske inte ens är dyrt för en reiningsadel, jag har jävligt dålig koll där) men allt är ju relativt. Dyrt för mig är 10.000 och uppåt. Egentligen har jag inte råd med en sadel över 3000. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte råd med ens en sadelfilt för 200 spänn just nu. Men jag tänker inte rida barbacka resten av livet. Jag tänker inte låta Kajsa gå ner sig ännu mer och jag tänker inte låta Lillen förbli oinriden resten av livet, bara för att jag har kass ekonomi för tillfället. Så det blir att prioritera mina fina.

Vad jag behöver mest: sadel och hackamore. Jag rider ju i mina repgrimmor vilket fungerar ypperligt, men jag känner att jag vill testa ett mer träns-liknande huvudlag så jag också kan variera mig, speciellt nu när Lillen ska ridas in. Bosal har jag ridit med förr, men då var det dålig storlek för Kajsa så den låg och tryckte för hårt på fel ställen. Så en bra kvalitetsbosal utan stålkärna och med de rätta tyglarna, det blir kanon. Det är just tyglarna som jag inte trivs med på repgrimman. Gillar mitt lätta rep men knutarna känns fortfarande klumpiga och ojämna, hur många gånger jag än ändrar på dem.

Irritationsobjekt #1: Köpte mina dröm-Wrangler-jeans på Chappen med extra långa ben bara för att alla jeans jag någonsin ridit har varit superkorta och sett fjantiga ut. Nu överdrev jag och köpte de längsta jag kunde hitta, så jag går och viker upp dem istället. Och när jag sitter i sadel ser de då... ÄNNU kortare ut än alla skitjeans jag någonsin haft. Lyckat! Blir nog att sy upp dem i den ultimata längden.
 
Denna bild har jag lagt upp för men jag gör det igen. Såhär ser mina drömsadlar ut! En roping/ranch-modell med djupt säte, högt och greppvänligt horn. Fint, rejält läder utan en massa krusiduller och silver. Missförstå mig rätt, det är jättevackert med utsmyckade sadlar, men när bara rider som jag gör på hemmaplan vill jag kunna nöta med gott samvete (och sedan är det ändå mer min smak med detta typ av utseende). Tillhörande bakgjord och brösta. Bra remmar och spännen för sadelväskor och liknande. Tips på var man kan köpa liknande sadlar (begangade) i Sverige?
 
Också svårt att hitta bra bosaler på hos svenska företag. Vill ha en tätflätad och mjuk utan metall i kärnan, men den får inte vara för böjlig. Mellan-tjocklek. Många hackamore-träns sitter så sjukt nära ögonen på hästarna och det vill jag såklart undvika. Hästarna på bilderna ovan har det rätt bra på den fronten. Sedan skippar jag helst tagel-tyglarna, trots att det är det vanliga eller klassiska med hackamore. Gillar inte den stickiga känslan. Hellre mjuka och sköna med rätt tyngd. Då är det dock istället svårt att hitta mecates som inte är gjord i polyester, helst vill jag ha bomull men det verkar väldigt sällsynt. Sedan vill jag också ha tillhörande fiador så jag känner att allt sitter tryggt och stabilt. Ett perfekt kit, helt enkelt! En vacker dag tänkte jag lära mig att göra egna bosaler, nu när Johan tar hem hud jag kan arbeta med!
 
Övriga saker jag måste införskaffa är: Bra pad. Tjock och fin filt. Ryktgrejer (yey, känner mig som en liten hyper stallflicka som ska få köpa min första ryktlåda). Regntäcke och vintertäcke för speciella situationer. Ja, typ det! Det enda jag äger som verkligen är mitt är mina repgrimmor, ledrep och hovboots. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning som hästägare, när man slutar vara beroende av andra och ansvarar över sitt eget. Man kommer nog längre på den vägen.

Förändringar, igen

 
Det har anlänt sex stycken får till gården. Får som hästarna har varit vääääldigt skeptiska till. De går i separata hagar men trots det så har de en regel med minst 100 meters avstånd ifrån varandra. I måndags kände jag för att träna lite får med Kajsa till att börja med. Först ryktade jag henne vid bindstolpen och hon var så duktig! Stod som ett ljus, till och med halvsov under tiden jag pysslade med henne. Ledrepet hängde bara löst på stolpen. Sedan gick vi en promenad, ett varv runt gården vilket är en tre-fyra minuter att gå. Jag visste att vi då skulle behöva passera fåren, som går och betar direkt bredvid grusvägen. Sagt och gjort, K skötte sig exemplariskt! När hon först såg fåren stå i en grupp så tittade hon bara upp lite grann, spetsade öronen. Sedan brydde hon sig inte mer. När fåren såg oss så blev de själva rädad och sprang iväg. Förberedde mig mentalt för en Kajsa-explosion. Men hon bara kikade upp igen och tittade lite extra när vi gick förbi. Inga ryck, hopp, ivägspringningar eller ljud. Tillbaka på stallplanen igen så borstade jag igenom hennes svans ordentligt vid stolpen och även denna gång stod hon så fint. Jag är säker på att allt gick så bra denna dag för att jag själv kände mig väldigt harmonisk och glad. Smittade av sig helt enkelt.
 
Tog sedan ut Lillen. Han skötte sig också oförväntat bra vid bindstolpen. Lite hit-och-dit-flängig när jag skulle ta hovarna men vi lyckades i alla fall fixa alla hovar på egen hand. Sedan gick vi en kort promenad upp mot ridbanan och tillbaka. Övade på "whoa" vilket jag faktiskt tror börjar sjunka in hos honom nu. Testade också att få upp honom i trav genom att jag själv började springa och säga ordet "trav". Har haft lite problem med det förut - Lillen har en jävla massa energi och galopperar gärna slut på sig själv när han själv får bestämma, men om någon annan ber honom om lite enkel trav så måste vi naturligtvis protestera. Tillslut gick det, efter lite extra driv med ledrepet. Lillen blir lätt explosiv av all överskottsenergi (är min teori) så ganska direkt började han kasta med huvudet och studsa, men det var inget märkvärdigt så jag lät det vara. Efter en kort bit saktade jag av med ett "Mmmm" och berömde honom en massa. Ville hinna stanna honom innan han själv "slapp undan" genom att stanna själv. Vi testade en gång till när vi närmade oss hagen och det gick den gången också, trots lite motsträv.
 
Nu till ett annat ämne. Inom tre månader kommer jag och Johan att flytta ifrån Holmsånger. Ja, så var det med det... Jag är just nu i full gång med att hitta en bra lösdrift åt Kajsa och Lillen, och det verkar som att jag har några på gång. Det viktigaste för mig är att det finns bra möjligheter att fortsätta med träningen/ridningen, så det inte rinner ur sanden helt för att det inte finns en inhägnad ridbana eller liknande. Nu när jag äntligen känner mig motiverad liksom! För övrigt känns det jättebra och jag kan inte vänta tills jag får börja mitt liv. Dock vet jag att det riktiga livet inte kommer igång förrän dagen jag och killen köper vår gård tillsammans. Och förhoppningsvis behöver det inte dröja länge till... Jag, Johan, Kajsa och Lillen i norr. ♥

Om oss

Mitt namn är Kristin Schyllner. Jag är 25 år gammal och en sensommarsjäl född i augusti, uppvuxen bland Nordupplands vackraste smultronställen. En längtan till djur och natur har alltid funnits i mitt liv och jag har två fantastiska quarterhästar vid namn Kajsa och Lillen, syster och bror till varandra. För tillfället står de ute på en stor gård med oändliga betesmarker alldeles intill ett förtrollande Natura 2000-område i Marma, men vår högsta och mest innerliga önskan är att hitta gården som vi kan kalla hem.

När jag inte är med hästarna eller rider så ägnar jag mitt tid åt musik, fotografi, familj, vänner, upptäcksfärder och hantverk. Denna sida driver jag för att dela med mig av de saker jag ägnar mig åt på fritiden samt föra journal om dagarna och tankarna i mitt liv.

Luck Of Chinook - Lillen 
American Paint Horse, född 2010-05-21, Palomino
Sire: Whata Luck
Dam: Iron Susanna

 
 
 
Chinook ska vara hans namn, men jag har alltid sagt och kommer nog alltid att säga Lillen. Han är ju Lillen! Den snällaste och vackraste guldfärgade valacken på jorden. Jag brukar inte vara särskilt ytlig när det gäller hästar men han ser verkligen ut som en sagohäst. Och det är han i personligheten också. Social och positiv till det mesta (förutom när det gäller hovverkning). Jag har känt Lillen ända sedan han var ett litet föl, bara några veckor gammal. Det känns speciellt och värdefullt. Jag minns att han som föl var väldigt energisk och kunde kuta förbi en på en halv nanosekund utan förvarning och samtidigt fälla en i farten. Även idag bär han på mycket energi och älskar allt som är spännande. Han är idag sju år gammal och vi har kommit långt tillsammans i vår utveckling. 
 
Red Hot Catalysator - Kajsa
American Quarter Horse, född 2007-06-07, Bay
Sire: Crimson Catalyst
Dam: Iron Susanna
 


 
 
Kajsa och Lillen är halvsyskon med samma mamma, men de är bra olika på flera vis. Medan Lillen är den unga och nyfikna pojken, är Kajsa mer den kloka och sansade gammeldamen. Fast man ska inte låta sig luras av hennes lugna personlighet, för hon är ett riktigt kraftpaket som kan bjuda på både fartfyllda galopper och plötsliga bocksprång... Mitt första minne av Kajsa är när hon endast var tre år gammal och jag träffade hela flocken för första gången ute på sommarbetet. Jag minns att hon var så otroligt snäll och försiktig. Min mor som är den mest hästrädda person jag känner blev genast förälskad i henne då hon kändes trygg rakt igenom. Det är nog ordet som beskriver Kajsa bäst - trygg. Kajsa och Lillen är sannerligen två sammansvetsade hästar och tillsammans har de ett underbart liv på de stora vidderna. 
  


Jag ser Kajsa och Lillens mamma Iron Susanna (Sussie) så tydligt i båda. Det yttre mest i Lillen och det inre mest i Kajsa. När jag ser bilder på Lillens far, Whata Luck, ser jag samma personlighet och livsgnista i honom, precis som jag ser Kajsas utseende när jag tittar på hennes far, Crimson Catalyst. Tillsammans blev Kajsa och Lillen den mest perfekta och ultimata kombinationen. Två hästar som lär mig så mycket om mig själv, varje dag, och då har vi ännu bara skrapat på ytan. Jag ser fram emot många lyckliga år med dessa två magiska varelser, att växa med varandra och bli gamla ihop. ♥