Sömnig Lillen och hästar på rymmen...

Idag dog jag söthetsdöden när jag kom till hagen. Såg Kajsa och nya hästen Kiara (kommer till den delen senare) stå och äta. Roger stod och sov en bit bort. Var fanns Lillen, Egon och Aira? Kände att var stor chans att de kanske hade snuttat in sig i ligghallen, så tyst som en mus halvsprang jag dit. Och mycket riktigt var dem där - Lillen och Aira låg ner, tätt intill varandra. Egon stod precis bakom Lillen och höll utkik. Normalt hinner mina hästar resa sig långt innan jag hinner fram, men nu gick jag direkt fram till Lillen, med lugnt sinne, och klappade honom på halsen. Så han inte hann reagera utan istället kuna inse att jag inte ville något annat än att mysa. Och han låg kvar! Har bara fått klappa på hans mule en sekund förut innan han reste sig. Nu låg han kvar länge medan jag gosade med hans huvud. Total kärleksexplosion. Han var lite skeptisk och visste inte om han skulle resa sig eller ej, men valde att testa på att ligga kvar. När jag backade undan reste han sig och kom glatt fram för att få smaska i sig ett par äpplen.

Sedan bygget började har jag inte gjort alls med mina hästar, förutom att gå upp till dem för att hälsa en snabbis, kolla läget, hovar och så vidare. De har inte varit utanför hagen på snart tre veckor?! Men känner att jag hellre lägger tiden på att få hagen klar inför den kallare vintern börjar. Så kan vi träna, umgås och ha skoj tillsammans då i lugn och ro istället. Min Natur Müsli SOLO har kommit och jag är så exalterad att få köra igång med den, både för Kajsa och Lillen. Men väntar att öppna säcken tills de snart kommer över till nya lösdriften, känner att allt ska vara perfekt, lite töntig som jag är sådär.
 
Det ytterst snuttiga gänget som jag tog på bar gärning i ligghallen idag. Fast bilden är från ett annat tillfälle.
 
Alldeles innan bygget startade skedde en lite dramatiskt grej med hästflocken. Vi hade hopsläpp med nya hästen Kiara, och allt var så lugnt och fint. Efter ett tag gick vi alla tillbaka till stallet för att fika och sedan komma tillbaka för att kolla läget. Väl på plats igen upptäcker vi att alla hästar är försvunna, stängslet ligger nere och tråden har dragits med någon häst som uppenbarligen fastnat, en bit bort mot skogen. Total panik! Vi visste inte när det hade hänt men som tur var fanns det tydliga spår. Spåren slutade dock efter ett tag. Jag hittade den nya hästen Kiara ensam ute på ett kalhygge. Hon stod i solens strålar och gulvita vinterfärger, kikade upp och var alldeles lugn. Sådan vacker syn. Jag ledde henne tillbaka och hon var så snäll med mig. Värre dock var det att hitta resten av gänget. Vi var ute och letade i totalt tre timmar. Polis informerades, samt Gävleborgs hästsida på Facebook haha. Folk höll koll på vägar och grannområden.
 
Kändes som att jag sprang flera mil i skogen. Trots min värdelösa kondition och genomsvettig så stannade jag inte, sådant adrenalin och sådan vilja att hitta mina älsklingar. Jag kände mig så orolig då jag inte kan någon av dessa skogar eller var vägarna leder, om det finns större trafikerade vägar i närheten, järnvägar, ja vad som helst. Paniken fick tankarna att snurra och när jag hörde världens högsta tut mitt i skogen var jag säker på att hästarna hade blivit påkörda av någon timmerbil. Jag kom tillbaka till gården, tog fyrhjulingen och körde omkring i området. Utan tecken körde jag tillbaka till hagen där jag fick syn på Egon ståendes ensam vid hagens första grind. Fick världens hopp och tog in honom i hagen som K & B hade lagat. Sedan fick jag samtal från lilla Kruts ägare som precis hittat resten av gänget, alldeles intill grusvägen där jag stod i skogen. Vi hade ta mig tusan överallt och säkerligen även här, men hästarna hann väl förflytta sig. Alla helt oskadda och belåtet betandes på gräs i en fin skogsdunge! 
 
Traumatiskt värre. Var helt slut efteråt, genomblöta kängor av alla träsk jag sprungit igenom...
 
Lillen, någon timme innan äventyret startade...

What I've been up to - ny lösdrift på intåg

Oj vad snabbt tiden går! I vanlig ordning har en hel del hänt sedan mitt senaste inlägg. Vad jag väljer att skriva är det viktigaste - Kajsa och Lillen mår bra och alldeles snart ska de få flytta ifrån den nuvarande lösdriftsflocken och in i en annan hage på samma gård. Med lite jävlaranamma, återbruk av virke och snickarkunskaper har vi snart skapat en alldeles egen lösdrift till mina två hjärtan, samt även fina Egon som behöver samma lugn och rutiner på livet som mina. Han är en lugn och låg häst och fungerar bra med mina, de har en bra och avslappand dynamik och jag tycker det är skönt att det blir tre hästar ändå, så jag kan ta ut mina en och en utan att någon blir ensam kvar.
 
Kajsas blodprov visade sig som sagt normala. Några dagar senare hade alla svullnader gått ner helt, sådan lättnad! Hon har också, sakta men säkert börjat rundat på sig igen. Också en enorm lättnad. Men det är långt kvar och det är fortfarande något som inte stämmer helt, då jag upptäckte idag att hon var lite svullen i samtliga ben. Fortfarande lika märkligt då hon rör sig normalt och visar inga tecken på obehag eller smärta. Time will tell - och just nu ska det bli så underbart att ha henne i en mindre flock och närmare stallet där jag kan ha mycket bättre koll på henne. I en liten och stabil flock har jag bättre koll på hur hon dricker, äter och hur det fungerar med resten av gänget. Efter veterinärens order, dessutom.
 
Nya lösdriftens hage är inte alls så stor (gårdens mark slutar precis i detta område), men den fungerar gott och väl för tre hästar på vintertid. Det viktigaste är att allt känns praktiskt och tryggt, och det gör det verkligen. Äldre och vackrare skog, torrare sandmark, mossa, gräs, orört från andra hästar. Har inte varit någon hage där tidigare, vi har gjort allt from scratch. Det blir en ligghall gjord för tre hästar som min duktige far har hjälpt mig med även denna gång (andra gången vi bygger lösdrift på någon annans mark haha, men vad gör man inte för sina älskade pälsbollar). Foderhäcken utanför på sidan som får lite skydd från två väggar. Vattenplats en bit bort där solens strålar når, som har en egen öppning för att underlätta för gårdens vattenfyllare. Ingången där man tar ut och in hästar har elastisk repgrind. Hästhagar från två håll, ridhuset och stallet alldeles intill, mycket att se på för hästarna och framförallt tryggheten av att ha mer tillsyn! Det kommer bli så bra. I sommar hoppas jag på att vår flock kan få ett eget sommarbete där de får beta så mycket som de vill utan att behöva öppna upp en bit i taget. Nu löser jag problemet för mig själv, så jag och mina hästar får leva på det sättet vi vill. Det borde fler som känner missnöje göra, no muss no fuss.
 
Så detta är vad jag har pysslat med sedan det förra inlägget. Har inte bloggar av ren tidsbrist. Det har varit bygge från tidig morgon tills att ljuset försvunnit, sedan studier hela kvällarna lång. Att sedan försöka vara en social homo sapiens på helger, inte det lättaste i min bok. Och det var inte bara och bara att slå upp denna ligghall kan jag säga. Först och främst var hagområdet fyllt med virkeshögar, gamla hövagnar, bråte och prylar. Så att bara rensa upp det tog sin lilla tid. Sedan var det att sätta hagstolp innan backen blev för hård, vi har ju haft sådan otrolig tur med vädret måste jag säga! Jag fullkomligt älskar milda vintrar som denna, i alla fall sedan jag blev med häst. Förberedelserna inför själva bygget tog ju också sin goda tid, med grävning av hål, slyrensning, traktorkörande, sätta stommen, få allt rakt och i nivå. Sådant som pappa är supernoggrann med, och med all rätt. Hämta virke från gårdens alla olika hörn, köra oändliga turer med fyrhjuligen, stressa och pressa. Men snart är det klart! Det som har underlättat bygget rejält, är att vi har slagit upp ligghallen mot en befintlig vägg. Mot baksidan av valackflockens stora ligghall. Då vinner man mycket tid!
 
Idag lade jag plåttaket. Det enda som är kvar nu är att klä in en bit av baksidan av stora ligghallen (plåt som inte hästarna får komma i kontakt med), smådetaljer på insidan av nya lilla ligghallen, rensa byggytor från spik och sten, slå upp ett par bakar på gavlarna under plåten, torva ligghallen, bygga isolerade vattenlådan (hinner vi inte det kör vi på vanliga baljor tills att det blir klart), städa undan allt resterande virke och verktyg, ställa foderhäcken på rätt plats, skruva upp saltstenshållare, lägga till en smal remsa plåt som sakndes idag och sedan är det finito! Vi hade hoppats på att få in hästarna till julafton, men det var för optimistiskt. Nu satsar vi på innan nyårsafton istället. Då ska jag umgås med mina hjärtan och bara njuta. ♥
 

Ligghallsområdet innan vi körde igång, en lång väg kvar...

Traktorhjälp var till stor nytta när vi skulle plana ut marken och rensa sly på byggplatsen!
 
Vips så har vi en ligghall och här är jag, plåtskruvandes!

Lösdrift sökes till två hästar - LÄS!

Jag skriver detta inlägg eftersom Gävlebor möjligen läser min blogg. Läget med Kajsa är inte bra. Blodproven visade ingenting, så det är "stabilt" på den fronten, men något står inte rätt till med henne och hon behöver flytta. Veterinären har gett råd om att separera Kajsa och Lillen från resten av flocken, bryta mönstret som är och låta dem två som alltid fungerat så bra ihop, få gå ostörda av icke-fungerande omgivning. Det är inget fel på gården vi står på idag, men de har inte möjlighet att ordna en egen lösdrift till Kajsa och Lillen, det finns inga lediga hagar och då måste jag söka på andra håll.
 
Därför söker jag nu efter lösdrift på en allra helst mindre gård, till Kajsa och Lillen. Där de kan gå ihop tillsammans, eller med max en eller två hästar till, som är lugna och stabila. Gävle och närliggande områden eller vad jag önskar mest av allt, Uppland. Jag vill hem, men viktigast av allt så behöver Kajsa och Lillen komma hem. Jag är så orolig och läget är kritiskt, det måste bli en förändring just nu.

Som sagt, blodprovena var normala och jag blev överlycklig när veterinären berättade det, då jag hade skrämt upp mig och farat det värsta, som njursvikt eller kronisk njursjukdom som jag tycker stämmer in med många symptom. I förrgår var alla Kajsas svullna ben återställda, igår var bakbenen återigen lite svullna, men absolut inte så illa som dag ett. Idag var hon fortfarande lite svullen och stod i stallet ett längre tag när min hovformsspecialist var ute och verkade hästarna. Bara någon timme efter att hon hade stått i stallet blev hon svettig över hela kroppen. Hon rullade sig en stund senare och ett par timmar senare rullade hon sig igen, jag har aldrig sett eller hört henne rulla i detta stall förut. Tog temp från morgonen till lunchtid, gick från 37,0°, till 37,9°, till 37,2°. Svettningar och rullningar är normala koliksymptom men hon visar inga andra typiska koliksymptom. Äter normalt, ingen smärta, ingen stress och nervositet i boxen, promenerar gärna med mig utan tecken på ömhet eller obehag (förutom att hon är något allmänpåverkad och hängig). Vad beror allt det här på? Varför har hon blivit smal? Har hon kolik? Har hon någon annan sjukdom som inte syns på blodproven? Varför är hennes ben svullna? Varför svettas hon i stallet när hon aldrig gjort det förut med vinterpäls? Vad är det som händer med henne? Jag får sådan panik. Jag är livrädd att jag ska komma ut och hon ska ligga död, varje dag nu. Speciellt när jag lägger ihop pusselbitarna och ser koliksymptom. Samtidigt är det mycket som inte stämmer in alls. Jag blir galen!
 
Lösdrift sökes till två hästar, behöver inte vara stor, men välfungerande men bra foder och bra natur. Uppland eller Gävle. Maila mig på kristinschyllner@hotmail.com, tveka inte, jag vill veta allt som finns där ute. Vad jag skulle ge för att komma hem till vårt Holmsånger nu, där hästarna mådde så bra de bara kunde må och livet var som det skulle vara. Snälla visa vägen tillbaka till den friden.

Veterinärbesöket - tänder, vaccinationer, undersökningar och oro.

Så kom dagen jag både längtat till och bävat för... Veterinärsdag med tandkoll, vaccinationer och andra undersökningar. Här kommer ett långt inlägg, mycket har hänt!

Det var just tandkollen jag var mest nervös inför eftersom jag aldrig gjort detta på Kajsa och Lillen, och var rädd att de inte skulle hantera munstegen bra, bli rädda och så vidare. Men till min stora lättnad körde veterinären som är specialutbildad hästtandläkare, med lugnande medel direkt från start. Helt rätt tycker jag! Varför riskera att hästen blir stressad, känner smärta, och associera ingreppet till något hemskt? Det som jag hade varit mest nojig över, visade sig vara det allra lättaste. Vi började med Lillen. Han fick gå in på sin favoritplats - spolspiltan (läs sarkasmen) där han genast bajsade ner sig själv och golvet av nervositet haha. Han ville gärna försöka gå ut ur spospiltan, särskilt när tandläkarutrustningen och ställningar stod där, som nya, livsfarliga monster. Vi skyndade och ge hans en dos lugnande och vips blev han världens sömnigaste, mest avslappnade grabb. Parerade upp hans ben så han stod stadigt, placerade hans huvud över ställningen, knäppte fast munstegen och så satte hon igång. Trots lugnande var dock Lillen fast beslutsam om att inte öppna munnen mer än nödvändigt, vi var två som använde all vår kraft att försöka få upp ett snepp till men det var nästan omöjligt. Lyckades till slut dock så veterinären kunde komma åt lättare. 
 
Jag var riktigt chockerad att höra att Lillen hade flera problem med sina tänder. För det första har han måttligt överbett, Lillen då! Hakar längst fram i överkäken och längst bak i underkäken. Mycket foderinpackningar på grund av att tänderna sitter rätt glest. Några vassa tänder på vänster sida som skapat sår i kinden. Tandnötningsavvikelse med låsningar på båda sidorna, värst på vänster. En vargtand i höger överkäke, men den får sitta kvar då jag rider bettlöst och den inte kommer att störa. Lillen har alltså en hel del fel med tänderna, medfödda egenskaper som gör att det blir som det blir. Bara att kontrollera och åtgärda regelbundet så ska det inte vara något problem, i bästa fall kan vissa saker korrigeras mer permanent. Det jag ska hålla god koll på är just foderinpackningarna, jag fick lukta på en när hon plockade ut dem och det stank så in i helvete. Och dessa gör att tänderna ruttnar, blir mjuka, bildar karies och så vidare. Under tandkollen var Lillen så duktig, drogad visserligen, ändå. Han har aldrig haft metall i munnen någonsin, så detta var ju lite som en första gång kan man säga. Sederad tack och lov. Lillen fick dock flera doser av lugnande då han kvicknade till snabbt mellan gångerna, tror han fick fyra eller fem omgångar! Veterinären råkade raspa/slipa ett litet sår bak i kinden som gjorde att det kom väldans mycket blod. Såg värre ut än vad det var, Lillen fick en röd läppstifts-underläpp haha. 

Utöver tänderna fick Lillen sin årliga influensa-vaccination och sedan frågade jag om andra saker jag funderat över. En av sakerna var hans högra framben med den gamla sårskadan som skapat ett överben. Hon undersökte och klämde och konstasterade att det kändes helt bra, solit och helt, ingenting jag behöver oroa mig för så länge han inte visar några uppenbara symptom på just det benet. Annars tyckte hon att han ser fin ut i kropp, hull, muskler och allt sådant. Vi traskade sedan tillbaka med Lillen till boxen, jag styrde i fram och veterinären gav extraknuff i bak, Lillen släpade hovarna efter sig som ett drogat tåg haha. Fick binda upp honom i boxen så han fick nyktra till utan att äta något.

Lillen efter tandläkaren, min drogade lilla grabb haha... Notera att Lillen har typ en mänsklig rökar-tunga! Värsta streckig?

Sedan var det Kajsans tur. Som den klippa hon är ställde hon sig snällt i spolspiltan utan minsta bekymmer över alla nya objekt runt omkring henne. Hon fick en ordentlig dos lugnande från första början och sen satte vi igång. Kajsa hade betydligt färre fel med tänderna, hon hade riktig fin munhälsa överlag sade veterinären. Normalbett men en mycket lindrig hake längst fram i överkäken, och en ännu mindre längst bak i underkäken. En liten tandnötningsavvikelse med små låsningar. Så Kajsas behandling gick mycket snabbare! Jag är riktigt förvånad över hur det var med mina hästar, jag var bombsäker på att Lillen skulle ha minst eller inga problem alls med tänderna. Han är liksom ung och har dessutom aldrig haft ett bett i munnen. Så trodde jag att Kajsa skulle ha mycket eller mest för att hon är äldre, gjort en massa mer, ridits mycket med bett innan min tid och så vidare. Men det visar bara hur viktigt det är att kolla upp saker, hur säker man än kan känna sig. För medfötta fel går inte att komma undan och det gäller att få bukt på grejerna i tid!

Kajsa-banan med tandstege, vilken kämpe!

Sötaste ansiktet någonsin. På delad första plats med Lillen såklart.

Mina hjärtan med tungor som döda fiskar... Kajsa har världens mjukaste tunga, jag passade på att klämma och klappa på den. Kunde inte sluta, sååå mysig.

Undersökningdags efter detta, de stora frågorna jag hade om Kajsa som jag varit så oroad över. Smalheten som nummer ett då. Av all informaiton jag gav och alla frågorna jag fick, så var veterinären själv förbryllad över hur det hela hängde ihop. Exakt som jag känt hela tiden, det är något som inte stämmer. Hon tog ett blodprov på Kajsa som hon skulle analysera själv, och sedan kunde vi ta med omfattande blodprov senare. Veterinären trodde även, precis som jag, att det kan vara psykiskt för Kajsa.Miljöbyten, flyttar, nya flockmedlemmar som kommer och går, förändring av rangordning, instabilitet. För om jag tänker efter så var det just när Kajsa och Lillen släpptes ihop med resten av flocken, som Kajsa började magra. Innan det var hon fortfarande rund och fin när bara hon och Lillen stod i egen hage. Jag släppte över dem två på sommarbetet och då kom Aira in. Magrandet började. En efter en kom det in flera och det blev värre. Alla hästarna höll sig fina på det lilla sommarbetet som fanns, Kajsa föll ur helt. Jag behandlade problemet som proteinbrist och gödde upp henne separat nästan hela sommaren och hösten, och under tiden undrade jag varför bara Kajsa var så påverkad. Det är lättare att se samband såhär i efterhand... Jag tror det är en blandning av psykiskt och fysiskt.

Dagen till ära var även Kajsa lite svullen på vänster bakben. Ingen hälta eller ömhet men något svullen runt karleder och lite uppåt. Tur i oturen att veterinären var på plats och kunde undersöka. Ett par timmar senare, när veterinären behandlade en annan häst i stallet, hade svullnaden blivit mycket värre och dessutom satt sig lite på även höger bakben. Blev rådd att linda benet med alsolspritsdränkt bomull och gasbinda samt låta henne stå på box över natten så det gjorde jag. Veterinären sade att det var lönlöst att ta tempen när hon hade allt lugnande i sig men jag gjorde det ändå, 37,1°. Det blev en lång dag och jag åkte hem livrädd och oroad. Fick samtal på kvällen om att andra bakbenet var mer svullet och hade även börjat lite i fram. Då var tempen på 37,9°. Dumt att jag inte vet vad Kajsas normaltemp ligger på så himla svårt att avgöra hur febern ligger till! Annars var hon som alltid, vaken och matglad. Åkte tidigaste bussen ut på morgonen men hjärtat i halsgropen och blev så lycklig när jag såg henne stå i boxen, frustrandes efter mer mat. Tyvärr var det lindade benet rejält svullet över själva bandageringen, nästan ända upp till ljumsken. Det andra bakbenet hade också blivit mycket mer svullet men inte hela vägen upp. Båda frambenen var runda och svampiga rund karlederna men inte högre än så. Temp 37,2° så det gick åt rätt håll på den fronten i alla fall. Kontaktade samma veterinär som skulle komma senare på eftermiddagen för flera blodprov. Tills dess skulle hon stå kvar i stallet men få promeneras med jämna mellanrum.

Dag 1, innan nattens boxvila med lindat ben. Här ser hon extra ämlig ut efter allt lugnande samt alla svettningar som kom från drogerna, sjukt vad hon svettades! Lillen svettades bara på huvudet, men istället extremt mycket där.

Dag 2 på morgonen, se så svullet det är ovanför lindan hela vägen upp! Och även höger bakben har blivi värre här.

Dag 2, framben. Något svullna runt karlederna och kotlederna.

Hon var en riktig mysfjuffa på morgonen, jag satt med henne en lång stund och hon vilade sitt huvud i mitt knä. ♥ 

Jag tog av lindan och det området var nästan normalsmalt, så jag tror den extrema svullnanden över det var svullnad som trycktes upp för att liksom ta vägen någonstans. När jag promenerade med henne gick svullnaderna ner väldigt snabbt. Inte helt men mycket bättre. Och Kajsa var så glad över att få röra på sig lite! Senare under dagen släppte jag henne lös i ridhuset och Kajsa som aldrig vill busa, började springa efter mig av egen vilja och helt oberörd av benen. Fortfarande ingen som helst hälta eller ömhet. Hon viftade med huvudet och frustade glatt, så då blev jag lite lugnare. Mockade boxen hela dagen, min älsklingstjej ska inte behöva stå i sin egen skit haha... Vid två-tiden kom veterinären ut, tidigare än väntat så det var skönt. Tog tre blodprov som kommer skickas på omfattande analys för att ta reda på vad detta med smalheten kan röra sig om. Vad veterinären tror det kan vara, är någon slags kronisk sjukdom som gör att Kajsas kropp inte tar åt sig proteinet och näringen hon får. Och därför har det gått så snabbt. Om detta är bra eller inte har jag absolut ingen aning om. Jag vill veta vad det är så man kan diagnosera och börja behandla, hellre att man vet än att leva i det okända och se sin häst lida. Men om det är något allvarligt, som inte går att kontrollera då? Vad gör man då? Vågar inte ens tänka tanken. Oavsett vad det är, hoppas jag på att det är något man kan hålla i schack. Jag kommer aldrig ge upp på Kajsa, hon ska må bra vad som än krävs. Nu ska jag väl inte heller ta ut saker i förskott, vi väntar och ser vad blodproven säger.

Jag berättade för veterinären att svullnaderna gick ner så fort hon rörde på sig och att de kom tillbaka när hon ställde sig i boxen igen. Det var suveränt sade veterinären, och hon sade även att jag inte behöver oroa mig över benen nu. Att de inte är något livshotande eller som skapar lidande för Kajsa nu, utan snarare bara ett symptom av allt som händer i kroppen. Kan inte tänka mig att det är något annat. Jag menar lymfangit sker väl bara i ett ben, det benet som skulle haft ett litet sår eller skråma, inte alla ben? Ingen hälta, ingen smärta, jag får plocka upp hovarna och hon springer gärna. Vad tusan annars? Men hur det skulle hänga ihop med eventuell näringssjukdom, förstår jag inte heller. I vilket fall fick Kajsa gå ut med resten av flocken samma eftermiddag då hon kändes stabil och uppenbarligen behövde rörelsen.Dag två blev nio timmar i stallet... Nu har jag superkoll på benen och även tempen, tills vi vet mer. Det skulle ta någon vecka eller mer för blodproven att analyseras då veterinären skulle resa bort. Kan inte vänta så länge, vill veta just precis nu vad det kan vara som får min älskade pärla att må dåligt!

Kajsa fick även undersöka rundkorallen på egen hand. Hon njöt av den friska luften och solens strålar i ansiktet.

Promenaddags!

Vacker tjej.

Idag var jag ute och fick se till min stora lycka att frambenen är helt återställda, ingen svullnad alls. Bakbenen som var värst är fortfarande lite svullna och varma men det går definitivt åt rätt håll. Om detta sedan kan vända på en femöring vet vi ju inte, men om man nu ska försöka se saker positivt. Kajsa och Lillen stod och åt belåtet vid foderhäcken i solen. Temp 36,7°. Vet ju som sagt inte hennes normaltemp så om detta är bättre återstår att se, men hon var pigg och matglad så det går jag efter främst nu. Min älskade, finaste, mest underbara Kajsa. Ingenting ont får hända dig eller Lillen. Ni är hela min värld. ♥

Kajsas glänsande, fluffiga björnpäls i vintersolen under dagens lucernmåltid.

Hjärtegryn som smaskar hö.