Veterinärbesöket - tänder, vaccinationer, undersökningar och oro.

Så kom dagen jag både längtat till och bävat för... Veterinärsdag med tandkoll, vaccinationer och andra undersökningar. Här kommer ett långt inlägg, mycket har hänt!

Det var just tandkollen jag var mest nervös inför eftersom jag aldrig gjort detta på Kajsa och Lillen, och var rädd att de inte skulle hantera munstegen bra, bli rädda och så vidare. Men till min stora lättnad körde veterinären som är specialutbildad hästtandläkare, med lugnande medel direkt från start. Helt rätt tycker jag! Varför riskera att hästen blir stressad, känner smärta, och associera ingreppet till något hemskt? Det som jag hade varit mest nojig över, visade sig vara det allra lättaste. Vi började med Lillen. Han fick gå in på sin favoritplats - spolspiltan (läs sarkasmen) där han genast bajsade ner sig själv och golvet av nervositet haha. Han ville gärna försöka gå ut ur spospiltan, särskilt när tandläkarutrustningen och ställningar stod där, som nya, livsfarliga monster. Vi skyndade och ge hans en dos lugnande och vips blev han världens sömnigaste, mest avslappnade grabb. Parerade upp hans ben så han stod stadigt, placerade hans huvud över ställningen, knäppte fast munstegen och så satte hon igång. Trots lugnande var dock Lillen fast beslutsam om att inte öppna munnen mer än nödvändigt, vi var två som använde all vår kraft att försöka få upp ett snepp till men det var nästan omöjligt. Lyckades till slut dock så veterinären kunde komma åt lättare. 
 
Jag var riktigt chockerad att höra att Lillen hade flera problem med sina tänder. För det första har han måttligt överbett, Lillen då! Hakar längst fram i överkäken och längst bak i underkäken. Mycket foderinpackningar på grund av att tänderna sitter rätt glest. Några vassa tänder på vänster sida som skapat sår i kinden. Tandnötningsavvikelse med låsningar på båda sidorna, värst på vänster. En vargtand i höger överkäke, men den får sitta kvar då jag rider bettlöst och den inte kommer att störa. Lillen har alltså en hel del fel med tänderna, medfödda egenskaper som gör att det blir som det blir. Bara att kontrollera och åtgärda regelbundet så ska det inte vara något problem, i bästa fall kan vissa saker korrigeras mer permanent. Det jag ska hålla god koll på är just foderinpackningarna, jag fick lukta på en när hon plockade ut dem och det stank så in i helvete. Och dessa gör att tänderna ruttnar, blir mjuka, bildar karies och så vidare. Under tandkollen var Lillen så duktig, drogad visserligen, ändå. Han har aldrig haft metall i munnen någonsin, så detta var ju lite som en första gång kan man säga. Sederad tack och lov. Lillen fick dock flera doser av lugnande då han kvicknade till snabbt mellan gångerna, tror han fick fyra eller fem omgångar! Veterinären råkade raspa/slipa ett litet sår bak i kinden som gjorde att det kom väldans mycket blod. Såg värre ut än vad det var, Lillen fick en röd läppstifts-underläpp haha. 

Utöver tänderna fick Lillen sin årliga influensa-vaccination och sedan frågade jag om andra saker jag funderat över. En av sakerna var hans högra framben med den gamla sårskadan som skapat ett överben. Hon undersökte och klämde och konstasterade att det kändes helt bra, solit och helt, ingenting jag behöver oroa mig för så länge han inte visar några uppenbara symptom på just det benet. Annars tyckte hon att han ser fin ut i kropp, hull, muskler och allt sådant. Vi traskade sedan tillbaka med Lillen till boxen, jag styrde i fram och veterinären gav extraknuff i bak, Lillen släpade hovarna efter sig som ett drogat tåg haha. Fick binda upp honom i boxen så han fick nyktra till utan att äta något.

Lillen efter tandläkaren, min drogade lilla grabb haha... Notera att Lillen har typ en mänsklig rökar-tunga! Värsta streckig?

Sedan var det Kajsans tur. Som den klippa hon är ställde hon sig snällt i spolspiltan utan minsta bekymmer över alla nya objekt runt omkring henne. Hon fick en ordentlig dos lugnande från första början och sen satte vi igång. Kajsa hade betydligt färre fel med tänderna, hon hade riktig fin munhälsa överlag sade veterinären. Normalbett men en mycket lindrig hake längst fram i överkäken, och en ännu mindre längst bak i underkäken. En liten tandnötningsavvikelse med små låsningar. Så Kajsas behandling gick mycket snabbare! Jag är riktigt förvånad över hur det var med mina hästar, jag var bombsäker på att Lillen skulle ha minst eller inga problem alls med tänderna. Han är liksom ung och har dessutom aldrig haft ett bett i munnen. Så trodde jag att Kajsa skulle ha mycket eller mest för att hon är äldre, gjort en massa mer, ridits mycket med bett innan min tid och så vidare. Men det visar bara hur viktigt det är att kolla upp saker, hur säker man än kan känna sig. För medfötta fel går inte att komma undan och det gäller att få bukt på grejerna i tid!

Kajsa-banan med tandstege, vilken kämpe!

Sötaste ansiktet någonsin. På delad första plats med Lillen såklart.

Mina hjärtan med tungor som döda fiskar... Kajsa har världens mjukaste tunga, jag passade på att klämma och klappa på den. Kunde inte sluta, sååå mysig.

Undersökningdags efter detta, de stora frågorna jag hade om Kajsa som jag varit så oroad över. Smalheten som nummer ett då. Av all informaiton jag gav och alla frågorna jag fick, så var veterinären själv förbryllad över hur det hela hängde ihop. Exakt som jag känt hela tiden, det är något som inte stämmer. Hon tog ett blodprov på Kajsa som hon skulle analysera själv, och sedan kunde vi ta med omfattande blodprov senare. Veterinären trodde även, precis som jag, att det kan vara psykiskt för Kajsa.Miljöbyten, flyttar, nya flockmedlemmar som kommer och går, förändring av rangordning, instabilitet. För om jag tänker efter så var det just när Kajsa och Lillen släpptes ihop med resten av flocken, som Kajsa började magra. Innan det var hon fortfarande rund och fin när bara hon och Lillen stod i egen hage. Jag släppte över dem två på sommarbetet och då kom Aira in. Magrandet började. En efter en kom det in flera och det blev värre. Alla hästarna höll sig fina på det lilla sommarbetet som fanns, Kajsa föll ur helt. Jag behandlade problemet som proteinbrist och gödde upp henne separat nästan hela sommaren och hösten, och under tiden undrade jag varför bara Kajsa var så påverkad. Det är lättare att se samband såhär i efterhand... Jag tror det är en blandning av psykiskt och fysiskt.

Dagen till ära var även Kajsa lite svullen på vänster bakben. Ingen hälta eller ömhet men något svullen runt karleder och lite uppåt. Tur i oturen att veterinären var på plats och kunde undersöka. Ett par timmar senare, när veterinären behandlade en annan häst i stallet, hade svullnaden blivit mycket värre och dessutom satt sig lite på även höger bakben. Blev rådd att linda benet med alsolspritsdränkt bomull och gasbinda samt låta henne stå på box över natten så det gjorde jag. Veterinären sade att det var lönlöst att ta tempen när hon hade allt lugnande i sig men jag gjorde det ändå, 37,1°. Det blev en lång dag och jag åkte hem livrädd och oroad. Fick samtal på kvällen om att andra bakbenet var mer svullet och hade även börjat lite i fram. Då var tempen på 37,9°. Dumt att jag inte vet vad Kajsas normaltemp ligger på så himla svårt att avgöra hur febern ligger till! Annars var hon som alltid, vaken och matglad. Åkte tidigaste bussen ut på morgonen men hjärtat i halsgropen och blev så lycklig när jag såg henne stå i boxen, frustrandes efter mer mat. Tyvärr var det lindade benet rejält svullet över själva bandageringen, nästan ända upp till ljumsken. Det andra bakbenet hade också blivit mycket mer svullet men inte hela vägen upp. Båda frambenen var runda och svampiga rund karlederna men inte högre än så. Temp 37,2° så det gick åt rätt håll på den fronten i alla fall. Kontaktade samma veterinär som skulle komma senare på eftermiddagen för flera blodprov. Tills dess skulle hon stå kvar i stallet men få promeneras med jämna mellanrum.

Dag 1, innan nattens boxvila med lindat ben. Här ser hon extra ämlig ut efter allt lugnande samt alla svettningar som kom från drogerna, sjukt vad hon svettades! Lillen svettades bara på huvudet, men istället extremt mycket där.

Dag 2 på morgonen, se så svullet det är ovanför lindan hela vägen upp! Och även höger bakben har blivi värre här.

Dag 2, framben. Något svullna runt karlederna och kotlederna.

Hon var en riktig mysfjuffa på morgonen, jag satt med henne en lång stund och hon vilade sitt huvud i mitt knä. ♥ 

Jag tog av lindan och det området var nästan normalsmalt, så jag tror den extrema svullnanden över det var svullnad som trycktes upp för att liksom ta vägen någonstans. När jag promenerade med henne gick svullnaderna ner väldigt snabbt. Inte helt men mycket bättre. Och Kajsa var så glad över att få röra på sig lite! Senare under dagen släppte jag henne lös i ridhuset och Kajsa som aldrig vill busa, började springa efter mig av egen vilja och helt oberörd av benen. Fortfarande ingen som helst hälta eller ömhet. Hon viftade med huvudet och frustade glatt, så då blev jag lite lugnare. Mockade boxen hela dagen, min älsklingstjej ska inte behöva stå i sin egen skit haha... Vid två-tiden kom veterinären ut, tidigare än väntat så det var skönt. Tog tre blodprov som kommer skickas på omfattande analys för att ta reda på vad detta med smalheten kan röra sig om. Vad veterinären tror det kan vara, är någon slags kronisk sjukdom som gör att Kajsas kropp inte tar åt sig proteinet och näringen hon får. Och därför har det gått så snabbt. Om detta är bra eller inte har jag absolut ingen aning om. Jag vill veta vad det är så man kan diagnosera och börja behandla, hellre att man vet än att leva i det okända och se sin häst lida. Men om det är något allvarligt, som inte går att kontrollera då? Vad gör man då? Vågar inte ens tänka tanken. Oavsett vad det är, hoppas jag på att det är något man kan hålla i schack. Jag kommer aldrig ge upp på Kajsa, hon ska må bra vad som än krävs. Nu ska jag väl inte heller ta ut saker i förskott, vi väntar och ser vad blodproven säger.

Jag berättade för veterinären att svullnaderna gick ner så fort hon rörde på sig och att de kom tillbaka när hon ställde sig i boxen igen. Det var suveränt sade veterinären, och hon sade även att jag inte behöver oroa mig över benen nu. Att de inte är något livshotande eller som skapar lidande för Kajsa nu, utan snarare bara ett symptom av allt som händer i kroppen. Kan inte tänka mig att det är något annat. Jag menar lymfangit sker väl bara i ett ben, det benet som skulle haft ett litet sår eller skråma, inte alla ben? Ingen hälta, ingen smärta, jag får plocka upp hovarna och hon springer gärna. Vad tusan annars? Men hur det skulle hänga ihop med eventuell näringssjukdom, förstår jag inte heller. I vilket fall fick Kajsa gå ut med resten av flocken samma eftermiddag då hon kändes stabil och uppenbarligen behövde rörelsen.Dag två blev nio timmar i stallet... Nu har jag superkoll på benen och även tempen, tills vi vet mer. Det skulle ta någon vecka eller mer för blodproven att analyseras då veterinären skulle resa bort. Kan inte vänta så länge, vill veta just precis nu vad det kan vara som får min älskade pärla att må dåligt!

Kajsa fick även undersöka rundkorallen på egen hand. Hon njöt av den friska luften och solens strålar i ansiktet.

Promenaddags!

Vacker tjej.

Idag var jag ute och fick se till min stora lycka att frambenen är helt återställda, ingen svullnad alls. Bakbenen som var värst är fortfarande lite svullna och varma men det går definitivt åt rätt håll. Om detta sedan kan vända på en femöring vet vi ju inte, men om man nu ska försöka se saker positivt. Kajsa och Lillen stod och åt belåtet vid foderhäcken i solen. Temp 36,7°. Vet ju som sagt inte hennes normaltemp så om detta är bättre återstår att se, men hon var pigg och matglad så det går jag efter främst nu. Min älskade, finaste, mest underbara Kajsa. Ingenting ont får hända dig eller Lillen. Ni är hela min värld. ♥

Kajsas glänsande, fluffiga björnpäls i vintersolen under dagens lucernmåltid.

Hjärtegryn som smaskar hö.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: