Hovverkning på en halt Lillen

I söndags kom M ut och fixade fossingarna på mina fina pållar. Innan hon kom, när jag och F var i hagen och jag skulle börja med att ta in Kajsa, upptäckte F att Lillen var halt. Så hon hjälpte mig och tog in honom medan jag tog Kajsa. Han var inte mycket halt, men ville inte belasta vänster framben helt och fullt utan gick lite försiktigt på det. I stallet kratsade jag hovarna och hittade en ganska stor sten fastkilad i den halta hoven, dock inpackad i lera. Men ändå, det kan ju ha gett ett obehagligt tryck. Men när han hade rena hovar tycker jag att han blev ännu värre. Tog in honom i ridhuset och kollade, han var okej i skritt men i trav haltade han rejält. Det var liksom, ena sekunden syntes inget alls och andra sekunden var han jättehalt. Det skiftade hela tiden. Tog in honom i boxen igen och inväntade M, det kanske var meningen att min hovformsspecialist skulle komma ut just den dagen så hon kunde titta på hovarna närmare, om det rörde sig om hovböld eller något annat.
 
Vi började verka Kajsa, så Lillen fick vila lite mer. Under tiden Kajsa fick hovarna fixade, såg jag i boxen att Lillen stod på benet bättre och bättre. Kajsas hovar blev jättefina! Till min stora lycka har hon börjat slita mer naturligt på bakhovarna och fått in sina långa tår där. Tack vare att jag har ridit henne helt bar där i bak. Framhovarna hennes är fortfarande de svagaste med strålarna och allt, de vill gärna inte komma ikapp och aktiveras. Men nu har jag också ridit mycket i boots, så det är nästa steg, att rida mer barfota i fram också. Så de börjar slita naturligt, fylls upp mer material, aktiverar trampdynorna och så vidare. Men så himla roligt att känna att vi är på rätt spår nu!
 
När det var Lillens tur kollade vi först så han skulle stå med ett ben uppe i taget, om han orkade gå igenom en verkning. Men det var inga problem! Faktiskt, så lyfte Lillen alla ben snällare än någonsin och stod lugn och stilla typ hela verkningen. Han körde inga stånga-med-benen-manövrar och ålade sig inte heller igenom hela stallgången. Jag fick klia honom då och då för att uppmuntra att inte börja röra på sig, men det behövdes knappt heller. Äntligen börjar träningen ge resultat! Skojade med M och sa att jag ska se till att Lillen är halt vid varje verkning så han står såhär fint... Haha, nej, men det berodde nog inte på det. Trots lite hälta så var Lillen som vanligt pigg, matglad och sig själv i humöret. Han var bara extraordinärt duktig.
 
Kändes så skönt att få båda hästarna verkade och klara trots allt. Lillens hovar var fina som alltid, bara ett blåmärke på ena bakhoven samt en hålvägg på ena framhoven. Första gången jag ser en hålvägg, aldrig hört talas om något sådant. Den var dock rätt liten tror jag. M raspade upp en vinkel där så hålrummet kunde läka/växa ut av sig själv mer ostört. Hon hittade inga tecken på hovböld eller så. Hon sade att om det nu skulle röra sig om hovböld, så är det vanligt att han blir väldigt halt plötsligt, när den vill ut, och sedan snabbt blir helt bra igen. Så det borde inte vara så mycket att oroa sig för, men jag ska hålla koll.
 
Tog en ytterst kort ridtur på Kajsa efter verkningen. Planen var att rida till lilla stallet och sedan tillbaka, bara för att prova på det när det endast var hon och jag, ingen annan häst som motivation. Det gick ju inte för sig för Kajsan kan jag säga... Vi stod där, typ hur länge som helst. Backade, vände, gick ner i diken, backade lite mer. Hon slutade till slut att lyssna på backningarna och allt, men jag gav mig inte förrän jag fick några steg. Vi kom till slut till lilla stallet, förbi bäcken och hönsen. Där stod vi ett tag och njöt i solen/vinden, tills vi sedan vände om och Kajsa ba "Jaha, skulle vi bara hit?"... Får jobba upp det stegvis, haha. Men jag vill verkligen att hon ska tycka det är kul att vara med endast mig. Det finns ingen värre känsla, än när sin egen älskade häst blir tvingad att göra saker med en. Jag vill att båda ska ha lika kul, att jag är värdig hennes sällskap precis som hon är och alltid kommer att vara värdig mitt. Jag tror på en fin balans mellan ömsesidig respekt, på bådas villkor, en massa beröm och motivation, men också att kunna leda vägen där det behövs, om man ska komma iväg någonstans. Inte så svart och vitt helt enkelt.
 
Dagen efter var Lillens hälta mycket bättre! Redan när jag släppte ut honom i hagen efter verkningen var det stor skillnad, Aira jagade iväg honom och han travade iväg utan att halta avsevärt. Igår travade vi längst grusvägen och han haltade nästan ingenting. Dock lite nickande, så helt bra är det inte. Men han gick betydligt bättre på hårda betonggolvet i stallet och är allmänt tillfreds som vanligt, så jag avvaktar ytterligare. Han är ju inte heller varm eller svullen någonstans, så det känns rätt lugnt.
 



Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:


Emailadress: (publiceras ej)


Webbplats:


Text: