Ett livstecken

Midnatten nalkas och här ligger jag min stuga och ensamhet, i Nordupplands djupa skogar. På fönsterrutan slår malarna i ett frekvent mönster. Hopplösa försök att orientera sig till skenet av de levande ljusen bredvig mig, ljus som bidrar till att jag lyckas hålla värmen under de råa sensommarnätterna. Det är stunder som dessa som får min själ i balans - stillsamhet och tystnad - omringad av inget annat än flora och fauna. Just denna natt är vindarna kraftfulla och högljudda, nästan lite hotfulla. Jag tänker på hur skönt hästarna måste ha det ute på de oändliga ängarna, bara ett stenkast från mitt lilla hus. Det här är ett livstecken från mig. Livet kunde inte vara så mycket bättre och vi mår så gott som bara möjlig. Många vackra äventyr har det redan bjudits på och ännu har vi så mycket kvar framför oss. Det är egentligen bara en sak som saknas...

Magiska, dimmiga ängar är här vardagsmat men något jag aldrig tar för givet. Denna bild tog jag för några kvällar sedan.