Veterinär och tandläkare inbokad

Här i Nordupplands skogar verkar årstiderna variera från dag till dag. Det kan vara höstigt regnrusk ena dagen och en halv meter snö den andra. Idag fick jag nästan vårkänslor, med några plusgrader och värmande sol. Gårdagens nysnö som bortblåst... Men jag gillar det! Hästarna kan fortfarande komma åt gräset, om än näringsfattigt, och den mesta skötsel känns lättare utan is och halka. Jag trivs dock i tyst vinterlandskap. Fast den perioden kan få vänta ett litet tag till, bara så jag hinner få ut veterinären och allt är färdigt på den fronten först.
 
Det har varit mycket med mina älskade hästar den senaste tiden, speciellt Kajsa. En sådan där oroväckande och intensiv period som får det att krypa i skinnet på mig, när jag just inte vet vad felet är. Här kommer hennes situation från början till slut (eller nuvarande tillstånd):

I höstas märkte jag att Kajsa började ta stora tuggor av jord/lera i munnen. Dessa kunde hon stå och bara hålla i munnen under långa stunder. Då och då släppte hon tuggan och tog direkt en ny genom att gapa så stort hon kunde mot marken och hyvla av. Eftersom jag aldrig hade sett henne göra så tidigare så undersökte jag saken närmare. Jag hittade nästan ingenting som stämde exakt överens med hennes beteende, men jag läste mycket om potentiell mineralbrist. Enligt veterinärer finns inget som pekar på att hästen äter jord av just brist på mineral, men snarare att det är smakligt och görs instinktivt. Problemet var dock att Kajsa inte tuggade och svalde jorden, utan bara höll den i munnen. Jag provade i vilket fall med att börja ge båda hästarna naturliga mineraler i den dagliga måltiden eftersom de ändå inte fått något sådant som tillskott på länge. Avvaktade och märkte inte av så mycket mer av jordtuggorna vilket gjorde mig lugnare.

En dag var jag ute i hagen och såg att Kajsa stod och vilade, och denna gång hade hon en stor tuva av gammalt gräs blandat med jord i munnen. Notera att hon stod upp och sov, hon åt inte och var inte i rörelse. Jag blev återigen fundersam och fortsatte att forska kring orsaken av hennes minst sagt märkliga beteende. Någon vecka senare upptäckte jag att hon gjorde samma sak med halmen inne i ligghallen. Alltså gigantiska tuvor med halm i munnen samtidigt som hon vilade. Inget tuggande eller sväljande. Då blev jag bekymrad på riktigt, för något stod inte rätt till. Utöver detta åt hon helt normalt, både gräset i hagen, halmen i ligghallen och fodret i byttan. Ett tag var jag inne på att det kunde röra sig om styngflugelarver eftersom jag vill minnas att jag misstänkte att hon irriterades av dessa ett tag i somras. Alltså att dessa styngflugelarver skulle ha överlevt och borrat sig sig i tunga och tandkött där de orsakat inflammation och irritation, som de äckliga små krypen kan göra. Jag tänkte att hon då använde diverse material i munnen som vaddering så det kunde klia skönt och hämma irritationen. Dock var detta ändå ologiskt eftersom styngflugelarver bara bor kvar i munhålan endast en kort period innan de söker sig vidare till magen för att övervintra där, och nu var vi ändå i slutet av oktober. 

 
Sedan började jag spekulera i det mest troliga som jag inte hade funderat särskilt mycket över alls innan, nämligen tänderna. Senast jag hade tandläkare ute för Kajsa och Lillen var exakt två år sedan och då var Kajsa nästan felfri i munnen. En eller två lindriga hakar som raspades ner och sedan inget mer har jag för mig. Därför tänkte jag väl att hon inte skulle kunna få sådana plötsliga och påtagliga besvär efter en sådan god diagnos. Men vem vet? Det känns i alla fall mest logiskt att det är något som spökar med tänderna eller munhålan. Tänk er en hake som låser käkarna så Kajsa finner lättnad av att vaddera med material så att tänderna inte fastnar i varandra. Eller något annat såsom karies, spricka, fraktur eller möjligen något som fastnat. 

Jag bokade tid med en veterinär som även är hästtandläkare, samma person som var ute 2015. Vi fick tid den 14 december så det blir att vänta tålmodigt och hålla koll att Kajsa fortfarande kan äta utan problem. Jag brukar iaktta henne noggrant för att se att hon kan äta allt lika bra - gräs, halm, hö och annat foder. I ett par-tre dagar har jag märkt ytterligare symptom på att något är fel, vilket är att Kajsa har gäspat och sågat med käkarna mycket. Sågandet med underkäken gjorde hon bara någon dag, och sedan började gäspningarna. Många små gäspningar på raken, nästan konstant. Det kan ju vara ett tecken på att hon försöker släppa på spänningar, stress, obehag och irritation som gäspningar hjälper till med. Däremot har gäspningarna också slutat helt nu. De senaste tre-fyra dagarna har jag upplevt henne som pigg, glad och normal på alla sätt och vis. Inga symptom och inte heller några gigantiska tuvor med gräs/halm i munnen. Kanske har något släppt av sig själv (till exmpel om en pinne eller vad som helst suttit fast) eller kanske har hon vant sig vid obehaget? Vi vet i alla fall inget förrän undersökningen och just verkar allt som det är under kontroll, så det känns bra.

Både Kajsa och Lillen ska undersökas och eventuellt behandlas. Det är lika bra att få båda gjorda, speciellt eftersom Lillen har lite problem med foderinpackningar och de bör ju rensas ut regelbundet ändå. I övrigt behandlar jag Kajsa dagligen för mugg nu. Något som jag aldrig någonsin upplevt med någon av mina hästar så detta är nytt för mig. Men den delen sparar jag till ett annat avsnitt! Lillen mår bra och är hälsosam, förutom att han har envisa hålväggar på båda framhovarna som jag försöker få bukt med. Även det får hamna i ett eget inlägg. 
 



Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:


Emailadress: (publiceras ej)


Webbplats:


Text: