Lillens hålvägg

För... ja vad är det nu? Ett par månader sedan? Något sådant i alla fall - så hade Lillen fått en mindre hålvägg i vänster framhov. Jag hade aldrig upplevt något dylikt med mina hästar, eller någon annan häst för den delen. Så jag kände mig rätt okunnig och osäker. När jag läste på om det så skrämde jag givetvis upp mig med bilder på hovar som typ fått sågats bort ner till roten, där hästen stått med bandage på box i flera månader... ingen vacker syn. Men tur nog är Lillens fall ett mer realistiskt och lindrigt ett så hittills har det gått bra. Marie har varit superduktig och verkat hoven i vinkel så hålväggen inte får för mycket tryck över sig samt gröpt ur för mer luft och avbelastning. Därför har hoven sett lite konstig och utfluten ut till skillnad från höger framhov. Jag har varit noga med att göra rent och lufta så bakterier inte fortsätter äta sig inåt. Och nu under den senaste verkningen förra veckan kunde Marie verka bort en hel del och nu är det inte mycket kvar av hålväggen! Bara någon liten svart fläck där det inte är helt friskt.

Höger framhov närmast och vänster framhov längst bort med det urgröpta hålen som är kvar. Tack vare att hålet gjordes större och luftigare nu är det så mycket lättare att krasta ur och rengöra nu! Innan fastnade lätt mindre gruskorn som kunde gräva sig ännu djupare.

Då börjar brännskadornas säsong...

Lillen fick årets första mule-smörjning häromdagen. Tror ni jag blev populär eller? Jag tänker att det är bättre att förebygga det brända istället för att endast lindra skadorna som blivit. Och redan nu har Lillen hunnit bli röd om mulen så bäst att sätta igång. Ska däremot införskaffa zinkpasta istället för att fortsätta med vår Helosan Sol. Det sistnämnda glider ju av på en gång så fort Lillen börjar äta. Zinkpastan är just en pasta, trög och stel som därmed sitter kvar länge. Allra bäst vore något slags skydd i form av tyg över mulen men jag vill verkligen inte ha grimma i hagen.

 

Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.

Dagarna som gått...

Ja men då kör vi en senaste-dagarna-med-bilder-uppdatering igen då!



Jag, Tania och mamma har mockat en hel del. Äntligen börjar man se skillnad i hagen och snart är det inte långt kvar! 


 
Kajsa har blivit riden ett par gånger. Jag försöker nu hålla mig till grunden och göra den stabil, istället för att skynda på med moment som Kajsas kropp inte är redo för. Nu vill jag att vi ska bli ett riktigt lyhört team som förstår varandra och jobbar rätt och hållbart. Eventuellt ska jag rida för en westerntränare om någon vecka, om jag gillar människan kan det bli bra! Jag behöver framförallt få något att öva på, lite vägledning för att ta oss framåt. 


Lillen har blivit longerad (även Kajsa för den delen som är helt fantastisk!). När jag anlände till stallet efter jobb hela dagen kände jag mig full av energi och glädje, så jag plockade in Lillen direkt. Vi promenerade omkring i ridhuset länge med smattrande regn på taket. God träning för Lillen som tyckte det lät lite läskigt. Senare kom ett annat ekipage in i ridhuset, mer god träning. Övade på detaljer kring att lyssna, vara uppmärksam, följsam och så vidare. Att fokusera på varandra helt enkelt, och inget annat. Longeringen gick lite trögt men jag är glad att jag inte pushade det mer än nödvändigt, utan höll det positivt hela tiden. Det märktes på Lillen att han hade kul också!



Kajsa har varit världens finaste smula, som alltid.



Lillen också, inget ovanligt där! Tillsammans har de fått hovarna verkade. Kajsa skötte sig exemplariskt och stod stilla nästan hela tiden. Lillen var också jätteduktig så länge jag kliade honom i armhålarn eller på rumpan. När två hovar var klara blev jag tvungen att ta upp Kajsa till hagen för att göra Egon sällskap, och då ville inte Lillen samarbeta längre. Gjorde sina plötsliga stång- och vevrörelser med frambenen, ramlade ihop, slingrade sig omkring... suck. Men det gick tillslut! Det är bara framhovarna som är problemet ännu. I bak kan man andas ut, för då står han stabilt och lugnt för det mesta. Hans hålväg i vänster framhov har i alla fall blivit bättre och det som flutit ut kunde verkas bort. Marie gröpte ut ytterligare så jag enklare kan hålla rent så nu är jag noggrann med att få ut alla gruskorn och liknande som kan gräva sig in där och vidga ytterligare.



Förra helgen kom även Johan ut och hjälpte till med mockningen. Här tuppar han stolt upp sig bredvid mamma!



Tre släpkärror fick vi ut i söndags. Jag försökte locka Johan med att köra fyrhjulingen, men det var tydligen inte så intressant längre. När han väl gjorde det körde han så himla långsamt för att inte stänka ner kläderna med lera. Vad har hänt med crosskillen jag en gång kände? Ombytta roller?


Igen, jordklotets vackraste Kajsa. Den som säger något annat är en lögnare!



Idag gick jag, Kajsa och Johan ut på en längre promenad. Det gick snabbare än väntat men ändå tog vi oss in i skogen, runt åkrarna och genom byn. För första gången någonsin upplevde jag att Kajsa var väldigt alert, nästan lite nervös. I början gjorde hon lite hetsiga flämtningar men coolade ner när vi hade kommit en bit. TIll min stora lycka gick hon på bra på grusvägarna utan att ömma. 


Tvingade Johan posera med Kajsan. Se så liten hon ser ut här? Som en liten ponny.


Och här bredvid mig, plötsligt normalstor? 

Veckan, helgen och dagen

Förra veckan var så fruktansvärt tråkig vädermässigt. Den enda årstiden jag verkligen avskyr är denna period mellen vintern och våren, när vädret inte kan bestämma sig överhuvudtaget och pendlar mellan femton minusgrader och fem plusgrader. Grått, slaskigt, halt, blekt. Jag längtar så mycket till våren och sommaren nu, när jag kan ta min gitarr och spela med Kajsa och Lillen. Inte behöva borsta av bilen varje dag eller oroa sig för att åka av vägen. Rakt ut i värmen med bara ben och nytvättat hår som inte fryser till is efter tre minuter. Doften av mossa, grus, gräs och blommor. Citronfjärilar och torra hästar. Åh, vilken lycka!

Har inte missat att uppdatera om så mycket då det inte hände något speciellt på hästfronten förra veckan, förutom mina vanliga dagliga besök med pälsborstning, hovkratsning, mockning och gos. Kajsa har börjat fällt päls som bara tusan nu, och skönt det, eftersom hon har börjat svettats rejält! Nästan alltid blöt vid armhålor och höfter, så lilltjejen blir nog gärna av med fluffet nu. Ett drag med borsten och den är fullsmockad av hår. Jag välkomnar det med öppna armar, vårtecken! Även Lillen är på gång då han kan svettas på varma dagar, men än så länge har han inte börjat fällt någon päls.

Pälsmonstret på piggborsten

Tog in Lillen i ridhuset för några dagar sedan med målet att få honom att galoppera på longerlinan. Eftersom han är så duktig lös nu och tar galoppen på pussljudet (och en hel del springande från mig), kände jag att det var dags att uppgradera till linan som han har har svårt för. Det är som att han känner sig hejdad av linan och den lilla volten, trots att jag släpper ut honom så mycket som han önskar. Vi kämpade länge och jag gav mig inte, eftersom jag vet att han kan om han bara försöker. Till sist, efter kramp i munnen av allt pussande och en jäkla massa drivande och uppmuntrande, tog han en galopp! Den första varade dock i endast ett par sekunder och det var mest att han ballade ur i bock och skutt haha. Men fortfarande, på rätt spår. Så vi fortsatte. Nästan direkt gjorde han det igen, men jag var kvick med att driva vidare och då höll han galoppen i nästan ett helt varv! Älskade lillgrabben!
 
Sedan förstörde jag dock allt, genom att tänka "En gång till, for good measure!". Borde bara ha slutat när han äntligen gjort det. Men jag skulle minsann prova en sista gång och få till det på riktigt. Vid det här laget var Lillen riktigt trött och svettig efter att ha skrittat, travat och galopperat runt i ridhuset rätt länge. Lillen som vanligtvis ber om att få leka, kände sig utmattad och hade fått nog. Så han sade ifrån genom att springa bort, stegra och konstra, vilket gjorde att jag pushade på ännu mera. Tydligt sade han nej, jag är färdig för idag. Och jag borde ha lyssnat på honom. Så istället avslutade vi på ett dåligt sätt där vi varken fick till en galopp eller någon belåtenhet, snarare negativa vibbar. Avskyr när sådant händer. Jag lever i den där drömbubblan att Lillen ska älska varje sekund att arbetar med mig. Visst kan det bli sanning, men jag måste också inse att jag behöver ställa krav då och då. Som Buck Brannaman sade: "But it's no different with a horse than with a kid, you can't always be the kid's best friend. First you have to be the parent". Och jag vet att hästar är förlåtande djur där allt är glömt till nästa gång när man gör saker annorlunda, men jag gillar inte känslan av att någon av mina hästar skulle se mig som en tråkig och orättvis ledare. 
 
Detta var dock i början av veckan och sedan dess har vi lekt, kliat och pussats en massa. Jag lär in båda hästarna trickset att buga, än så länge är Lillen stjärnan som tycker det är sååå kul. Självmant plockar han fram ena frambenet och böjer vackert på huvudet. Kajsa gör det också, men hon försöker sedan sig på trickset ensam när jag gått iväg, genom att leta godisar mellan sina framben. Hittills har hon blivit besviken haha. 

Lipande Lillen...

Kajsa har blivit longerad med sadeln på, inte så ofta jag gör det faktiskt. Jag hade tänkt rida men den nya tie strapen behövde fler hål för att kunna spännas ordentligt. Så innan jag kunde göra dem hålen fick Kajsa nöja sig med en inte allt för tight sadel i longering istället. Hon var så himla duktig och tog galopperna klockrent efter ett tag! Höjde ryggen och sänkte huvudet, brummade belåtet. 

Fintjejen!  

I helgen var det middag på Berggrenska Gården med ett gäng från stallet, så trevligt! Åt god mat, drack några öl, lyssnade på våra exemplariska musiklistor och skrattade. Lördagen bestod av hästvisit med Johan, han fick se ligghallen i dagsljus och så promenerade vi bort mot bäcken för att kika på den magiska skogslagunen. På söndagen hade jag stalltjänst på morgonen vilket gick lätt som en plätt efter en god natts sömn. Mamma och jag hade med oss Lurven till hästarna, så för första gången på riktigt länge fick han rida och gosa med dem. Senare på dagen åkte jag och Johan ut till Marmas fantastiska skogar och vandrade i det vilda. Såg en massa räv- och rådjursspår, samt även spår efter grävling. Så tydligen har dem börjat vaknat till liv nu! Vi gick cirka en halv mil tills vi blev hungriga. Vi hade inte med oss någon torr ved men vi försökte bäst vi kunde ändå med halvtorra kvistar, tidningspapper och några större bitar. Kämpade länge och väl, tills vi gav upp och åt kall korv med bröd. Jag upptäckte till min stora glädje att det var till och med godare än varm korv! Efter skogsäventyret åkte vi och hälsade på Vevve. Satt och pratade tills det började skymma, då vi körde hemåt. Tog världens varmaste dusch och njöt av ledigheten.

Snuttarna hälsar på Lurvis (eller mer varandra?)

Nu sitter jag här med matematiken. Bara två veckors studier kvar nu, sedan fortsätter jag med Svenska 3. Imorgon tänkte jag ta in Kajsa och grooma henne ordentligt så hon blir av med all lös päls. Sedan kanske rida en sväng, se om nya repgjorden håller...

Grusad hage - check!

Idag åkte jag och hämtade grus på Näringen i Gävle. Så bra att sådana ställen finns för allmänheten. Särskilt för ägare till barfotahästar såhär i slutet av vintern haha... Fyllde fem IKEA-kassar och drog vidare till stallet är jag fyllde på rikligt runt vattnet, vid ingången, utanför ligghallen och fläckvis på ställen där jag tyckte det verkade suspekt. Egentligen var det inte alls så farligt i hagen, i skogsdelarna var mossan och gräset framme nästan överallt, så skönt! Det blir bara is där det är tryck på backen. Samt där vi körde upp med traktorn under bygget. Det var synd, gick ju inte att undvika för att det skulle bli så bra byggyta som möjligt. Nästa vinter efter en sommar av gräs och torka kommer det nog inte vara lika halt där!

Idag var flocken riktigt trött. Stod och sov i en klunga tätt intill varandra. Och inte fan hjälpte dem mig när jag drog svintunga grussäckar över hagen, jag tog i allt vad jag hade och kom cirka tre decimeter. Lillen gick fram till mig men bara glodde, så ohjälpsam. Hade faktiskt förväntat mig att han skulle ha svingat upp en säck på ryggen och burit iväg med den... Nu håller jag tummar och tår att värsta isen på vägen ner mot stallet hinner försvinna till på måndag, så jag i alla fall kan gå en slingrig stig med hästarna in till boxen. Mina har gått på betydligt värre underlag och håller man sig på sidan brukar det gå bra, men vi får se. 

Free and loose housing

Så bra Kajsa och Lillen har det, på sin lilla lösdrift. Fria att röra sig och socialera, precis som hästar är konstruerade för. De har ligghallen när de själva känner för att stå eller ligga torrt. Väljer de att vara ute och bli blöta så är det uppenbarligen så dem vill ha det. Ingen fryser och mat finns 24 timmar om dygnet. Lugn flock, harmonisk stämning. Helt enkelt underbart!

Lillen kikar ut från sitt krypin. Vilken liten gullegrabb han är!

Hederligt hö

Något alldeles fantastiskt, som jag är väldigt glad över, är att gården vi står på har tagit in hö som foderalternativ istället för endast hösilage. Vi var några i stallet som ville ha det och planerade att ordna själva, men bästa gårdsägarna såg till att fixa det åt oss alla istället. Det var detta jag syftade på när jag skrev för ett tag sedan att en sak kanske ska hända som skulle göra läget för Kajsa och Lillen ännu mer ultimat. Och nu är det så bra som det bara kan bli! De har köpt in ett gäng rundbalar från en bonde inte allt för långt borta. För att prova och se hur det fungerar för allihopa. Jag blev överlycklig när jag såg balarna stå i ladan... det doftade underbart och var så lätthanterligt. Hittills smaskar Kajsa, Lillen och Egon i sig höet med glädje!

Var lite nojig då vi inte hann vänja in dem med höet samtidigt som de hade hösilaget så länge som jag hade hoppats. Men lite i alla fall och ingen verkar ha problem med magen eller annat ännu. Däremot lär man verkligen se till att hästarna har vatten nu när de äter hö som inte innehåller mycket vätska. Det är väl en av de få nackdelarna, att man lär ha bättre koll för att minimera risken för magknip eller kolik. Å andra sidan får man just bättre koll på hur mycket vatten hästarna får i sig, och jag föredrar alla dagar i veckan att de dricker rent vatten de mängder de behöver. Anledningen till varför jag gillar hö åt mina hästar är att de helt enkelt alltid mått som bäst när de äter torrt hö. De är mer stabila i magen och överlag känns det bara fräschare, enligt mig. Skönt också att slippa plasten faktiskt. Kajsa och Lillen verkar även föredra smaken av hö. Men det där varierar såklart beroende på hur bra/dålig balen är. Vi slängde ut hösilage några dagar efter foderbytet men hästarna har valt att fortsätta äta torrhöet. I alla fall de gångerna jag har varit där. En nackdel dock med torrt hö är att det dammar, oavsett hur bra lagrat det är. Hästarna har hostat lite grann vid foderbytet. Får se om det lägger sig när de ställer om sig, men desto viktigare att de har vatten!


Nu är jag så peppad att komma igång med träning och allt vad det innebär! Kajsa och Lillen står på en toppenbra lösdrift, vi har nära till stallet och ridhuset, jag har full koll på vad de äter med hö och tillskott. Vi har fungerade utrustning efter senaste inköpen och är ivriga att sätta igång! Jag tror just att Kajsa och Lillen kommer må ypperligt bra när de får börja röra på sig mer. Nu är dem stabila på lösdriften och har kommit in i miljön, men nu behövs ytterligare stimulans och träning för att det inte ska fallera. Bli starka, mjuka och hela. Kajsa mår verkligen bara bättre och bättre och det är så härligt att se. Hennes ögon ser inte längre ut att lida, tvärtom är hon pigg och personlig som förut! Hon går stadigt upp i vikt och ser faktiskt riktigt fin ut nu min pärla. ♥

Nyttiga träd?

Gott med gran och tall tydligen! Mina har varit barkgnagare och barr/lövätare i perioder över året. Inte mycket men någon gång ibland står de gärna och smaskar en stund. Har läst någonstans att gran ska vara naturligt avmaskande, någon som vet om det finns studier på det? Kådan i gran ska tydligen vara mycket rikt på C-vitamin men å andra sidan producerar hästen C-vitamin själv i kroppen. Tycker i alla fall att det är kul att se att Kajsa och Lillen sysselsätter sig med det som naturen har att erbjuda. Och jag är rätt säker på att hästar bara får för sig att äta något rakt av om de verkligen känner att det finns något där inne som de behöver för tillfället, eller om det faktiskt är gott.





En liten snöhälta

Lillen var lite halt häromdagen när jag tog in honom i stallet. Det syntes först efter att han fick komma in och gå på bra underlag i ridhuset så min gissning är att han har spänt sig under snöiga omständigheter, uppbyggnader av snö under hovarna, halvdant underlag och så vidare. Han hade extra mycket hård snö under just den hoven på det benet han var halt i, så förmodligen var det sned belastning eller ojämnt tryck/spändhet. Fick hjälp med att lokalisera och stretcha, Lillen tyckte det var lite konstigt men rätt så skönt ändå! Det knäppte till svagt i bogen och sedan var det bättre. Idag syntes ingenting så jag är inte särskilt oroad. Får se imorgon. Lillen var förresten jätteduktig i ridhuset, för rätt som det var rasade all snö från ridhustaket. Arenan nästan vibrerade av snöns kraft, och det lät rätt obehagligt också. Han tittade och åt alla möjliga håll och spetsade öronen, hoppade lite åt sidan men höll sig annars lugn och cool. Älsklingsgrabben då.

Idag blev det bara en snabbvisit hos hästarna. Mockade ur ligghallen, skottade runt vattnet, tog bort is, pussade och kliade mina hjärtegryn. Några godisar slank ner också där emellan. Båda var väldigt sociala men främst Kajsan som följde efter mig var jag än gick. Imorgon ska hon få komma in och torka några timmar tänkte jag.


Så himla svårt att få bra bilder på Kajsa när hon är en mörk häst. Det är därför det är flest bilder på Lillen i bloggen, för mina Kajsa-bilder inte visar den rätta Kajsan, om ens en Kajsa alls. Nästa sak att införskaffa blir definitivt en ordentlig kamera, så jag får en massa fina bilder på mina snuttar. En fin snösnurpa ändå här! Hon följde till och med efter mig in genom snöiga buskagen och grenarna, där det var trångt, stenigt och vid hagens hörn.
 
Om man tittar noga ser man att en fjantig Lillen som kikar fram mellan kvistarna också... ♥

Linfröolja i liten mängd

Även om Kajsa inte får samma mängd linfröolja som när hon var så mager, så ger jag fortfarande linfröolja i mycket små mängder till både Kajsa och Lillen. Nu har de fri tillgång på grovfoder och bra (som jag hittills upplever det) samt mer heltäckande foder med Natur Müsli SOLO och Irish Mash. Men linfröoljan ger bra extra tillskott av Omega 3, Omega 6, antioxidanter med mera. Dessutom smörjer den tarmarna som minskar risken för kolik, förstoppning och så vidare.

Rätt kostsamt med linfröolja. Men jag köper ändå de små, dyra och lättillgängliga flaskorna i vanlig matbutik. Dessa är ekologiska och kallpressade. Giftfritt för mina hjärtegryn så långt det går. ♥

Galoppen kommer när själen mår bra

Livet är bra härligt just nu. Hästarna njuter, jag njuter. Torsdagen bjöd på en underbar stund med Kajsa i ridhuset. Hon hade inte varit där inne på länge och jag tänkte att det skulle vara skönt för henne att röra lite på sig på stabilt underlag. Och som hon sprang! Först provade jag göra pussljudet för att se om hon fortfarande kopplade det till galoppen och om hon ens ville ta en galopp, eftersom det var så länge sedan vi red eller tränade överhuvudtaget. Hon tog galoppen nästan direkt, och sedan var hon igång. Hon galopperade runt på arenan, helt på eget bevåg, och bara stornjöt över att få sträcka på benen ordentligt. Huvudet sänktes, ryggen sköts upp och hon verkade så otroligt glad. Det var så himla fint att se henne lycklig och med ny energi. Som att hennes trasiga lilla kropp och själ äntigen började hela. Vi busade en massa. Hon jagade mig, jag jagade henne, vi sprang tillsammans. Fintade varandra, gjorde tvärnitar, så otroligt kul och häftigt att uppleva! Kändes som en början på något fantastiskt, som att vi börjar närma oss en sådan där förtrollande kontakt jag alltid drömt om, men som varken hon eller jag har haft energin och andan för. 
 
Efteråt fick hon mumsa på sin goda müsli i boxen. Hon glufsade på i alldeles för rask takt samtidigt som hon inte riktigt hade varvat ner från busandet, så jag passade på att öva på varsågod-kommandot några gånger, så hon hann tugga och andas emellanåt. Vi har precis börjat med detta då jag upplever att både Kajsa och Lillen är alldeles för på maten, så fort de ser de svarta gummibaljorna blir de helt till sig och glömmer bort tid och rum. Hittills har båda varit superduktiga! Vi ställer oss framför matskålen och varje gång de drar ner huvudet för att börja smaska håller jag bara fast repet så det tar stopp. Jag är bara tyst och lugn och inväntar att de slutar försöka komma fram till maten. När de står snällt och väntar och jag märker att de vänder uppmärksamheten på något annat, som mig, säger jag "varsågod" samtidigt som jag rör mig nedåt mot maten för att vara extra tydlig. Det var lite knepigare när Kajsa stod lös i boxen än när jag hade grimma och ledrep, men då använde jag bara mitt kroppsspråk mer för att blocka henne tills hon hängde med. Inspirerad av LibertyHorse som har en fantastisk blogg och Instagram-konto!

Swedish winter wonderland

Under gårdagen föll snön och förvandlade det grå omgivningarna till förtrollande vinterlandskap. Jag satt länge och funderade över det här med vintern och min extrema längtan till sommaren, ända sedan jag tog över Kajsa och Lillen. Den enda anledningen till varför jag känner mig obekväm med vintern, är halkan. Främst för hästarna men också när jag kör bil. Egentligen älskar jag allt annat som har med vintern och snön att göra, där också, främst för hästarna. Det är behagliga temperaturer för Kajsa och Lillen, de störs inte av insekter, de fullkomligt älskar att rulla i snön, hovarna och strålarna är rena och mår oftast ovanligt bra. Det är helt fel att jag ska gå och avsky en årstid för en enda anledning som halka. Alla årstider är vackra och magiska på sina vis och jag kan inte gå runt och önska bort vintern för saker jag inte kan kontrollera. 

Så nu ser jag det fina i vintern och uppskattar förändringarna, precis som jag alltid gjort förut. Jag vill trots allt ännu mer norrut, där jag känner att jag hör hemma. Och jag vet att i framtiden kommer inte halkan vara något problem för hästarna vintertid, för jag kommer ha så stora arealer på hagarna så marken aldrig hinner bli packad och hal. Exakt så har det varit tidigare för Kajsa och Lillen, halkan existerade inte i vår värld då.
 
Igår var en magisk dag med Kajsa och Lillen. De upptäckte naturen på nytt, med tjocka höljen av vitt över granriset och stora, lätta, alldeles perfekta snöflingor som yrde ner och lade sig som täcken på deras värmande pälsar. De var så sociala, nära och älskande. Det jag älskar mest med nysnön, är hur den tystar hela landskapet. Dämpar ljudet, nästan som att man har lock för öronen. Allt blir ljust och betryggande. Trots att snön döljer med sitt täcke, känner jag att saker träder fram mer än någonsin...



 
 
 
 
 
 


Fritt fram till rent, friskt vatten.

En annan gigantisk lättnad med flytten till vår nya lösdrift, är att hästarna har vattnet nära till hands och dricker precis lika mycket och ofta som de ska göra. En häst ska ju ändå få i sig en hel del liter vatten per dygn. Vi har ställt vattnet en bit bort så det inte blir ihopklungade samlingsplatser och för att hästarna ska få röra på benen så mycket som möjligt. Men ändå finns det nära så alla kan i lugn och ro gå och dricka, utan att känna sig separerade från resten av gänget genom att gå på en lång vandring för en klunk liksom. I förra hagen var vattnet och maten väldigt långt ifrån varandra. Vilket jag normalt anser är helt korrekt, man ska sprida ut de olika stationerna, men jag tror faktiskt inte att hästarna där drack så mycket som de borde för att det helt enkelt var lite för långt. De kanske gick när någon annan gick, eller tillsammans allihopa någon gång ibland. I alla fall mina, väldigt sällan såg jag någon av mina där nere ensam.

Intressant också att se att allt-i-allo-mineralstenen är mera populär än den vanliga saltstenen. Åh, det är så underbart att känna att jag har bättre koll på vad mina hästar äter, dricker, mängder, vad de gillar och ogillar! Också jättekul då jag precis börjat med vår Natur Müsli SOLO. Hittills är det bara positivt. Mer om det i ett annat inlägg!


Kajsan tar sig en slurk, älsklingstjejen. Vi är också hela tiden noga med att ta bort isen från backen (som det ni ser vid baljan på bilden) för att det inte ska byggas upp ett isberg som sedan tar evigheter att smälta på våren.

Egon kom och gjorde Kajsa sällskap, de drack länge ur samma balja och sedan snuttade Kajsa med mulen mot Egons mage medan han drack färdigt.

Gottigotta! Sötaste tungan någonsin. På den här bilden ser Kajsa riktigt fin ut i kroppen, det går stadigt åt rätt håll. Och kolla hennes päls, vilka fantastiska färger. På vintern blir hon mer varm-rödbrun och på sommren med kall-nötbrun. 

Nya lösdriften - Premiären

Vi hann i tid till nyåret! Dagen innan nyårsafton flyttade Kajsa, Lillen och Egon in i den nya lösdriften och det kunde inte möjligtvis ha känts bättre. Vilken succé! Jag var till och med nervös innan, för det var så länge sedan hästarna hade varit utanför hagen överhuvudtaget. När det var dags att flytta över dem till den nya hagen tog vi först in töntarna i stallet, så de fick puffas till och bli lite tjusiga till VIP-premiären. Så himla skönt att borsta mina älsklingar ordentligt och reda ut manen/svansen för första gången på så länge!

Vi gick upp till hagen, som tog magiska en minut, knappt det. Kan ni förstå vad nära denna lösdrift ligger stallet och ridhuset?! Känns så otroligt härligt och tryggt så jag vet inte var jag ska ta vägen, helt lyrisk. Släppte ut hästarna och inväntade spänt reaktionerna. Kajsa var den första inne i ligghallen, en snabb sväng. Lillen gjorde en bestämd entré och lade genast den första bajshögen. Haha, nej Lillen, nej! Vi skrattade och jag kunde inte låta bli att glädjas åt tanken att han var bekväm nog att göra så. Egon följde efter men gick ut ganska snabbt. Kajsa gick bortåt och började undersöka skogen. Och hon blev alldeles till sig när hon insåg att det fanns gräs, mossa, rötter, träd och en massa gotta att smaska på! Så hon satte igång att äta direkt. De andra gjorde likadant. Kort senare möttes de alla vid foderstationen för att smaka på den nya hösilagebalen. Där stod dem ett bra tag, tills jag tog Kajsa i grimma och traskade iväg till vattnet. Ja, jag vet att hästarna hade upptäckt vattnet själva senare, men jag ville ju se det med egna ögon! Lillen och Egon följde efter oss och alla tog sig en första slurk. Sedan följdes dagen av små visiter i ligghallen samt gräsätande. Stora valackflocken som är deras grannar kom för att hälsa över stängslet, trots att de inte kan nå varandra. Intressant och roligt tycker korvarna! Även ett gäng på tre boxhästar som går i hagen mitt emot vattnet kikade nyfiket. Vi gick ner till stallet då och då för att fika och låta hästarna känna in hagen på egen hand. Jag upplever ofta att hästarna upptäcker mer när människorna försvinner och mycket riktigt var det så, för de var på olika ställen och gjorde nya saker varje gång vi kom upp igen. 
 
Ett ord för att beskriva denna fantastiska känsla och upplevelse... Enkelt! Precis som det ska vara! Allt kändes så tryggt, säkert, fräscht och självklart. Kajsa, Lillen och Egon stod och åt hö med mularna tätt intill varandra, trots att de hade all plats i världen att sprida ut sig runt foderhäcken. De drack ur samma balja utan minsta ivägjagande. De fungerar så jäkla bra ihop och det gör mig så glad, för jag märker hur lugna och tillfredsställda hästarna blir av det.
 
Jag firade in nyåret med mina älsklingar, tillsammans med Johan som var underbar nog att åka ut med mig. Bättre än så kunde det inte bli, en kyss på tolvslaget från min vackra man och såklart en massa nyårspussar från mina pälsbollar. Det var mycket mer smällar och fyverkerier än jag trodde det skulle vara, så jag är glad att jag åkte ut. Höll dem sällskap hela tiden och uppehöll med en massa godis när det var som värst. De skötte sig exemplariskt, tittade upp lite skeptiskt men lugnade ner sig väldigt snabbt igen. 2016 fick verkligen en fantastisk start, mina hästar är mitt liv och när dem mår bra mår jag bra. Så enkelt är det. Oavsett vad som händer nu, står de nära stallet i tryggt förvar, i en liten flock där vi har så mycket bättre koll och skulle det hända något är det så lätt att ta sig till stallet eller köra upp med bil. Nu ska det inte hända något hemskt, men som ni vet är det alltid bäst att vara förberedd som hästägare.

Vi ser till att sköta mockning ordentligt, speciellt i ligghallen och runt foderhäcken. Nu medan det fortfarande inte är någon snö passar vi på att mocka överallt för att hålla fint, men viktigast är att de ska ha rent där de ligger ner och där de äter. Hittills har vi mockat varje där när någon av oss är där, så ska vi försöka hålla det så de dagar vi är där och har tid. Känns bara så jäkla bra med allt! Och en annan sak är på intåg nu, som skulle få allt att kännas helt optimalt. Mer om det om det blir aktuellt.


Den första titten runt omkring, självständiga på varsitt håll!

Ligghallen! Med plats för tre hästar. I vår ska den målas och sedan är allt tiptop. 

Det mesta byggt av återbrukat virke. En härligt blandnig av spontad panel och vanliga plankor. Tre rejäla stolpar som grund samt dubbla bärlinor. Takläkten av okantade brädor, väggarna inklädda med använda men jäkligt slitstarka formplywood-skivor, bakar att klä in skivorna med nedtill, nytt plåttak. Långsidan/baksidan av ligghallen är ju ihopbyggd med en befintlig mycket större ligghall, så det sparade en hel del tid och material. 
 
När vi skulle göra bädden trodde vi att vi att det skulle bli för lite. Men 18 torvbalar och 12 spånbalar gav mer än nog... Det blev världens tjockaste bädd, som såklart också sjunker och trycks ner av hästarna. Blandade torven och spånet lager för lager så den eventuellt fuktiga torven inte skulle frysa, men det var svårt att slå sönder de mindre torvbollarna som var lite hårdare. Blev i alla fall suveränt!

Foderplatsen, alldles intill ligghallen så höhäcken kunde placeras där det var högt, torrt och med jättebra sandmark. Lera är dock inget problem nu med den frusna marken. Men bra ställe också för att maten och hästarna får lä från två olika håll. Är så innerligt glad över att marken hann bli hård innan hästarna kom över till hagen! Kajsas svullnader i benen gick ner ganska direkt, av att slippa stå på alldeles bucklig, frusen mark. Plan och orörd mark är mycket bättre!
 

Saltstens-station på hörnet av ligghallen.

Kolla Egons mun, så himla gullig! Tar sig en tugga.
 

Mineralstens-station längre bort mot skogen. För att uppmuntra rörelse och slippa platser där alla klungar ihop sig hela tiden. Hittills har mineralstenen varit favoriten... Älskar också skogen i denna hage. Det må vara en liten hage, men naturen är helt rätt. Äldre skog, höga träd, fin mossa, stora stenar, blandning av vegetation och helt enkelt vackert.


Grannarna på andra sidan vägen och vattenställe, där det är så öppet som möjligt. J var snäll och flyttade stora stubbar och stenar precis här samt planade ut marken med traktorn. Vi gjorde ännu en hagöppning vid vattnet så det underlättar för K när hon ska fylla, om hon nu skulle behöva öppna. Sedan är det alltid bra att ha en extra utgång vid nödfall. Just nu har vi bara två baljor, men en isolerad låda att placera dem i är på gång. Om den kommer att hjälpa är frågan, verkar fungera jättebra för vissa och inte alls för andra. Beror väl på hur man gör den, men vi tänker att det kan ju inte bli sämre haha. Kanske tinar upp snabbare i alla fall!

Ridhuset och stallet (samma byggnad) ett stenkast bort, hur nära och bra är inte detta?!

Nöjda med sin matstation! Mina älskade hjärtan. ♥

What I've been up to - ny lösdrift på intåg

Oj vad snabbt tiden går! I vanlig ordning har en hel del hänt sedan mitt senaste inlägg. Vad jag väljer att skriva är det viktigaste - Kajsa och Lillen mår bra och alldeles snart ska de få flytta ifrån den nuvarande lösdriftsflocken och in i en annan hage på samma gård. Med lite jävlaranamma, återbruk av virke och snickarkunskaper har vi snart skapat en alldeles egen lösdrift till mina två hjärtan, samt även fina Egon som behöver samma lugn och rutiner på livet som mina. Han är en lugn och låg häst och fungerar bra med mina, de har en bra och avslappand dynamik och jag tycker det är skönt att det blir tre hästar ändå, så jag kan ta ut mina en och en utan att någon blir ensam kvar.
 
Kajsas blodprov visade sig som sagt normala. Några dagar senare hade alla svullnader gått ner helt, sådan lättnad! Hon har också, sakta men säkert börjat rundat på sig igen. Också en enorm lättnad. Men det är långt kvar och det är fortfarande något som inte stämmer helt, då jag upptäckte idag att hon var lite svullen i samtliga ben. Fortfarande lika märkligt då hon rör sig normalt och visar inga tecken på obehag eller smärta. Time will tell - och just nu ska det bli så underbart att ha henne i en mindre flock och närmare stallet där jag kan ha mycket bättre koll på henne. I en liten och stabil flock har jag bättre koll på hur hon dricker, äter och hur det fungerar med resten av gänget. Efter veterinärens order, dessutom.
 
Nya lösdriftens hage är inte alls så stor (gårdens mark slutar precis i detta område), men den fungerar gott och väl för tre hästar på vintertid. Det viktigaste är att allt känns praktiskt och tryggt, och det gör det verkligen. Äldre och vackrare skog, torrare sandmark, mossa, gräs, orört från andra hästar. Har inte varit någon hage där tidigare, vi har gjort allt from scratch. Det blir en ligghall gjord för tre hästar som min duktige far har hjälpt mig med även denna gång (andra gången vi bygger lösdrift på någon annans mark haha, men vad gör man inte för sina älskade pälsbollar). Foderhäcken utanför på sidan som får lite skydd från två väggar. Vattenplats en bit bort där solens strålar når, som har en egen öppning för att underlätta för gårdens vattenfyllare. Ingången där man tar ut och in hästar har elastisk repgrind. Hästhagar från två håll, ridhuset och stallet alldeles intill, mycket att se på för hästarna och framförallt tryggheten av att ha mer tillsyn! Det kommer bli så bra. I sommar hoppas jag på att vår flock kan få ett eget sommarbete där de får beta så mycket som de vill utan att behöva öppna upp en bit i taget. Nu löser jag problemet för mig själv, så jag och mina hästar får leva på det sättet vi vill. Det borde fler som känner missnöje göra, no muss no fuss.
 
Så detta är vad jag har pysslat med sedan det förra inlägget. Har inte bloggar av ren tidsbrist. Det har varit bygge från tidig morgon tills att ljuset försvunnit, sedan studier hela kvällarna lång. Att sedan försöka vara en social homo sapiens på helger, inte det lättaste i min bok. Och det var inte bara och bara att slå upp denna ligghall kan jag säga. Först och främst var hagområdet fyllt med virkeshögar, gamla hövagnar, bråte och prylar. Så att bara rensa upp det tog sin lilla tid. Sedan var det att sätta hagstolp innan backen blev för hård, vi har ju haft sådan otrolig tur med vädret måste jag säga! Jag fullkomligt älskar milda vintrar som denna, i alla fall sedan jag blev med häst. Förberedelserna inför själva bygget tog ju också sin goda tid, med grävning av hål, slyrensning, traktorkörande, sätta stommen, få allt rakt och i nivå. Sådant som pappa är supernoggrann med, och med all rätt. Hämta virke från gårdens alla olika hörn, köra oändliga turer med fyrhjuligen, stressa och pressa. Men snart är det klart! Det som har underlättat bygget rejält, är att vi har slagit upp ligghallen mot en befintlig vägg. Mot baksidan av valackflockens stora ligghall. Då vinner man mycket tid!
 
Idag lade jag plåttaket. Det enda som är kvar nu är att klä in en bit av baksidan av stora ligghallen (plåt som inte hästarna får komma i kontakt med), smådetaljer på insidan av nya lilla ligghallen, rensa byggytor från spik och sten, slå upp ett par bakar på gavlarna under plåten, torva ligghallen, bygga isolerade vattenlådan (hinner vi inte det kör vi på vanliga baljor tills att det blir klart), städa undan allt resterande virke och verktyg, ställa foderhäcken på rätt plats, skruva upp saltstenshållare, lägga till en smal remsa plåt som sakndes idag och sedan är det finito! Vi hade hoppats på att få in hästarna till julafton, men det var för optimistiskt. Nu satsar vi på innan nyårsafton istället. Då ska jag umgås med mina hjärtan och bara njuta. ♥
 

Ligghallsområdet innan vi körde igång, en lång väg kvar...

Traktorhjälp var till stor nytta när vi skulle plana ut marken och rensa sly på byggplatsen!
 
Vips så har vi en ligghall och här är jag, plåtskruvandes!

Lösdrift sökes till två hästar - LÄS!

Jag skriver detta inlägg eftersom Gävlebor möjligen läser min blogg. Läget med Kajsa är inte bra. Blodproven visade ingenting, så det är "stabilt" på den fronten, men något står inte rätt till med henne och hon behöver flytta. Veterinären har gett råd om att separera Kajsa och Lillen från resten av flocken, bryta mönstret som är och låta dem två som alltid fungerat så bra ihop, få gå ostörda av icke-fungerande omgivning. Det är inget fel på gården vi står på idag, men de har inte möjlighet att ordna en egen lösdrift till Kajsa och Lillen, det finns inga lediga hagar och då måste jag söka på andra håll.
 
Därför söker jag nu efter lösdrift på en allra helst mindre gård, till Kajsa och Lillen. Där de kan gå ihop tillsammans, eller med max en eller två hästar till, som är lugna och stabila. Gävle och närliggande områden eller vad jag önskar mest av allt, Uppland. Jag vill hem, men viktigast av allt så behöver Kajsa och Lillen komma hem. Jag är så orolig och läget är kritiskt, det måste bli en förändring just nu.

Som sagt, blodprovena var normala och jag blev överlycklig när veterinären berättade det, då jag hade skrämt upp mig och farat det värsta, som njursvikt eller kronisk njursjukdom som jag tycker stämmer in med många symptom. I förrgår var alla Kajsas svullna ben återställda, igår var bakbenen återigen lite svullna, men absolut inte så illa som dag ett. Idag var hon fortfarande lite svullen och stod i stallet ett längre tag när min hovformsspecialist var ute och verkade hästarna. Bara någon timme efter att hon hade stått i stallet blev hon svettig över hela kroppen. Hon rullade sig en stund senare och ett par timmar senare rullade hon sig igen, jag har aldrig sett eller hört henne rulla i detta stall förut. Tog temp från morgonen till lunchtid, gick från 37,0°, till 37,9°, till 37,2°. Svettningar och rullningar är normala koliksymptom men hon visar inga andra typiska koliksymptom. Äter normalt, ingen smärta, ingen stress och nervositet i boxen, promenerar gärna med mig utan tecken på ömhet eller obehag (förutom att hon är något allmänpåverkad och hängig). Vad beror allt det här på? Varför har hon blivit smal? Har hon kolik? Har hon någon annan sjukdom som inte syns på blodproven? Varför är hennes ben svullna? Varför svettas hon i stallet när hon aldrig gjort det förut med vinterpäls? Vad är det som händer med henne? Jag får sådan panik. Jag är livrädd att jag ska komma ut och hon ska ligga död, varje dag nu. Speciellt när jag lägger ihop pusselbitarna och ser koliksymptom. Samtidigt är det mycket som inte stämmer in alls. Jag blir galen!
 
Lösdrift sökes till två hästar, behöver inte vara stor, men välfungerande men bra foder och bra natur. Uppland eller Gävle. Maila mig på kristinschyllner@hotmail.com, tveka inte, jag vill veta allt som finns där ute. Vad jag skulle ge för att komma hem till vårt Holmsånger nu, där hästarna mådde så bra de bara kunde må och livet var som det skulle vara. Snälla visa vägen tillbaka till den friden.

Veterinärbesöket - tänder, vaccinationer, undersökningar och oro.

Så kom dagen jag både längtat till och bävat för... Veterinärsdag med tandkoll, vaccinationer och andra undersökningar. Här kommer ett långt inlägg, mycket har hänt!

Det var just tandkollen jag var mest nervös inför eftersom jag aldrig gjort detta på Kajsa och Lillen, och var rädd att de inte skulle hantera munstegen bra, bli rädda och så vidare. Men till min stora lättnad körde veterinären som är specialutbildad hästtandläkare, med lugnande medel direkt från start. Helt rätt tycker jag! Varför riskera att hästen blir stressad, känner smärta, och associera ingreppet till något hemskt? Det som jag hade varit mest nojig över, visade sig vara det allra lättaste. Vi började med Lillen. Han fick gå in på sin favoritplats - spolspiltan (läs sarkasmen) där han genast bajsade ner sig själv och golvet av nervositet haha. Han ville gärna försöka gå ut ur spospiltan, särskilt när tandläkarutrustningen och ställningar stod där, som nya, livsfarliga monster. Vi skyndade och ge hans en dos lugnande och vips blev han världens sömnigaste, mest avslappnade grabb. Parerade upp hans ben så han stod stadigt, placerade hans huvud över ställningen, knäppte fast munstegen och så satte hon igång. Trots lugnande var dock Lillen fast beslutsam om att inte öppna munnen mer än nödvändigt, vi var två som använde all vår kraft att försöka få upp ett snepp till men det var nästan omöjligt. Lyckades till slut dock så veterinären kunde komma åt lättare. 
 
Jag var riktigt chockerad att höra att Lillen hade flera problem med sina tänder. För det första har han måttligt överbett, Lillen då! Hakar längst fram i överkäken och längst bak i underkäken. Mycket foderinpackningar på grund av att tänderna sitter rätt glest. Några vassa tänder på vänster sida som skapat sår i kinden. Tandnötningsavvikelse med låsningar på båda sidorna, värst på vänster. En vargtand i höger överkäke, men den får sitta kvar då jag rider bettlöst och den inte kommer att störa. Lillen har alltså en hel del fel med tänderna, medfödda egenskaper som gör att det blir som det blir. Bara att kontrollera och åtgärda regelbundet så ska det inte vara något problem, i bästa fall kan vissa saker korrigeras mer permanent. Det jag ska hålla god koll på är just foderinpackningarna, jag fick lukta på en när hon plockade ut dem och det stank så in i helvete. Och dessa gör att tänderna ruttnar, blir mjuka, bildar karies och så vidare. Under tandkollen var Lillen så duktig, drogad visserligen, ändå. Han har aldrig haft metall i munnen någonsin, så detta var ju lite som en första gång kan man säga. Sederad tack och lov. Lillen fick dock flera doser av lugnande då han kvicknade till snabbt mellan gångerna, tror han fick fyra eller fem omgångar! Veterinären råkade raspa/slipa ett litet sår bak i kinden som gjorde att det kom väldans mycket blod. Såg värre ut än vad det var, Lillen fick en röd läppstifts-underläpp haha. 

Utöver tänderna fick Lillen sin årliga influensa-vaccination och sedan frågade jag om andra saker jag funderat över. En av sakerna var hans högra framben med den gamla sårskadan som skapat ett överben. Hon undersökte och klämde och konstasterade att det kändes helt bra, solit och helt, ingenting jag behöver oroa mig för så länge han inte visar några uppenbara symptom på just det benet. Annars tyckte hon att han ser fin ut i kropp, hull, muskler och allt sådant. Vi traskade sedan tillbaka med Lillen till boxen, jag styrde i fram och veterinären gav extraknuff i bak, Lillen släpade hovarna efter sig som ett drogat tåg haha. Fick binda upp honom i boxen så han fick nyktra till utan att äta något.

Lillen efter tandläkaren, min drogade lilla grabb haha... Notera att Lillen har typ en mänsklig rökar-tunga! Värsta streckig?

Sedan var det Kajsans tur. Som den klippa hon är ställde hon sig snällt i spolspiltan utan minsta bekymmer över alla nya objekt runt omkring henne. Hon fick en ordentlig dos lugnande från första början och sen satte vi igång. Kajsa hade betydligt färre fel med tänderna, hon hade riktig fin munhälsa överlag sade veterinären. Normalbett men en mycket lindrig hake längst fram i överkäken, och en ännu mindre längst bak i underkäken. En liten tandnötningsavvikelse med små låsningar. Så Kajsas behandling gick mycket snabbare! Jag är riktigt förvånad över hur det var med mina hästar, jag var bombsäker på att Lillen skulle ha minst eller inga problem alls med tänderna. Han är liksom ung och har dessutom aldrig haft ett bett i munnen. Så trodde jag att Kajsa skulle ha mycket eller mest för att hon är äldre, gjort en massa mer, ridits mycket med bett innan min tid och så vidare. Men det visar bara hur viktigt det är att kolla upp saker, hur säker man än kan känna sig. För medfötta fel går inte att komma undan och det gäller att få bukt på grejerna i tid!

Kajsa-banan med tandstege, vilken kämpe!

Sötaste ansiktet någonsin. På delad första plats med Lillen såklart.

Mina hjärtan med tungor som döda fiskar... Kajsa har världens mjukaste tunga, jag passade på att klämma och klappa på den. Kunde inte sluta, sååå mysig.

Undersökningdags efter detta, de stora frågorna jag hade om Kajsa som jag varit så oroad över. Smalheten som nummer ett då. Av all informaiton jag gav och alla frågorna jag fick, så var veterinären själv förbryllad över hur det hela hängde ihop. Exakt som jag känt hela tiden, det är något som inte stämmer. Hon tog ett blodprov på Kajsa som hon skulle analysera själv, och sedan kunde vi ta med omfattande blodprov senare. Veterinären trodde även, precis som jag, att det kan vara psykiskt för Kajsa.Miljöbyten, flyttar, nya flockmedlemmar som kommer och går, förändring av rangordning, instabilitet. För om jag tänker efter så var det just när Kajsa och Lillen släpptes ihop med resten av flocken, som Kajsa började magra. Innan det var hon fortfarande rund och fin när bara hon och Lillen stod i egen hage. Jag släppte över dem två på sommarbetet och då kom Aira in. Magrandet började. En efter en kom det in flera och det blev värre. Alla hästarna höll sig fina på det lilla sommarbetet som fanns, Kajsa föll ur helt. Jag behandlade problemet som proteinbrist och gödde upp henne separat nästan hela sommaren och hösten, och under tiden undrade jag varför bara Kajsa var så påverkad. Det är lättare att se samband såhär i efterhand... Jag tror det är en blandning av psykiskt och fysiskt.

Dagen till ära var även Kajsa lite svullen på vänster bakben. Ingen hälta eller ömhet men något svullen runt karleder och lite uppåt. Tur i oturen att veterinären var på plats och kunde undersöka. Ett par timmar senare, när veterinären behandlade en annan häst i stallet, hade svullnaden blivit mycket värre och dessutom satt sig lite på även höger bakben. Blev rådd att linda benet med alsolspritsdränkt bomull och gasbinda samt låta henne stå på box över natten så det gjorde jag. Veterinären sade att det var lönlöst att ta tempen när hon hade allt lugnande i sig men jag gjorde det ändå, 37,1°. Det blev en lång dag och jag åkte hem livrädd och oroad. Fick samtal på kvällen om att andra bakbenet var mer svullet och hade även börjat lite i fram. Då var tempen på 37,9°. Dumt att jag inte vet vad Kajsas normaltemp ligger på så himla svårt att avgöra hur febern ligger till! Annars var hon som alltid, vaken och matglad. Åkte tidigaste bussen ut på morgonen men hjärtat i halsgropen och blev så lycklig när jag såg henne stå i boxen, frustrandes efter mer mat. Tyvärr var det lindade benet rejält svullet över själva bandageringen, nästan ända upp till ljumsken. Det andra bakbenet hade också blivit mycket mer svullet men inte hela vägen upp. Båda frambenen var runda och svampiga rund karlederna men inte högre än så. Temp 37,2° så det gick åt rätt håll på den fronten i alla fall. Kontaktade samma veterinär som skulle komma senare på eftermiddagen för flera blodprov. Tills dess skulle hon stå kvar i stallet men få promeneras med jämna mellanrum.

Dag 1, innan nattens boxvila med lindat ben. Här ser hon extra ämlig ut efter allt lugnande samt alla svettningar som kom från drogerna, sjukt vad hon svettades! Lillen svettades bara på huvudet, men istället extremt mycket där.

Dag 2 på morgonen, se så svullet det är ovanför lindan hela vägen upp! Och även höger bakben har blivi värre här.

Dag 2, framben. Något svullna runt karlederna och kotlederna.

Hon var en riktig mysfjuffa på morgonen, jag satt med henne en lång stund och hon vilade sitt huvud i mitt knä. ♥ 

Jag tog av lindan och det området var nästan normalsmalt, så jag tror den extrema svullnanden över det var svullnad som trycktes upp för att liksom ta vägen någonstans. När jag promenerade med henne gick svullnaderna ner väldigt snabbt. Inte helt men mycket bättre. Och Kajsa var så glad över att få röra på sig lite! Senare under dagen släppte jag henne lös i ridhuset och Kajsa som aldrig vill busa, började springa efter mig av egen vilja och helt oberörd av benen. Fortfarande ingen som helst hälta eller ömhet. Hon viftade med huvudet och frustade glatt, så då blev jag lite lugnare. Mockade boxen hela dagen, min älsklingstjej ska inte behöva stå i sin egen skit haha... Vid två-tiden kom veterinären ut, tidigare än väntat så det var skönt. Tog tre blodprov som kommer skickas på omfattande analys för att ta reda på vad detta med smalheten kan röra sig om. Vad veterinären tror det kan vara, är någon slags kronisk sjukdom som gör att Kajsas kropp inte tar åt sig proteinet och näringen hon får. Och därför har det gått så snabbt. Om detta är bra eller inte har jag absolut ingen aning om. Jag vill veta vad det är så man kan diagnosera och börja behandla, hellre att man vet än att leva i det okända och se sin häst lida. Men om det är något allvarligt, som inte går att kontrollera då? Vad gör man då? Vågar inte ens tänka tanken. Oavsett vad det är, hoppas jag på att det är något man kan hålla i schack. Jag kommer aldrig ge upp på Kajsa, hon ska må bra vad som än krävs. Nu ska jag väl inte heller ta ut saker i förskott, vi väntar och ser vad blodproven säger.

Jag berättade för veterinären att svullnaderna gick ner så fort hon rörde på sig och att de kom tillbaka när hon ställde sig i boxen igen. Det var suveränt sade veterinären, och hon sade även att jag inte behöver oroa mig över benen nu. Att de inte är något livshotande eller som skapar lidande för Kajsa nu, utan snarare bara ett symptom av allt som händer i kroppen. Kan inte tänka mig att det är något annat. Jag menar lymfangit sker väl bara i ett ben, det benet som skulle haft ett litet sår eller skråma, inte alla ben? Ingen hälta, ingen smärta, jag får plocka upp hovarna och hon springer gärna. Vad tusan annars? Men hur det skulle hänga ihop med eventuell näringssjukdom, förstår jag inte heller. I vilket fall fick Kajsa gå ut med resten av flocken samma eftermiddag då hon kändes stabil och uppenbarligen behövde rörelsen.Dag två blev nio timmar i stallet... Nu har jag superkoll på benen och även tempen, tills vi vet mer. Det skulle ta någon vecka eller mer för blodproven att analyseras då veterinären skulle resa bort. Kan inte vänta så länge, vill veta just precis nu vad det kan vara som får min älskade pärla att må dåligt!

Kajsa fick även undersöka rundkorallen på egen hand. Hon njöt av den friska luften och solens strålar i ansiktet.

Promenaddags!

Vacker tjej.

Idag var jag ute och fick se till min stora lycka att frambenen är helt återställda, ingen svullnad alls. Bakbenen som var värst är fortfarande lite svullna och varma men det går definitivt åt rätt håll. Om detta sedan kan vända på en femöring vet vi ju inte, men om man nu ska försöka se saker positivt. Kajsa och Lillen stod och åt belåtet vid foderhäcken i solen. Temp 36,7°. Vet ju som sagt inte hennes normaltemp så om detta är bättre återstår att se, men hon var pigg och matglad så det går jag efter främst nu. Min älskade, finaste, mest underbara Kajsa. Ingenting ont får hända dig eller Lillen. Ni är hela min värld. ♥

Kajsas glänsande, fluffiga björnpäls i vintersolen under dagens lucernmåltid.

Hjärtegryn som smaskar hö.

Förberedelser inför den långa vintern...

Den första december kommer veterinär ut för att kolla en massa saker med Kajsa och Lillen. Först och främst är det tandkoll och eventuellt raspning. Jag har inte kollat tänderna på mina någonsin, Lillen har nog aldrig blivit kollad i hela sitt liv. Kanske är det något med Kajsas tänder som är orsaken till hennes magrande? Är i alla fall lite nervös över tandkollen då jag inte vet hur mina hästar reagerar till tandstegen och allt vad det innebär... Men det går nog bra, i värsta fall är det väl bara att ge lugnande! Sedan ska båda två få sin årliga vaccination. Går på två sekunder. För övrigt ska jag be veterinären titta på allt som jag går och nojar över, precis varenda detalj som oroar mig om nätterna. Det är Kajsas smalhet såklart, Lillens ögon som rinner mycket (de är jättefina nu och har varit sedan kylan kom så jag gissar att det hade med sommarklimatet att göra, men ändå, han verkar känslig), Lillens gamla skada på benet, där han har överben och som jag nu misstänker inte är helt bra på något vis. Kajsas ben och gamla hältor/gallor, ta upp det här med hennes rygg som var ett problem förut innan min tid, om det är något veterinären kan uttala sig om. Sedan allmän koll, sådant jag inte har vetskap om själv. Klämma och känna. Räknar med ett dyrt besök...
 
Utöver detta ska Kajsa och Lillen få sina fossingar fina snart också. Lillen har fått en spricka, eller snarare en bit som har flärpt upp sig på ena sidan. De båda är lite långa nu så vill hinna verka ordentligt innan halkan och innan flärpen gör så att en del hovbit lossnar. Annars har det hittills varit en hektisk helg. Skulle hinna med att både bygga foderhäck och mecka med bilen men det blev bara det förstnämnda. Så är det alltid, man planerar in hundra saker som bara måste göras men man blir bara klar med en tredjedel ungefär. Dock skönt att få klart höhäcken! Jag fick tag i en billigt som Johan sedan var så snäll och hjälpte mig att fixa upp. Var nämligen lite öppna hål/ytor för hästarna att sticka in hovarna och fastna i, så de har vi lappat igen. Vi började svetsa men resultatet med inge vidare med en halvkass svets, så istället körde vi på en annan, något mer konstnärlig lösning, haha... Ni får se när den väl står på plats! Imorgon ska vi köra ut den så hoppas jag på att fria tillgången börjar i veckan, allra senast nästa helg.

När mina hjärtan var hälsosamma, pigga och glada. Då var jag bra lycklig.
 
 
 


 

Foderföreläsning & St. Hippolyt

I söndags var det foderföreläsning på gården, St. Hippolyt kom ut och upplyste om hästens kropp, tarmsystemet och hur allt hänger ihop och jag lärde mig otroligt mycket! Så uppskattat. Visst var jag redan påläst om flera saker sedan innan men det var mycket ny information som jag gladeligen sög upp som en svamp. Känns som att jag nu bättre förstår helheten i hästens hälsa och behov vad gäller foder, bete, tillskott och allt där emellan. Fick också många av mina egna teorier bekräftade och kände allmänt att det var en riktigt bra föreläsning. I slutet pratade de om sitt eget märke, men inte på ett sådant säljande och drygt vis utan mer detta har vi och det här innehåller våra grejer. Jag har provat några av deras produkter tidigare och blivit intresserad, men sedan istället kört på gamla säkra kort. Var också lite skeptisk men det försvann rätt mycket med föreläsningen. Fodret är inte närproducerat vilket är synd, det är producerat i Tyskland. Dock är det till största del ekologiskt odlat vilket för mig är tumme upp! Och innehållet är varierande och täckande med frön, örter, oljor, protein, mineraler, vitaminer och så lågt innehåll av socker och stärkelse som möjligt. Att det sistnämnda är en särskild fokus de har, är det som verkligen fick mig att vilja prova då jag undviker socker och stärkelse så långt jag kan. Förutom de obligatoriska morötterna och äpplena för gottigotta såklart.

Det jag är intresserad av att testa är deras Natur Müsli Solo. Den skiljer sig från deras vanliga müsli med att det är extra mycket fokus på proteinet och ytterst lågt innehåller av socker/stärkelse, med andra ord perfekt för mina hästar som proteinbrist (i alla fall Kajsa) och för hovarna. Dock fanns inte detta foder tillgängligt att köpa dagen då föreläsningen var, då jag får snällt vänta till december då nästa utskick kommer från leverantören. Kanske blir lagom att göra slut på min lucern tills dess! Däremot köpte jag St. Hippolyts Irish Mash till att börja med under tiden. Det är ett basfoder som ska stabilisera magen på hästen och vara förebyggande för tarmarna. Ges i små mängder ett par gånger i veckan, passar utmärkt för vilodagar, transporter, sjukdom och så vidare. Även bra när hästen byter foder så det känns överlag passande nu. Hittills glufsar Kajsa och Lillen i sig maten med glädje! St. Hippolyt har även ett specialfoder inriktat till westernhästar (främst av quarterrasen) men jag känner att vi ligger långt ifrån den prestationsnivån så det är mest överflödigt. 
 
            
 
Natur Müsli SOLO

Irish Mash
 
Jag har alltid stått starkt för att bra grovfoder, rent vatten och fri tillgång på mineraler ska vara tillräckligt för att hästen ska må bra. Det tror jag fortfarande på till 100%, men, det är sällan grovfodret är så bra som vi vill ha det, och det är få gånger som den svenska naturen räcker till vad gäller jord, bete, mineraler och vitaminer. Det är nog det viktigaste jag snappade upp på föreläsningen, just det här kring vitaminer och mineraler. Så att ge tillskott, i form av ett förbättrat grovfoder eller extra kraft utöver det, kan vara en god idé i flera fall än man kanske tror. Hästen kan visa symptom som är svåra att koppla till något, eller inte visa symptom alls men helheten känns inte bra. Det kan ju handla om en sådan liten sak som vitaminbrist, så det känns värdefullt och enkelt att ta reda på det. Hoppas detta foder kommer fungera bra för oss nu. Människor kommer alltid att tycka olika om exakt allt, jag har researchat nätet och vissa fullständigt hatar fodret medan andra fullkomligt älskar det. Så jag kör på nu, i hopp om ett mer heltäckande foder som inte behövs ges i enorma mängder, och ser hur det fungerar för oss. Om inte så är det ju inte svårare än att lägga ner!
Tidigare inlägg Nyare inlägg