If you take the time it takes, it takes less time.

Den här sommaren blev helt okej ändå, i alla fall i hästväg. Jag kan inte riktigt säga att vi har fått en massa gjort och blivit supertränade, men psykiskt sett så har vi (jag) tagit stormsteg! Kajsa har jag kommit igång med själv, vilket är en stor grej för mig. Att ta till stallet, göra i ordning, sadla och rida utan att någon är med mig och peppar/hjälper till. I slutändan är det upp till mig om det ska hända något, och lösningen har varit att "tvingas" till att utvecklas. Och massa kul har vi haft också. Nu ska vi bara göra fler och mer varierande saker. Rida ut till exempel. Som jag saknat det! Och nu känner jag verkligen att vi är redo, speciellt om vi har sällskap med någon annan trevlig häst i skogen. Då ska vi klättra och gå på spännande turer som Kajsa uppskattar. För övrigt på Kajsa-fronten så måste hon lägga på sig mer vikt nu. Ja, har ni hört så kontigt? Tjockis-Kajsa, lägga sig? Men så är det. Hon har rasat i vikt sedan betet blev så fattigt så nu är det stödfodra som gäller tills hon ser kryare ut. Däremot är jag skapligt fövirrad över att hon har blivit så tunn runt höfterna. Som att hon är helt urholkad där, ett hål på vardera sida. Alla jag pratat med i stallet är lika förvirrade. Hon ser ju nästan perfekt ut runt magen, förutom att revbenen synd lite grann nu. Hon är varken öm eller trasig på något sätt vid höften. Funderar på om det kan vara att hon är så jäkla brunstig när hon går med den här flocken, att hon kanske går och blåser upp sig. Men enligt veterinär kan det möjligen vara just att hon har tappat muskler när hon gått ner i vikt och att mer protein kan vara värt att testa. Så det kör vi på nu. 

Med Lillen känner jag enormt glädje och lättnad då jag har kommit långt över min spärr att göra saker med honom. Förut kände jag att han var otrygg, explosiv, osäker och att våra energier inte kopplade alls. Nu känner jag tvärtom. Att han är världens mest positiva och coolaste grabb, min drömhäst. Mycket energi ja, och grön på många fronter så han kan bli väldigt osäker och rädd. Men vi tar oss förbi hinder efter hinder och nu vet jag att det finns inga gränser för hur långt vi kan gå om jag bara behåller denna ljusa attityd. På senaste tiden har jag gett mig fan på att åka ut till stallet varje dag, och det hjälper massor. För när man väl är där ute vill man inte bara titta på hästarna och sedan vänta in nästa buss som går varannan timme. Utan då vill jag få någonting gjort och känna mig nöjd i slutet av dagen! Så nästan varje dag har jag gått med Lillen till stallet, vilket är en ganska bra bit. Något som jag förut var väldigt osäker över om jag var ensam med honom. Nu är det hur lugnt som helst. För första gången har jag gått rakt in i den läskiga stallet utan att tveka, han bryr sig mindre och mindre om fåren som bräker, om bilar, traktorskopan och konstiga ljud. Vi promenerar runt i ridhuset och backar in i spolspiltan. Allt för att förbereda honom inför de riktiga momenten som longering, ridning, dusch. Jag har alltid förstått att jag inte kan ta några genvägar, men däremot har jag blivit frustrerad när saker inte går snabbt nog när jag väl gör det på "rätt" sätt. Och varför är det så? Jo, för att jag inte har investerat tiden i de där små, jättegrundliga men viktiga sakerna innan. Så prio ett med Lillen nu är att han ska bli en trygg häst för att jag är en trygg människa. Han ska vara lugn när vi står i stallet med hästar och människor som låter överallt, han ska lita på mitt omdöme när jag säger att vi ska gå en ny väg. Bara då kan inridningen sedan bli bra.

Viktigt nu också är att jag inte vill tappa träningen bara för att vintern kommer. Därför ska jag så snart som möjligt köpa ett par Renegade-boots med bra brodd. Annars vet jag att de kommer stå där i hagen för att det är alldeles för halt att gå till stallet. Nu när jag har ett ridhus ska jag utnyttja det! Och ha massa mys i fluffiga snön. Så länge jag håller i min nya regel att åka ut till hästarna nästan varje dag, så kommer det flyta på.

Några bilder och korta sammanfattningar från senaste dagarna/veckorna:

Kajsa i full outfit med boots och nya filten. Så vacker den är! Det är kalas att kunna ha endast padden, eller både pad och filt om det så behövs.
 

Världens finaste tjej. Märkte stor skillnad när hon fick på sig boots i ridhuset, som tyvärr inte har det bästa underlaget. Dock känns Cavallo-bootsen lite klumpiga och jag ser fram emot att testa Renegade-bootsen som är smidigare och ger hoven mer frihet och flex.


På promenad med Lillen som passar på att äta så mycket gräs och blad som bara möjligt, skynkelmulen.


Akrobatiska Kajsa som står och supersvankar med rumpan upp i vädret för att få tag i mer gräs. OBS! Hon ser överdrivet knotig och urholkad ut här eftersom höftbenet sticker ut när hon står så extremt. Men ni ser ändå hålrummet vid höften, som ser ut ungefär så när hon står vanligt också. Konstigt.


Red Kajsa för första gången på ridbanan, då man tvingas gå förbi de läskiga hönsen. De var tyvärr inte framme den dagen så det blev ingen direkt miljöträning där, men på flera andra vis! Bland annat kom två islandshästar och delade ridbanan med Kajsa och hon tog det galant. Nyfiken men lyhörd till mig. Sedan var det mycket maskiner och prylar i den öppna laduväggen som avgränsar banan. Ny utsikt mot höbalar, ängar, stall, katter, bilar och ljud.


Bästa dagen med Lillen! Vi hade gjort en massa nya och spännande saker. Till sist skulle vi gå förbi grillen och en tunna, med cirka en meters mellanrum. Först var han jättespänd och slängde sig bakåt, men efter lite sniffande trippade han snällt förbi. Sedan sniffade han ännu mer på engångsgrillarna och var bara allmänt cool.

Senaste ridpasset med Kajsa, en blåsig dag med åska i luften. Jag bestämde mig för att strunta i det och träna på som vanligt. Kajsa hade spring i benen för ovanlighetens skull. Flängde mest omkring, men nyttigt att vara ute i oväder ändå.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: