Mun- och tandkoll avklarad!

Veterinär- och tandläkarbesöket är över och allt har gått så himla bra! Detta skedde ju faktiskt i torsdags, men som alltid när något fyllt med nervositet är över, går jag in som i en liten dvala direkt efteråt när jag slappnar av efter all oro. Men nu är jag tillbaka med detaljerad uppdatering!

Klockan nio på morgonen stod vi redo, med gårdens garage som tillfällig - och om jag får säga det själv - mycket välfungerande vårdcentral. Hinkar med varmvatten, eluttag, och 15 plusgrader efter nattens eldning tack vare V och T. Vädergudarna var på vår sida den dagen med plusgrader även utomhus vilket gjorde nysnön mjuk och slaskig istället för hård och hal. Vi behövde inte grusa något alls på gårdsplanen vilket kändes skönt, och Kajsa och Lillen verkade allmänt lugna i humöret. 

Veterinärsbussen rullade in och vi började med Lillen. Av någon anledning vill jag alltid börja med honom, förmodligen för att han stressar upp sig mest om han får vänta ensam utan Kajsa i sin närhet. Jag var lite nervös över hur Lillen skulle hantera garaget som han aldrig hade varit i tidigare. Dels för att gå in genom porten med buss och traktor på varsin sida, och dels för alla tusentals saker att titta på med nya, konstiga dofter. Men lillgrisen var så otroligt duktig och trampade nyfiket in. Han gör mig alltid lika stolt och imponerad! Precis som när han ska lastas på transport och bara kliver på utan tvekan. Veterinären kollade hjärta och allmäntillstånd vilket var fint. Då snurrade han runt något varv och ville inte riktigt stå stilla eftersom det fanns så mycket intressant att titta på. Men lyhörd och ostressad hela tiden. Och när sprutan med lugnande medel stacks in, blev han ett trött fyllo på bara några sekunder. Jag tycker det är så himla lustigt att se mina hästar med lugnande i sig. Roligt, men även lite hjärtskärande. De blir så ynkliga och hjälplösa. Men jag är glad att detta fantastiska medel finns, för tänk vilka viktiga procedurer och behandlingar som kan utföras på ett säkert sätt tack vare dem!

Lillen fick på sig tandstegen och så påbörjades undersökningen. Hans milda överbett och tandnötningsavvikelser fanns förstås kvar. Några nya, ganska stora hakar som orsakat låsningar. En vass kant som orsakat ett sår i kinden. Sedan, en frakturerad vargtand som satt lös! Denna vargtand var varken trasig eller lös när han fick tänderna kollade sist, och eftersom han fortfarande aldrig haft ett bett i munnen (och aldrig kommer att ha) så har tanden förmodligen gått sönder när han tuggat på något hårt, eller fått sig en smäll på något vis. Oavsett vad så är en lös tand inte så bekväm att ha kvar i munnen, så den hävlades ut. Lite äckligt fascinerad som jag är har jag sparat den... I övrigt slipades hakarna och de vassa kanterna ner. En positiv sak är att han inte hade några foderinpackningar! Det hade han ju många av sist vilket var ett av de större problemen. Nu var det bara någon ynka som spolades ur när veterinären rengjorde munnen med vattensprutan.

Världens sötaste Lillen med munstege.

Lillens munhåla. Den blodiga delen är området där vargtanden satt efter att den drogs ut.

Under behandlingen fick Lillen mer lugnande medel minst ett par-tre gånger, precis som sist. Grabben är snabb med att kvickna till. Jag upplevde dock att han var mer vinglig nu än förra gången. Som tur var hade veterinären med sig en assistent så vi kunde stå på varsin sida och hjälpa honom parera. Förutom de återkommande problemen Lillen har med tänderna, såg allt bra och friskt ut. Behandlingen avslutades med fluorlack. I maj ska vi boka ny tid för Lillen. Och denna gång ska jag verkligen hålla efter som jag bör för allas skull, men främst Lillen såklart. Så i juni någon gång kommer veterinären ut igen och då kan vi hålla till på plattan där vi känner oss hemma, härligt!

Trött kille efter färdig behandling. Han är blöt på kroppen av snövädret, inte svett. Däremot blev han rätt svettig bakom öron och i ansiktet som han alltid blir med lugnande.

När Lillen var färdig fick han stå och slumra, tillsammans med mor min som hjälp, i ett hörn längre bort. Sedan var det Kajsas tur. Hon gick så snällt in i garaget och placerade sig artigt på plats. Hennes hjärtslag var tydligen snabbare än Lillens, men jag är ganska så säker på att det berodde på att hon hade stått ensam i hagen och gnäggat efter bror sin i över en timme. 

Kajsas undersökning och behandling gick otroligt fort. Hon fick sin lugnande spruta och tio minuter senare var allt färdigt! Veterinären sade att hon såg jättefin ut i munnen med endast ett par hakar att låsa upp, lindrig tandnötningsavvikelse och lindrigt skarpbett. Jag blev väldigt lättad eftersom jag varit bombsäker på att något allvarligt har spökat i hennes mun. I några inlägg längre ner har jag skrivit om Kajsas märkliga och plötsliga symptom - att hon har fyllt munnen med gigantiska tuvor halm/gräs/jord och haft dessa i munnen medan hon sovit, samt att hon gäspat och sågat med käkarna. Det var den största anledningen till varför jag genast bokade tid med veterinär/tandläkare, och jag hade stenkoll under väntetiden att Kajsa inte tappade hull. Men hon kunde hela tiden äta normalt och gick inte ner något i vikt alls. Och plötsligt en dag var symptomen som bortblåsta. Från ena dagen till den andra försvann alla konstigheter! Därmed drog vi alla slutsatsen att Kajsa förmodligen fått in någon kvist eller rot som envist kilat fast sig mellan ett par tänder eller liknande. Vi alla vet ju hur irriterande och obekvämt en sådan sak kan vara, och hur bra alls känns omedelbart när det är borta. Veterinären kunde inte hitta några tecken på något annat trauma. Inga sår, ömma punkter eller slemhinnor, frakturerade tänder. Om det nu verkligen var något som fastnat kommer vi aldrig få veta - men eftersom symptomen är borta, munnen ser fin ut och Kajsa mår bra så får vi nöja oss med den förklaringen! För övrigt behöver inte Kajsa återbesök förrän om cirka ett och ett halvt år.

Drogad Kajsa med jordens mest perfekta hästtunga!

Kajsas munhåla. Frisk och fin!

När veterinärsbussen åkte vidare mot nästa patient, stod vi kvar i garaget för att hålla drogade Kajsa och Lillen sällskap. Lillen piggnade på sig mycket snabbare än Kajsa och blev tillslut lite otålig i garaget, så då promenerade vi lite försiktigt utanför på gårdplanen. Innan vi gick ut hann han kissa en gigantisk pöl på garagegolvet, tack för den... Efter en stund vaknade även Kajsa till liv och ville gå ut för frisk luft. När de var hundra procent sig själva igen fick de komma ut i hagen. Lättnaden var enorm! Vi åkte tillbaka senare på kvällen för att titta till dem och de var så nöjda och glada.

På uppvak med Kajsa.

 Väntar tålmodigt på att få komma in i hagen!

Lillen dagen efter, en livsnjutare med sin matbytta. Det känns underbart skönt att ha detta besök avklarat och veta att hästarna mår så bra som de bara kan i munnen just nu! ♥

Att verka utflutna Lillen-hovar

Ja, det blev en hovverkning på Lillen idag som planerat... Men en väldigt otillfredsställande sådan. För det försa var jag under tidspress, och eftersom Lillen inte var vidare samarbetsvillig (men ändå duktigare än vanligt) så hann jag bara med framhovarna. Det sistnämnda känns dock inte så jobbigt då Lillens bakhovar är väldigt fina och bara behöver några få rasptag, så det är ingen stress. För det andra så blev inte verkningen av framhovarna bra. Lillens framhovar har ju, som jag alltid skrivit, väldigt lätt för att flyta ut. Jag tror att han är överpronerad på fötterna (likt mig själv), det vill säga att han står mer på insidorna av hovarna istället för jämnt över hela ytan. Detta leder till att den mesta vikt läggs på insidorna och utsidorna får då utrymme att sticka iväg och bli övervuxna. Resultatet; ankfötter som blir mer och mer sneda när utsidorna flyter ut.

Jag har försökt att hålla efter Lillens hovar och snedhet genom att verka in de utflutna sidorna, korta tårna och ta ner trakterna. Men detta känns ändå som en för komplicerad situation för mig som precis lärt mig verka själv. Idag när jag tittade på hovarna var jag förvånad att se att de knappt vuxit någonting alls på hovväggen, alltså höjden av den. Den var istället i sulnivå, såsom det såg ut när jag verkade klart dem för flera veckor sedan. Detta är ju såklart positivt, men jag vet inte varför de inte vuxit - om det har att göra med den sjunkande näringen när sommarhalvåret är över (betet får ju hovarna att växa som ogräs), eller om han själv slitit och hållit dem i trim. Oavsett vad så blev jag glatt överraskat som bara behövde ta ner trakterna som hade blivit för höga i vanlig ordning. Samt att jag försökte raspa in utsidorna som sticker ut som vridna hörn. Det är så himla svårt eftersom hovarna ser så sneda ut underifrån, så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vill inte ta bort för mycket hovvägg så pass långt bak på sidorna som man helst inte ska röra, och dessutom har Lillen hålväggar på båda insidorna av hovarna vilket innebär att han kanske behöver extra stöd från utsidorna. Riktigt knepigt!

Jag tror definitivt att de envisa hålväggarna har att göra med att hovarna flyter ut. När majoriteten av vikten läggs på insidan av hovarna skapas ett övertryck där som gör att hålväggarna dyker upp, eftersom utsidorna av hovarna inte alls hjälper till på den bärande fronten.

Tidigare idag skrev jag till min hovformsspecialist och frågade om hon kan komma ut någon gång längre framöver. I Lillens fall vore det optimalt om M kunde verka hovarna rätt och visa mig hur de bör se ut, så får jag studera och utgå från det. Det kanske tar ett tag att uppnå den mest optimala formen för Lillen, men nu vet ju jag i alla fall hur jag ska hålla efter emellan gångerna. Förut hade jag varken kunskap eller verktyg. Om det nu är såsom jag misstänker, att Lillens ben/hovar är överpronerade, är ju detta något jag kommer behöver hålla efter resten av hans liv. Jag tror inte man kan verka sneda fötter till perfektion när det är själva skelettet som orsakar problemet. Men vem vet, jag kanske har helt fel! Lås oss hoppas.
 
Överlag gick verkningen ganska snabbt idag, dels för att jag endast fixade framhovarna och för att de hade vuxit så pass lite. Men jag kände mig inte nöjd. Jag tycker inte om att lämna något med ett halvdant jobb. Fast i ett sådant här fall ser jag väl hellre att jag är försiktig och tar bort det värsta, än att jag gör något dumt som kan göra med skada.

Här är Lillens ankfötter idag efter verkningen:


Bättre än innan men inte bra. På hans högra framhov ser man en bit av det utflutna hörnet, alldeles till vänster av det vita pigmentet i hornet. På hans vänstra framhov (närmast) synd också lite av snedheten. Den mörka fläcken vid tån är vatten/is, inte något läskigt hål som det ser ut som.

Här syns det vridna hörnet mycket tydligare, som en kurva i hornet.

Hovverkning, Sole Callus & Mugguppdatering

Återigen är det ett ljust vinterlandskap ute. Igår natt kom flera decimeter snö, i alla fall här i Norduppland... Dagen efter att jag kom hem från resan i Norrland, var jag ivrig att komma ut till hästarna och kontrollera Kajsas mugg. Till min stora lycka hade hon inga krustor på något nytt område! Däremot hade det blivit som en ny liten skorpa på det område var gult i nyansen när jag tvättade rent senast. Som jag misstänkte, var inte det området helt färdigt ännu och av färgen döma, fortfarande infekterat.

Idag tog jag upp Kajsa på plattan för att både verka hovarna och behandla muggen. Det var inte särskilt länge sedan jag verkade Kajsas hovar, kanske två eller tre veckor. Men egentligen ska jag göra det i alla fall en gång i veckan för att verkligen behålla den hälsosamma formen och därmed främja Kajsas hovmekanism, vilket i sin tur hjälper henne att anpassa hovformen själv. Dessutom är det så mycket skönare att bara behöva dra några få rasptag, än att köra en oändlig verkning av övervuxna hovar som både jag och hästen ledsnar på.
 
Verkningen gick bra och det märks att Kajsa inte besväras mycket alls längre av den hov som spökade ett tag. Hon var nämligen lite halt på höger framhov under några dagar i höstas, och det verkade som att det kom från vissa punkter i hennes väldigt trasiga stråle. Jag misstänkte att det var strålrötan som letat sig in för djupt, och är därför angelägen om att läka detta problem från både insidan och utsidan. Nu ska strålrötan bort och framhovarna ska börja fungera, en gång för alla! Det är stor skillnad på fram- och bakhovarna. I bak är strålarna mustiga och hela, samt att hoven nästan verkar sig själv. Trots långt mellan verkningarna så behövs aldrig tången, endast raspen i några få drag. Jämfört med framhovarna vars strålar knappt existerar och alltid är söndertrasade. Hovväggen sticker iväg på höjden snabbt och mycket, traktstöden lika så. 
 
Tycker alltid att det är lite jobbigt att lägga upp hovbilder för att bilderna aldrig gör verklighetens hovar rättvisa. Vinklarna blir liksom förvrängda på något vis. Men struntsamma - vi är i en utvecklingsfas och då är inte hovarna perfekta. Jag vill ju kunna gå tillbaka för att identifiera våra framsteg, så här kommer Kajsas högra bakhov:

Såhär fina strålar har hon aldrig haft, det säger ju en hel del! Dock lite rötig och utdragen lamellrand.

Dagens verkning var nog den första som jag känt mig skapligt självsäker med. Även om jag tog god tid på mig som vanligt så hade jag bättre koll på vinklar, trakter, avrundning och allt där emellan. För den som inte vet så gick jag i september en grundkurs i barfotaverkning! Det var en fantatsiskt duktig kursledare som lärde ut och jag gick där ifrån mer inspirerad och taggad på barfotahovar än någonsin. Att lära mig verka mina egna hästar har stått på mållistan länge, så jag är väldigt glad att det äntligen blev av... Mer om det i ett annat inlägg.


Kajsas bakhovar, nyverkade.

Kajsas framhovar, nyverkade. 
 
Kajsas framhovar bakifrån. Trasiga små strålar men som ändå börjar få mer och mer kontakt med marken.

En sak som jag har noterat på senaste, är att Kajsas sulor på framhovarna har en uppbyggnad framme i tån. Som ett avlångt litet berg av extra tjock sula. Jag vet att hästar själva bygger upp mer sula på ställen som behöver förstärkas av någon anledning, till exempel vid yttre slag - en sten som borrat sig in eller liknande. Läste även att eftersom hästar som betesdjur lägger mycket vikt på tårna när de har huvudet nere i backen, är det vanligt att de bygger upp extra sula just där som en såkallad tåförstärkning. Alltså inga konstigheter, utan helt normalt. Ändå snurrar det ju alltid i mitt huvud när jag stöter på något jag inte förstår fullt ut och jag börjar spekulera i hovbenssänkning och alla möjliga läskiga saker. Men med tanke på att hästen skulle ha extremt ont och inte kunna gå om hovbenet var påväg ut genom sulan, och Kajsa inte ens reagerar om jag slår hårt eller klämmer med med järntång (jag testade), så tror jag att det är lugnt. Vill även minnas att Kajsa sett ut såhär i perioder längre tillbaka och att jag då frågade min hovformsspecialist om det som sade att det var normalt.

Jag kom dock över något positivt och intressant när jag läste på om detta. Nämligen att när hästen får en överbyggd sula i tån så kan det bero på att hästen håller på att forma om sin egen hov. Tån kommer helt enkelt kortas och uppbyggnads-berget indikerar var lamellens/hovväggens nya position kommer vara. Ofta är ju hästar långa i tån och man strävar efter att korta den. Alla bilder jag sett på denna såkallade sole callus stämmer exakt överens med Kajsas och alla skriver att uppbyggnaden är ett gott tecken som man inte bör röra, vilket jag inte har gjort. Kanske Kajsas framhovar äntligen börjar aktiveras! Spännande att se utvecklingen... så länge den är bra.

Kajsas "Sole Callus", uppbyggnad av sula kring tån.

Hovspår man blir glad att se - stråle i markkontakt! 

Samtliga hovar ger strålavtryck i snön...

Efter hovverkningen behandlade jag Kajsas mugg med både Hibiscrub och Salicylsyrevaselin. De sista krustorna över det gulaktiga området är mest envisa att ge sig. De är inte de vanliga och ytliga skorpona som enkelt pillas bort, utan känns mer som sår. Eller som att de inte är redo att pillas bort än. Så jag avvaktar ytterligare, förhoppningsvis påskyndar vaselinet processen. 
 
Kajsas vänstra bakben efter behandling. Fortfarande något inflammerat/infekterat vid det mörkare röda/gula området.

Efter vaselinet med några få krustor kvar. Överst på det drabbade området (precis där den mörka pälsen börjar) syns som en större, gul fläck. Det är som ett litet sår, nästan som en blåsa som är något svullen och verkar ta längst tid på sig att läka.
 
Imorgon ska jag verka Lillens utflutna hovar, behandla Kajsa samt börja förbereda inför veterinär- och tandläkarbesöket på torsdag. Vi kommer hålla till i garaget för att veterinären ska kunna arbeta i värme, så imorgon ska vi se över lokalen, göra i ordning och eventuellt grusa lite utanför. Ska även ta reda på var kontakten till kompressorn sitter så att den inte drar igång och skrämmer livet ur oss alla mitt i allt... Mycket att hinna med på några få ljusa vintertimmar. Nu när snön kommit har jag dessutom börjat dela upp högivan på två gånger om dagen istället för en, och måste fylla höpåsar kors och tvärs.

Duktig tjej färdig med dagens bestyr! ♥

All mugg borta!

Åh, precis som jag hade hoppats på så fick vi bort all nuvarande mugg på Kajsa idag! Vaselinet satt kvar från igår så området var fortfarande mjukt det gick att pilla bort de allra sista krustorna. Sedan blötte jag upp allt och tvättade ordentligt med mycket Hibiscrub. Ett riktigt lödder blev det. Då kunde jag känna med fingrarna hur alla rester från såret bara försvann, så himla härligt! Tvålen fick verka i cirka tio minuter och när det var färdigt torkade jag noggrant med rena små handdukar. Det var en fröjd för ögonen att se det alldeles rena, rosa området utan en enda krusta. Kajsa brydde sig dessutom inte alls om behandlingen idag, jag fick ta i hur mycket som helst utan att hon reagerade överhuvudtaget. När muggen var som värst (för cirka en vecka sedan) fick jag knappt känna försiktigt med fingrarna utan att hon flyttade hoven och dansade omkring. Om jag försökte lyfte hoven och hålla, slutade hon aldrig sparka i luften. Så visst är det stor skillnad nu, det måste ju betyda att de värsta besvären är över för henne.

När benet hade lufttorkat i ytterligare tio minuter smorde jag in det med en ny omgång Salicylsyrevaselin. I och med att pälsen försvunnit på det drabbade området samt att det återigen är plusgrader med regn och lera, känns det väsentligt att skydda huden från återkommande angrepp. Men jag är fullt medveten om att muggen kan komma tillbaka, både snabbt och aggressivt... Därför är det nu viktigt att titta och känna på benet dagligen. Typiskt nog ska jag resa bort i helgen och är hemma igen på söndag kväll... Jag hinner se till henne imorgon bitti men sedan blir det två dygn utan mig. Jag hoppas innerligt att allt är lugnt ändå. Ska kleta på mycket vaselin imorgon så det skyddar extra under helgen, eftersom mirakelsalvan håller sig kvar i minst ett dygn.

Resultatet idag efter behandling:


Voila - ett ben utan krustor! Alla de rosa ytorna är områden där stora skorpor suttit, förutom det mindre rosa området längst ner till höger - det är bara hennes friska (men kanske svaga), rosa hud som alltid syns genom pälsen. Det svarta fläcken precis i mitten under karleden är bara pigmenterat hud... Hennes vita strumpa och hov sträcker sig inte hela vägen runt utan har den mörka fläcken och hovdelen under ballarna, samt en större pigmenterad trekant på högersidan av kotbenet som inte syns på bild.


Det området som ser gulare ut (till vänster om det rosa på sidan av kotbenet) är det område som de nyaste krustorna har suttit på, därav nyansskillnaden.
 
Här syns de nyaste krustornas område bättre, med de gamla krustornas rosa område bredvid.

Insmord med Salicylsyrevaselin. Salvan är så bra eftersom den är riktigt fet och formar pälsen så den håller sig på plats utan att släppa in smuts närmast det drabbade området.
 
Blir som sagt intressant att se om pälsen växer ut igen när det numera är kalt. Någon som vet?

Avlägsnande av mugg

Den ytliga behandlingen av Kajsas mugg går framåt - idag fick jag bort nästan alla krustor! Salicylsyrevaselin, vilken mirakelkräm. Upplukrande men samtidigt mjukgörande, och verkar omedelbart. Jag passade på att behandla medan Kajsa åt sitt hö, då stod hon exemplariskt stilla och hade mycket tålarmod med mitt pillande. Det viktigaste med mugg, som jag lärt mig, är att få bort krustorna eftersom det är under dessa som bakterierna härjar och sprider sig i den syresfattiga miljön. Dock ska man inte slita bort krustor som inte är redo att släppa än, jag tror nämligen att öppna och blödande sår gör det ännu trevligare för bakterierna. För att inte tala om obehagligt för hästen. Men tack vare salicylsyrevaselinet blir rötterna på krustorna mjuka och lossnar nästan av sig själva när man nyper tag i dem. 

Jag fick bort nästan allt, kanske 90%. Helt otroligt, på bara en kort stund! Under krustorna uppenbarade sig en perfekt, ren och rosa hud. Även anledningen till varför just detta ben är det som är utsatt, opigmenterat som det är... De krustorna jag inte fick bort är de allra nyaste som jag inte ville rycka bort med våld. Imorgon ska jag schamponera hela området med Hibiscrub för att döda de förhoppningsvis sista bakterierna och tvätta bort all gammal vaselin som nu är ett tjock lager innehållandes smuts och annat som inte ska vara där, från det senaste dygnet. Salvan kommer säkerligen ha mjukat upp de sista krustorna över natten så vi får bort allt imorgon. Jag hoppas!

Undrar om Kajsas vita päls kommer växa ut igen, där det nu är alldeles kalt och rosa. Eller om det blir som ett permanent ärr... Om all synlig mugg försvinner snart ska jag hålla stenkoll efter det så att den inte smyger sig tillbaka. Då muggen förmodligen har dykt fram på grund av något som händer inuti Kajsa (och vi har mycket att jobba med på den fronten), är risken att den kommer tillbaka. Men man tycker att det i alla fall borde gå åt rätt håll.

Bilden nedan visar hur muggen såg ut idag innan jag behandlade Kajsa. Det mesta nya sitter alltså på sidan av karleden, och det gamla vi redan fått bukt med sitter med i själva karleden. Mugg är lömsk på det viset att den kamoufleras under pälsen tills att den hunnit bli mycket värre och plötsligt syns utanpå. Under pälsen på bilden (det kladdiga området till höger) gömmer sig en stor och mörk krusta.



Och såhär ser benet ut efter noggrann insmörjning och avlägsnande av krustor:



Pälsen är tuffsig på grund av vaselinet, men annars - ren hud utan sårskorpor! Benets "svullnad" lade sig ganska direkt efter krustornas avlägsnande eftersom krustorna höjer pälsen som får benet att se svullet ut. Än så länge har Kajsa inte varit svullen i själva benet, så jag håller tummarna att det fortsätter så.

Annars har det varit en lugn och skön stund med hästarna idag. De fick sitt hö och sina matbyttor, samt lite nypon. Man måste passa på att avända naturens förråd medan godsakerna erbjuds! Kajsa stod och sov en stund i ligghallen och hon verkade allmänt glad och kontaktsökande. Jag blir alltid lika lycklig när hon vill vara nära, eftersom hon normalt är reserverad och ointresserad. Ett tecken för mig att saker går i rätt riktning. Lillen var sitt vanliga, mysiga jag. Imorgon ska jag verka hans hovar. Det var inte så fasligt länge sedan men hans framhovar, speciellt höger framhov, sticker iväg och flyter ut så himla snabbt! Han kommer nog alltid ha tendens till Kalle Anka-hovar eftersom han har överpronation, men någon mer hållbar teknik måste jag allt hitta...

Hela individen

Den här stressamma och oroväckande perioden jag har haft den senaste tiden (som handlar om mer än bara hästarna), har fått mig att fundera mycket på Kajsas och Lillens verkliga hälsa och det viktiga, allomfattande välmåendet. 
 
Trots att jag förespråkar en naturlig och förebyggande hälsa, känner jag ofta att jag bara springer omkring och släcker bränder. Det uppstår akuta problem med hästarna där situationen blir både ångestladdad och dyr, av den enkla anledningen att jag inte vårdar grundbehoven tillräckligt bra innan. Ändå har jag alltid varit övertygad om att man bör sträva efter en holistisk hälsa likt homeopatin där man läker hela individen istället för att bara behandla de enskilda symptomen. Kroniska besvär och sjukdomar byggs upp när man inte värnar om helhetens djup. Ett symptom motas bort men det verkliga problemet kvarstår. Så varför faller man ändå tillbaka i samma gamla ohållbara mönster? Varför värderar man inte kroppen och hälsan högre, som faktiskt är väsentligt för att kunna leva livet till fullo? För min del handlar det mest om stress. Jag känner mig konstant stressad över att inte ha de medlen jag behöver för att kunna göra det jag vill - för att må bra. Men det är egentligen bara struntprat, eftersom en bra grundhälsa bara kräver rätt prioritering. Man prioriterar helt enkelt fel och låter vardagliga bekymmer ta över i form av snabba lösningar och oansvariga olater. Och stress är ju också ett enormt samhällsproblem som bara verkar bli större och större. På grund av orimliga krav och pressande normer mår människor skit... men psykisk ohälsa tas aldrig på samma allvar som fysisk ohälsa.

Nu börjar inlägget spåra iväg här... Detta skulle ju inte handla om människor eller mig själv, utan om Kajsa och Lillen! 

Jag har länge känt att något är fel med Kajsa. Det tillhör inte vanligheterna att hon mår helt bra. Hennes ansikte och ögon uttrycker lidande och hennes kropp fungerar sällan som den ska. Det har varit allt ifrån strålröta och mystiska hältor till ryggproblem och hudirritation. Ett tag gick hon ner så mycket i vikt att jag trodde hon led av njusvikt, och sedan gick hon upp lika snabbt igen och blev sitt normala, runda jag. Men hennes övervikt är inte heller något som är önskvärt. Vanligt, i hästvärlden, men inte att föredra. De senaste veckorna har Kajsa dessutom fått mugg. Ett dilemma vi aldrig har varit med om tidigare, tro det eller ej. Över en kortare period innan var hon halt på höger framhov och det har varit flera episoder med gåtfulla symptom som kommer och går. En sak är dock säker; och det är att något djupare i Kajsa skapar alla dessa problem. Kärnan är inte frisk och då svarar kroppen med utslag, utrensningar och reaktioner. 

 
Min övertygelse är att Kajsa inte har en helt fungerande ämnesomsättning samt att magen är i obalans. Dessa två går ju hand i hand. Allt börjar med kosten, det är grundpelaren till god hälsa. Kajsa har definitivt fått i sig för mycket socker sedan många år tillbaka. Sockret göder svamp (Candida) som förändrar tarmens PH-värde och i sin tur tar bort de goda bakterierna som finns där för att smälta maten på rätt sätt. Störningar i tarmarna och ämnesomsättnignen gör att hästen inte optimalt kan tillgodogöra sig näringen. Allt detta leder till ett försvagat immunförsvar vilket tillslut visar sig genom hudåkommor, inflammationer, strålröta, mag- och hovproblem, brist av energi och så vidare. Flera av dessa besvär har Kajsa och vissa har hon haft länge. Och jämför Kajsa med Lillen - de äter och rör på sig exakt lika mycket och likadant. Lillen är också ganska rund, men med honom känner man starkt att det finns en god grundhälsa. Han ser belåten och glad ut, han är nyfiken och positiv utan krämpor och andra kroppsliga problem. I och med att hans immunförsvar förmodligen är okej, så kan han tackla allt utifrån och inifrån på ett stabilt vis. Men visst är det viktigt även för honom att rätta till strukturen i tid, så att han inte hamnar i samma, oroväckande fack som Kajsa. 

Kajsa då, som länge varit rund. Ja, man kan faktiskt vara överviktig men samtidigt ha näringsbrist precis som det kan fungera tvärtom. Nu säger jag inte att Kajsa lider av näringsbrist, för det tror jag inte, men jag menar att man bör se över kosten så att man får i sig allt det nödvändiga, innan man panikartat bantas ner i form. När man har någorlunda koll på intag av näring, mineraler, vitaminer och liknande, kan man även reglera mängden. 

Det har också varit påtagligt hur Kajsa har närmat sig fång för varje år som går. Jag vet inte om hon har haft någon riktig fångepisod innan min tid med henne, det är mycket möjligt, men nu utgår jag från vad jag upplevt med henne under vår tid tillsammans. Jag har aldrig varit med om att hon har fått en typisk, fullt utvecklad fångattack. Däremot ligger hon i riskzonen med vikten, och troligtvis ämnesomsättning och insulinresistens, samt att hennes nacke har fått en fettdepå som är svår att bli av med. Sådana är ju det sista som försvinner, sägs det. I somras var det en riktig fångskur på gården vi står på. Ett par av basjkirerna påverkades (en som verkligen fick ett tydligt, långvarigt utbrott) samt en annan inhyrd häst som fick stå under vila med smärtstillande i ett par månader om inte mer. Även Kajsa blev berörd, men inte alls lika starkt. Hon verkade mer öm än vanligt i framhovarna (strålrötan gör ju henne vanligtvis öm jämt i mindre eller större grad), och jag blev skrämd. Vi stängde av det värsta av betet och lät henne och Lillen gå i skogsdelen, med en liten plätt bete som vi utökade allt eftersom. Vad jag känner starkare än någonsin är att jag måste förebygga fång och andra kroniska sjukdomar, innan det äf försent.

 
Genom åren har Kajsa tacklats med följande problem:

• Envis strålröta
• Ett par-tre hålväggar
• Spökhältor som försvinner  lika snabbt som de kommer
• Övervikt
• Potentiella fångkänningar
• Muskelspänningar och allmän ömhet i huden
• Mugg, nytt problem
• Ännu utan full vetskap: Något fel med tänder/munhålan

Jämfört med Lillen:

• Hålväggar, återkommande
• Lite strålröta på framhovarna (nästan borta nu)
 
Så visst är det stor skillnad på mina två, älskade hästar. När Lillen var yngre hade han mest otur med just sårskador och andra skador från yttre våld, eftersom han var en sprallig och rätt klumpig unghäst. Han har haft allt ifrån stora skrapsår på samtliga ben till djupa sticksår i muskler och ögon. Kajsa har klarat sig bra ifrån sådana skador, som den ansvarsfulla och lugna damen hon är, men har istället haft svårare problem med det andra. Nu är jag så angelägen om att båda mina pälsbollar ska må så bra som möjligt från insidan till utsidan.

 
Vad jag har gjort och vad jag gör för att hjälpa Kajsas och Lillens läkning samt vad som kommer ske framöver:

• Den 14 december kommer veterinär och hästtandläkare ut för att undersöka munhålan på båda. Det känns viktigt eftersom Kajsa har uppvisat symptom på att något är fel, även om dessa symptom har avtagit nästan helt nu. Oavsett vad behövs kanske hakar/vassa kanter slipas ner och foderinpackningar rensas ut.

• I september började jag ge Kajsa en kur med Pau D'arco (Handroanthus impetiginosus). Barken från det brasilianska trädet är mycket effektiv mot inflammantioner och infektioner som bland annat Candida. Jag märkte tydlig skillnad bara efter någon vecka. Kajsa visade högre välmående på flera plan såsom mindre ömhet i huden, mindre reserverad, bättre strålar och mer avslappnad. Jag använde mig av en doseringspipett så att jag kunde lägga medlet direkt i hennes mun och ju fler dagar som gick desto ivrigare blev hon få medicinen (som inte smakade sockrigt och sött). Hon liksom gapade självmant och snappade åt sig pipetten - det är för mig ett fantastiskt tecken på att något bra händer i kroppen! När kuren på en månad var färdig avvaktade jag några veckor och började sedan på nytt, men jag har inte märkt av ytterligare, positiv skillnad.
 
• Jag har varit ytterst noggrann med hovarnas ytliga behandling, alltså för strålrötan och hålväggarna. Jag har rengjort för att de ska kunna lufta ordentligt, sprayat dagligen med kopparsulfat och även provat behandla med Hooflex Frog & Sole Care, men den sistnämnda vet jag inte om den fungerar alls. Svårt att säga. Lillens hålväggar har jag verkat upp för att minska trycket, tvättat ur och stoppat tjärade lindrevstussar i. Dessa har hållit sig på plats otroligt bra då jag har bytt ungefär en gång i veckan och de har suttit som berget! Helst av allt skulle jag vilja hålla hålväggarna tomma och luftiga, men det är ju tyvärr inte möjligt med hästar på lösdrift i plusgradernas lervälling. Då känns det bättre att stoppa hålväggarna med bakteriedödande massa istället för bakteriefrodande massa. I övrigt verkas båda hästarna regelbundet men på denna punkt jag kan absolut bli bättre på att göra det oftare så att hovarna inte hinner bli för långa en endaste gång.

• Socker ska undvikas långt det går. Kajsa och Lillen brukar aldrig äta kraftfoder eller annat som innehåller mycket melass, men morötter, äpplen och allt godisliknande måste elimineras. Trots att det är små mängder de får för sin storlek så är det endast onödigt. De får nöja sig med nypon som de fullkomligt älskar och har massvis av i hagen. Nypon sägs även vara bra för leder, inflammationer, hovar och immunförsvar. Om det stämmer helt vet jag inte, men det har helt klart bättre förutsättningar än godsaker i ren sockerform.
 
• Jag är med noggrann med att känna och klämma på mina hästar. Det var jag definitivt bättre på förr, speciellt när jag red mer. Det är lätt att glömma sådana saker när jag mest hänger med Kajsa och Lillen i hagen, även om det är ett perfekt tillfälle att göra det på. Att undersöka kropparna är betydelsefullt för att bedömma hull, muskler, spänningar, ömhet, skador och så vidare. På vintertid blir man lätt lurad av vinternpälsen när revben inte syns lika bra, och då är det extra viktigt att ha koll. 
 
• Muggen på Kajsa behandlar jag dagligen, eller varannan dag beroende på hur lerigt det har varit. Hon har fått mugg på sitt vänstra bakben, det enda vita, opigmenterade benet (där mugg oftast brukar sätta sig). Till en början trodde jag det var ett litet skrapsår och lät det vara. Efter några dagar hade det blivit större och värre. Eftersom jag aldrig hade upplevt mugg tidigare var jag osäker på hur det skulle behandlas. Först smorde jag in muggen dagligen med olja eftersom den både kväver bakterierna samt mjukgör och lukrar upp skorpan. Det fungerade ypperligt till en början och nästan hälften försvann. Sedan avtog effekten och jag fick dra till med hårdhandskarna. Nu tvättar jag hela området omsorgsfullt med vatten och Hibiscrub (bakteriedödande). Löddret får verka i cirka tio till femton minuter innan jag sköljer av det och torkar ordentligt, först med handduk och sedan får det lufttorka en stund till. Till sist smörjer jag alla krustor med Salicylsyrevaselin som är både uppmjukande och upplösande av just sårskorpor. Denna metod har gjort stor skillnad och bara medan jag schamponerar så lossnar mycket av krustorna, vilket är viktigt eftersom det är under dessa som bakterierna lever frodas utan syre. Dock känns det frustrerande för varje gång jag fått bort ett område så verkar ett nytt visa sig. Man ser inte de nya krustorna direkt eftersom de gömmer sig under den vita pälsen, och plötsligt uppenbarar de sig. Muggen är ju uppenbarligen en reaktion som visar sig på grund av något som händer på insidan, därför tror jag den kommer ge sig med kombination av innerlig och ytlig behandling. Men jag känner mig ändå bekymmrad och uppjagad kring detta.
 
• När Kajsa visar mer lättnad i kroppen och mindre ömhet i hovarna ska vi ta oss ut och motionera mer. Det är något som alltid tagit emot för mig, trots att jag älskar ridning, just för att Kajsa aldrig har känts fräsch och positiv inför detta på grund av alla krämpor och besvär. Men om jag gör detta på rätt sätt och bygger upp motionen sakta men säkert, kommer det säkerligen kännas bättre. Detta gäller även Lillen såklart. Promenera kan vi alltid göra nu så länge de inte rids på grund av hälsa, halka och allt vad det är. Jag ser fram emot att komma igång på riktigt i vår om möjligt!

• Slutligen, kosten. Kajsa och Lillen har betat på de enorma arealer som de har på gården, långt in på hösten. Tack vare det milda vädret har gräset har varit både smakligt och grönt, så det har gjort dem gott för tuggbehovet, vikten, rörelsen och allt vad det innebär. Nu är dock mindre högivor på sin plats kombinerat med betet. Vi har börjat vänja in hästarna på hö (som jag vill ta långsamt för att inte orsaka ännu mer tarmstörning) och det känns bra att se att de inte hetsäter, utan snarare lämnar stora delar av höet och fortsätter med gräset. Det betyder att det inte är så fasligt lågt näringsvärde ens nu och att de äter allsidigt. Samtidigt har de fri tillgång till halm i ligghallen, men den åts mest av i början när den var sådär extra spännande. Så i vinter blir det gårdens ekologiska hö som vanligt, betet (som de fortfarande gräver sig ner till i snön) och halm. Utöver detta får de dagligen en varsin matbytta innehållandes en till två deciliter Irish Mash som främjar mag- och tarmfunktionen. Jag gillar att ge sådana slags basfoder som är i små mängder, men ändå någonting så man samtidigt kan blanda ut andra nyttigheter såsom olja, frön, medicin eller annat. Nu har jag köpt en säck Glyx Mash som är lika bra som Irish Mash men som knappt innehåller socker alls.
 
Ett tag fick Kajsa och Lillen naturliga mineraler och örter i sand/grusform. Denna har jag dock blivit skeptisk mot nu eftersom sanden kan lägga sig kvar i botten av tarmarna. Om jag nu har rätt med att Kajsa, och kanske även Lillen, har obalans i magen så vill jag inte riskera att förvärra det ytterligare. De får just nu också små mängder loppfrön som jag blöter upp. Dessa hjälper på ett säkert sätt till att rensa ur tarmarna och ska vara effektivt mot just sandpartiklar. Men jag ger ändå bara små mängder. Uttrycket less is more står jag verkligen fast vid. Hellre små givor av ett varierande spektrum, än stora mängder av något man inte är så säker på. För man vet ju faktiskt aldrig till hundra procent vad de olika medlen gör och i vilken utsträckning de gör skillnad. Slutligen får båda hästarna även B-vitamin som är bra vid pälssättning- och fällning och främjar ämnesomsättningen. Jag har nyligen lärt mig att B-vitamin inte kan överdoseras eftersom överskottet helt enkelt kissas ut, vilket känns betryggande.

Sammanfattning av kost och tillskott: 

• Små givor ekologiskt hö dagligen som ökas successivt
• Betesmarkernas gamla gräs
• Fri tillgång på halm
• Fri tillgång på vatten, ThermoBar på vintertid
• Fri tillgång på saltsten
• En deciliter Irish (Glyx) Mash
• En till två matskedar B-vitamin
• Ett kryddmått kopparsulfat på grund av otroligt höga järnvärden i gårdens vatten vilket eliminerar kopparn
• En till två matskedar psylliumfrön (loppfrön) över en kortare period
• Nypon som belöning och gotta
• Pau D'arco som kur vid behov, ett doseringsrör per dag
• Djävulsklo som antiinflammatoriskt och smärtstillande vid behov och skador, har alltid fungerat så himla bra!






 
Jag kommer att försöka uppdatera med fler inlägg oftare då det verkligen hjälper att få en bra översikt, sortera tankarna samt att det är mycket värdefullt att kunna gå tillbaka och se utvecklingen. Det har jag gjort nu den senaste tiden när jag har funderat en hel del kring Kajsas och Lillens historia och hälsotillstånd. Det får mig att ångra att jag inte har hållit min sida levande de senaste två-tre åren när mycket har hänt med oss alla.
 
Kajsa och Lillen, mitt allt. ♥

Veterinär och tandläkare inbokad

Här i Nordupplands skogar verkar årstiderna variera från dag till dag. Det kan vara höstigt regnrusk ena dagen och en halv meter snö den andra. Idag fick jag nästan vårkänslor, med några plusgrader och värmande sol. Gårdagens nysnö som bortblåst... Men jag gillar det! Hästarna kan fortfarande komma åt gräset, om än näringsfattigt, och den mesta skötsel känns lättare utan is och halka. Jag trivs dock i tyst vinterlandskap. Fast den perioden kan få vänta ett litet tag till, bara så jag hinner få ut veterinären och allt är färdigt på den fronten först.
 
Det har varit mycket med mina älskade hästar den senaste tiden, speciellt Kajsa. En sådan där oroväckande och intensiv period som får det att krypa i skinnet på mig, när jag just inte vet vad felet är. Här kommer hennes situation från början till slut (eller nuvarande tillstånd):

I höstas märkte jag att Kajsa började ta stora tuggor av jord/lera i munnen. Dessa kunde hon stå och bara hålla i munnen under långa stunder. Då och då släppte hon tuggan och tog direkt en ny genom att gapa så stort hon kunde mot marken och hyvla av. Eftersom jag aldrig hade sett henne göra så tidigare så undersökte jag saken närmare. Jag hittade nästan ingenting som stämde exakt överens med hennes beteende, men jag läste mycket om potentiell mineralbrist. Enligt veterinärer finns inget som pekar på att hästen äter jord av just brist på mineral, men snarare att det är smakligt och görs instinktivt. Problemet var dock att Kajsa inte tuggade och svalde jorden, utan bara höll den i munnen. Jag provade i vilket fall med att börja ge båda hästarna naturliga mineraler i den dagliga måltiden eftersom de ändå inte fått något sådant som tillskott på länge. Avvaktade och märkte inte av så mycket mer av jordtuggorna vilket gjorde mig lugnare.

En dag var jag ute i hagen och såg att Kajsa stod och vilade, och denna gång hade hon en stor tuva av gammalt gräs blandat med jord i munnen. Notera att hon stod upp och sov, hon åt inte och var inte i rörelse. Jag blev återigen fundersam och fortsatte att forska kring orsaken av hennes minst sagt märkliga beteende. Någon vecka senare upptäckte jag att hon gjorde samma sak med halmen inne i ligghallen. Alltså gigantiska tuvor med halm i munnen samtidigt som hon vilade. Inget tuggande eller sväljande. Då blev jag bekymrad på riktigt, för något stod inte rätt till. Utöver detta åt hon helt normalt, både gräset i hagen, halmen i ligghallen och fodret i byttan. Ett tag var jag inne på att det kunde röra sig om styngflugelarver eftersom jag vill minnas att jag misstänkte att hon irriterades av dessa ett tag i somras. Alltså att dessa styngflugelarver skulle ha överlevt och borrat sig sig i tunga och tandkött där de orsakat inflammation och irritation, som de äckliga små krypen kan göra. Jag tänkte att hon då använde diverse material i munnen som vaddering så det kunde klia skönt och hämma irritationen. Dock var detta ändå ologiskt eftersom styngflugelarver bara bor kvar i munhålan endast en kort period innan de söker sig vidare till magen för att övervintra där, och nu var vi ändå i slutet av oktober. 

 
Sedan började jag spekulera i det mest troliga som jag inte hade funderat särskilt mycket över alls innan, nämligen tänderna. Senast jag hade tandläkare ute för Kajsa och Lillen var exakt två år sedan och då var Kajsa nästan felfri i munnen. En eller två lindriga hakar som raspades ner och sedan inget mer har jag för mig. Därför tänkte jag väl att hon inte skulle kunna få sådana plötsliga och påtagliga besvär efter en sådan god diagnos. Men vem vet? Det känns i alla fall mest logiskt att det är något som spökar med tänderna eller munhålan. Tänk er en hake som låser käkarna så Kajsa finner lättnad av att vaddera med material så att tänderna inte fastnar i varandra. Eller något annat såsom karies, spricka, fraktur eller möjligen något som fastnat. 

Jag bokade tid med en veterinär som även är hästtandläkare, samma person som var ute 2015. Vi fick tid den 14 december så det blir att vänta tålmodigt och hålla koll att Kajsa fortfarande kan äta utan problem. Jag brukar iaktta henne noggrant för att se att hon kan äta allt lika bra - gräs, halm, hö och annat foder. I ett par-tre dagar har jag märkt ytterligare symptom på att något är fel, vilket är att Kajsa har gäspat och sågat med käkarna mycket. Sågandet med underkäken gjorde hon bara någon dag, och sedan började gäspningarna. Många små gäspningar på raken, nästan konstant. Det kan ju vara ett tecken på att hon försöker släppa på spänningar, stress, obehag och irritation som gäspningar hjälper till med. Däremot har gäspningarna också slutat helt nu. De senaste tre-fyra dagarna har jag upplevt henne som pigg, glad och normal på alla sätt och vis. Inga symptom och inte heller några gigantiska tuvor med gräs/halm i munnen. Kanske har något släppt av sig själv (till exmpel om en pinne eller vad som helst suttit fast) eller kanske har hon vant sig vid obehaget? Vi vet i alla fall inget förrän undersökningen och just verkar allt som det är under kontroll, så det känns bra.

Både Kajsa och Lillen ska undersökas och eventuellt behandlas. Det är lika bra att få båda gjorda, speciellt eftersom Lillen har lite problem med foderinpackningar och de bör ju rensas ut regelbundet ändå. I övrigt behandlar jag Kajsa dagligen för mugg nu. Något som jag aldrig någonsin upplevt med någon av mina hästar så detta är nytt för mig. Men den delen sparar jag till ett annat avsnitt! Lillen mår bra och är hälsosam, förutom att han har envisa hålväggar på båda framhovarna som jag försöker få bukt med. Även det får hamna i ett eget inlägg.