En positiv insikt; slutet av mina "snälla" macho-dagar.

Jag såg denna bild från Liberty Horse (bilden kommer urprungligen från www.funnyhorsecartoons.com):


Det här är en fullträff på hur jag tidigare resonerade med finaste Kajsa. Lillen också för den delen, men jag tänker främst på Kajsa då denna exakta situationen låg framför oss. Jag agerade som tjejen på bilden och Kajsa agerade som hästen på bilden. Är det inte lustigt hur vi förändras? Nya tider och ny kunskap! Det här var för drygt ett år sedan när jag red Kajsa i skogarna runt gården vi stod på tidigare. Jag hade samma tänk som jag har idag kring bett, lösdrift och så naturlig hästhållning man möjligtvis kan uppnå, men jag var en aning mer "hästen ska respekera mig" än "varför ska hästen respekta mig?". Här är två gamla inlägg där jag har beskrivit våra naturhinder-möten och hur jag har resonerat:
 
• http://kshorsemanship.se/2014/april/var-forsta-galopp-tillsammans.html#comment
• http://kshorsemanship.se/2014/may/energikravande-ridtur-pa-en-bestamd-k.html#comment
 
Mycket handlade om att Kajsa "testade mig" och att det gällde för mig att fortsätta vara envis tills hon förstod att hon inte kom undan. För ett år sedan tyckte jag att det var helt normalt, att vår relation blev starkare genom att hon gjorde som jag sade. Jag använde ju varken bett, sporrar eller spö så jag var väl snäll ändå? Idag vet jag bättre. Idag skulle jag aldrig tvinga min häst att göra något den är rädd för, när jag vet att hon inte litar på mig till 100% och vi är långt ifrån redo att gå genom eld tillsammans. Klart som fan att det handlade om rädsla och osäkerhet när Kajsa skulle gå över bäcken med mig på ryggen, inte envishet eller lathet som vi så gärna vill få det till. Jag bad henne gå över djupa och leriga traktordiken samt en ringlande bäck på 1,5 meters bredd. Hon visste inte vad som fanns i vattnet eller hur botten såg ut. Skulle hon fastna? Fanns det monster i mörkret? Och det var inte heller ett speciellt frestande område att ta sig till efter bäcken. Den följdes av en smal landstripa med snår och täta träd, mjuk mark och vattenfyllda hål. Varför i hela friden skulle Kajsa frivilligt försöka ta sig över detta hinder med mig på ryggen, en människa som egentligen inte kände henne överhuvudtaget? Jag minns att jag hoppade av och gick över bäcken med henne två gånger. Den tredje gången gick hon över med mig på ryggen, men det var en lång kamp och jag tänkte väl något i stil med "två gånger med mig på marken får räcka, skärpning!".

Det är en sak att vara ihärdig med träningsmoment som varken är läskiga eller farliga för hästen, men även där har jag fått upp ögonen för positiv förstärkning. Jag kommer fortsätta att använda mig av pressure & release där jag tycker att det passar på ett sätt som hästen förstår sig på, men i överlag vill jag arbeta med Kajsa och Lillen på ett sätt som de själva tycker är givande och roligt. Sedan gäller det att vara ödmjuk och sätta sig in i hästens naturliga tankegång. Hindret som bäcken och snåren jag har beskrivit ovan, är ett hinder hästar skulle undvika även utan mäninska när de är fria i naturen. De väljer en annan väg eller tar sin goda tid att bygga upp sin självkänsla kring hindret, genom att kalkylera och testa sig fram ett litet steg i taget. Så det är helt orimligt att vi blir förbannade på hästen när den inte lyder på första förfrågan.  
 
Det är verkligen normen med hästträning idag. Hästen ska lyda och visa respekt, man ska visa vem som bestämmer, mycket tuffa tag och macho-inställning. En person kan vara hur kaxig som helst på ytan men innerst inne vara väldigt osäker. Jag vill komma till den punkten när jag är helt trygg med Kajsa och Lillen i alla situationer, och vice versa. Men man kan endast komma dit genom full förståelse och tillit. Det känns skönt att ha kommit till den insikten idag. ♥
 

Glädje

Det har hänt något den senaste tiden. Jag känner nu en sådan total lycka och glädje när jag tänker på Kajsa och Lillen. Missförstå mig rätt - jag har alltid älskat Kajsa & Lillen och varit glad vid tanken av dem. Men det har också varit mycket osäkerhet, en del motgångar och framförallt negativitet på det förra stället vi stod på. Idag känner jag sådan enorm kärlek till Kajsa och Lillen att jag inte vet var jag ska ta vägen! Kärlek, och vilja till att bli den bästa människan de någonsin får uppleva. De är verkligen mina bästa vänner och jag vill ge dem allt. Jag blir inte längre nervös och ängslig när jag tänker på saker vi ska träna på eller uppnå tillsammans. Jag blir bara glad och känner mig positiv till allt. Visst kan jag fortfarnde bli osäker över vissa saker vi gör eller ha mindre bra dagar, men det positiva överväger det negativa och jag känner mig fridfull.
 
Gården vi står på nu fungerar bra på många vis, som lösdriften och träningsmöjligheterna. Jag är lättad över dessa saker, men ändå kan jag inte låta bli att längta till framtiden. Hela min själ bara skriker efter norrlandet och en alldeles egen plats att kalla hem, tillsammans med Johan, Kajsa och Lillen. Dagen vi står på egen mark bland berg och dalar, den dagen kommer jag känna sann frihet och harmoni. Men trots att jag är extremt förväntantsfull inför husbygge/renovering för min och Johans del så är det ändå Kajsa och Lillens hem jag längtar till att få skapa allra mest. Det kommer bli exakt på det sättet vi vill ha. Lösdrift med flera hektar mark där hästarna kan utforska landet och aldrig tröttna. Magiska skogsvägar, vattendrag, bergstoppar och ängar.
 
Det är nyttigt med både bra och dåliga upplevelser. Jag känner att ju fler saker vi provar på, desto mer vet jag vad vi verkligen behöver för att vara lyckliga. Man filtrerar bort det som inte ger någon energi i längden. Egentligen gäller det allt i livet och ska jag någonsin hålla ett nyårslöfte blir det nog just det - att göra mig av med det som tar och bunkra upp med det som ger.
 

Trädsvampar giftiga?

Igår upptäckte jag att Kajsa och Lillen äter på en stubbe som finns i hagen. På den stubben växer sådana här trädsvampar som Kajsa gnagade frenetiskt på. Blev genast lite orolig och fundersam kring om svampen är giftig och om hästen känner av om den är farlig eller ej. Googlade häst + svamp + träd med hittade absolut ingenting (bara om människor vars hästar äter kantareller och andra vanliga svampar) och jag vet inte heller något om just dessa svampar. Hittade bara något som hette ticka, och tickor finns både som giftiga och ofarliga. Är det någon som har någon aning om var detta kan handla om? Är det ofarligt ätande av uttråkning eller har hästarna brist på något som finns i svampen och träet? 

 
 

Blondinen

Lillens man har tjockat till sig fint. Den har alltid varit lång men i somras tyckte jag att den blev lite väl sliten och tunn. Fast det pendlar mycket. Ena dagen tycker jag att den är jättelång och extremt tjock, andra dagen undrar jag om han har fastnat i ett träd så halva har ryckts bort. Och dag 3 tycker jag att den är fyllig igen. Skumt det där...

Kanske manen har hållit sig fin tack vare min nya man- och svanskam. Dessutom är jag noga att borsta försiktigt nedifrån och upp, vill ju inte heller göra illa min älskade grabb. Piggborsten slet nog lite väl mycket! 
 


Någon som gillar sin utebox...

Så otroligt fjantigt när Kajsan avslöjar att hon har legat i uteboxen genom att ha svansen full av spån. Eller som idag när hon står och hänger med mig och sedan vandrar iväg, endast för att komma tillbaka några sekunder senare med ett tjockt lager strö på ryggen. Hur töntig får man bli egentligen?! Min älskade lilla pluppa.

Att mocka i en lösdrift

 
Mockade i uteboxarna idag samt den skiten som syns ovanpå snön. Kan inte snön försvinna snart? Det ligger hur mycket skit som helst under snön som är för fastfrusen för att mockas upp! Jag som var så duktig och tog bort varenda hög från hagen (blir 1-2 kärror om dagen). Det kommer bli in i helvete många kärror att köra undan när det har blivit plusgrader igen. Får se det som ett längre projekt, 5-6 kärror om dagen i ett par veckors tid. Men jag gillar att vi håller rent i hagarna här. Lågt parasittryck och ett trevligare ställe för hästarna att bo på. Mindre risk för strålröta, mask. Friskare bete och mer gräs. Många ställer sin häst på lösdrift endast för att slippa stallarbete, men då anser jag att man har lösdrift har fel anledning. Att slippa vara uppbunden till bestämda tider för in/utsläpp är ett stort plus, men hanteringen och skötseln ska inte struntas i.

Positiv förstärkning och blåmärken/sprickor på sulan

I fredags trimmade jag både Kajsas och Lillens hovar. Stallplanen var ren is så vi fick gå supersakta! Seriöst, jag gick i snigelfart och lät hästarna bara ta ett långsamt steg i taget. De var jätteduktiga och höll koll, som att de kände en slags trygghet med att jag visade dem var de kunde gå. Men jag väntar nog med att ta ut dem mer från hagen tills isen har frusit på ordentligt eller försvunnit!
 
Det gick bra att raspa hovarna. Min kusin var med och jag passade då på att träna Lillen att lyfta hovarna och hålla dem uppe i längre stunder, med hjälp av positiv förstärkning (i form av morotsbitar denna gång). Det var jättegivande träning som Lillen kopplade med på ett mycket bättre sätt, jämfört med endast negativ förstärkning. När han tyngde ner sig eller sparkade ut med framhovarna när jag ville lyfta dem, så fick han ingen morotsbit. Men när han gav mig hoven lätt och fint så fick hans en morotsbit. Så enkelt och roligt! Samma sak när han klarade av att hålla upp hovarna längre stunder så fick han gotta och massa beröm. När han började rycka ifrån hovarna så fick han inte någon belöning, och det kändes verkligen som att han efter tag började koppla att "bra saker händer när jag gör på ett visst sätt". Istället för att endast känna "dåliga saker händer när jag gör på ett visst sätt". Jag kommer verkligen fortsätta i den positiva förstärkningen-banan (blandat med tryck och negativ förstärkning där jag tycker att det passar), det förgyller verkligen hästens upplevelse av träningen! Ska ju vara kul för båda.

Kändes kanon att hålla hovarna verkade också, så skönt att veta att de inte hinner bli övervuxna. Nu kanske all verkning faktiskt gör någon skillnad! Om jag håller dem i trim så kan min hovvårdare fokusera på att faktiskt göra skillnad på hovformen när hom kommer på besök, istället för att endast verka bort allt övervuxet och sedan inte kunna göra mer för att hoven inte är redo. Nu får hovarna chans att andas och vänjas in med en specifik form.
 
Upptäckte dock att Lillen har fått blåmärken på sulan. Blåmärken syns alltid på hans bakhovar just för att de är opigmenterade. Om han har stött i något så syns det direkt på honom, till skillnad från Kajsa som bara har mörka hovar. Får hon några blåmärken så är de svåra, eller omöjliga att upptäcka. Men att han har fått blåmärken i just sulan? Kan det ha något att göra med de små ytliga sprickorna han har i sulan tro? Han brukar kunna få sådana här ytliga sprickor på vintertid. Läste något om att extremt väderslag kan påverka sådant. Men annars verkar det vara blandade teorier kring sprickor i sulan... Det kan vara... 1. Dåligt - hoven/sulan är tunn, svag, obalanserad, ohållbar. Eller 2. Bra - hoven börjar komma i balans och gör sig av med gammal död hov den inte behöver/vill ha. Jag har ju skrivit tidigare om att Lillens bakhovar har blivit extremt mycket bättre i form och mekanism, man behöver inte ta alls lika mycket då de verkar sig själva ganska bra. Så förhoppningsvis är inte de ytliga sprickorna något att oroa sig för. Men blåmärkena däremot? Han haltar inte och verkar inte öm, men jag har inte ännu testat att trycka på blåmärkerna så vi får väl se.

Strålarna i bak har sett bättre ut, de har trasat sönder rätt ordentligt nu - troligtvis av all snö och is som ligger och trycker konstant. Börjar dock kötta på sig finare sakta!

Viktminskning

Kan glatt meddela att tjockis-Kajsan börjar se bättre ut i kroppen nu, smalare och mer hälsosam. De får nu ungefär 12 kilo hö per dygn i nät med små maskor som drar ut på tuggtiden avsevärt. Lillen hade lite problem med de mindre maskorna till en början då han är van vid större där han slipper jobba så mycket, men nu har han fått in snitsen. Kajsa har tekniken men väljer att hushålla ändå, ibland kan jag komma ut och det är massvis med hö kvar för att hon hellre står och chillar någonstans eller krafsar upp rötter och liknande. Nu ska hon bara muskla upp sig lite också!

Måste för övrigt säga att jag älskar hästarnas foderstation i lösdriften. De har varsin sida att stå på med egen krubba där hönäten ligger så det blir inte mycket ivägjagande för Lillens del. Sedan är det ordentligt tak och två väggar så de kan välja själva hur de vill skydda sig mot vädret. Jag älskar hela hagen som mina går i, det är gårdens rejäla hage (enligt mig) med trästaket och tråd, marken är både kuperad och öppen samt har mycket träd som naturligt skydd. Det finns fyra uteboxar (varav 2 är igenportade för tillfället då de är lite för trånga för storhästar) som alla ligger i bra skyddat läge. Nattlampa vid foderbordet, uteboxarna och vid ingången, samt uppvärmd vattenkopp i ena uteboxen för att komplettera balja. Allt bara fungerar och flyter på, härlig känsla! Denna hage är anledningen till varför jag vill stå på just denna gård, bortsett från ridhuset, ridbanan och andra perks. De andra hagarna där resten av hästarna går är på platt åkermark vilket jag tycker är för ensidigt för Kajsa och Lillen. Superbra till sommaren om det blir sommarbete där men annars vill vi ha växlande underlag och en riktigt praktisk foderstation på vintertid!

 


Vågar man säga vårsol?

Dessa dagar när man kommer till gården innan solen har gått upp. Det finns inget bättre än att se soluppgången tillsammans med Kajsa och Lillen, och se hur de njuter av ljuset och de första solstrålarna som värmer deras ansikten. ♥

 
 
 

Spånmule

Kajsa-fjanten utforskade det nya spånet i uteboxen: 

Att våga stå för sina åsikter.

Jag älskar min hästhållning och är stolt över den på alla sätt och vis. Men något som jag stör mig på mer och mer är att jag inte vågar diskutera den längre i det riktiga hästlivet. På internet och bloggar är det jättekul att hitta bloggar med likasinnade människor där man kan bolla idéer, hämta inspiration och fråga om saker. Men när jag pratar med folk i verkliga livet är det oftast människor med en annan inriktning och hästfilosofi än mig.
 
 
Jag känner mer och mer hur jag inte vågar stå upp för mitt tänk och min filosofi för att det blir bråk eller tjafs så fort man börjar diskutera. När någon frågar vad jag rider med för bett eller liknande, säger jag att jag rider bettlöst. Folk kan nöja sig med det och frågar inte vidare, men deras intresse för mitt sätt dör ut ganska snabbt. Däremot kan folk ofta tjata på mig och säga att jag borde använda bett som när jag rider ut, när jag rider in Lillen, när jag är osäker och så vidare. Vid den punkten måste jag säga nej och förklara varför bett inte är ett alternativ. Samma sak med att mina hästar är barfota. Folk undrar varför dem är det (är vi fortfarande på det stadiet när det är något dåligt liksom?) och jag förklarar varför, de vill att jag ska utveckla och då uttrycker mina åsikter kring järnskor och hur det inte är bra för varken hoven eller hovmekanismen. Och där börjar den jobbiga delen av att tycka olika. Genom att jag har en viss hästfilosofi och bestäma åsikter kring vad jag tycker är bra, naturligt och hälsosamt för en häst, är det som att automatiskt säga att det DU gör (den som inte gör samma sak) är dåligt, onaturligt och ohälsosamt? Då blir denna person genast försvarsfull, sekunden de inser att jag inte förespråkar deras sätt. 
 
På något sjukt, omvridet sätt får jag SKULDKÄNSLOR när jag pratar om min hästhållning. För att de som inte gör som jag då tar åt sig och känner sig påhoppade om sin hästhållning, hur försiktigt och ödmjukt jag än uttrycker mig. Men det är också olika, vissa personer tar det positivt och säger bara "Jaha, vad roligt/bra för er!". De flesta blir dock ifrågasättande, försvarsfulla och rent ut sagt lite griniga. Flera har frågat hur det har går med Lillens inridning och jag beskriver hur han är i sin personlighet och hur jag är, att det är en lång bit kvar men att det blir bra. De frågar vad jag använder för utrustning och när jag de hör att jag arbetar med honom i repgrimma eller lös så får jag världens konstigare grimars och ett överlägset "Men inte undra på, du gör det ju väldigt svårt för dig själv om du håller på i en repgrimma?!". Varför ska jag känna någon slags skam över hur jag tar hand om och rider mina hästar, när det är så försiktigt, ödmjukt, naturligt och trevligt det bara kan bli för dem? Och hur kan man uttrycka sig på ett sätt som inte automatiskt blir ett påhopp mot dem? Någon som förstår vad jag menar? Kanske tricket är att endast fokusera på mig och min häst, så de inte kan ta något personligt. Exempelvis:
 
Person: "Men varför rider du bettlöst, är du en sån som tycker bett är hemskt?"
Jag: "För att bettet gör ont i min hästs mun och skadar min häst."

Istället för...
 
Person: "Men varför rider du bettlöst, är du en sån som tycker bett är hemskt?"
Jag: "För att bettet gör ont i hästens mun och skadar hästen."

Men grejen här är att skulle jag svara som i version nummer 1 så kommer personen då tro att det är något speciellt med min häst som gör att bettet gör ont, de tänker att min häst har någon skada sedan tidigare och nöjer sig med svaret. Samtidigt är väl tanken att man ska lära varandra nya saker så hästvärlden kan gå framåt i utvecklignen, och då vore version nummer 2 ett bättre svar. Fast där börjar diskussionen och det är den delen jag tycker är svår. Jag kan absolut diskutera öga mot öga men jag har bra mycket lättare att uttrycka mig i skrift, där jag samtidigt kan visa videoklipp, exempelbilder, länka bra sidor och så vidare. Å andra sidan är jag så pass påläst vid detta laget att mina argument borde hålla, hur luddiga de än blir när jag pratar.
 
Kanske borde jag bara tuffa till mig och våga diskutera, se det som en kamp för hästarnas skull? Om folk kan ifrågasätta mig och uppmana mig till att göra ditten och datten, kan väl jag göra detsamma till dessa personer? Om alla står stolt och rakryggad men sin hästhållning, varför kan inte jag göra det så hela världen ser? Det är sådana blandande känslor. För samtidigt som jag vill ta kampen och snurra igång lådtänkande hjärnor, så är jag en person som gärna håller mig till mitt. Kanske det stämmer uttrycket - "You don't fight for peace, you peace for peace"? Jag kör på med mina hästar på vårt sätt med glädje, ligger lågt kring andras, om någon ifrågasätter kan jag argumentera men annars fortsätter jag satsa på bloggen där jag kan nå ut till fler och hänvisa till fler. Sounds good?
 

Hov-update; sprickor, skador och strålar.

I lördags åkte jag och Johan ut för att verka hovarna på både Kajsa och Lillen, alltså köra en liten regelbunden raspning för att undvika långa och trasiga hovar. Det första vi upptäckte var att Lillens vänstra framhov var trasig, det hade brutits upp en ganska stor del på sidan där han hade haft sprickan tidigare. För att ni ska förstå mer hur detta har utvecklat sig... Såhär såg han ut i somras när den konstiga sprickan uppstod:



Som en blixt, vertikalt, horisontellt och sedan vertikalt igen. När Marie (min hovformsspecialist inom SANHCP) kom ut och verkade senare när sprickan hade vuxit ner lite, så gröpte hon ut på den horisontella sprickan, den som ser djupast ut på bilen ovan. Det blev alltså som en grop där i samma bredd fast högre och inåt en halv centimeter ungefär, för att avlasta så sprickan inte skulle bli större. Där fick jag vara noga att rengöra och lufta så bakterier inte tog sig in och åt upp ännu mer. När Marie var ute och verkade innan flytten så hade sprickan/gropen vuxit ner en ganska bra bit. När hon var ute sist, där vi står nu, så var det nära att vi kunde verka bort hela skadan men vi var inte riktigt där ännu. Och man ska ju absolut inte ta för mycket innan hoven är redo bara för att det SER finare ut. Så istället gjorde hon en specialare där sprickan/gropen fick ännu mer avlastning i väntan på att hoven skulle växa ut mer. Så då kommer vi tillbaka till i lördags, när jag kom ut och fick se detta:
 

 
Då har en del av skadat slagits bort helt. På bild 1 ser ni att den vertikala ytliga sprickan uppåt är kvar men nu spruckit upp lite ytterligare på grund av smällen. Man ser även början på den grop som Marie skrapade ur, så det blev att hela den gropen och allt helt som var kvar av hoven under försvann. På bild 2 ser ni att det ser värre ut framifrån/på sidan av hoven än underifrån när man håller i den. Men jag blev för rädd och tänkte att sulan hade påverkats men Marie sade att det endast är lamellen. Och hade sulan gått sönder hade det troligtvis varit blod och Lillen hade varit öm. Han varken ömmar eller haltar. Nu blev det bara lite krångligare för att jag ska underhållsverka ofta men måste anpassa mig efter denna skada. Har fått råd om att runda av ofta kring det avbrutna så det både avlastas och jämnar ut sig lättare med markkontakten. Samt att raspa lite men ofta jämnt runt hela hoven så sulan/strålen behåller markkontakten, så han inte får för hög hovvägg nu och lägger allt tryck där, vilket leder till fler sprickor.
 
För övrigt så verkar Lillens strålar hålla sig likadana. Han får väldigt fina strålar på sommaren när det är torrt, och värre på vintern. Men denna vinter har de varit skapligt bra. Ni ser att de är lite trasiga, men fortfarande tjocka och en och samma del, i det stora hela. Och Lillens bakhovar har blivit helt fantastiska! Han verkar sina egna bakhovar nu i stort sett! Jag märkte det när Marie skulle komma ut att de hade knappt fått något hovväggs-kant överhuvudtaget. Platta, jämna, bra stråle. Marie behövde inte ta så mycket där så förhoppningsvis har hans bakhovar hittat en bra balans som passar dem.
 
Över till Kajsas hovar. Som jag tidigare skrev så har hon börjat bytt ut sina strålar i samtliga hovar. De är bra mycket finare än de gamla strålarna, men fortfarande små och spruckna. Däremot är de mycket köttigare och mer hela i bak än i fram. Fortfarande med djupa skåror, men på god väg att bli fina. Vi får fortsätta att försöka oss fram och prova olika metoder. Steg ett är ju att hennes hovar ska hitta en bra form som hon trivs med där strålan faktiskt har markkontakt, det kommer göra den största skillnaden. Kan inte hända så mycket så länge strålan bara sitter där, död och tryckfri.
 

Kajsas ena framhov.

Kajsas ena bakhov.

Ferdinand-Kajsa

Kajsa är sannerligen den lugnare och mer obrydda av mina två hästar. Släppte henne lös på ridbanan efter longering, tänkte att hon ville busa och springa av sig som Lillen brukar älska. Men nej nej. Hon stod kvar på samma plats och bara gäspade. Kanske har jag lärt henne att stå stilla lite väl bra haha... Till slut gick hon några tappra steg fram till bommarna och sniffade på dem. 



 

↑ Om oss ↑

Uppe i menyraden (ovanför headern) har jag lagt till en Om Oss-länk där ni kan läsa mer om mig, Kajsa och Lillen. Ska utveckla den sidan och uppdatera informationen ytterligare när jag vet hur jag ska lägga upp det. Men in och kika!

Ridhus-utforskning

Ett par bilder på hur det såg ut första gången Kajsa och Lillen besökte ridhuset tillsammans. Skulle gärna vilja ha en sådan här redig byggnad till min framtida lösdrift, haha... Här finns det ingen klämrisk minsann.

De var inte alls så spralliga som jag trodde att de skulle vara. Lunkade mest omkring i långsamt tempo och sniffade. Höll sig dock när varandra. Lillen var på väg att rulla sig en gång men Kajsa kom och stoppade honom.
 
De var väldigt fascinerade av att se sig själva i spegeln, som de då trodde var andra hästar. Flera gånger travade de emot spegeln och jag var orolig att de skulle ta sats och "hoppa in" i spegeln, men de saktade liksom ner när de närmade sig. Lillen var nog mest nyfiken på spegeln, Kajsa bara hakade på.

Nya vintertäcken, Himalaya

Innan flytten köpte jag varsitt vintertäcke till Kajsa och Lillen. Eftersom det är så sällan de har täcken på sig, även på vintern, så ville jag (och hade inte råd) med svindyra täcken specialdesignade till Quarter-hästar. Men samtidigt ville jag ha några som höll sig torra och naturligt några som passade i storlek. Googlade och läste mycket bra om Börjes Himalaya-täcken, att de var väldigt prisvärda. Så jag testade! Både Kajsa och Lillen mäter exakt 135 cm i ryggen men jag beställde hem ett i 135 och ett i 145 för att kunna jämföra. 135:an var alldeles för litet för deras gigantiska Quarter-rumpor haha! Halva röven stack fram och det kändes också för tight på manken när de hade huvudet nere. Testade 145:an och det satt perfekt! Förvånad dock att Lillens rumpa sticker liiite mer än Kajsans, trodde att hon var bra mycket större på det partiet. Båda var hur duktiga som helst när jag provade, stod helt stilla och väntade tålmodigt medan jag knölade på lakan under innan jag var säker på vilket som var rätt storlek. Så det blev att byta 135:an till en ännu en 145:a och nu har båda varsitt täcke när vädret krisar.

De enda gångerna jag använder täcke på mina är när det ska snöa/regna mycket i SAMBAND med blåsväder i FLERA DAGAR. Alltså när de blir blöta rakt igenom och inte får någon chans att torka. Endast kalla temperaturer eller endast vind gör ingen skada alls, då är dem bara nöjda. Har faktiskt redan fått använda täckena! I och med att snöstormen skulle komma och hålla i sig länge. Såg till att täckena kom på medan de var 100% torra i pälsen och sedan fick de sitta ett par dagar. Jag hade stalltjänst kvällen när det snöade som värst och det låg ett snölager på en decimeter på deras ryggar, men de var helt torra under! Inte en droppe fukt hade gått igenom. Mina super-budget-täcken haha... 435 kronor styck, inte illa!

För övrigt är de mörkbruna med lila, lite töntiga kanter. Ville helst ha ljusare bruna med andra nyanser av brunt i kanterna då jag är en jord-färgs-fjant, men de hade inte längre kvar den färgen/modellen.

Hovar, vaccin och avmaskning

Jag känner starkt att detta är året då allt kommer hända och förändras till det bättre. Jag startar med att ta hand om mig själv och hästarna. De första dagarna av året fick de besök av både hovformsspecialisten och veterinären. Det hade gått alldeles för lång tid sedan senaste verkningen i och med flytt och allt, och Lillen hade spruckit upp i fram i tån precis under den skadade delen där vi gröpt ur för att avlasta. Så det kändes jäkligt skönt att få ut Marie så vi kunde få fossingarna deras under kontroll igen. Lillen fick en specialare i och med sprickan, hoven var inte redo att få bort allt trasigt så lite har sparats tills nästa gång. Så nu har den fått ännu mer avlastning just där spricken är, men hon tog desto mindre på sidorna som jag själv kommer se efter nu. På lördag tänkte jag raspa hovarna på båda, för nu jäklar ska jag hålla i raspa-lite-men-ofta-regeln!
 
Båda blev i alla fall fina på hovarna till slut. Kajsa har utvecklat helt nya strålar, jag upptäckte det i hagen en kväll. De gamla var på väg att ramla bort och under var helt nya. Dock tycker både jag och Marie att de ser lite för små ut som att hon släpper de gamla lite väl tidigt. Får se hur det utvecklas vidare. Bra i alla fall om hon får fräscha och blir av med de gamla fulla med röta. Kajsa stod lugnt i gången, hon blir lite trött på hovpallen men står i långa perioder nog för att man ska hinna ta. Lillen vet ni ju däremot att jag har problem med. Han har blivit avsevärt mycket bättre på att lyfta hovarna, nu ger han mig framhovarna nästan direkt när jag ber om det och kratsa dem är inga svårigheter alls. Men när han ska verkas längre stunder blir han otålig och kastar ut frambenen framför sig, ålar runt i stallgången och så vidare. Däremot tycker jag att det var lite bättre denna gång än mot förra kaos-verkningen.
 
Sedan har veterinären kommit ut för att ge både Kajsa och Lillen deras andra sväng av vaccin för influensa och stelkramp. Så nu är grundvaccinationen över och nästa gång blir om ett år, skönt! Det går så snabbt med vaccinationen att jag knappt hinner reagera. Står taggad och ba "Okej! Nu håller jag i henne! Redo!" så har veterinären redan gått iväg för att vaccinera häst nummer 2 haha. Jag fick även recept för Lillens avmaskningsmedel. Jag har gjort träckprov på båda. Till min stora förvåning hade inte Kajsa någonting alls, och Lillen hade jättemycket. Tänkte att han säkert skulle ha något i och med att han är unghäst, men 1500 epg är skapligt mycket. Och att Kajsa inte hade något? Tycker ju att hon har visat symptom på mask. Lustigt. Det var lilla eller stora blodmasken så jag betällde odling och det var lilla blodmasken han hade, som tur var. Alltså inga större obekvämligheter för grabben. Men avmaska ska vi göra snarast, och jag är noga med att mocka allt skit i hagen flera gånger i veckan. Inga parasiter här inte.
 

Skönheten!

Tre underbara bilder från i somras. Kajsa är så pluppig och söt och underbar och snäll och go att jag bara smälter. Jag smälter ihop till en pöl av kärlek! Bara kolla sista bilden, på mulen. Snufsan har snappat åt sig ett grässtrå. 
 
 


Första uppsittningen

I mellandagarna var världens underbaraste Emmy på besök. Som jag saknat den tösen! Planen var att vi skulle hänga en hel del i stallet, men det blev en kaoskväll som gjorde att vi förlorade tid - men en dag var vi hos hästarna och då hände en hel grejer! För det första så fick Emmy äntligen träffa Kajsa och Lillen, som vi längtat. Och för den andra och största av allt - jag har nu suttit på Lillen för allra första gången!

Vi tog Lillen till ridhuset själv, andra gången han var där men första gången han var ensam. Kajsa gnäggade i hagen men jag fick stänga av mitt mamma-hjärta och var ändå lugn med tanke på att Kajsa inte har samma panik-intresse eller ork att ta sig ur hagen som Lillen. Sessionen i ridhuset var helt fantastisk!!! Målet var att få ner Lillen på jorden och få honom att förstå att när vi driver honom behöver han nödvändigtvis inte springa och sparka för livet - utan att kan bara chilla, tänka och gilla att umgås med oss. Målet uppnåddes och för första gången blev det möjligt att arbeta med Lillen och ha kul på riktigt. Emmy visade hur hon gör när hon gör när hon driver en häst för att det ska vara så trevligt och icke-hotfullt som möjligt, samtidigt som hon tydlig men vad hon vill få ut av det. Det var klockrent, sådan otrolig skillnad när det äntligen klickade för honom! Till slut longerade han sig själv i en stor cirkel runt om oss, han kunde välja att stå i ett av ridhusets hörn och skita i oss men han valde att engegera sig i oss. Det här är den brytpunkt som förändrar allt - nu kunde vi testa nya saker och komma någon vart när han insåg att vi inte skulle vara dryga, orättvisa eller hårda.

Nya saker vi gjorde och lärde oss tillsammans:

1. Hur man på ett vänligt sätt ber om att hålla avstånd utan att vara orättvis eller missledande.

2. Hur man longerar på lina! Som jag har skrivit förut så har jag testat ett par gånger att få ut Lillen på en cirkel med longerlina. Det är såklart konstigt för en häst att människan håller i repet och ska vara kvar i mitten medan hästen ska fortsätta gå självständigt i ett varv. Lillen gör som de flesta unghästar och vänder in huvudet och kroppen mot en så fort man själv stannar. Men nu lärde han (och jag) sig grunderna och viktigaste av allt - behöll lugnet! Emmy visade hur hon brukar hålla linan med händerna för att undvika trassel och krångel, det fungerade bra i slutändan. Jag fick ut honom på riktigt stora cirklar och han gick självständigt. Fick uppmana honom att fortsätta gå ofta men när man nötte ordentligt så trillade poletten ner. Lite i alla fall, och vi ska fortsätta öva! En kanonstart i alla fall!

3. Flexa. Ni vet att jag brukar tjata om att flexa (alltså ta in hästens huvud åt sidan med nacken och hålla den där) för att hästen ska bli mjuk, följsam och för att det är en nödbroms eller en bra metod att använda sig av när man lär en häst stå stilla vid uppsittning. Både Lillen och Kajsa är duktiga på detta då jag gjort det förut, men denna gång körde vi övningen mer rakt på, alltså att vi bad om det snabbare. Det gjorde att Lillen gick i cirklar som väntat tills han förstod att det rätta svaret är att stå stilla, för vi bad ju faktiskt bara om huvudet och inte baken. Så det känns lönsamt att fortsätta nöta på detta så han verkligen förstår vad jag frågar om vid framtida ridning.

4. Hängde en massa på honom från pall. Trots att jag har hängt en hel del på honom så har det mest varit från marken. Några enstaka gånger från stenar i hagen men oftast marken vilket inte gör min kropp så tung när jag inte kommer upp ordentligt. Vill inte hoppa och landa hårt/slita i onödan. Jag lade först armarna över honom, tyngde mig, lade till överkroppen och slappnade sedan av i benen så jag sjönk ner, det blev lite ett steg i taget. Uppgraderade mig senare till ett ben över rumpan och rygg, ben av, ben på, ben av, byta sida och så vidare.

5. Som avslut på dagen blev jag den första människan att sitta på Lillens rygg! Yey, milstolpe! Det blev en spontanare kan man säga, då jag inte planerat den första uppsittningen på detta sätt (alltså att en annan person håller i honom, allt sker på en och samma gång, huvudet rakt fram och liknande). MEN! Om det känns rätt så är det bara att köra! Och nu var det ett sådant tillfälle. Så jag hängde och gled sedan på hela vägen. Lillen var inte så ultimat sansad precis när vi gjorde detta, men det gick bra. Han tittade upp och undrade vad det var som vägde och sedan inget mer. Efter cirka två sekunder gled jag av på andra sidan. Egentligen ville jag avsluta här - perfekt slut på en fantastisk session, men samtidigt är det bra att göra samma sak från andra sidan. Det skulle vi nog inte ha gjort för Lillen hann bli lite otålig och uttråkad och trampade omkring lite grann. När jag satte mig andra gången hamnade jag på honom med ett kraftigare duns och det var mycket klumpigare. Vilket gjorde att han började studsa haha. Jag har video på detta (syster var med och filmade), det ser skitroligt ut. I min överlevnadsinstinkt kastar jag mig av som en indian i krig med sin häst, Emmy knuffas bort av Lillens huvud och sedan skrattar vi hejvilt. Det var verkligen en mäktig känsla när han började studsa och jag satt barbacka - utan stöd för fötterna eller rumpan, ingenting att hålla i mig i och ingenting att ta in hans huvud med. Men för att återgå till ett bra avslut för Lillen så hängde jag lite mer med kropp och ben, sedan fick det vara.

Framöver ska jag träna på alla dessa saker med Lillen, ofta! Alltså leka, följa, hänga, lära oss tryck. Han ska bli så van vid att jag står och hänger på honom att han till slut somnar och undrar varför jag inte sätter mig på honom, så pass gammalt och tryggt ska det kännas för honom.

Här kommer lite suddiga bilder! Emmy i tjusig rosa overall och jag i svart overall (uppenbarligen). Njut av min hänga-på-häst-rumpa:

Notera! På de två bilderna när jag sitter på honom är pallen på olika sidor. Alltså satt jag upp mer än två gånger på honom, för vi har bara video från när jag satt upp och han började studsa? Skumt att jag själv inte minns hur många gånger jag satt upp men jag gissar att det var en 3-4 gånger totalt då? Enligt min syster satt jag upp fler än två gånger i alla fall. Inte undra på att lillgrabben blev less. :-)

Hänga, snygg röv!


Lägga ben över och klia/röra honom överallt på kroppen.


Första uppsittningen, hann aldrig sträcka mig och slappna av innan det var dags att glida av igen.


Andra uppsittningen, på uppfart!