Lyckad hästdag!

Idag har jag ridit både Kajsa och Lillen. Först Kajsa, i ridhuset. Det var en fin dag för en uteritt men inväntade att Tania skulle komma så det kåndes bäst att stanna kvar på gården. Vi tränade på att backa, skritta och vara mjuk, trava med samlade sekvenser och lite galoppfattningar. Jag upplevde världens mirakel när jag provaed på att räkna taken på gångarterna, samt att fokusera starkt på tanken. Vilken känsla! Jag räknade 1-2-1-2 i traven och när jag ville galoppera ändrade jag bara räkningen till 1-2-3-1-2-3 och Kajsa tog galoppen direkt, bara på min tanke, andning och energi! När jag räknade sakta galopperade hon jättelångsamt, som en äkta pleasure-lope och när jag ökade takten på räkningen ökade Kajsa rejält. Så himla häftigt, jag kände hur polletten riktigt trillade ner. I alla fall denna pollett. Det är tydligt att Kajsas svåra varv är det vänstra för där ville hon knappt ta galoppens alls, trots vår naturliga teknik. Men i slutändan lyckades vi med en fin fattning även där och när hon bröt av till trav i lugn och kontroll fick hon en massa beröm. ♥

En annan sak som hjälper mig massvis att inte tänka att "nu ska vi sluta galoppera", utan istället "nu ska vi börja trava"! Jag läste det på nätet och budskapet är så otroligt klokt, att man ska börja något på det viset man vill, istället för att bryta av eller sluta och sedan befinna sig i ett mellantingläge av hets och ovetande. 

Detta tankesätt hjälpte också jättemycket i slutet när jag skulle skritta av. Normalt blir Kajsa så triggad  av trav och galopp att hon har svårt att varva ner i skritten efteråt, för minsta rörelse från mig tror hon då är en indikation på trav. Men nu räknade jag lugnt 1-2-3-4 och verkligen slappnade av själv, andades djupt och tänkte "Nu skrittar vi, trötta och färdiga", och då varavade hon ner direkt.

Kajsa fick sin mat i stallgången och sedan bytte jag in henne mot Lillen. Borstade, piffade till och sedan longerade jag bara fyra-fem varv i ridhuset för att kolla hans sinnesstämning. Han var uppmärksam och sansad, så jag sadlade och sedan satte jag upp nästan direkt! Tania fick hjälpa till att hålla emot stigbygeln på andra sidan för Lillen är tunnare än Kajsa och hålen på tie-strapen räcker inte till haha. Måste göra fler hål någon dag. Sadeln sitter bra så den inte glider av, men inte tillräckligt spänd så den håller sig rak medan jag sitter upp.

Jag bestämde mig för att inte överanalysera situationen så mycket utan red på ganska direkt. Han var lite svårstyd i början och ville gärna hålla sig nära Tania som hade allt godis haha. Men vi skrittade omkring flera varv i ridhuset och tränade samtidigt på att styra, svänga, göra halt och börja gå. Han var så himla duktig! Sedan kände jag för lite trav så vi körde på. Lite nervös då vi inte travat på hela vintern och hade bara hunnit påbörja det i höstas. Men Lillen tog det galant. Älskar hans mjuka och långa steg! Inte riktigt i balans ännu, vi är lite överallt och styrningen är trixig, men han var lyhörd, följsam och snäll hela vägen och det är det som räknas. Vi provade även på att backa för första gången och det var inga problem. Är så oerhört stolt över min lillgrabb! Säger jag nu... nästa gång kanske jag ligger med ansiktet i sanden haha. 

Lillen blev lite pigg i traven vid några tillfällen. Fast jag välkomnade det mer än något annat, lite framåtbjudning är alltid bra och eftersom han knappt vill galoppera när jag står på backen så ser jag ingen större risk att han vill dra iväg med mig ännu... Jag undrar verkligen om, eller kanske rättare sagt när, han kommer få sitt första utspel med mig? Någon gång lär han väl vilja prova på att få av mig, eller känna sig superpigg och glad att han bockar iväg av iver. Time will tell... Hittills har han i alla fall varit världens finaste grabb och det känns så kul att vi börjar komma någon vart. ♥

Efter ridningen fick Lillen sin mat i stallet och sedan krattade jag och Tania lite högar i hagen. Nöjd och belåten efter båda hästarna tränade, matade och glada!

Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.

Turridning i nostalgiskt landskap

I lördags var jag på turridning ute i vackra Karlsäters och Marmas förtrollande skogar. Vevve har basjkirhästar, en ras som lämpar sig väl för turridning på flera vis; lugna, stabila, starka och uthålliga. Det var så fantastiskt underbart att rida på dessa marker igen! En sommar var hästarna där på sommarbete, den där magiska sommaren som jag aldrig kommer att glömma. Mina allra bästa riddagar var under den tiden, i den oslagbara naturen som består av allt från trollskog och bäckar till sanddyner och vilda ängar. 

Vi red i tre timmar med en fikapaus precis när regnet började falla. Det gjorde mig inte någonting, jag som älskar regn. Hästen jag red, Ninja (den enda utan ryskt namn), var så himla fin. Liten i storleken men en riktigt stabil pjäs. Lugn och obrydd utan att vara långsam. Jag fick rida i en bomlös sadel som var otroligt bekväm, samt i repgrimma som jag är van vid. Ritten var lugn, mest skritt och lite trav vissa sträckor. Ninja och jag tog en och annan smyggalopp när traven blev alldeles för snabb och stötig. Vid en lång sandsträcka med en bäck/å på ena sidan flög det plötsligt upp en massa fåglar, eller änder kanske det var. Då blev alla fyra hästarna tokrädda och vek av åt sidan, två sprang rakt upp för en lång och brant slänt medan vi andra hann sansa oss nedanför. Nära på att jag åkte av där men vi alla höll oss kvar! Förutom det lilla äventyret flöt allt på galant. Hoppade över en hel del diken och hade det allmänt kul!

Att jag inte gjort detta tidigare. Det blir definitivt fler gånger. Är ni intresserade av denna turridning kan ni läsa mer här. ♥


Omväxlande landskap.


På en skogsslinga hade vildsvinen bökat och härjat precis överallt!


Fyra ryttare, fyra hästar.


Fikapaus i trollskogen...


Senare kom solen fram och värmde upp oss rejält!


Vackra natur.

Förbi bäck och björkskog.

Tack Ninja och Vevve för en dag i världsklass!

Regnet smattrade poetiskt mot backen.

 
En sådan underlig dag. Det är obotlig lycka, när man är tillbaka på tunga marker. Samtidigt sköljer det tomma och dystra över en likt en tsunamivåg. Det har verkligen blivit något helt annat nu. "The years go by like stones under rushing water"...

My pastures of plenty must always be free.

En vy jag saknar. Översvämning av tussilago och maskrosor! En speciell väg på många vis. 

Jag saknar även den här perfekta dagen på sommarbetet. Hästarna fick sin dagliga dos av mys och kliande i den bromsfria lagunen och jag var lycklig på alla plan möjliga...

No hour of life is wasted that is spent in the saddle...

Jag vaknade idag med halsont och diverse andra sjukdomssymptom. Att vara förkyld är bland det värsta jag vet, jag blir så arg och kan inte sluta tänka på det! Speciellt när jag ganska nyligen varit sjuk och dessutom behöver det som allra minst nu. Jag hade sett fram emot den här veckan med sista studierna för Svenska 3, hästar, mockning och torsdagens äventyr. Sedan ska jag jobba på fredag och nästan hela veckan efter, då vill jag vara pigg. Men förhoppningsvis bryter inte hela förkylningen ut, så nu kämpar jag för att hålla tillbaka den. Jag minns en tid när jag inte var sjuk på nästan tre år i rad. Det var under mina mest aktiva hästdagar, fyllda med boxar att mocka (andas in ammoniak haha), ridning och god energi.

Trots smärtan i halsen åkte jag iväg till stallet. Hade ett litet jobbmöte med E, gjorde i ordning mat till hästarna. Tog in Kajsa och sadlade upp. Det blev ett kort och mycket lugnt pass i ridhuset medan L red lektion för sin tränare. Vi gjorde verkligen ingenting speciellt alls. Motivationen hade jag någonstans, men inspirationen låg på noll. Att rida för någon tränare kan verkligen vara på sin plats nu. Men, ingen tid i sadeln är i onödan! Vi tränade ändå på grunder såsom svänga, stanna, rygga, rakställa och så vidare. 

Kajsa fick sin mat i boxen, Lillen fick sin uppe vid hagen. Imorgon eller på torsdag ska jag faktiskt ta och sadla Lillen. Longera, kanske sitta upp. Vi måste komma på spår igen som vi var i höstas. Lillgrabben vill ju också komma igång! För övrigt har det varit en lugn helg. Den bestod mest av icke-hästrelaterade saker såsom min systers 25-årsfest, familjefirande i Torsåker och middag ute. Hästarna fick mest några snabba pussar och kramar. Självklart var de gosigare än någonsin, bara för att vi inte hade någon tid att stanna länge. Så typiskt. ♥


Fia höll sig i vanlig ordning på säkert avstånd från Kajsa. Men måste ändå säga att hon har tagit enorma kliv framåt med sin hästrädsla!

Kajsa, jag och Lillen. Vi tre, precis som det ska vara.
 
Kajsa och Lillen hjälptes åt att klia och rykta!


Tydligen är det skönt att få små skarpa nyp och hårt gnussande på exakt samma ställe i tio minuters tid...

Dagarna som gått...

Ja men då kör vi en senaste-dagarna-med-bilder-uppdatering igen då!



Jag, Tania och mamma har mockat en hel del. Äntligen börjar man se skillnad i hagen och snart är det inte långt kvar! 


 
Kajsa har blivit riden ett par gånger. Jag försöker nu hålla mig till grunden och göra den stabil, istället för att skynda på med moment som Kajsas kropp inte är redo för. Nu vill jag att vi ska bli ett riktigt lyhört team som förstår varandra och jobbar rätt och hållbart. Eventuellt ska jag rida för en westerntränare om någon vecka, om jag gillar människan kan det bli bra! Jag behöver framförallt få något att öva på, lite vägledning för att ta oss framåt. 


Lillen har blivit longerad (även Kajsa för den delen som är helt fantastisk!). När jag anlände till stallet efter jobb hela dagen kände jag mig full av energi och glädje, så jag plockade in Lillen direkt. Vi promenerade omkring i ridhuset länge med smattrande regn på taket. God träning för Lillen som tyckte det lät lite läskigt. Senare kom ett annat ekipage in i ridhuset, mer god träning. Övade på detaljer kring att lyssna, vara uppmärksam, följsam och så vidare. Att fokusera på varandra helt enkelt, och inget annat. Longeringen gick lite trögt men jag är glad att jag inte pushade det mer än nödvändigt, utan höll det positivt hela tiden. Det märktes på Lillen att han hade kul också!



Kajsa har varit världens finaste smula, som alltid.



Lillen också, inget ovanligt där! Tillsammans har de fått hovarna verkade. Kajsa skötte sig exemplariskt och stod stilla nästan hela tiden. Lillen var också jätteduktig så länge jag kliade honom i armhålarn eller på rumpan. När två hovar var klara blev jag tvungen att ta upp Kajsa till hagen för att göra Egon sällskap, och då ville inte Lillen samarbeta längre. Gjorde sina plötsliga stång- och vevrörelser med frambenen, ramlade ihop, slingrade sig omkring... suck. Men det gick tillslut! Det är bara framhovarna som är problemet ännu. I bak kan man andas ut, för då står han stabilt och lugnt för det mesta. Hans hålväg i vänster framhov har i alla fall blivit bättre och det som flutit ut kunde verkas bort. Marie gröpte ut ytterligare så jag enklare kan hålla rent så nu är jag noggrann med att få ut alla gruskorn och liknande som kan gräva sig in där och vidga ytterligare.



Förra helgen kom även Johan ut och hjälpte till med mockningen. Här tuppar han stolt upp sig bredvid mamma!



Tre släpkärror fick vi ut i söndags. Jag försökte locka Johan med att köra fyrhjulingen, men det var tydligen inte så intressant längre. När han väl gjorde det körde han så himla långsamt för att inte stänka ner kläderna med lera. Vad har hänt med crosskillen jag en gång kände? Ombytta roller?


Igen, jordklotets vackraste Kajsa. Den som säger något annat är en lögnare!



Idag gick jag, Kajsa och Johan ut på en längre promenad. Det gick snabbare än väntat men ändå tog vi oss in i skogen, runt åkrarna och genom byn. För första gången någonsin upplevde jag att Kajsa var väldigt alert, nästan lite nervös. I början gjorde hon lite hetsiga flämtningar men coolade ner när vi hade kommit en bit. TIll min stora lycka gick hon på bra på grusvägarna utan att ömma. 


Tvingade Johan posera med Kajsan. Se så liten hon ser ut här? Som en liten ponny.


Och här bredvid mig, plötsligt normalstor?