Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Att läka strålröta

Sommarbetet har gjort så mycket gott för hästarnas hovar! En ren hage utan frätande skit, piss eller lera. Torr och bra. Jag blev överlycklig igår när jag kollade Lillens hovar och såg hur otroligt fina hans strålar har blivit! Särskilt i bak. Framhovarna är ju alltid svårast att läka av någon orsak. Men bakhovarna, alltså wow! Så köttiga, stora och hela. Bara en liten fåra kvar i mitten och lite röta här och där. Hans bakhovar är så välfungerande och verkar sig nästan själva! Bara kolla:


Lillens hovar, juni 2016. Övre bilderna är de lite sämre framhovarna, undre bilderna är de bättre bakhovarna. Men även strålarna i fram är på god väg att hela de med! Kan tillägga att hoven högst upp till vänster är den som Lillen fick en hålvägg i, därav den något sneda formen samt det trasiga på sidan vid lamellen. Jag kan även säga att det är missfärgning av hagens mark som får hovarna att se svarta ut längst lamellen, inte röta.

Kajsas hovar är en annan femma, har hon ju inte haft alls samma flyt eller förutsättningar som Lillen. Men strålarna på bakhovarna börjar faktiskt se riktigt hyfsade ut de också. De började rätta till sig för ganska länge sedan nu, och bakhovarna ömmar nästan aldrig. Framhovarna är klart svårare. Strålarna där verkar aldrig vilja komma ikapp. De går in i bra och dåliga perioder men oftast är de bara två smala strimmor,, trasiga och fula. Men som min hovformsspecialist sade så ska man inte stirra sig blind på visuellt fula strålar för de kan faktiskt fungera bra ändå. Nu är inte det riktigt fallet med Kajsa, men strålarna är i alla fall hårda och fasta under vilket är ett gott tecken. 

Kajsas hovar, juni 2016. Bakhovarna på övre raden (ganska så fina) och den sorgliga lilla strålen i fram på den undre raden. Här med är hovarnas lamellränder svarta på grund av hagens mark, inte röta.

Nu har jag bestämt mig ytterligare en gång för att kämpa stenhårt för att mina älsklingshjärtan ska få välfungerande fötter en gång för alla. Det innebär bland annat att utesluta allt extra socker. Betet kan jag inte göra något åt, och jag vill att de ska njuta och äta i sommar. Men allt överflöd av morötter, äpplen, godis och så vidare, fullkomligt onödigt nu. De får lite lördagsgodis på sin höjd. Läkningen måste ske inifrån och det betyder att rensa deras kroppar från socker och därmed svampen som växer okontrollerat. Så fort vi flyttat kommer vi rida en hel i djup sand vilket främjar aktiveringen och stimulansen av strålarna. Sedan ska jag fortsätta att symptombehandla med rengöring (lufta) och äppelcidervinäger (skapa en otrevlig miljö för rötan). 

Avslutar med en närbild på Lillens ena bakhov, bara för att den är så fin:

 

Min älskade Lillen

Häromkvällen satt jag i bilen utanför hagen efter att ha umgåtts med Kajsa och Lillen. Efter ett tag gick Kajsa och Egon iväg för att äta gräs långt borta i horisonten, men Lillen stod kvar vid stängslet alldeles intill bilen. Jag pysslade med telefonen och när jag tittade upp igen hade den lilla tönten lagt sig ner i gräset. Så jag öppnade dörren försiktigt och smög ut till min älskade guldklimp. Han verkade inte ett dugg störd över att jag kom fram. Så jag satt i gräset länge med honom medan hans små ögonlock fladdrade sömnigt. Han balanserade huvudet med mulen i backen och jag kröp runt honom typ två varv för att klappa överallt. Ville att han skulle känna sig trygg med mig från alla hörn. Till slut lade han sitt tunga huvud ner i gräset och sträckte ut benen fullkomligt avslappnat. Jag höll på smälla av, han var så söt. Hans ögon rullade bak i skallen och tänderna blottades från de hängande läpparna. Åh, älskade Lillen. Flera bilar åkte förbi på vägen men han var för trött för att orka reagera. Efter en stund vaknade han till liv och reste sig, sakta och kontrollerat. Jag pussade honom hejdå men sedan följde han efter mig till ingången, så hjärtskärande. Men när jag hade satt mig i bilen så lunkade han långsamt iväg till resten av flocken så då kändes det okej att åka. ♥



 
 

Ljusa sommarnätter

Jag njuter så kolossalt av junis ljusa sommarnätter. Dagarna blir så himla mycket längre och det finns ingen gräns för vad en kan hinna med att göra. Jag vill inte att det ska ta slut! Tyvärr så börjar ju mörkret smyga sig på igen, om bara några dygn... Så det gäller att ta vara på den tid vi har kvar. 

Med ljuset hinner jag bland annat arbeta uppe i vinterhagen om kvällarna. Jag arbetar och studerar på dagen. På kvällen pysslar jag med hästarna, mockar eller rengör runt foderplatsen. Det är ett riktigt grisgöra! Nästan ett helt år av hö, piss och skit som hästarna så fint har packat till ett tungt och tjockt lager runt foderhäcken. Två fyllda flak på SuperChevan är lika med ungefär tre kvadratmeter ren yta. Det stinker helvete kan jag säga... Men fint blir det! Så tillfredsställande när gruset tittar fram under och får chans att torka. Till hösten kanske vi är ambitiösa och lägger på ett lager grus/sand, vore bra för hästarnas hovar.


Ni ser kanten på området där jag hyvlat av... Det värsta av allt är att åka och tömma flaket, går så otroligt långsamt.

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.