På spår igen och själen mår gott.

Nu jävlar kör vi alltså. Dock inte med skyhöga och orealistiska mål, men med mål. Lätta mål, fast något nytt varje dag. Om det handlar om att ha sadeln på i en extra minut eller hålla upp hovarna lite längre varje gång, så är det så. Jag ska ge mig själv och mina hästar alla förutsättningar för att lyckas.
 
Tisdag - Kajsa: 
Tog ut henne och ryktade vid tie-posten. Hon ville inte riktigt stå stilla, trampade åt sidorna och repet följde med. Svårt att koncentera sig på att lyfta hovar eller borsta svans då. Gick då istället iväg med henne ner på grusvägen vid stallplanen och testade att longera henne lite grann. Jag har ju nästan aldrig longerat med lina, alltid har jag haft hästarna lösa. Men nu hade jag ett riktigt långt ledrep och tänkte att det passade utmärkt för situationen. Hon var jätteduktig och gick ut i en cirkel runt mig direkt. Skrittade några små varv och gav henne hela tiden med rep så att cirkeln blev större. Bytte varv genom att peka om henne, hon följde snällt utan att gå allt för nära mig. Trav i ena varvet, hon lyssnade fint på bara ordet "trav". Andra varvet ville hon inte alls trava. Så då kämpade vi på med det, ett bra tag, ända tills hon kom upp i trav och höll det ett tag. Då var vi nöjda! När jag släppte ut henne i hagen var hon inte alls lika osocial som hon varit tidigare en period, utan stannade med mig och tittade på mig frågande som "Jaha, var vi redan färdiga?".
 
Tisdag - Lillen:
Borstade av honom ytterst kvickt vid tie-posten. Gick ett varv runt parkeringen, såg flera djupa vattenpölar på vägen. Eftersom han har blivit rädd för allt slags vatten sedan vattenslang-misstaget så ville jag få honom att gå igenom vattenpölen. Förut gick han över pölar med mig utan problem, men den självkänslan försvann efter att han blev ambushed vid första vattenslang-mötet. Haha, nu gjorde han verkligen allt för att undvika pölarna! Girade åt sidorna så han såg helt knasig ut, tog lååånga kliv, till och med skuttade över dem. Vi gick förbi dem bra många gånger. Stannade och nosade, jag plaskade och stod i dem själv i hopp om att han skulle se att jag inte drunknade. Efter ett bra tag, när vi gick förbi den, så hamnade ena hans bakhov lite halvt i vattnet. Då var det som att han hajade till. För vid nästa försök placerade han en framhov bestämd, rakt i pölens djupaste del och traskade kaxigt över. Efter det försökte mig på att "longera" även honom. Så otroligt jäkla svårt att få en unghäst att förstå longering, alltså att den ska gå självständigt i en cirkel runt om en. Varje gång jag stannar av eller saktar in så vänder han bara in kroppen mot mig och ba "Okej! Vart ska vi nudå?". Jag testade att driva honom från axeln (alltså den riktiga drivlinjen) istället för rumpan vilket känns mer logiskt, och då gick det lite bättre. Jag liksom knuffade ut honom på axeln så han gick ett par steg framåt själv och då berömde jag. Vi lyckades med ett halvt självständigt varv, sedan avslutade jag. Tog grymt mycket tid och engegemang så detta ska vi definitivt öva lite på varje dag.
 
Torsdag - Kajsa:
Idag var det ridning på schemat och jag hade min Johan med mig vilket gav mig en massa självkänsla och positivt inställning. Hade planerat ett ordentligt travpass över bommarna på ridbanan, men där var det igenstängslat, utan hanttag att öppna med. Så det blev istället en sväng till ängarna. Ganska högt gräs så fröken fick lyfta på fötterna lite extra. Eftersom jag nu inte har ridit henne på länge så var jag inte alltför hård mot henne när hon slängde med huvudet eller försökte smita undan. Ville mest att vi skulle komma igång igen och att båda skulle tycka om det. Vi travade en hel del på gärdet. Fick även upp henne i galopp två gånger vilket gjorde mig väldigt glad, och förvånad! Jag höll mig dock till skritt och trav mest för att hon skulle spänna av. Hon var ganska ofokuserad och hetsig, så innan vi koncentrerar oss på galoppen vill jag att hon ska slappna av mer med mig. Bestämde mig för att trava ett helt varv (ganska stort gärde) längst skogskanten utan avbryt och för snabb fart, och när jag hade det målet i huvudet gick det faktiskt bra. Jag blir ofta så flängig själv för jag vet inte riktigt vad jag ska öva på, och då tröttnat Kajsa direkt. Så att planera passen och bestämma några övningar innan är nog bra för oss.
 
Öva på att stanna och bara stå, trots spännande saker som lät överallt och färskt gräs att äta.
 
Kikade nyfiket på det vita berget av ensilagebalar i horisonten, där ska vi rida förbi någon dag!

Första galoppsprånget, min duktiga favorittjej!

Mysig väg att rida genom skogen för att ta sig ut till gärdet.
 
Torsdag - Lillen:
Ställde upp honom vid tie-posten och kratsade hovarna ordentligt. Johan höll Lillens ledrep så jag slapp det vanliga krånglet, för nu efter hans benskada var det verkligen dags att kolla hovarna noga. Sadeln hängde kvar på bindstolpen så jag passade på att öva lite med den också. Han var så duktig! Bara stod där och reagerade inte ett endaste dugg. Jag har undrat om senaste långpasset med sadeln på (när han gick igenom stängslet) förstörde hans sadelupplevelse, och har därför velat vara lite försiktig igen och börja om från början. Men det var liksom inga problem alls, glad och lugn var han. Tog av den igen och slängde sedan på den från andra sidan. Spände sadelgjorden, men knappt så att den rörde magen. Bara så att sadeln inte kunde tippa av. Gick ett kort varv och tog sedan av den. Lite förberedelse inför kommande sadel-invänjningen jag har planerat. Imorgon ska jag sadla Lillen och sedan ska han, jag och Johan gå ett helt varv runt gården. Alltså bort från flock-kompisarna och allt han är van att titta på. När vi har tagit oss igenom det ska jag göra det själv med honom så ofta jag bara kan och sedan hänga i stigbyglarna. Jag har ju redan hängt på hans rygg massvis med gånger, men det blir såklart annorlunda när jag hänger i en tyngd som redan sitter fast på honom.
 
Han var väldigt intresserad av Johans nya keps och smakade på den titt som tätt.
 
Enda sättet att få honom att sluta var att låta honom ha den på sig själv, då blev han nöjd.
 
Så himla fin i sadel! Min underbara lillgrabb.
 
Idag har allting gått så himla bra och varit så roligt, och det är faktiskt tack vare att Johan är med mig. När jag har någon med mig som är lugn och sansad så blir jag likadan. Och det handlar inte enbart om att ha någon där som kan hjälpa till vid paniksituationer, utan det måste vara någon som är helt orädd och inte gör läskiga saker till en stor grej. Det hade till exempel inte fungerat med min älskade mamma, som är väldigt hästrädd. Hon hade kunnat ringa 112 vid en olycka, men hon kan inte direkt rycka in själv när det gäller. Min Johan är perfekt för mig just nu, för med honom blir jag motiverad och avslappnad. Jag har fortfarande svårt att ta emot hjälp vid själva hästhanteringen, vill kunna åstakomma saker på egen hand och känna att det var jag som klarade det och ingen annan. Det tänket är inte optimalt vid alla tillfällen och jag börjar komma ifrån det mer och mer. Inser att man är inte dålig bara för att man samarbetar med någon annan eller ser saker från en annan perspektiv - tvärtom så utvecklas man ju bättre med bredare kunskap! Tills dagen kommer då man känner sig 100% säker i vad man gör, utan att behöva ifrågasätta sig själv eller vara det minsta nervös.
 
Jag tittar på all ny information med ett kritiskt öga och det tycker jag är helt rätt. Många lyssnar blint på "kunniga" människor eller tränare med fyrtio års erfarenhet utan att riktigt höra vad de faktiskt säger. Men kom också ihåg att man kan ha två års erfarenhet av hästar men ett riktigt öga för dem, en djupare förståelse för dem. Man ska följa sitt hjärta och sin magkänsla, men våga fråga om hjälp när man är osäker. Och då till en person som man litar på eller har kollat upp ordentligt. Gör din research och läs av människor innan du sätter dem på pedestal bara för att andra har gjort det. Sedan behöver det inte heller vara så svart och vitt. Jag har länge beundrat fina Rick Gore för hans hästtänk. Ibland har det varit tillfällen då jag känt "Nä, det där håller jag faktiskt inte med om", eller "Jag hade nog gjort annorlunda". Då har jag nästan känt mig otrogen, som att jag är låst till hela hans filosofi och måste följa honom slaviskt. Vilket är helt knäppt! Det är han själv som har lärt oss följare att använda sitt "critical eye" så därför har jag släppt alla sådana tvångstankar. Nu får det bara finnas glädje och energi i mitt hästliv. ♥

Bra dagar och dåliga dagar

Magiskt ljus i solnedgången.
 
Det är så påtagligt ibland, hur fokuserad man måste vara när man håller på med hästar. Man ska vara fokuserad, men samtidigt avslappnad. För hästen känner allt. Och hästens beteende, är bara en spegelbild av dig själv och ditt inre. Fan vad svårt det kan vara ibland. Man har bra dagar när man själv mår bra i psyket, och allt går galant känns det som. Ingen utmaning är för stor och allt flyter på utan problem, nervositet och rädsla. Så kommer de dåliga dagarna när man är stressad eller bara mår skit inombords. Det visar sig direkt på hästarna. Jag har en sådan dag idag (har haft det ett tag nu faktiskt) och det går bara utför med träningen. Både Kajsa och Lillen bara skiter i mig fullständigt, de gillar inte mitt sällskap och vägrar allt jag vill göra med dem. Felet ligger enbart hos mig. Just nu är jag stressad och otålig. Jag får ilske-utbrott när det inte går som jag vill och det smittar av sig på dem helt enkelt. Förstår inte vad som har hänt med mig, jag får verkligen rejäla utbrott, som att jag har någon diagnos. Men däremot börjar det aldrig så. Jag är alltid lugn, avslappnad, glad, och bestämd när jag börjar arbeta med hästarna. Och jag kan hålla på med samma sak i en eller två timmar utan att känna mig det minsta otålig. Men sedan får jag plötsligt nog och bara bryter ihop för jag vet inte vad jag gör för fel. Känner ju mig både fokuserad och avslappnad så vad i helvete är felet?
 
Försökte vända om dagen och tog ut båda hästarna ur hagen, en och en. Jag tror att vi spenderar för mycket tid i hagen tillsammans, vi måste få in dagliga rutiner på andra platser som att stå uppbunden, och se nya saker och få nya intryck. Tog först ut Kajsa och ställde henne vid tie-posten. Eftersom jag inte vågar binda henne ännu (hon har lärt sig att backa och slita tills hon kommer loss) så övade vi på att stå stilla lös istället. Vid tie-posten var det en helt annan sak än i hagen. Hon lyfte snällt på hovarna (i alla fall två av dem) och höll kvar dem. Tog det bara lugnt och var med mig. I hagen vet hon att hon kan dra iväg precis när hon vill, och gör det tydligt för mig att jag inte är värd hennes tid och engegemang. Samtidigt är det ju just det vi då bör träna på, så hon vill hänga med mig i hagen bland hennes kompisar och mat.
 
Tog sedan ut Lillen men det gick inge vidare. Han var allmänt flängig och otålig vid tie-posten och ville inte alls lyfta hovarna (igen - för att jag innerst inne mår piss och inte har tagit ut honom på evigheter). Han gick åt sidan, backade, gick framåt, stoppade huvudet utan stolpen, över stolpen, åt gräs, sparkade. Kände då att vi skulle istället köra lite ge-för-tryck-övningar. Gick en kort promenad runt bilparkeringen. Stannade flera gånger och hejdade honom när han inte stannade med mig, tills han började förstå att vara uppmärksam på vad jag gör. Han är duktig på att stanna när jag gör plötslig halt själv, då liksom rycker han till och lyssnar. Men om jag stannar normalt så går han rakt på. Han förstår inte ännu var "whoa" betyder så det hjälper inte så mycket att säga det heller. Tränade därför på "whoa". Vet inte riktigt om det gick in för honom.
 
Grejen med Lillen är att han blir så sjukt snabbt uttråkad och ouppmärksam. Och det är faktiskt ingenting som jag skyller på mitt dags-psyke. Utan det kan vara minsta grej som inte passar honom, och då försöker han dra sig till gräset eller blir irriterad och slänger med huvudet. Jag försöker att sysselsätta hans sinne då genom att göra något nytt som han måste fokusera på. Men han är inte ett dugg intresserad. Trök-människan som kommer och ska dirigera och vara dryg liksom. Sedan när man verkligen gör något helt nytt så det blir det istället för mycket för honom att han flyr för livet. Jag känner att det har blivit så många fel med Lillens träning i den känsliga åldern, som jag önskar att jag kunde göra om. Det första oändliga passet i rundkorallen med sadel på, första vattenslang-duschen, flera första upplevelser som gick åt helvete. Det kan jag dock förändra, utan att behöva gå tillbaka i tiden. Den fina saken med hästar är att de är förlåtande och lägger dåliga saker bakom sig. Frågan är bara när jag ska ta tummen ur röven och faktiskt göra det... Nej, idag är en riktigt low-dag med hästarna. Bättre med Kajsa dock. Får bara fortsätta göra något varje dag trots mina egna saker i hjärnan som spökar just nu.
 
Skit.

Han läker

Jag var uppe med tuppen idag och sprang ut för att kolla Lillen och hans ben, och till min stora lycka och lättnad så kom han gåendes mot mig, utan att halta alls. Han böjde på benet och gick rakt fram istället för att runda benet i en stel rörelse och dra hoven efter sig som han har gjort tidigare. Svullnaden i knäet var nästan helt borta, lite svullen i kotan istället så det går definitivt nedåt och är påväg ut. Men hela benet kändes nu normalt och det var inte stenhårt runt om såret som det har varit alla andra dagar. Och pigg var han, som vanligt! Travade till och med några steg, han är nog själv lättad att kunna röra på sig ordentligt igen. Såret hade någon droppe sekret som trängde fram från sårskorpan. Jag baddade med ljummet vatten och sprutade sedan steril koksaltlösning för att lukra upp hinnan. Senare under eftermiddagen lossnade skorpan som var en blandning mellan blod, sekret och päls. Nu är det en gul/beige/ljus hinna eller vägg av antingen var eller kött, svårt att avgöra och jag är lite oroad för jag vet inte hur ett sår ser ut om det är på väg att bli infekterat. Dock ser det rent och jämnt ut och det blir nu mycket enklare att rengöra. Det verkar som att min lillkille överlever ännu en sårskada! ♥



 
Jag plockade en massa äpplen och nypon som växer överallt i hagen. Hästarna når inte de äpplen som finns kvar, och de river bara upp sina mular på nyponbuskarnas taggar... så jag hjälpte till. Glada blev dem! Passade på att träna lite kroppsdels-förflyttningar när jag ändå hade lite gotta på mig att motivera med. Övade också på att lyfta Lillens hovar som fortfarande är ett problem. Han har blivit bättre med framhovarna, det som var det största dilemmat förut. Nu lyfter han dem oftast snällt utan att gå iväg över mig och han håller upp dem rätt länge innan han testar att ramla ihop. Däremot bakhovarna har det blivit sämre med. Ibland lyfter han lagom högt och snabbt och håller upp dem, men oftast bara sparkar han upp bakbenen när han känner att jag vill lyfta, så jag får rycka tag i benet och hålla fast tills han slutar sparka. Och sedan liksom lägger han all tyngd i hoven och dunsar ner i marken samtidigt som han backar. Att han sparkar är en sak, det kan jag härda ut och få stopp på. Det är svårare när han bestämmer sig för att sätta ner dem, för man har inte samma kontroll på bakhovarna. Framhovarna kan man ju bara hålla i så får han trilla ner på knäna bäst han vill. Bakbenen går inte att hålla fast, för tungt och otympligt. 
 

Höst och skadad Lillen

Hej på er, det var ett tag sedan (ovanligt att blogginläggen blir färre och färre, eller hur?). Det har varit en galen sommar vilket har gjort mig matt och redo för hösten. Den 14 augusti gick vår älskade hund Adolf bort. Vår fantastiska familjemedlem som jag skulle ge högerarmen för att få tillbaka. Allt skedde otroligt snabbt och vi förstod ingenting... Akut diskbråck för en sådan enkel sak som att han halkade på golvet, när han blev glad över att se Johan komma hem från jobbet. Det har gått över en månad men saknaden stannar nog förevigt. Visst läker tiden alla sår och vi har återgått till ett normalt liv med rutiner och allt vad det innebär. Vi kan skratta och le igen, vilket vi inte trodde var möjligt... tills natten eller ensamma stunder smyger sig på. När man råkar bläddra förbi en bild på honom och känner den stora klumpen i magen komma tillbaka. Nu tåras ögonen och jag orkar inte gå in på det djupare, det var inte meningen att jag skulle skriva ens såhär mycket. Så vi lämnar det där.
 
En snabb uppdatering om vad som har hänt på hästfronten. Innan Dolfens bortgång så var det en hel del träning och aktivitet. Efteråt dog det ut för mig och inte förrän nu känner jag för att börja ta tag i det igen.
 
1. Vi har haft clinic med den duktiga Elisabeth Blomgren. Jag gillar verkligen hennes tankesätt och true connection-inriktningen. Nu när vi har byggt staket till ridbanan kunde vi arbeta med hästarna lösa vilket är jättehärligt och givande. Lillen fick sig ett rejält pass, mycket givande. Jag arbetade inte själv med honom men lärde mig mycket genom att se på. Innan jobbade jag med Kajsa i grimma. En bra kursdag som har gett mig mycket inspiration till hur jag vill fortsätta leva med mina hästar!

Lillen protesterar genom att rejsa omkring med en jäkla fart.

2. Vi har tagit hem hästarna till gården igen. Skönt att ha dem på hemmaplan. Dock har det varit kanonväder de senaste veckorna så de hade nog haft det bra på sommarbetet ett tag till...
 
 Ligghall & foderbord redo för hösten.
 
3. Ganska mycket oflyt med hästarnas hälsa/fysiska kondition på senaste tiden. Småsår och irriterande gamla bett som inte vill läka, lite hängiga efter all värme. Kom ut en dag i hagen och då hade båda hästarna fått en spricka i varsin framhov! Kan inte avgöra vilken jag tycker ser värst ut. Har rådfrågat med hovformsspecialisten min och det ser redan bättre ut, men orolig blir man ju alltid... Och det slutar jag inte vara förrän jag vet att det är okej.
 
Kajsas framhov. Han har haft den långa vertikala sprickan i fram ett tag, men den har varit väldigt ytlig och vi har tänkt att den skulle försvinna av sig själv med tiden. Plötsligt är det som ett hål högst upp. Inte djupt eller något sådant, och hon är varken öm, halt eller varm. Kan vara antingen bakterier som äter upp inifrån (hon går på en kopparsulfat-kur nu och det ser bättre ut redan) eller en liten hovböld som inte syns ännu, men då skulle hon ändå visa något symptom på det vilket hon inte gör.
 
Lillens framhov. Som en blixt. Ingen aning om hur den har uppstått, om han har stött i något eller om den kommer inifrån.Kopparsulfat-lösning har hjälpt även där men det är inte helt bra än. Får en dålig känsla när jag tittar på båda bilderna. Bra hovar/ben är liksom essentiellt för att en häst ska kunna leva ett långt liv.
 
4. Lillen har skadat benet. Det är tredje gången han har fått rätt allvarliga sårskador på samtliga ben, under min tid i alla fall. En förbannelse? Eller helt enkelt följden av att vara låg i rang och ett busfrö. Kajsa får aldrig några skador, för hon är inte intresserad av lek och är högst i rang, ingen jagar iväg henne till ställen som bäddar för trubbel. Lillen vill alltid leka och ska dessutom jämt utmana hästar som är högre än honom.
 
Denna gång är det ett sticksår på 3-4 centimeter rakt in i triceps-muskeln på vänster framben. En sådan där stenhård pinne från en gran, så jag tvivlar på att det finns rester kvar i såret. Troligtvis har han blivit ivägjagad in i en gran där det är trångt i skogsdelen av hagen. Denna skada är jag faktiskt djupt oroad över. Inte de första två dagarna (snart fyra dagar sedan det hände), för då var han självklart svullen och öm runt om eftersom pinnen sköts rakt in i en muskel. Men nu har det gått lite tid och inflammationen går inte ner. Idag är han även svullen i knäet. Dock har han varit lika glad, pigg och social som vanligt. Äter och dricker, busar, vill bli kliad. Ingen feber överhuvudtaget och ingen extrem hälta. Han haltar inte som att han "ramlar ned" med benet vid varje steg, utan att stödjer sig på benet utan problem. Däremot släper hovens tå lite i backen för varje steg och det är troligtvis för att själva muskeln är stel.
 
Sprutade honom med koksaltlösning första dagen flera gånger medan såret var öppet för att skölja ut smuts och också hålla såret öppet - superviktigt med sticksår på grund av stelkramps-risken. Bakterierna för stelkramp överlever bara där det inte finns något syre och i djupa sticksår är det uppenbarligen dåligt med syre. Blir det infekterat ska såret läka inifrån och ut, och inte tvärtom. Men dagen efter olycksdagen kom jag ut och fick se att såret hade läkt ihop! Det må ha varit rent och fint, men det gick alldeles för snabbt. Och Lillen gillade inte när jag försökte pilla in koksaltlösningen. Jag rådfrågade flera veterinärer och alla sade olika saker, men jag fick direktiv till att inte försöka öppna såret, utan bara tvätta utifrån i den mån Lillen låter mig. Nu när han blev svullen i knäet blev jag riktigt orolig. En i stallet sade att det var en bra sak för svullnader i ben jobbar sig alltid nedåt, vilket innebär att inflammation är på väg att lägga sig. Men veterinären var lite tveksam.
 
Lillen är fortfarande pigg och glad och veterinären sade att OM det vore så allvarligt att det har blivit infekterat eller om det har spridit sig till en led, så skulle han visa tecken på sjukdom för länge sedan. Han skulle vara hängig, inte kunna gå och ha uppenbart ont. Vilket gör mig lugnare, men han är fortfarande min bebis och jag kan inte sluta tänka på de möjliga konskvenser av att vänta ut det. Därför kommer jag ta ut veterinär imorgon. Hon skulle ringa mig efter klockan åtta så får jag titta till honom då. Är han fortfarande svullen eller har blivit värre så bokar vi tid samma dag. Verkar det bättre så avvaktar jag. Men han måste i vilket fall bli vaccinerad för stelkramp, Kajsa likaså. Vanligtvis är jag väldigt försiktig med vaccinationer hit och dit för minsta lilla grej, saker som jag anser att kroppen klarar själv med rätt immunförsvar fritt från gifter. Dock ändrar inte det denna sitatuion - sticksår har högst risk för stelkramp, det är på tiden att han får sin andra vaccination och jag tänker inte riskera hans liv för att jag tror på naturlig hälsa.
 
Ser ut som ett skotthål. Bara cirka 8mm i diameter, men djupt och allvarligt ändå. Här hade vi precis pumpat i första koksaltlösningen så det är det som har runnit på bilden. Han har inte blödit någon alls vilket är både positivt och negativ. Bra med blödning för att det hjälper hålla såret öppet och får ut rester av smuts, men dåligt om man har svårt att stoppa blödningen och det inte vill läka alls.
 
Jag älskar mina hästar så mycket att det gör ont i mitt hjärta vid blotta tanken att de skulle ha ont eller må dåligt. All helande energi till Lillen, må du få friska och starka ben som bär upp dig i många år framöver. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig eller Kajsa. ♥