Bergsklättrande häst och människa

Förra veckan drog jag och Kajsa ut på en uteritt tillsammans med L och hennes fina Revolt. Det blev den absolut bästa uteritten i Stackbo hittills! Först och främst var Kajsa riktigt glad och samarbetsvillig. Hon stannade inte en endaste gång på väg bort från gården (förutom vid över bäcken där det gick lite mer långsamt men inget vägrande), vilket är ett mirakel typ. Det är så himla mycket roligare att rida ut när båda är lika taggade! Kajsa kunde till och med gå först när Revolt blev osäker, och båda hästarna kompletterade varandras svaga sidor väl under hela ridturen. Turades om att ge varandra självförtroende vid de rätta tillfällena.

Sedan var L en härlig människa att rida tillsammans med. Hon ville precis som jag också klättra ordentligt, så det gjorde vi! Vi tog en ny väg som jag inte ridit förut och den var riktigt bra - terräng som gick upp och ner, sand, sten, träd och öppet. Det blev tre galoppsträckor allt som allt. Den första var så otroligt fin! Kajsa tog galoppen direkt och arbetade på mjukt och lugnt. Den andra galoppsträckan var mycket längre men på en rak och bekväm slinga, så då fick Kajsa verkligen ta i. Insåg hur bra det var att galoppera längre sträckor, för då hann Kajsa landa från den hårda ligga-i-för-att-orka-galoppen, till att komma ner i fart och kommunicera mer. Den tredje sträckan var lite vildare, haha. Vi kom ut vid grusgropen och när det var öppen mark blev Kajsa helt till sig, sprang ikapp Revolt och började tävla. L saktade av och stannade men Kajsa fortsatte och började med sina galna bocksprång! Hittills har jag tyckt att hennes skutt har varit roliga men nu var det nära att jag åkte av alltså. Sadeln hamnade lite på sniskan så då förlorade jag balansen. Men jag styrde in henne på en volt och då varvade hon ner. Bocksprång eller inte så är jag bara glad att Kajsa har fått tillbaka livsgnistan samt att hon känner att hon orkar mer. 

Vi klättrade även upp för en lång och brant backe. Den kanske inte ser så extrem ut på bilden men i verkligheten var det ett berg alltså! Utmaningen var att hålla Kajsa i skritt, vilket också var säkrast så hon inte snubblade fram i trav och föll. Och hon var hur duktig som helst! Det var så mäktigt att känna varenda muskel på hennes gigantiska kropp arbeta. Riktigt jobbigt tyckte hon, men hon skötte det galant. Vi höll skritten nästan hela vägen, förutom mot slutet när Kajsa själv vek av åt sidan och valde en bättre väg där det inte var lika många rullstenar. Resten av ridturen var det svårt att få Kajsa att sänka tempot efter galoppen. Hon ville helst trava hela vägen hem. Till slut slappnade hon av och frustade belåtet. Nästan hemma mötte vi ett par tjejer med varsin häst som överöste Kajsan med komplimanger, att hon var så vacker och "ett muskelpaket" som de beskrev henne och quarterrumpan. Stolt människa till finaste Kajsa!

Väl tillbaka i stallet sadlade jag av och gick direkt in i ridhuset för att lite snabbt prova mitt nya träns med det flätade nosbandet. Tänkte att jag samtidigt kunde träna balansen barbacka så kunde Kajsa varva ner ytterligare. Tränset kändes toppenbra. Sedan lyckades jag även med min första avramling på någon av mina egna hästar! Har endast ramlat av två gånger tidigare i mitt liv, och de båda hände på under 10 minuter. Att ramla av på sin egen häst känns ju lite som en milstolpe haha. Det gick till som så att jag så gärna ville prova galoppera barbacka. Det hade jag aldirg heller gjort, men förstod ju att galoppen förmodlingen är en av de skönare gångarterna utan sadel. Risken var bara Kajsas hetstrav som infinner sig efter galoppen... Men jag ville prova ändå. Sagt och gjort - galoppen var fantastisk men så fort vi bröt av till trav började jag studsa som bara tusan. I ett tappert försök att skona Kajsas rygg från mina dunsar så spände jag låren. Big mistake, jag tappade balansen direkt och tippade åt sidan. I hopp om att landa lite snyggare svängde jag benet över Kajsas hals och hoppade/ramlade hastigt av. Kajsa tvärnitade och tittade på mig som att jag var dum i huvudet där jag låg i gruset haha. Snäll som hon är väntade hon tills jag var på benen igen!


Kuperade områden. Här är vi på en ganska brant kulle och red i sidled nedåt.

Inför bergsbestigningen... ju högre upp vi kom desto brantare blev det. Nervkittlande men så härligt!

På hemvägen red vi förbi det vackra slaggstensstallet och gamla minnen bubblade upp som vanligt. Kajsa skärpte blicken på det ordentligt, men undrade varför fönster och dörrar var gröna istället för röda...
 

Lilltjejen i nya tränset, så tjusig!

Avslutade dagen med en skön och sval dusch. För första gången fick jag skölja hela hennes huvud med ögon, öron, nos och allt vad det innebär. Hon tog det sååå bra. ♥

Kom väldigt lindrigt undan efter avramlingen måste jag säga!
 
Tillbaka i hagen högg Kajsa in i maten på en gång som den lilla glufsaren hon är. Hon har någon grej med att borra ett djupt hål och endast äta hö därifrån. Där inne finns tydligen all dyrbar mat!
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: