Sömnig Lillen och hästar på rymmen...

Idag dog jag söthetsdöden när jag kom till hagen. Såg Kajsa och nya hästen Kiara (kommer till den delen senare) stå och äta. Roger stod och sov en bit bort. Var fanns Lillen, Egon och Aira? Kände att var stor chans att de kanske hade snuttat in sig i ligghallen, så tyst som en mus halvsprang jag dit. Och mycket riktigt var dem där - Lillen och Aira låg ner, tätt intill varandra. Egon stod precis bakom Lillen och höll utkik. Normalt hinner mina hästar resa sig långt innan jag hinner fram, men nu gick jag direkt fram till Lillen, med lugnt sinne, och klappade honom på halsen. Så han inte hann reagera utan istället kuna inse att jag inte ville något annat än att mysa. Och han låg kvar! Har bara fått klappa på hans mule en sekund förut innan han reste sig. Nu låg han kvar länge medan jag gosade med hans huvud. Total kärleksexplosion. Han var lite skeptisk och visste inte om han skulle resa sig eller ej, men valde att testa på att ligga kvar. När jag backade undan reste han sig och kom glatt fram för att få smaska i sig ett par äpplen.

Sedan bygget började har jag inte gjort alls med mina hästar, förutom att gå upp till dem för att hälsa en snabbis, kolla läget, hovar och så vidare. De har inte varit utanför hagen på snart tre veckor?! Men känner att jag hellre lägger tiden på att få hagen klar inför den kallare vintern börjar. Så kan vi träna, umgås och ha skoj tillsammans då i lugn och ro istället. Min Natur Müsli SOLO har kommit och jag är så exalterad att få köra igång med den, både för Kajsa och Lillen. Men väntar att öppna säcken tills de snart kommer över till nya lösdriften, känner att allt ska vara perfekt, lite töntig som jag är sådär.
 
Det ytterst snuttiga gänget som jag tog på bar gärning i ligghallen idag. Fast bilden är från ett annat tillfälle.
 
Alldeles innan bygget startade skedde en lite dramatiskt grej med hästflocken. Vi hade hopsläpp med nya hästen Kiara, och allt var så lugnt och fint. Efter ett tag gick vi alla tillbaka till stallet för att fika och sedan komma tillbaka för att kolla läget. Väl på plats igen upptäcker vi att alla hästar är försvunna, stängslet ligger nere och tråden har dragits med någon häst som uppenbarligen fastnat, en bit bort mot skogen. Total panik! Vi visste inte när det hade hänt men som tur var fanns det tydliga spår. Spåren slutade dock efter ett tag. Jag hittade den nya hästen Kiara ensam ute på ett kalhygge. Hon stod i solens strålar och gulvita vinterfärger, kikade upp och var alldeles lugn. Sådan vacker syn. Jag ledde henne tillbaka och hon var så snäll med mig. Värre dock var det att hitta resten av gänget. Vi var ute och letade i totalt tre timmar. Polis informerades, samt Gävleborgs hästsida på Facebook haha. Folk höll koll på vägar och grannområden.
 
Kändes som att jag sprang flera mil i skogen. Trots min värdelösa kondition och genomsvettig så stannade jag inte, sådant adrenalin och sådan vilja att hitta mina älsklingar. Jag kände mig så orolig då jag inte kan någon av dessa skogar eller var vägarna leder, om det finns större trafikerade vägar i närheten, järnvägar, ja vad som helst. Paniken fick tankarna att snurra och när jag hörde världens högsta tut mitt i skogen var jag säker på att hästarna hade blivit påkörda av någon timmerbil. Jag kom tillbaka till gården, tog fyrhjulingen och körde omkring i området. Utan tecken körde jag tillbaka till hagen där jag fick syn på Egon ståendes ensam vid hagens första grind. Fick världens hopp och tog in honom i hagen som K & B hade lagat. Sedan fick jag samtal från lilla Kruts ägare som precis hittat resten av gänget, alldeles intill grusvägen där jag stod i skogen. Vi hade ta mig tusan överallt och säkerligen även här, men hästarna hann väl förflytta sig. Alla helt oskadda och belåtet betandes på gräs i en fin skogsdunge! 
 
Traumatiskt värre. Var helt slut efteråt, genomblöta kängor av alla träsk jag sprungit igenom...
 
Lillen, någon timme innan äventyret startade...
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: