Sommarhovar trimmade och tjusiga

Igår fick Kajsa och Lillen sina hovar verkade. Alltid samma lättnad när de är små, runda och fina! Jag tog dem till stallet en och en, jobbigt att gå hela vägen fram och tillbaka till hagen två gånger (ganska bra bit ändå), men jag är så värdelös på att gå med två hästar samtidigt så det kändes säkrast haha. Men på tillbakavägen tog pappa Kajsa medan jag gick först med Lillen, duktig gammal pappa som typ aldrig varit i närheten av en häst men ändå sköter det exemplariskt.
 
Fina hovar fick dem som sagt. Försöker fortfarande få igång Kajsas strålar på framhovarna, bakhovarna är fortfarande bra, stora och hela. En positiv sak var att Kajsas lamellrand börjar se mycket mer frisk ut. Inte lika rötig eller djupt dike som förut. Nu var det mest i fram på tån så snart så! Lillen hade någon liten spricka i tån på ena framhoven men den var så pass ytlig att den raspas eller växer bort snart. Dagens stora moment var som vanligt att få Lillen att stå still i stallgången. Eller stallgången är inte så mycket problem, men mest som vanligt att han inte gillar att ha ett framben uppe i luften länge. Bakbenen går ändå helt okej! Men framhovarna stångas han fortfarande med. Står och gungar, ramlar ihop, ålar iväg. Gick helt okej medan jag kliade honom samt gav godis medan han var duktig. Bara att fortsätta nöta. ♥
 
Jag och mina hjärtan en av de få varma sommardagarna:


Kom till mig

Ännu en förtrollande bild från det blåvita betet. Egon och Lillen. 

Twilight

En magisk bild från en magisk kväll. Det var sådan tät och hög dimma på åkrarna. Fuktig och sval luft. Blått och ljust precis innan solen gick ner helt. Kajsa, Lillen, Aira och Egon är så otroligt vackra ihop med deras färger (Egon är inte med på denna bild). Den perfekta lilla flocken. Jag brukar se dem stå och klia varandra alla fyra samtidigt, i en enda sluten cirkel.

Bilolycka, den värsta sommaren.

Det har varit en riktigt låg sommar. Dålig, rent ut sagt. Visst händer allt av en anledning och man kommer må bättre i slutändan, men mycket av det negativa hade jag kunnat vara utan. Jag väljer att inte gå in på detaljer kring allt här, men en speciellt pissig sak som inträffade var den 4 juli när jag blev påkörd av en bil.
 
Jag satt ensam i Volvon, stillastående vid ett rödljus där jag bodde när en bil kommer i säkert 100km/h och kör rakt in i min sida. Min bil slungas iväg flera meter, mellan två träd och backar upp mot ett lägenhetshus. Deras bil far in i en lyktstolpe som drämmer ner. Panikslaget försöker jag få upp dörren som är helt kvaddad på  min sida, så jag flyger över till passagerardörren och slänger mig ut medan bilen fortfarande rullar. De tre killarna som körde på mig klättrar blodiga ur sin bil, och springer för livet. Jag uppfattade inte ens då att de faktiskt smet från olycksplatsen. De hade stulit bilen, eller så anmälde föraren den stulen själv efter ha begått ett sådant brott. Det fanns flera flaskor sprit i bilen, troligtvis någon full eller påtänd nolla. Jag åkte ambulans till akuten och röntgades, klarade mig så otroligt bra med endast några blåmärken och ett skärsår på armen. Poliser och alla som vittnade olyckan konstaderade att jag hade sådan extrem tur med tanke på vilken smäll det var. Volvon åkte till skroten. Jag blev sjukskriven en månad av stel och öm nacke. Bättre idag när det värsta är över men min rygg har jag fortfarnde problem med. Idioterna som körde på mig har fortfarande inte hittats. Det var det. Så tur i oturen, men varför skulle här hända från ingenstans? Det var en sådan lugn dag, jag var påväg till hästarna för att sedan åka till Bluegrassfestivalen i Torsåker. Det var knappt några bilar ute, precis innan de drämde in i mig så noterade jag hur lite trafik det var den dagen. De bara dök upp från ingestans, så obehagligt. Och jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig, som aldrig har varit med om en bilolycka förut. Usch. Chocken kom efteråt, men det är bättre idag. Dock har jag inte kört bil sedan dess så det måste jag verkligen ta tag i snart så jag inte blir mer rädd.
 

Bild från tidningen, deras stulna (eller icke-stulna) BMW.

Min favoritstråhatt var det inte mycket kvar av. Tänk vilka krafter det är... Jag hade den på mig när det smällde, och sedan hittades den som en hålig och ihoptryckt klump på golvet.
 
Ja... Vad mer har varit... Sommarvikariatet jag hade fick ju avbrytas på grund av olyckan. Sedan har det varit flyttkaos. En massa sorg och ilska. Trivs däremot bra i den nuvarande bostaden, jämfört med den dystra lägenheten vi hade förut. Fattiga tider, stora saker som måste ordnas. Stress. Inget sommarväder alls. Men jag klagar inte heller på regnet, jag älskar regn. Och hästarna mår bäst nu också, utan insekter och skyhög värme. Det enda jag känner nu, är att om exakt en vecka fyller jag 23 och jag måste börja arbeta mer för att komma dit jag vill. Det enda som fortfarane står säkert är mina drömmar och mål, därför är det så viktigt att jag inte släpper dem för att livet är tufft. Kajsa och Lillen är mitt allt. ♥

Gör en dålig dag till en bra dag

Ja ni... Det krävdes bara ett par tre dagar på det nya betet och den undernärda Kajsan såg plötsligt ut som en tunna igen. Inte en lika extrem tunna som hon brukar bli på sommarbete, men en kulmage stack minsann fram på båda sidorna av kroppen. Men jag ser hellre att hon är lite för rund och belåten, än alldeles för smal där revbenen sticker fram och hon har djupt hålrum vid höften. Bättre då att lägga krut på motion nu. Dessutom har hästarna betat ner de mesta gräset så det blir mer balanserat nu när gräset växer upp allt eftersom de tuggar.
 
Igår kom jag ut till stallet och hade en riktigt dålig dag, mådde pyton och var så arg. Normalt avstår jag då från att göra något med hästarna eftersom jag inte är i rätt sinnesstämning och tycker att det kan gå onödigt fel då. Men jag kände ändå att jag var mer bestämd än arg och valde att ta ut Kajsa från hagen och gå hela vägen till stallet. Och jag är riktigt glad att jag gjorde det, för vi fick en givande stund ihop! Kanske är det så att jag ska göra saker med hästarna när jag är i denna sinnesstämning, för all slags osäkerhet och rädsla var som bortblåst. Vilket säkerligen hjälpte oss båda.
 
Vi stod i stallgången och kliades. Kajsa rörde sig knappt någonting trots att hon var lös och utan sina vänner, hon verkade allmänt tillfreds. Lillen och Egon blev helt ensamma i hagen då Aira var ute på en ridtur. Jag ägnade inte en enda orolig tanke åt dem, så skönt att veta att de har varandra. Sedan gick jag och Kajsa in i ridhuset. Vi promenerade omkring och sedan longerade ett tag. Smulan var duktig och lyhörd. Ganska mycket trav, lite galopp. Hon ville inte ta galoppen i högra varvet. I vänstra varvet gick det lätt med några pussljud, i högra varvet var det en annan historia. Efter ett par fattningar gick det mycket lättare men jag ville inte heller tvinga henne till något som kanske var obehagligt så jag avslutade där. Undrar om hon fortfarande har känningar i ryggen efter skadan med benet. Inom snart framtid ska jag göra en veterinärsbesiktning på henne. Visar det något speciellt då kommer jag ta ut equiterapeut eller liknande. Vill att min älskade tjej mår bra nu!
 
Annars gick allt jättefint. Vi lekte en massa med pinnen/spöet. Till skillnad från Lillen som inte är ett dugg rädd för spön och liknande (då han aldrig har utsatts för ett sådant som vapen), så tycker Kajsa att de är riktigt läskiga. Där undrar jag, vad har hon varit med om tidigare? När hon har stått hos andra eller varit under träning, måste de ha använt spöet som ett vapen, något att vara rädd för. Och aldrig något att tycka om. Jag upptäckte detta då jag försiktigt närmade mig hennes kropp med pinnen och hon bara flög åt sidan, gjorde allt för att inte komma det nära. Så under ett par dagar har vi övat en massa med den läskiga pinnen, och i ridhuset igår blev hon helt bekväm med det. Jag svischade omkring med det över hennes huvud, lade det mellan hennes öron, kliade med det på hennes mage och ljumskar, slingrade upp det på benen och så vidare. Ganska trevligt till och med, tyckte Kajsan.
 
 
Den vackraste snurpan på jorden!
 
Till sist drog jag fram pallen och gled upp på hennes rygg. Det är väldigt tydligt att hon inte har några känningar i ryggen när man sitter upp. Hon reagerar inte för en sekund ens. Känns väldigt stabil på alla vis där. Jag hade varken sadel eller tyglar, bara ledrepet på ena sidan som jag lät vara. Det var helt underbart att skritta omkring barbacka! Jag blundade och lade mina händer på hennes rumpa, försökte känna in hennes kropp och rörelser. Det kändes som att vi hade kul tillsammans, som att hon också tyckte det. Faktiskt så känner jag inte så värst ofta att Kajsa också uppskattar träningen, så det är något jag försöker sträva efter nu. Och när jag också lät henne bestämma väg och  komma med egna idéer, lyste upp som en sol. ♥
 
På vägen tillbaka till hagen gick vi igenom vattenpölar, åt gräs och smultron. Samt hälsade på hästarna i beteshagen bredvid. När Lillen och Egon fick syn på oss gnäggade de - eller snarare tjöt - som två bebisar. Efteråt mådde jag så bra, som lyckades vända på mitt dåliga humör och gjorde något givande för mig och Kajsan!
 
Ett par fina bilder från tidigare i somras, när Kajsa tjuvstartade betet:

 

Hästpass

Efter flera månaders väntan kom äntligen Lillens pass på posten! Känns riktigt skönt att ha det nu. Tryggt och säkert som det ska vara. Och oj så fina de nya passen är, jämfört med Kajsans gamla skruttiga haha. Lillen - Luck Of Chinook. ♥

Ett väldigt givande stund för mig och Lillen!

Nu är livet bra för Kajsa och Lillen! De har, tillsammans med två andra hästar i flocken, fått gått över i beteshagen där det finns gräs upp till magen på dem. Innan gick de i hagen som betades alldeles för snabbt och de gick där alldeles för länge om ni frågar mig. Såklart de ska få äta tills de känner sig tillfredsställa och inte stressa med att hetsäta några få kvadratmeter i taget.
 
För några dagar sedan hade jag ett väldigt lyckat träningspass med Lillen! Ägaren till en av hästarna i flocken hjälpte mig och gav mig lite välbehöveliga riktlinjer och guidning. För första gången fick Lillen på sig en kapson. Dock alldeles för stor då den är menad till Aira, men vi löste det genom att knyta den på plats. S visade mig hur han brukar arbeta med sina hästar i kapson, övningar för att korsa fram- och bakben, aktivera rumpan och därmed jobba rätt med ryggen. Övningen gick i stort sett ut på att gå runt i små cirklar runt människan som står kvar och bara snurrar på plats. Hästens huvud stannar kvar och pekar in mot människan men bakbenen och höfterna flyttar runt. Frambenen ska bara korsa varandra utan att hästen rakställer sig själv och börjar gå framåt. Lillen var så duktig! Dels fick han vänja sig vid kapsonen och hur trycket lade sig i den, men det var inga problem alls då kapsonen är väldigt tydlig och logisk för en häst, ett redskap som vuxit mycket i mina ögon den senaste tiden! S höll kvar hans huvud vid sig samtidigt som han höll pinnen/stickan vid hans höft. Första försöket undrade Lillen vad det var för rolig grej och stod kvar men det krävdes inte mycket duttande för att han sedan förstod vad vi var ute efter och flyttade undan rumpan. För varje rätt steg Lillen tog, det vill säga att han korsade benen istället för att kliva framåt, berömde S en massa och det märktes hur uppmuntrad Lillen blev direkt!
 
Han hade mycket svårare i det ena varvet. Tror det är hans vänster sida som är svagare. Det var inte lika lätt och roligt tyckte han så vi fick anpassa oss efter hans förmåga och stanna där det kändes lagom för båda. Efter ett tag fick jag ta över och prova, och oj så kul det var när man förstod hur det hela hängde ihop! Vanligtvis tröttnar jag på sådana här arbeta-rätt-och-i-konstant-form-övningar för att jag uppriktigt anser att mycket av det är överdrivet, och strävar hellre efter att hästen ska gå i sin egna, naturliga och avslappande form. Alltså varken med huvudet upp i himmelen men inte heller perfekt och onaturligt böjd. Men denna övning handlade mer om att ge Lillen de bästa förutsättningarna för att bygga muskler på rätt ställen, samt att det ger oss människor ett trygghet med att han inte hur som helst kan sticka då böjningen hindrar honom från det. Ungefär på samma sätt som en one rein-stop, men här är böjningen liten, lagom och konstant. Sedan kommer jag givetvis arbeta med honom rakställd och med huvudet 100% fritt. Och Lillen måste självklart få uttrycka sig och om han önskar, demonstrera och tycka något annat. Att reagera, visa känslor och ge sig iväg med bocksprång och sparkar, är hans fullständiga rättighet och det vill inte jag förhindra på något sätt. Men det känns som en bra mötas-halvvägs-lösning att köra på detta vis under de första stegen med mig hängades på ryggen, sittandes, lite olika gångarter och så vidare. Bara tills han vet att det var inte mycket mer än så, inget att vara rädd för. Så besparar det oss båda eventuella men för livet och skador, haha.
 
Jag och Lillen bland vita, vilda blommor.