En del av vår vardag.

En bra onsdag. Jag red Lillen i ridhuset, för första gången med en annan häst närvarande. Tania tömkörde Egon så det var ett alldeles utmärkt tillfälle att öva på fokus, eftersom Lillens så lätt blir uppslukad av allt som händer runt omkring honom. Egon var då en bra första försökskanin, eftersom de ändå känner varandra. 

Tänk att jag nu rider Lillen på egen hand. Sadlar honom i stallet och hoppar upp och rider utan att longera eller hänga innan. Känns märkligt att vi plötsligt har tagit oss så långt, på så kort tid. Märkligt, men bra. Dagens pass bestod av att träna på styrning, som vanligt. Lillen är jätteduktig men har svårare för vänster varv. Ska nog också prova mitt sidepull på honom nästa gång för att göra det ledande tygeltaget tydligare. Kan nog hjälpa! Tror Lillen var en sömning grabb idag också, för han snubblade tre gånger. Nyttigt att han får komma på sig själv med att behöva lyfta på fötterna, men lite otäckt när man sitter där uppe och inte vet om han orkar bära upp mig i fallet eller inte... 

Att Egon var spännande tyckte Lillen, men han lyssnade när jag talade med honom. Han blev i alla fall inte helt till sig och ville springa dit, så det var ju skönt! Kanske annorlunda när en okänd häst är där samtidigt, vem vet. Vi travade också en del. Han hade väldigt fin bjudning men när det var dags att svänga bort från Egon ville han gärna dra sig mot honom och blev trög att styra. Det lossnade dock när jag insisterade lite mer. Vi tränade även på att backa och flexa huvudet åt båda sidorna, gick väldigt fint! Älskade Lillen. ♥

Kajsa fick stå i boxen och vila medan vi var i ridhuset allihopa. Efter ridningen tog vi flocken till sommarbetet igen, där de fick äta ett par timmar medan vi mockade vinterhagen. Nu är det inte långt kvar med mockningen alltså! Bara hörnet längst bort kvar, där det inte är mycket alls. Känns helt fantastiskt! När hästarna går på betet dygnet runt i juni ska vi slänga på ängssådd i vinterhagen så det förhoppningsvis kommer upp lite, eftersom det mesta gräset försvann när vi byggde lösdriften och traktorn körde omkring. 

Kajsa på väg hem från sommarbetet, med Lillens skugga på rumpan. Som jag älskar dessa hästar!

Skitgrisen kan nu vara en ren gris!

Jag kan med glädje meddela att Lillen numera är en duschbar liten grabb! Jag har min lista med saker jag inte åstadkommit med Lillen ännu, som ligger och gnager och är i vägen för att allt ska kunna fungera flytande. Det är inte många saker kvar nu och duschen har varit en av dessa störningsmoment. Men inte nu längre! När hästarna fick komma ut på betet tillfälligt den första dagen, så fick han sig en dusch efteråt. Perfekt tillfälle när han var både trött och svettig. En ska helt enkelt skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas, så slipper en så mycket krångel, rädsla och tvång!

Första duschen var ju inte helt lätt, men Lillen var ändå enormt duktig och jag var så imponerad. Tania höll honom och jag duschade. I höstas kom jag så långt att skölja benen på honom, och nu lyckades vi med hela kroppen förutom huvudet. Han slingrade omkring och försökte gå ut från spolspiltan några gånger, men ju längre vi höll på desto mer avslappnad blev han. Jag tror det är själva spolspiltan han tycker är obehaglig egentligen. Mörk, hal, instängd. När Lillen slutade spänna musklerna så hiskeligt, avslutade vi.

Dagen efter var det ännu varmare ute och vi körde igen. Denna gång gick det så himla bra nästan på en gång! Jag är så stolt över min älskade lilla kille! Tania kunde till och med backa ut själv från spolspiltan och Lillen stod kvar. Jag behövde inte värma upp honom länge med benen utan kunde gå vidare till kroppen nästan direkt. Det enda han inte riktigt gillade var bakbenen, under magen och runt skapet, men det var förmodligen bara för att det kittlades. För när jag höll kvar strålen där och trotsade hans vevande bakben, slappnade han av fullständigt och tyckte till och med att det var skönt! Kajsa är likadant men accepterar det efter en stund.

Åh så bra det känns! Äntligen kan jag svalka honom efter svettiga dagar och pass. Samt även schamponera honom för första gången i hans sexåriga Lillen-liv. När han kom ut i hagen efter första duschen rullade han sig cirka sjuttio gånger i jorden och ba "HUR SKA JAG NU FÅ TILLBAKA ALLT SKIT JAG BYGGT UPP UNDER SEX ÅR DIN JÄVEL?!". För att ha varit väldigt rädd för vattenstrålar så tycker jag verkligen att Lillen är världens duktigaste häst. ♥

Lillen efter första duschen...

Where the green grass grows

Idag fick flocken komma ut på grönbete, i alla fall några timmar medan vi mockade vinterhagen. Vi har ett bra upplägg nu; i maj månad ska hästarna få beta några timmar om dagen, de dagar vi är där och mockar och liknande. Sedan i juni månad får de komma ut på betet dygnet runt. Tills juli månad kommer, och då händer något alldeles speciellt... som sagt, det får sitt egna inlägg snart!

Det gick hur bra som helst att släppa över hästarna på det tillfälliga betet idag. Jag hade med mig två hästrädda människor som hjälp, min syster och min mamma. Men det flöt på galant! Mamma ledde snälla Egon, jag Kajsa (tog båda två först men blev krångligt när Kajsa hellre ville äta gräs längst vägen) och syster Fia med Lillen. Vi var alla så imponerade av duktiga Lillen som gick förbi fåren för första gången utan att bry sig ett dugg, läskig traktor i horisonten, en miljard bilar på parkeringen då det var loppis i stallet, höns, nya hästar och så vidare. Alltid bra att göra nya potentiellt läskiga saker tillsammans med andra lugna hästar, coolheten smittar liksom av sig.

Jag kan säga att det var tre väldigt glada hästar som kom ut på betet. I vanlig ordning började de med att hetsäta, utan att riktigt förstå att de var fria på öppna ytor. Plötsligt insåg Lillen att det inte satt någon grimma på honom och stack iväg i världens bocksprång. Då var rejset igång! Samtidigt glufsade de gräs och kunde knappt andas av lyckan, hetsen och hungern haha. Idag var en fantastisk dag med hela 23 plusgrader! Hästarna fick beta i fyra-fem timmar medan vi mockade vinterhagen i endast shorts, linne och tofflor. Inget mer gick att ha på sig i värmen, så kan en ju passa på att bli lite solbränd samtidigt. Vi mockade fjorton kärror totalt och fick bort en hel del. Imorgon fortsätter vi och får förhoppningsvis klart en till sektion. Då får hästarna beta lite mer också. Känns tryggt att vänja in dem ett steg i taget. 

Här kommer en bildbomb från dagens betessläpp... Vi kan ju helt enkelt konstatera att jag har de vackraste och bästa hästarna på jorden, från insidan och ut. De gör dem inte bättre!







 
































Equiterapeut behandlar Kajsa

Jag är så himla glad, för häromdagen blev Kajsa genomgådd och behandlad av en Equiterapeut. Det hela började med att jag red Kajsa i ridhuset, och det var en sådan där dag där det kändes skit. Hon var lika duktig och snäll som vanligt, men kändes helt enkelt inte bra i kroppen. Hon får sina omgångar av att bli stel som en pinne, så i svängar och på volter böjer hon inte ett dugg på nacken utan håller halsen spikrak och tippar över i svängen, nästan snubblandes över sina egna fötter. Jag var frustrerad och orolig att det var något riktigt illa, red ut och pratade med Tessan med flera i stallet som satt utanför ridhuset. Då berättade hon att hennes equiterapeut skulle komma ut samma dag, han som jag hört så mycket bra om. Så väldigt spontant och i sista sekunden bestämde jag mig för att han skulle få titta på Kajsa. Snällt nog fick vi börja, orolig som jag var!

Equiterapeuten var så trevlig och duktig, mycket kunnig och svarade bra på alla mina miljoner frågor. Han började med att titta på Kajsas allmäntillstånd och fysik och sade att hon överlag är en väldigt fin häst, trots lite mage just nu. Det glädje mig! Jag förklarade kring hennes plötsliga magrande förra sommaren när hon förvandlades till ett skelett rent utav, så han var positiv till förändringen och jag tyckte det var uppfriskande att höra någon säga att man ska motionera hästen till form och inte banta/svälta. Jag är ju av den tron själv, även om vi kanske inte har varit igång så mycket som jag önskat... 

Sedan började han gå igenom Kajsas alla ben, ett i taget. Lyfte upp och kände på varenda sena, ben, kota och så vidare. Ryckte, klämde, drog och checkade hela tiden av bit för bit så jag kunde hänga med och förstå. Han kollade även knän, axlar och allt sådant i större rörelser. Till min enorma glädje så är Kajsa helt ren och stark i alla fyra ben! Jag har varit helt säker på att hennes stelhet och steg har med hennes ena bakben att göra, den gamla skadan. Men hon är alltså helt frisk i samtliga ben, vilken enorm lättnad!

Så kollade han ryggen, nacken och alla de ställen som jag misstänkte att Kajsa hade mest påfrestning. Ryggen är inte alls så illa som jag trodde, men som väntat är hon något stel över länden. Sedan har hon låsningar i bogarna samt vänster sida av nacken precis bakom örat och nedåt. "Det ska vi nog kunna fixa", sade equiterapeuten och jobbade vidare. Kajsa blev behandlad med akupunktur över ländryggen/bak mot korset en längre stund. Så intressant att se på. Då och då vreds nålarna om och Kajsa blev mer och mer avslappnad. Sedan var det dags för laserbehandling för att läka och stimulera cellerna i kroppen. Också väldigt intressant.

Nålad, omvriden, utdragen, knäckt, lasrad, you name it, Kajsa has been there.

Slutligen fick Kajsa gå in i boxen för den sista behandlingen, nämligen lite kiropraktik på hennes stela och låsta nacke. Equiterapeuten hade stenkoll och imponerande kontroll. Han gjorde flera stora rörelser där Kajsas huvud pressades ner mot bröstet och sedan kraftigt åt sidan. Och det var riktigt häftigt att se, för på den sidan där han inte kunde känna några spänningar så hände det inte mycket alls, men på de ställena där han kände stelhet och låsning, knakade det som bara tusan. Direkt efter konstaterade han att låsningen var borta. Senare när Kajsa stod i stallgången och ville sniffa på mig som stod vid hennes sida, knakade det till av sig själv när hon flexade halsen bakåt. Så visst hände det grejer där inne!

Vi pratade också mycket om Kajsas hovar, barfota, skor och allt möjligt. Han trodde att mycket av det spända kommer från att hon fortfarande är öm i fram på vissa underlag och därmed inte vågar ta ut steget helt, så därför ska jag nu rida med bootsen så fort jag tvekar på underlaget. Kanske även i ridhuset eftersom det inte är så mycket material som fyller upp hovarna där, anpassat för islandshästar som det är. Så får vi köra barfota när vi rider på de riktiga sandvägarna som faktiskt har möjlighet att aktivera hennes små ruttnande strålar.

Åh, det var så otroligt skönt att få Kajsa ordentligt undersökt! Att få bättre insikt om hennes kropp. Hon får kollas  om några månader igen, för att se om det blivit någon förändring. Tänkte försöka få Lillen undersökt snarast också, bara för att veta hur det står till hos honom. Jag känner på mig att det är något med hans ben, speciellt frambenen. Såsom han är obalanserad, inte vill hålla upp hoven länge, gamla skador och överben. Å andra sidan trodde jag att Kajsa skulle vara dålig i benen men det var hon inte alls... så jag kanske blir förvånad även med Lillen. Hoppas. ♥
 
 
 

Två nya "första gången", ensamritt och uteritt

Åh vilken fantastisk dag på alla sätt och vis! Långhelg, extrem värme (sommar ju!) och lyckade hästaktiviteter! För första gången någonsin har jag ridit Lillen helt på egen hand, det vill säga utan någon person i närheten redo att ringa ambulansen haha. Jag sadlade honom i stallgången som den sadelvana hästen har blivit och ska bli ännu mer, sedan traskade vi in i ridhuset. Nervös var jag, måste jag medge. Stort steg för oss! För en gångs skull struntade jag totalt i att longera honom innan, mest för att jag var lat och inte orkade hämta de rätta grejerna. En traktor körde omkring utanför och Lillen var något tittig men absolut inte stressad eller så. Ganska direkt drog jag fram pallen och hängde från båda sidorna en varsin gång. Jag har aldrig suttit upp på Lillen med pall förut (förutom den allra första gången jag satt på honom barbacka) men han brydde sig inte ett dugg om pallen och det var riktigt skönt att slippa ha sadeln glida omkring. Så utan några större men satte jag upp och genast slappnade jag av när jag kände hur stabil och lugn Lillen var, det var liksom ingen skillnad på nu från förr. 

Jag behöll fötterna utanför stigbyglarna, så skrittade vi iväg. Fick sådan himla bra känsla! Lillen var på något vis så mycket mer balanserad denna gång. Dessutom var han superduktig på att svänga. Vi bara skrittade omkring och tränade på att styra kors och tvärs. Förut har jag tagit ett ledande tygeltag och Lillen har då böjt på nacken ett bra tag innan själva svängen kommer. Men nu svängde han smidigt och direkt och det kändes nästan som att rida Kajsa, så följsamt var det! Vänster varv har har dock tydligt svårar för och där är styrningen mycket mer motstridig haha. 

Ett par gånger piggnade Lillen till och ville trava men han lyssnade på mig omedelbart när jag bad honom varva ner igen. Jag välkomnar all slags framåtbjudning när vi väl travar, men jag vill gärna inte att han drar iväg med mig bara ändå från skritt. Vi höll oss till skritten idag, kändes lite för läskigt att trava på egen hand första gången. Men jag var helnöjd vis passets slut och även Lillen hoppas jag! Min älskade lilla grabb!

En liten kille med okoordinerade ben åt alla håll. ♥

Bild från det förförra passet, Lillen är så vacker så det svartnar för ögonen!

Även jag och Kajsan fick oss en första-gången-upplevelse idag. Vi red ut alldeles själva, utan varken en annan ryttare eller människa till fots. Vi har ridit ut en hel del själva för länge sedan i Holmsånger, men aldrig i Stackbo. Och eftersom Kajsa alltid varit fast besluten om att vägra lämna gården, har det inte flutit på så bra haha. Inte roligt att behöva tjafsa varje gång! Men häromdagen lyckades jag rida Kajsa från ridhuset till hönsen, den sträckan brukar vara den värsta. Idag red vi en stund i ridhuset men ganska snabbt ledsnade vi båda, vem tusan vill nöta samma gamla tråkiga saker på en inomhusarena på årets första sommardag? Så vi promenerade från ridhuset ända till fåren och bortåt. Hon stannade ungefär var tredje meter och totalt planterade hovarna i marken. Hon hade bootsen på i fram så det var ingen fråga om ömhet, hon trampade på fint. Hon var inte heller rädd för något, det är hon nästan aldrig. Tror bara hon sällan är upplagd för att ge sig ut på äventyr, vem vet hur länge man då kan vara borta liksom... jobbigt, anser Kajsa. Men när vi kom in på skogsslingan satte jag och vi kunde rida en bit. Ganska direkt började hon vägra, även inne i skogen vilket inte tillhör vanligheterna. Men efter en lång stund av att snurra runt och backa, testade jag vika in på en sidostig och då gick hon fram på en gång! Hon stannade varje gång vi kom till stigen närmast eltråden till en hage, och så fort vi kom in på en längre omväg var det inga problem. Kanske hon tyckte tråden var obehaglig, vem vet. Fast på hemvägen var det minsann inga problem alls... så märkligt! Jag var i alla fall nöjd att vi kom iväg tillslut, och att vi kunde rida på i rask fart hela vägen hem utan minsta krångel. ♥
 
En kort uteritt blev det i alla fall, det kändes som tortyr att endast hänga i ridhuset en härlig dag som denna!

Hemmagjort och naturligt insektsmedel och jakten på Myrica Gale

Detta år ska jag satsa stenhårt på mina egna, naturliga insektsmedel. Jag har kokat eget i några år nu men brukar vanligtvis börja slarva och gå tillbaka till giftiga medel - som egentligen inte alls fungerar något bättre - bara för tillgänglighetens skull. Men de är varken bra för Kajsa, Lillen eller plånboken så nu ska vi framkalla något hållbart och hälsosamt!

Jag har fått tips om Skogsapoteket som säljer en salva vid namn "Försvinn". Den består endast av ekologiska ämnen från vår natur och får de flesta bitande insekterna att helt enkelt försvinna. Rapsolja, pors och bivax. Så simpelt. Det smarta med en salva är att man kan smeta på ett tjockare lager på hästens skap eller juver så de slipper betten där huden är som mest blottad. Det är alltid just vid dessa områden som jag upplever mina hästar som mest drabbade. Sedan kommer armhålor, bringa, hals och huvud. Jag beställde en Försvinn endast för att testa om det är något som fungerar för oss, men redan nu har jag förberett mig för att göra en egen salva! Så himla kul att göra en kräm för en gångs skull, och inte endast sprayvätska. Åh vad jag älskar allt som har med naturens guld att göra! Den ekologiska rapsoljan är införskaffad. Det som kvarstår är bivaxet (dyrare än vad jag trodde) och pors. Eterisk olja från porssläktet, Myrica Gale, verkar helt omöjligt att hitta i Sverige. Den finns på ett par brittiska webbshoppar som säljer den men det känns krångligt. Det allra bästa vore ju att gå ut och plocka porsen själv för att sedan utvinna oljan... kanske blir jag extra ambitiös! Vore spännande att testa!

Under gårdagen tillverkade jag i vilket fall själva vätskan som jag sprayar över resten av hästens kropp. Mitt insektsmedel består av vatten, rapsolja, vitlök, citronella och pepparmynta och såhär ser mitt recept ut för den som vill prova själv:

1. Koka upp vatten som räcker för två fulla sprayflaskor.
2. Pressa i fyra vitlöksklyftor (viktigt att det inte blir för starkt av någon ingrediens så hästarna reagerar negativt).
3. Efter några minuters kokande, låt blandningen svalna helt.

4. Sila bort resterna från vitlöken så endast ett goddoftande vitlöksvatten kvarstår.
5. Häll upp vitlöksvattnet i en sprayflaska, lite mer än hälften.
6. Blanda i lite mindre än en deciliter rapsolja.
7. Tillsätt 15-20 droppar citronella (eterisk olja).
8. Tillsätt 5-10 droppar pepparmynta (eterisk olja).
9. Skaka om innan användning, oljan flyter lätt upp till ytan!

Insekterna ogillar just oljan skarpt men det är inte bra att överdosera på stekheta sommardagar då oljan kokar i solen. Så håll ingredienserna på vettig nivå. Testa en liten bit på hästen första gången och vänta några timmar innan du sprayar hela för att utesluta allergiska reaktioner och liknande. 
 
Ingredienser. Normalt brukar jag också använda Eukalyptus men den flaskan var nu spårlöst försvunnen!

Resultatet! Här är sprayflaskan nyligen skakad och ändå ser man tydligt färgskiftningen - oljan som flyter upp.

En icke-skakad flaska, häftigt hur rapsoljan lägger sig som ett perfekt litet lager på toppen.

Etikett, såklart. Som jag senare satte en bred tejpbit över, annars lär väl pappret förstöras inom två sekunder av hästsprayning...

Skogsapotekets "Försvinn". 

Så otroligt fin färg och doft. Den doftar verkligen skog!

Naturligt hästgodis

Igår var en riktig hästfixardag! Det var godisbak och insektsmedelskok för fulla muggar. Denna gång gjorde jag hästgodiset i små bollar istället för långa strängar att skära upp i bitar. Dessutom blandade jag både rivna morötter och äpplen i en och samma godis. Annars är det de vanliga ingredienserna som gäller - vetemjöl (ska testa grövre mjöl nästa gång), havregryn, lite sirap och vatten. Allt ekologiskt såklart. Jag tar så lite sirap som bara möjligt och ersätter med vatten, men något måste man ju ha för att binda degen. Överlag känns det bra att faktiskt veta vad jag ger Kajsa och Lillen. Huvudingredienserna skiljer sig inte så mycket från vanligt hästgodis man köper i butik, men här slipper vi alla konserveringsmedel, konstgjorda smakämnen, total överdrift av socker och så vidare.
 
Förberedelser...


De små bollarna innan de åkte in i ugnen. För att de ska torka invändigt likt skorpor så har jag ugnen på låg värme men under längre tid. Det sista som fortfarande är mjukt på insidan stelnar sedan över natten, eller efter ett par dagar. 


Färdiga! Fyllde mina två hästgodis-burkar med finfina AQHA- och APHA-loggor. Kajsa och Lillen åt godiset med glädje, samt ett par andra hästar i stallet som godkände att allt var mer än okej!

Lillens hålvägg

För... ja vad är det nu? Ett par månader sedan? Något sådant i alla fall - så hade Lillen fått en mindre hålvägg i vänster framhov. Jag hade aldrig upplevt något dylikt med mina hästar, eller någon annan häst för den delen. Så jag kände mig rätt okunnig och osäker. När jag läste på om det så skrämde jag givetvis upp mig med bilder på hovar som typ fått sågats bort ner till roten, där hästen stått med bandage på box i flera månader... ingen vacker syn. Men tur nog är Lillens fall ett mer realistiskt och lindrigt ett så hittills har det gått bra. Marie har varit superduktig och verkat hoven i vinkel så hålväggen inte får för mycket tryck över sig samt gröpt ur för mer luft och avbelastning. Därför har hoven sett lite konstig och utfluten ut till skillnad från höger framhov. Jag har varit noga med att göra rent och lufta så bakterier inte fortsätter äta sig inåt. Och nu under den senaste verkningen förra veckan kunde Marie verka bort en hel del och nu är det inte mycket kvar av hålväggen! Bara någon liten svart fläck där det inte är helt friskt.

Höger framhov närmast och vänster framhov längst bort med det urgröpta hålen som är kvar. Tack vare att hålet gjordes större och luftigare nu är det så mycket lättare att krasta ur och rengöra nu! Innan fastnade lätt mindre gruskorn som kunde gräva sig ännu djupare.

Då börjar brännskadornas säsong...

Lillen fick årets första mule-smörjning häromdagen. Tror ni jag blev populär eller? Jag tänker att det är bättre att förebygga det brända istället för att endast lindra skadorna som blivit. Och redan nu har Lillen hunnit bli röd om mulen så bäst att sätta igång. Ska däremot införskaffa zinkpasta istället för att fortsätta med vår Helosan Sol. Det sistnämnda glider ju av på en gång så fort Lillen börjar äta. Zinkpastan är just en pasta, trög och stel som därmed sitter kvar länge. Allra bäst vore något slags skydd i form av tyg över mulen men jag vill verkligen inte ha grimma i hagen.

 

Stund av guld

Förra veckan när jag och Tania mockade i hagen fick jag uppleva något så magiskt med Lillen. Jag visste att Egon stod och hängde i ligghallen, samt att även Lillen hade gått in där. På långt håll hörde jag att någon av dem lade sig ner och när jag kikade runt hörnet var det Lillen. För mig är det fortfarande ganska sällsynt att någon av mina hästar lägger sig ner i människors närvaro och de få gångerna det händer hinner jag aldrig fram för att försäkra dem om att jag inte har någon avsikt att jaga bort dem, endast mysa. Så nu stod jag en lång stund och bara iakttog Lillen, men kände så starkt att jag ville prova att gå fram eftersom han var extra sömnig den dagen, och med andra ord, ingen ork att bry sig om omvärlden. Så jag smög fram...

Utan minsta tecken på att Lillen var obekväm så kom jag hela vägen fram, så pass att jag hann klappa honom på halsen och få honom avslappnad med min närhet. Men det behövdes inte ens då han var så himla trött. Jag satte mig ner bredvid honom, något jag aldrig gjort förut, och mitt hjärta bara exploderade av kärlek! Den lilla grabben bara låg där, med sina fjantiga ihopvikta ben. Jag fick klappa, klia, pussa och gosa så mycket jag bara ville och jag kände verkligen att Lillen tyckte det var skönt på något vis. Vi var så nära varandra hela tiden. Egon stod tätt intill och höll vakt. Jag låg bredvid honom så pass länge att jag till slut reste mig och gick försiktigt därifrån, också för att visa Lillen att jag inte tänkte hänga på honom förevigt, utan att han kunde känna sig helt bekväm med mig. Då kom Kajsa på håll med sin vanliga bestämda avsikt att jaga bort Lillen och Egon från ligghallen. Men då var jag riktigt kvick och jagade bort Kajsa innan hon ens hann fram. Jag svär att jag kunde känna Lillen slappna av ännu mer, som att han förstod att jag var hans beskyddare. Kajsa fick gott vänta utanför ligghallen för en gångs skull. Efter en stund reste sig Lillen och jag trodde inte att han skulle vilja lägga sig igen. Men då vände han bara på sig och lade sig på den andra sidan av kroppen! Älskade, sömniga lillplutten! Det kändes himla bra, att han var så bekväm med mig där att han valde att lägga sig en andra gång.

Nu har jag fått umgås nära både Kajsa och Lillen en gång. Några fler gånger med Kajsa för länge sedan, men aldrig på det här sättet. Det känns så fulländat. ♥


Innan jag gick fram för första gången lade Lillen huvudet ner i bädden en stund, tröttisen!


Nedgrävda små hovar...


Så mäktigt med en gigantisk hästkropp som ligger ner. På något märkligt vis känns de plötsligt ännu större.


Alltså, söt-Egon på vaktpost! 


Vilade mulen mot bädden som stöd. ♥


Quarterrumpan har landat...


Åh, kärlek!


Han har aldrig varit så pussbar och mjuk.

Ihopfällda små ben...

That's what's up

Åh så underbart det är med vårvädret nu. Eller snarare sommarvädret, min väderprognos i telefonen visar 23 plusgrader i helgen! Helt galet! Men sååå härligt. Hagen torkar upp helt, skiten blir lättare att mocka, hästarna släpper den sista vinterpälsen och gräset börjar växa hejvilt längst grusvägarna. Ett minus är väl insekterna som nu irriterar hästarna på kvällarna. Första vårmyggen är inte så roliga...

Dagarna har spenderats med mys och mockning för det mesta. Ett par lugna ridturer på Kajsa, annars har det varit väldigt stilla. Marie har verkat hovarna på både Kajsa och Lillen, med mycket kortare mellanrum än vanligt, men det fick bli så för att inte riskera för långt mellanrum. Med Lillens hålvägg vill jag gärna ha det under kontroll. Mer om det senare! Hagen börjar se riktigt fin ut, inte mycket kvar nu. Nu under maj månad ska hästarna få beta gräs några timmar i taget medan vi pysslar och fixar, i juni månad ska de få beta ännu mer. Och i juli månad händer det något alldeles speciellt... men det förtjänar ett eget inlägg. ♥
 
Några bilder från senaste dagarna:
 

Lillen förvandlades till en töntig prussiluska en kväll. Jag knöt jackan runt halsen och han var förvånadsvärt obrydd. Gick direkt iväg och åt, kände sig förmodligen lite mallig i den tjusiga looken. Övade även blindhet med jackan över huvudet och ögonen vilket han klarade utmärkt! Kajsa var däremot mer nervös och spattig på den fronten.


Lurven passade på att hänga med ut. Han måste ju också ta vara på de fina dagarna vi har nu. ♥


Lillens lockiga svans, så vacker!

Chevan fick briljera i hagen när vi behövde köra in nya spånbalar. Precis som förr gick Kajsa fram till bilen med bestämda steg och tog sig en tugga av träet på flaket. Hon minns från sommarbetet för tre år sedan...

Lyckad hästdag!

Idag har jag ridit både Kajsa och Lillen. Först Kajsa, i ridhuset. Det var en fin dag för en uteritt men inväntade att Tania skulle komma så det kåndes bäst att stanna kvar på gården. Vi tränade på att backa, skritta och vara mjuk, trava med samlade sekvenser och lite galoppfattningar. Jag upplevde världens mirakel när jag provaed på att räkna taken på gångarterna, samt att fokusera starkt på tanken. Vilken känsla! Jag räknade 1-2-1-2 i traven och när jag ville galoppera ändrade jag bara räkningen till 1-2-3-1-2-3 och Kajsa tog galoppen direkt, bara på min tanke, andning och energi! När jag räknade sakta galopperade hon jättelångsamt, som en äkta pleasure-lope och när jag ökade takten på räkningen ökade Kajsa rejält. Så himla häftigt, jag kände hur polletten riktigt trillade ner. I alla fall denna pollett. Det är tydligt att Kajsas svåra varv är det vänstra för där ville hon knappt ta galoppens alls, trots vår naturliga teknik. Men i slutändan lyckades vi med en fin fattning även där och när hon bröt av till trav i lugn och kontroll fick hon en massa beröm. ♥

En annan sak som hjälper mig massvis att inte tänka att "nu ska vi sluta galoppera", utan istället "nu ska vi börja trava"! Jag läste det på nätet och budskapet är så otroligt klokt, att man ska börja något på det viset man vill, istället för att bryta av eller sluta och sedan befinna sig i ett mellantingläge av hets och ovetande. 

Detta tankesätt hjälpte också jättemycket i slutet när jag skulle skritta av. Normalt blir Kajsa så triggad  av trav och galopp att hon har svårt att varva ner i skritten efteråt, för minsta rörelse från mig tror hon då är en indikation på trav. Men nu räknade jag lugnt 1-2-3-4 och verkligen slappnade av själv, andades djupt och tänkte "Nu skrittar vi, trötta och färdiga", och då varavade hon ner direkt.

Kajsa fick sin mat i stallgången och sedan bytte jag in henne mot Lillen. Borstade, piffade till och sedan longerade jag bara fyra-fem varv i ridhuset för att kolla hans sinnesstämning. Han var uppmärksam och sansad, så jag sadlade och sedan satte jag upp nästan direkt! Tania fick hjälpa till att hålla emot stigbygeln på andra sidan för Lillen är tunnare än Kajsa och hålen på tie-strapen räcker inte till haha. Måste göra fler hål någon dag. Sadeln sitter bra så den inte glider av, men inte tillräckligt spänd så den håller sig rak medan jag sitter upp.

Jag bestämde mig för att inte överanalysera situationen så mycket utan red på ganska direkt. Han var lite svårstyd i början och ville gärna hålla sig nära Tania som hade allt godis haha. Men vi skrittade omkring flera varv i ridhuset och tränade samtidigt på att styra, svänga, göra halt och börja gå. Han var så himla duktig! Sedan kände jag för lite trav så vi körde på. Lite nervös då vi inte travat på hela vintern och hade bara hunnit påbörja det i höstas. Men Lillen tog det galant. Älskar hans mjuka och långa steg! Inte riktigt i balans ännu, vi är lite överallt och styrningen är trixig, men han var lyhörd, följsam och snäll hela vägen och det är det som räknas. Vi provade även på att backa för första gången och det var inga problem. Är så oerhört stolt över min lillgrabb! Säger jag nu... nästa gång kanske jag ligger med ansiktet i sanden haha. 

Lillen blev lite pigg i traven vid några tillfällen. Fast jag välkomnade det mer än något annat, lite framåtbjudning är alltid bra och eftersom han knappt vill galoppera när jag står på backen så ser jag ingen större risk att han vill dra iväg med mig ännu... Jag undrar verkligen om, eller kanske rättare sagt när, han kommer få sitt första utspel med mig? Någon gång lär han väl vilja prova på att få av mig, eller känna sig superpigg och glad att han bockar iväg av iver. Time will tell... Hittills har han i alla fall varit världens finaste grabb och det känns så kul att vi börjar komma någon vart. ♥

Efter ridningen fick Lillen sin mat i stallet och sedan krattade jag och Tania lite högar i hagen. Nöjd och belåten efter båda hästarna tränade, matade och glada!

Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.

Turridning i nostalgiskt landskap

I lördags var jag på turridning ute i vackra Karlsäters och Marmas förtrollande skogar. Vevve har basjkirhästar, en ras som lämpar sig väl för turridning på flera vis; lugna, stabila, starka och uthålliga. Det var så fantastiskt underbart att rida på dessa marker igen! En sommar var hästarna där på sommarbete, den där magiska sommaren som jag aldrig kommer att glömma. Mina allra bästa riddagar var under den tiden, i den oslagbara naturen som består av allt från trollskog och bäckar till sanddyner och vilda ängar. 

Vi red i tre timmar med en fikapaus precis när regnet började falla. Det gjorde mig inte någonting, jag som älskar regn. Hästen jag red, Ninja (den enda utan ryskt namn), var så himla fin. Liten i storleken men en riktigt stabil pjäs. Lugn och obrydd utan att vara långsam. Jag fick rida i en bomlös sadel som var otroligt bekväm, samt i repgrimma som jag är van vid. Ritten var lugn, mest skritt och lite trav vissa sträckor. Ninja och jag tog en och annan smyggalopp när traven blev alldeles för snabb och stötig. Vid en lång sandsträcka med en bäck/å på ena sidan flög det plötsligt upp en massa fåglar, eller änder kanske det var. Då blev alla fyra hästarna tokrädda och vek av åt sidan, två sprang rakt upp för en lång och brant slänt medan vi andra hann sansa oss nedanför. Nära på att jag åkte av där men vi alla höll oss kvar! Förutom det lilla äventyret flöt allt på galant. Hoppade över en hel del diken och hade det allmänt kul!

Att jag inte gjort detta tidigare. Det blir definitivt fler gånger. Är ni intresserade av denna turridning kan ni läsa mer här. ♥


Omväxlande landskap.


På en skogsslinga hade vildsvinen bökat och härjat precis överallt!


Fyra ryttare, fyra hästar.


Fikapaus i trollskogen...


Senare kom solen fram och värmde upp oss rejält!


Vackra natur.

Förbi bäck och björkskog.

Tack Ninja och Vevve för en dag i världsklass!

My pastures of plenty must always be free.

En vy jag saknar. Översvämning av tussilago och maskrosor! En speciell väg på många vis. 

Jag saknar även den här perfekta dagen på sommarbetet. Hästarna fick sin dagliga dos av mys och kliande i den bromsfria lagunen och jag var lycklig på alla plan möjliga...

No hour of life is wasted that is spent in the saddle...

Jag vaknade idag med halsont och diverse andra sjukdomssymptom. Att vara förkyld är bland det värsta jag vet, jag blir så arg och kan inte sluta tänka på det! Speciellt när jag ganska nyligen varit sjuk och dessutom behöver det som allra minst nu. Jag hade sett fram emot den här veckan med sista studierna för Svenska 3, hästar, mockning och torsdagens äventyr. Sedan ska jag jobba på fredag och nästan hela veckan efter, då vill jag vara pigg. Men förhoppningsvis bryter inte hela förkylningen ut, så nu kämpar jag för att hålla tillbaka den. Jag minns en tid när jag inte var sjuk på nästan tre år i rad. Det var under mina mest aktiva hästdagar, fyllda med boxar att mocka (andas in ammoniak haha), ridning och god energi.

Trots smärtan i halsen åkte jag iväg till stallet. Hade ett litet jobbmöte med E, gjorde i ordning mat till hästarna. Tog in Kajsa och sadlade upp. Det blev ett kort och mycket lugnt pass i ridhuset medan L red lektion för sin tränare. Vi gjorde verkligen ingenting speciellt alls. Motivationen hade jag någonstans, men inspirationen låg på noll. Att rida för någon tränare kan verkligen vara på sin plats nu. Men, ingen tid i sadeln är i onödan! Vi tränade ändå på grunder såsom svänga, stanna, rygga, rakställa och så vidare. 

Kajsa fick sin mat i boxen, Lillen fick sin uppe vid hagen. Imorgon eller på torsdag ska jag faktiskt ta och sadla Lillen. Longera, kanske sitta upp. Vi måste komma på spår igen som vi var i höstas. Lillgrabben vill ju också komma igång! För övrigt har det varit en lugn helg. Den bestod mest av icke-hästrelaterade saker såsom min systers 25-årsfest, familjefirande i Torsåker och middag ute. Hästarna fick mest några snabba pussar och kramar. Självklart var de gosigare än någonsin, bara för att vi inte hade någon tid att stanna länge. Så typiskt. ♥


Fia höll sig i vanlig ordning på säkert avstånd från Kajsa. Men måste ändå säga att hon har tagit enorma kliv framåt med sin hästrädsla!

Kajsa, jag och Lillen. Vi tre, precis som det ska vara.
 
Kajsa och Lillen hjälptes åt att klia och rykta!


Tydligen är det skönt att få små skarpa nyp och hårt gnussande på exakt samma ställe i tio minuters tid...

Dagarna som gått...

Ja men då kör vi en senaste-dagarna-med-bilder-uppdatering igen då!



Jag, Tania och mamma har mockat en hel del. Äntligen börjar man se skillnad i hagen och snart är det inte långt kvar! 


 
Kajsa har blivit riden ett par gånger. Jag försöker nu hålla mig till grunden och göra den stabil, istället för att skynda på med moment som Kajsas kropp inte är redo för. Nu vill jag att vi ska bli ett riktigt lyhört team som förstår varandra och jobbar rätt och hållbart. Eventuellt ska jag rida för en westerntränare om någon vecka, om jag gillar människan kan det bli bra! Jag behöver framförallt få något att öva på, lite vägledning för att ta oss framåt. 


Lillen har blivit longerad (även Kajsa för den delen som är helt fantastisk!). När jag anlände till stallet efter jobb hela dagen kände jag mig full av energi och glädje, så jag plockade in Lillen direkt. Vi promenerade omkring i ridhuset länge med smattrande regn på taket. God träning för Lillen som tyckte det lät lite läskigt. Senare kom ett annat ekipage in i ridhuset, mer god träning. Övade på detaljer kring att lyssna, vara uppmärksam, följsam och så vidare. Att fokusera på varandra helt enkelt, och inget annat. Longeringen gick lite trögt men jag är glad att jag inte pushade det mer än nödvändigt, utan höll det positivt hela tiden. Det märktes på Lillen att han hade kul också!



Kajsa har varit världens finaste smula, som alltid.



Lillen också, inget ovanligt där! Tillsammans har de fått hovarna verkade. Kajsa skötte sig exemplariskt och stod stilla nästan hela tiden. Lillen var också jätteduktig så länge jag kliade honom i armhålarn eller på rumpan. När två hovar var klara blev jag tvungen att ta upp Kajsa till hagen för att göra Egon sällskap, och då ville inte Lillen samarbeta längre. Gjorde sina plötsliga stång- och vevrörelser med frambenen, ramlade ihop, slingrade sig omkring... suck. Men det gick tillslut! Det är bara framhovarna som är problemet ännu. I bak kan man andas ut, för då står han stabilt och lugnt för det mesta. Hans hålväg i vänster framhov har i alla fall blivit bättre och det som flutit ut kunde verkas bort. Marie gröpte ut ytterligare så jag enklare kan hålla rent så nu är jag noggrann med att få ut alla gruskorn och liknande som kan gräva sig in där och vidga ytterligare.



Förra helgen kom även Johan ut och hjälpte till med mockningen. Här tuppar han stolt upp sig bredvid mamma!



Tre släpkärror fick vi ut i söndags. Jag försökte locka Johan med att köra fyrhjulingen, men det var tydligen inte så intressant längre. När han väl gjorde det körde han så himla långsamt för att inte stänka ner kläderna med lera. Vad har hänt med crosskillen jag en gång kände? Ombytta roller?


Igen, jordklotets vackraste Kajsa. Den som säger något annat är en lögnare!



Idag gick jag, Kajsa och Johan ut på en längre promenad. Det gick snabbare än väntat men ändå tog vi oss in i skogen, runt åkrarna och genom byn. För första gången någonsin upplevde jag att Kajsa var väldigt alert, nästan lite nervös. I början gjorde hon lite hetsiga flämtningar men coolade ner när vi hade kommit en bit. TIll min stora lycka gick hon på bra på grusvägarna utan att ömma. 


Tvingade Johan posera med Kajsan. Se så liten hon ser ut här? Som en liten ponny.


Och här bredvid mig, plötsligt normalstor? 

Lillen in, skit ut

Ännu en fantastisk vårdag... Varmare idag med närmare tolv plusgrader. Skit mockades och svetten rann! Tog även in Lillen för första gången på evigheter och hittade på lite skoj med honom. Först fick han träna på att stå i gången, och han stod som ett ljus. Till och med när jag gick iväg långt borta för att fixa med maten. Sedan sprang vi runt i ridhuset. Han hade en massa överskottsenergi, men han var inte särskilt sugen på att springa. Istället tog jag fram linan och longerade honom och då bjöd han på fin trav. Svettig var han efteråt i alla fall, så hoppas det gjorde någon nytta...


Lillen har börjat fälla päls som en galning nu han med. Han tyckte det var så skönt att bli ordentligt ryktad!


Fina killen. Stod bara där som att han inte gjort något annat.

Jag har bestämt mig för att ta en bild på varje släpkärra med skit vi fyller. För att i slutändan se hur mycket vi har mockat... Kommer bli en hel del.

I mitten av mars, stormockning och smålongering

Vilken vårvärme! Jag har haft en helt fantastisk dag ute i stallet. Solen värmde så mycket att jag svettades i endast en tunn skjorta och vägen upp till hästarna var nu helt fri från is och snö. Jag och Tania mockade en full släpkärra i hagen samt fyllde upp ligghallen med två torvbalar och fyra spånbalar. Vem behöver ett gym när man har hästar? Imorgon ska vi fortsätta slita med hagen, det krävs några släpkärror innan det blir helt rent. Men gärna för mig, jag stornjöt av att vara ute hela dagen. Och imorgon ska det bli ännu varmare, närmare tolv plusgrader! Synd att temperaturen ska sjunka sedan igen mot slutet av veckan... Men man får glädjas åt lyckan för stunden.

Utan is på backen kunde jag även ta in hästarna för första gången på evigheter. Idag fick Kajsa komma in en stund. Jag tvättade rent hennes hovar och ben i spolspiltan innan hon fick stå och torka i boxen. Sedan gick vi in till ridhuset och longerade en kort stund. Finaste tjejen hade en massa överskottsenergi och tog galopperna klockrent! Mycket släng med huvudet och en hel del bocksprång, men jag lät henne bara bralla av sig tills hon gick fint. För övrigt lyssnade hon superfint på alla mina röstkommandon. Hon var riktigt uppmärksam på alla mina smackningar och vad de olika ljuden betydde. Tonlägen och flera "Mmmm" som betyder sakta ner, och hon gjorde det hur bra som helst! 

Hästarna fick varsin matbytta i hagen och vi fyllde på extra med vatten då de hade helt tomt i baljorna. Lillen slickade på mineralstenen och Kajsa åt gammalt gräs som kommit fram. Helt enkelt en underbar dag. Just nu befinner jag mig i ett euforiskt tillstånd där jag älskar allt som har med sommarhalvåret att göra. Jag trånar verkligen efter solen och det är så märkbart hur mycket bättre människor mår av solens strålar och D-vitaminerna vi saknat hela den långa, mörka vintern.


Lillen belåten med sin mineralsten. Nu har även han börjat fälla en massa päls!

Jag och Kajsa i ridhuset, några ögonblick från den korta longeringen. 

En jäkla massa skit och en nypiffad ligghall! När jag kom tillbaka med Kajsa från stallet hade den tidigare nyborstade Lillen ett alldeles färskt lager med nytt, vitt spån över hela ryggen. Tagen på bar gärning med att ha rullat sig minsann...

All good things are wild and free.





















Kajsa och Lillen, de två vackraste varelserna på hela denna jord. Styrka, frihet, passion och törst efter mer...
Tidigare inlägg Nyare inlägg