Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: