Hästar flyttade och klara!

Igår flyttade vi hästarna till den nya gården, och allt har gått bra! Jag har haft en riktigt pissig period den senaste tiden av oro, stress och dålig energi. Nu känner jag en sådan enorm lättnad efter allt!
 
Klockan nio på morgonen var min kära transporttjej på plats. Jag hade sådan tur att hon fann en lucka i sitt arbetsschema med så kort varsel, efter att jag hade hört av mig och sade att vi skulle flytta två månader tidigare än beräknat. Jag och Johan åkte till stallet en timme tidigare för att ta in hästarna i stallet, städa ur mina grejer och förbereda så gott det gick. Lastningen då? Haha ja, det gick inte lika smidigt som sist kan jag lova, i alla fall för Kajsas del! Först testade vi gå på med Kajsa, Lillen stod precis bakom så hon skulle känna sig trygg med honom nära. Förra gången vi lastade så tvekade hon i en minut och sedan gick hon på fint, så jag antog att det skulle vara ungefär samma nu. Men hon demonstrerade tydligt denna gång, redan på första försöket. Så direkt provade vi med Lillen först istället, så kanske Kajsa kunde känna sig med manad att gå på med honom redan inne i transporten. Lillen är så grym! På första försöket traskade han in i transporten, utan att vi ens behövde fresta med godsaker. Moroten kanske hjälpte till viss del, men mest var han bara glad och nyfiken till att kliva in haha. Vilken cooling! Typ tredje gången han åkte transport och han gick på som att det inte finns något mer naturligt i världen.
 
Med Lillen klappad och klar försökte vi med Kajsa igen... Men det gick inge vidare alls. Varje gång hon tog ett kliv på rampen så backade hon tillbaka. Först var det så pass lugn stämning så vi lät henne ta sin tid, men sedan eskalerade det ganska snabbt. Vid varje framåtkliv kastade hon sig bakåt och tusan vad stark en häst är alltså! Transporthjälpen föreslog korsat rep på rumpan för att trycka henne framåt. Jag har blandade känslor kring det och tror att hästen blir mer stressad av rep och människor i alla hörn och kanter, men samtidigt kände jag att det viktigaste var att få henne lastad innan det blev ännu värre. Nu är ju tanken att vi faktiskt ska lastträna - då kommer vi inte behöva sådana metoder alls när jag har gjort mitt jobb! Vi höll på med detta ett bra tag. Kajsa var inte rädd på något vis då hon gladeligen smaskade i sig morötterna när hon tog ett steg framåt. Hon var som vanligt i humöret och temperamentet, sansad och snäll. Direkt innan och efter bakåtkastningarna så bara chillade hon liksom. Men jag blev nervös som fan när hon började ställa sig på bakbenen, och jag var rädd att hon skulle halka eller trassla in sig om hon slängde sig bakåt för kraftfullt. Men till slut kom hon upp en bra bit på rampen och vi hjälpte till genom att lyfta fram ena hoven. Då plötsligt gick hon självmant in, nästan som att hon tyckte transporten var helt okej när hon fick sniffa på golvet och se att allt var i sin ordning. Det är nog just rampen som är lite knepig. Hon fick då en massa beröm och godsaker medan bommen stängde in henne och vi kunde rulla iväg. Bästa av allt var att Lillen under hela denna svåra lastning (kanske 30-40 minuter med Kajsa?) stod som ett ljus. Han bara käkade hö och var nöjd i sin minimala spilta medan Kajsa fick hela transporten att vibrera och låta läskigt. Imponerad är jag!

Resan till nya gården gick bra, tog bara cirka 20-25 minuter. Som tur var fanns en stor plätt med bar mark där de kunde lastas av. Avlastningen gick suveränt - Kajsa fick bara bak själv och lös så tog transporttjejen emot henne. Jag backade bak Lillen som tog ett litet snedsteg men rättade till sig snabbt. Vi ställde dem i en tillfällig hage så vi i lugn och ro kunde hitta den riktiga hagen och hitta en säker icke-hal rutt att gå på. Medan vi gjorde det kom alla 20-30 islandshästar från hagen mitt emot för att hälsa. Kajsa och Lillen har nu blivit lite malligt världsvana och brydde sig inte om dem alls, de ville bara käka gamla höstrån på backen, haha. Det är över 40 hästar totalt på denna gård, så de har ju lite att titta på i alla fall.
 
 
Den hagen Kajsa och Lillen skulle flyttas till är egentligen också en tillfällig hage - vi ska vänta med att släppa ihop dem med resten av storhäst-lösdriftsgänget tills det är helt bar mark. Dumt att riskera halkskador när de kommer busa och jaga iväg varandra till en början. Johan och jag hittade den tillfälliga lösdrift-hagen lite längre bort och vägen dit var en blandnig av bar mark, snö och ren is. Så vi tog varsit spätt och hackade upp isen i en timme så att hästarna kunde flyttas säkert. Jobbigt som tusan men så värt det, när vi äntligen anlänt så ska det inte hända något tråkigt i sista momentet känner jag. När vi var färdiga tog jag hästarna själv en och en. Först Lillen. Försiktigt gick vi vår lilla terrängbana - över upphackad is, upp på den snöiga kanten, tillbaka på upphackad is, raksträcka på bar mark, upp i ett buskage och sedan in i hagen. Han gick lugnt och lyssnade på mig trots distrationen av nya hästar när han var ensam utan Kajsa. Sedan hämtade jag snabbt Kajsa som också gick fint hela vägen. Nu står de tillsammans i denna tillfälliga lösdrift-hage som är 90% bar mark, så otroligt skönt! På ena sidan går en föl/unghäst/sto-flock och på andra sidan finns ridhuset där hästar kommer och går hela tiden.
 
Jag var ute idag för att titta till dem, och de stod och sov så belåtna. Det blev en mysstund och kroppsvisitering, imorgon ska jag komma tidigare och vara där i några timmar. Bland annat för att få i ordning på alla mina grejer som jag bara har proppat in i ett skåp än så länge. Nu ska alltså Kajsa och Lillen stå i denna hage tills isen försvunnit helt - förhoppningsivs om ett par, tre veckor, sedan släpps de ihop med storhäst-flocken som blir deras permanenta flock, i en hage längre upp på gården med större markytor och en rejält stor ligghall. Vi längtar alla tre. ♥
 
Tänk att alla svåra och jobbiga saker klarar man till slut, på något vis fixar man det alltid. Varje gång jag har genomfört något som varit ångestladdat blir jag lugn vid tanken på att saker alltid löser sig. Ändå blir man lika oroad när nästa grej dyker upp... kropp och knopp fungerar märkligt ibland!

Wild Horse, Wild Ride

Om ni inte har sett dokumentären "Wild Horse, Wild Ride", så föreslår jag att ni gör det nu! För mig är det blandade känslor men i det stora hela är den fullproppad av inspiration, skönhet och lärorika stunder. Handligen är som ni ser på bilden rätt klar. 100 människor som tilldelas 100 mustanger som ska ridas in och tränas under 100 dagar. Deta inför en tävling i Fort Worth Texas där de sedan säljs på auktion för att komma till bra hem. Obs - Spoiler-alert!

 
Ni vet att jag inte gillar idén av att stressa fram något när det gäller hästar, för stort mål på för kort tid leder lätt till orättvisa hårda metoder, en oförstående häst och en vinnarlysten människa. Bland dessa hundra människor finns säkert jättemånga som inte tränar hästen på ett snällt sätt för att det enda de har i huvudet är vinsten och utmaningen, det är ju inte många av dessa hundra människor vi faktiskt får följa. Men! Flera av de människor man får följa i dokumentären är så otroligt fina och duktiga. Och det är dem jag vill fokusera här.

Bland annat är det en kille som hela sitt liv haft läs- och skrivsvårigheter och klassats som lite dum. Men hans förståelse och ödmjukhet till hästar är så fantastiskt och det bevisar verkligen hur det här med lyckad hästträning inte sitter i ett känt namn, dyr utrustning eller "20 års erfarenhet". Han berättar själv att han aldrig har jobbat med hästar tidigare men att han alltid känt en dragning till dem. Så han började studera hästarna i en flock och kopierade sedan deras språk. Denna kille är min favorit i dokumentären och han får sådant underbart band till sin mustang. Han litar på sin vildhäst till 100%, vilket gör att hästen litar på honom tillbaka. Och han gör allt med hästens som man möjligtvis kan göra! Badar, dyker ner i vattnet från hästrumpan, klättrar omkring på hästens alla kroppsdelar, rider ner för branta sandbankar med en bandana för hästens ögon, umgås i gräset, chillar i hängmattan, blir bästa vänner kort och gott.

Det finns även andra som jag verkligen gillar. Bland annat en mexikansk kille, samt en blond tjej som verkligen är tävlingsinriktad och "glitter cowgirl" i personligheten. Alltså lite motsatsen till mig själv, men jag respekterar verkligen hennes jävlar anamma! Hon är inte lika fokuserad på vänskapen med hästen då hon koncentrerar mest på tävlingsarenan, men de gör otroligt många stärkande saker ihop på så kort tid, som andra inte hinner göra under en livstid. Och hon gör det på ett glädjerikt och avslappnat sätt, vilket jag uppskattar att se.

Också roligt att se hur mycket bettlöst det är under träningens gång! Sedan rids nog de flesta med bett under tävlingen, men det kan ju vara en typiskt bett-regel bara för att det handlar om just tävling... Det mest hjärteskärande är i slutet när hästarna ska till nya hem och många av de mest älskvärda deltagarna har inte råd att buda på sin egen mustang. De om några är ju de ultimata nya ägarna, som känner hästen utan och innan. Nej, nog med spoilers - se dokumentären nu!

Byter gård!

Jag har nyss avslutat ett långt telefonsamtal med min kära vän Emmy, ni vet den härliga bruden som jag var och hälsade på i somras under High Chaparral! Vi har pratat massvis om hästar, träning, utveckling, rädsla, osäkerhet och framtidsdrömmar. Så givande att prata med denna tjej och hon är så klok! Vi har kommit fram till att vi är väldigt lika samtidigt som vi är otroligt olika. Tillsammans bildar vi nog ett slags mellanting och lär oss från varandra vilket jag tycker är bra.
 
Sedan är det också så att jag och hästarna kommer byta gård inom snar framtid. Det finns flera anledningar till detta. Jag vill bland annat att mina hästar går i en större flock med mer mark. De ska få vara lyckliga i hagen! Och den nya gården ligger bra mycket närmare stan, vilket underlättar en hel del när jag slipper både gå, ta tåg och ta min lilla pendlarbil som nu står vid stationen (och som aldrig funkar - stressmoment varje dag). Jag är glad att jag flyttade hästarna dit vi står idag då det var en lösning på ett akut problem. Men nu är det dags att rulla vidare.
 
Droppen för mig kom idag när ett ultimatum ställdes. Att jag måste sko mina hästar "enligt lagen". Det alternativet finns inte på kartan för mig, som ni kanske redan har förstått. Egentligen var det en av många droppar i det stora hela och jag sade upp mig rätt långt innan denna bomb kom.
 

Sadel med eller utan bom?

Snart är det äntligen dags för att köpa en sadel så vi kommer igång med ridningen en gång för alla. I alla år har jag, som de flesta, kört på en sadel med bom eftersom jag inte har läst på om vilka alternativ som faktiskt finns. Nu har jag studerat bomlösa sadlar och idén intresserar mig mer och mer. Jag vill öppna mitt sinnet så långt det går för mina pälsbollars skull. Jag vill hitta en sadel som passar både Kajsa och Lillen, för att jag helt enkelt inte har råd att köpa två sadlar just nu.
 
Turligt nog är Kajsa och Lillen väldigt lika i ryggen, exakt lika lång rygg på centimetern och mycket liknande form. Bara det att Kajsa är rundare och Lillen nästan lite för smal (just nu). En dag kommer jag köpa en till sadel men idag gäller det att hitta en som ligger bra på båda. Då lutar det såklart mer mot en bomlös sadel. Missförstå mig rätt - en bomlös sadel är inte oskadlig om den ligger fel för att den saknar bom. Men det är bra mycket bättre med en dåligt sittande bomlös än en dåligt sittande sadel med bom. Fast nu ska vi ändå såklart hitta en som ligger riktigt bra oavsett!

Jämförelse av bomlös sadel och bomsadel.
 
BOMLÖS SADEL

Fördelar:
• Rörelsefriheten - Sadeln formar sig efter hästens rygg och hindrar inte någon kroppsdel att röra sig avslappnat.
• Lättare i vikt - En positiv sak till Lillens inridning bland annat!
• Tydligare känsel på hästens rygg och rörelser - Skapar en bättre, mer uppmärksam ryttare med god balans.
• Mjuk och skön att sitta i - Bra för längre turer.
• Hästens bredd avgör inte storleken - Större chans att den passar både Kajsa och Lillen.
 
Nackdelar:
• Trycket hamnar på en mindre yta - Tröttsamt i längden.
• Känns mer instabil och flängig - Glider lättare runt vilket försvårar stigbygel-hängning vid inridning.
• Svårare att hänga med i hastiga rörelser.
• Många bomlösa sadlar behöver special-pad för att den ska ligga bra.
 
 En bomlös sadel som jag eventuellt kommer att köpa, från http://www.saddleoutlet.se. Denna har mer rejäla paneler vilket fördelar trycket över en större yta, vilket innebär att jag inte kommer behöva ha special-pad till den.
 
BOMSADEL
 
Fördelar:
• Lättare att hänga med i svängarna när hästen gör plötsliga rörelser.
• Fördelar trycket över större yta på ryggen.
• Gör stötar mildare.
 
Nackdelar:
• Felanpassad bomsadel kan ge konsekvenser som exempelvis strypt blodtillförsel i ryggen, vilket leder till stelhet och avdomning.
• Även på en välanpassad bomsadel träet gå sönder eller bli snett, vilket ger felbyggda och sneda ryggar/muskler.
• Svårt nog att hitta en som ligger bra på en häst, ännu svårare att hitta en som passar två olika hästar.
 
 
Har ni några fler för/nackdelar att lägga till på min lista? Kommentera gärna, jag vill bli så upplyst som bara möjligt! Alla har givetvis olika upplevelser och i vilket fall lutar det starkt mot bomlös sadel för min del. I alla fall idag när jag inte har råd att köpa en dyrare kvalitésadel med bom. Min drömsadel är en Wade som också har mycket god passform för flera olika ryggar, men de kostar ju en 20.000 kronor. Det ultimata vore att ha både en bomlös sadel och en bomsadel att växla mellan!

Framtidsvision

Min längtan till bergen börjar bli olidlig. Jag upptäcker mig själv sitta och googla bilder på Hälsingland - och gråta - av alla känslor som bubblar upp inom mig. Sådan hemlängtan och total kärlek. Jag bor redan i Norrland men Gävle ligger på gränsen och är inte det jag vill ha eller behöver. Varje dag målar jag upp bilder i mitt huvud på vår framtida gård, dagdrömmer om hur komplett mitt liv kommer att vara. Självklart vet jag att livet sällan är en dans på rosor, det finns positiva och negativa saker i allt. Men att ha något att kalla mitt eget, det är fulländning för mig.
 
Jag vet inte varför jag känner sådan attraktion till nordligt land, och varför just Hälsingland ger mig sådan lycka. Kanske för att jag som barn spenderade så mycket tid i min fars stuga som ligger mitt ute i vildmarken. Det är något med naturen. Den mjuka jorden, sandbankar, barrträd, otämjda forsar i glittrande älvar. Den söta skogsdoften, höga berg, djupa dalar, oändliga ängar. Känslan av att landet har förblivit orört. Jag ser det framför mig och blir lugn.
 
 
Min vision. Jag och Johan på en äldre gård. Huset behöver inte vara ett slott, tvärtom så trivs vi båda bäst i något mindre och inbonat. Men tillräckligt stort för att hålla hela vår familj, de är alltid välkomna hos oss. Ladugårdar och härbren så det räcker gott och väl till djurhållning, verkstad, garage och förvaring. Men på mycket mark så det ligger utspritt och öppet. Mark som endast är vår, som ingen kan röra eller förstöra. Jakträtt och goda möjligheter till att en dag skörda eget hö. Vi bor på en höjd och blir bländad av skönheten när vi ser ut genom fönstret. Vattendrag i form av bäckar, en damm eller större älv som rinner igenom gården. Bostadshuset ligger avskiljt från ladorna, med en magisk trädgård på sommaren och ett magisk vinterlandskap på vintern. Flera hektar för Kajsa och Lillen att gå på, de kommer aldrig tröttna på sitt hem som innehåller både åker och skog, sten och sand. De kommer ha minst en hästkompis till, för en lyckligare och tryggare flock. Utöver hästarna finns får, höns, hundar, katter och kaniner. Vi är nästan säkra på vilka slags hundar vi vill ha, och de ska vara just två stycken så de alltid har varandra. En jakthund är ett säkert kort i alla fall, som blir Johans eviga kompanjon ute i det vilda.
 
De flesta djur kommer vi att adoptera, så de hemlösa får en chans till ett fantastiskt nytt liv. Fyra-fem frigående får och höns. Ekologiska ägg och vacker ull som jag kan pyssla med om kvällarna. Kaniner har jag alltid haft och kommer alltid att ha då det är sådana tillgivna, energigivande små krabater. Det kommer att bli underbart med flera olika slags lurivga vänner. Johan jagar och tar hem vår mat som han gör idag - rådjur, älg, fågel, fisk och vildsvin, men det sistnämda får han åka till Uppland för, annars blir det inte mycket gris tyvärr. Mina dagar går ut på att vara den bästa djurmänniskan jag möjligtvis kan bli. Jag inser mer och mer för varje dag vad livet handlar om - för min del - och det är att ta hand om djur och leva i harmoni med naturen. Komma tillbaka till mina rötter, andas, rena mig själv och finna ro. Jag kommer ha vanligt jobb för inkomstens skull men lägger mitt hjärta i det jag älskar mest. Johan fortsätter jobba precis på det sättet han trivs med och gör det han älskar på fritiden vilket är jakt, fiske, bilmeck, djur och vänner. Vi kommer ha ett rikt liv av glädje, omtanke och ärlighet. Jag kommer i resten av mitt liv arbeta med mig själv till att bli en bättre människa och jag startar idag.
 

INJUSTICE.

Jag ser dessa filmer och tårarna bara rinner. Förut blev jag mest arg och tänkte på hur jag ska sätta stopp för alla idioter som behandlar djur så brutalt orättvist. Idag blir jag bara ledsen eftersom jag vet att det finns så många stackars djur där ute som aldrig blir räddade överhuvudtaget. Djur som lever ett hårt och smärtfullt liv utan en gnutta kärlek eller omtanke. Inget liv alls, de är bara tomma skal. Människan och sitt förbannade jävla ego! Kunde jag trycka på en knapp här och nu som eliminerade alla djurplågare omedelbart så hade jag inte tvekat en sekund.

Däremot blir jag lite glad och hoppfull när jag tittar på filmer som visar hur bra djuren får det efteråt. Speciellt när hästar får, kanske för första gången, springa fritt på ängar och beta med likasinnade, fyrbenta vänner. Precis som de är skapta till att göra. Det är sådan frihet och skönhet i hästar och att människor vill förstöra det är avskyvärt.

19 hästar som som drog vagnar i städer hela dagarna och burades in i ett tält under en bro om nätterna, ihjälsvältandes och ståendes i sin egen skit:
 


84 hästar, 3 tuppar, 4 hönor, 2 getter och 2 hundar som räddades från ett sunkigt stall i Tennessee. Ett litet föl som knappt orkar stå upp. Man känner sådan lättnad när de fyller upp transportbilarna med djur. Och när de bär ut fölet:, hjärtskärande:
 


400 djur som räddades från en gård i Hawaii. Hur hjärtat krossas när man ser hur hundarna bara njuter av närheten och kärleken, trots att de är rädda och aldrig någonsin kopplat människan till något bra:



Över 100 djur (hästar, hundar, katter, får), alla nära döden. Allas sorgfulla ögon. Flera gick inte att rädda men de som det inte var för sent för fick en ny start i livet:

Beställa webb- och bloggdesign

Vill du ha en personlig design till din blogg eller hemsida så kan du beställa det av mig, så skräddarsyr jag den enligt dina önskemål. Skicka ett mail till mig på kristin@kshorsemanship.se där du beskriver vad du önskar så diskuterar vi vidare!

Några exempelbilder på designer jag har gjort genom åren:

 
 
 
 






 



 
 
 
 

Omständigt...

Det har varit en ganska trög och händelselös vecka, därav uppdateringen. Jag glädjs i alla fall åt det fina vädret vi har fått! Blå himmel, massa sol och till och med ett par plusgrader. Hästarna och jag njuter av ljuset.
 
I fredags raspade jag hovarna på båda och Lillens trasiga hov blev noggrant avrundad, vill verkligen inte att den ska brytas upp ytterligare nu när den börjar växa ut. Hans blåmärken har nästan försvunnit helt, bara ett på yttersidan av hovväggen kvar nu.
 
Kajsa - när min hovvårdare var ute senast.
 
Det gick inge vidare bra att hålla Lillen still under verkningen. Det var stångande hovar, slingrande över stallgången, ramlande och släng med huvudet. Och detta var med positiv förstärkning i form av belöning när han stod stilla, så jag förstår inte varför det gick så dåligt denna gång med tanke på att han verkligen klickade med positiv förstärkning sist jag raspade hovarna. Fast egentligen vet jag ju varför. Lillen är sjukt understimulerad med en massa överskottsenergi och han har ingen särskilt stark relation med mig ännu. När han får komma ut ur hagen är det tråkiga saker på schemat som att hålla upp hovarna i en timme eller bli instängd i en box. Så när han får göra en massa roliga och nya saker med mig så tror jag att även denna bit kommer lite på köpet. När båda är i harmoni. Men det var bara extremt denna gång! Det är som att han inte förstår att han inte kan gå framåt när en hov är i luften. Jag höll på med en framhov och plötsligt går han fram med bakhovarna, vilket leder till att alla fyra hovar står samlade bredvid varandra i en klump och Lillen faller till golvet med knäna. Och sedan försöker han samma sak igen? Hur otydlig jag än är, borde han inte koppla att det händer jobbiga saker när han inte står stilla med hoven i luften?

Jag måste också lära mig att ge belöningen med rätt timing, och lära Lillen att belöningen inte kommer så länge han nafsar och letar efter belöningen, utan den kommer av ett visst beteende. Tränade på det en hel del när det blev som jobbigast. Han tittade och sniffade på mig frenetiskt, huvudet gick upp och ner och han var så desperat att hitta nästa godis haha. Men jag bara ignorerade honom då. Om han blev lite för hårdhänt eller nafsade sade jag ifrån, annars var jag bara lugn i väntan på att han skulle bli stilla. När han tog bort huvudet och släppte godis-letandet så fick han en. Och denna metod gav resultat när jag till sist kunde gå ett halvt varv runt honom utan att han försökte följa efter. Samtidigt tränar vi på att stå lös så det blir en ännu större utmaning för honom när han vet att han kan gå efter om han vill.