Mun- och tandkoll avklarad!

Veterinär- och tandläkarbesöket är över och allt har gått så himla bra! Detta skedde ju faktiskt i torsdags, men som alltid när något fyllt med nervositet är över, går jag in som i en liten dvala direkt efteråt när jag slappnar av efter all oro. Men nu är jag tillbaka med detaljerad uppdatering!

Klockan nio på morgonen stod vi redo, med gårdens garage som tillfällig - och om jag får säga det själv - mycket välfungerande vårdcentral. Hinkar med varmvatten, eluttag, och 15 plusgrader efter nattens eldning tack vare V och T. Vädergudarna var på vår sida den dagen med plusgrader även utomhus vilket gjorde nysnön mjuk och slaskig istället för hård och hal. Vi behövde inte grusa något alls på gårdsplanen vilket kändes skönt, och Kajsa och Lillen verkade allmänt lugna i humöret. 

Veterinärsbussen rullade in och vi började med Lillen. Av någon anledning vill jag alltid börja med honom, förmodligen för att han stressar upp sig mest om han får vänta ensam utan Kajsa i sin närhet. Jag var lite nervös över hur Lillen skulle hantera garaget som han aldrig hade varit i tidigare. Dels för att gå in genom porten med buss och traktor på varsin sida, och dels för alla tusentals saker att titta på med nya, konstiga dofter. Men lillgrisen var så otroligt duktig och trampade nyfiket in. Han gör mig alltid lika stolt och imponerad! Precis som när han ska lastas på transport och bara kliver på utan tvekan. Veterinären kollade hjärta och allmäntillstånd vilket var fint. Då snurrade han runt något varv och ville inte riktigt stå stilla eftersom det fanns så mycket intressant att titta på. Men lyhörd och ostressad hela tiden. Och när sprutan med lugnande medel stacks in, blev han ett trött fyllo på bara några sekunder. Jag tycker det är så himla lustigt att se mina hästar med lugnande i sig. Roligt, men även lite hjärtskärande. De blir så ynkliga och hjälplösa. Men jag är glad att detta fantastiska medel finns, för tänk vilka viktiga procedurer och behandlingar som kan utföras på ett säkert sätt tack vare dem!

Lillen fick på sig tandstegen och så påbörjades undersökningen. Hans milda överbett och tandnötningsavvikelser fanns förstås kvar. Några nya, ganska stora hakar som orsakat låsningar. En vass kant som orsakat ett sår i kinden. Sedan, en frakturerad vargtand som satt lös! Denna vargtand var varken trasig eller lös när han fick tänderna kollade sist, och eftersom han fortfarande aldrig haft ett bett i munnen (och aldrig kommer att ha) så har tanden förmodligen gått sönder när han tuggat på något hårt, eller fått sig en smäll på något vis. Oavsett vad så är en lös tand inte så bekväm att ha kvar i munnen, så den hävlades ut. Lite äckligt fascinerad som jag är har jag sparat den... I övrigt slipades hakarna och de vassa kanterna ner. En positiv sak är att han inte hade några foderinpackningar! Det hade han ju många av sist vilket var ett av de större problemen. Nu var det bara någon ynka som spolades ur när veterinären rengjorde munnen med vattensprutan.

Världens sötaste Lillen med munstege.

Lillens munhåla. Den blodiga delen är området där vargtanden satt efter att den drogs ut.

Under behandlingen fick Lillen mer lugnande medel minst ett par-tre gånger, precis som sist. Grabben är snabb med att kvickna till. Jag upplevde dock att han var mer vinglig nu än förra gången. Som tur var hade veterinären med sig en assistent så vi kunde stå på varsin sida och hjälpa honom parera. Förutom de återkommande problemen Lillen har med tänderna, såg allt bra och friskt ut. Behandlingen avslutades med fluorlack. I maj ska vi boka ny tid för Lillen. Och denna gång ska jag verkligen hålla efter som jag bör för allas skull, men främst Lillen såklart. Så i juni någon gång kommer veterinären ut igen och då kan vi hålla till på plattan där vi känner oss hemma, härligt!

Trött kille efter färdig behandling. Han är blöt på kroppen av snövädret, inte svett. Däremot blev han rätt svettig bakom öron och i ansiktet som han alltid blir med lugnande.

När Lillen var färdig fick han stå och slumra, tillsammans med mor min som hjälp, i ett hörn längre bort. Sedan var det Kajsas tur. Hon gick så snällt in i garaget och placerade sig artigt på plats. Hennes hjärtslag var tydligen snabbare än Lillens, men jag är ganska så säker på att det berodde på att hon hade stått ensam i hagen och gnäggat efter bror sin i över en timme. 

Kajsas undersökning och behandling gick otroligt fort. Hon fick sin lugnande spruta och tio minuter senare var allt färdigt! Veterinären sade att hon såg jättefin ut i munnen med endast ett par hakar att låsa upp, lindrig tandnötningsavvikelse och lindrigt skarpbett. Jag blev väldigt lättad eftersom jag varit bombsäker på att något allvarligt har spökat i hennes mun. I några inlägg längre ner har jag skrivit om Kajsas märkliga och plötsliga symptom - att hon har fyllt munnen med gigantiska tuvor halm/gräs/jord och haft dessa i munnen medan hon sovit, samt att hon gäspat och sågat med käkarna. Det var den största anledningen till varför jag genast bokade tid med veterinär/tandläkare, och jag hade stenkoll under väntetiden att Kajsa inte tappade hull. Men hon kunde hela tiden äta normalt och gick inte ner något i vikt alls. Och plötsligt en dag var symptomen som bortblåsta. Från ena dagen till den andra försvann alla konstigheter! Därmed drog vi alla slutsatsen att Kajsa förmodligen fått in någon kvist eller rot som envist kilat fast sig mellan ett par tänder eller liknande. Vi alla vet ju hur irriterande och obekvämt en sådan sak kan vara, och hur bra alls känns omedelbart när det är borta. Veterinären kunde inte hitta några tecken på något annat trauma. Inga sår, ömma punkter eller slemhinnor, frakturerade tänder. Om det nu verkligen var något som fastnat kommer vi aldrig få veta - men eftersom symptomen är borta, munnen ser fin ut och Kajsa mår bra så får vi nöja oss med den förklaringen! För övrigt behöver inte Kajsa återbesök förrän om cirka ett och ett halvt år.

Drogad Kajsa med jordens mest perfekta hästtunga!

Kajsas munhåla. Frisk och fin!

När veterinärsbussen åkte vidare mot nästa patient, stod vi kvar i garaget för att hålla drogade Kajsa och Lillen sällskap. Lillen piggnade på sig mycket snabbare än Kajsa och blev tillslut lite otålig i garaget, så då promenerade vi lite försiktigt utanför på gårdplanen. Innan vi gick ut hann han kissa en gigantisk pöl på garagegolvet, tack för den... Efter en stund vaknade även Kajsa till liv och ville gå ut för frisk luft. När de var hundra procent sig själva igen fick de komma ut i hagen. Lättnaden var enorm! Vi åkte tillbaka senare på kvällen för att titta till dem och de var så nöjda och glada.

På uppvak med Kajsa.

 Väntar tålmodigt på att få komma in i hagen!

Lillen dagen efter, en livsnjutare med sin matbytta. Det känns underbart skönt att ha detta besök avklarat och veta att hästarna mår så bra som de bara kan i munnen just nu! ♥

Att verka utflutna Lillen-hovar

Ja, det blev en hovverkning på Lillen idag som planerat... Men en väldigt otillfredsställande sådan. För det försa var jag under tidspress, och eftersom Lillen inte var vidare samarbetsvillig (men ändå duktigare än vanligt) så hann jag bara med framhovarna. Det sistnämnda känns dock inte så jobbigt då Lillens bakhovar är väldigt fina och bara behöver några få rasptag, så det är ingen stress. För det andra så blev inte verkningen av framhovarna bra. Lillens framhovar har ju, som jag alltid skrivit, väldigt lätt för att flyta ut. Jag tror att han är överpronerad på fötterna (likt mig själv), det vill säga att han står mer på insidorna av hovarna istället för jämnt över hela ytan. Detta leder till att den mesta vikt läggs på insidorna och utsidorna får då utrymme att sticka iväg och bli övervuxna. Resultatet; ankfötter som blir mer och mer sneda när utsidorna flyter ut.

Jag har försökt att hålla efter Lillens hovar och snedhet genom att verka in de utflutna sidorna, korta tårna och ta ner trakterna. Men detta känns ändå som en för komplicerad situation för mig som precis lärt mig verka själv. Idag när jag tittade på hovarna var jag förvånad att se att de knappt vuxit någonting alls på hovväggen, alltså höjden av den. Den var istället i sulnivå, såsom det såg ut när jag verkade klart dem för flera veckor sedan. Detta är ju såklart positivt, men jag vet inte varför de inte vuxit - om det har att göra med den sjunkande näringen när sommarhalvåret är över (betet får ju hovarna att växa som ogräs), eller om han själv slitit och hållit dem i trim. Oavsett vad så blev jag glatt överraskat som bara behövde ta ner trakterna som hade blivit för höga i vanlig ordning. Samt att jag försökte raspa in utsidorna som sticker ut som vridna hörn. Det är så himla svårt eftersom hovarna ser så sneda ut underifrån, så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vill inte ta bort för mycket hovvägg så pass långt bak på sidorna som man helst inte ska röra, och dessutom har Lillen hålväggar på båda insidorna av hovarna vilket innebär att han kanske behöver extra stöd från utsidorna. Riktigt knepigt!

Jag tror definitivt att de envisa hålväggarna har att göra med att hovarna flyter ut. När majoriteten av vikten läggs på insidan av hovarna skapas ett övertryck där som gör att hålväggarna dyker upp, eftersom utsidorna av hovarna inte alls hjälper till på den bärande fronten.

Tidigare idag skrev jag till min hovformsspecialist och frågade om hon kan komma ut någon gång längre framöver. I Lillens fall vore det optimalt om M kunde verka hovarna rätt och visa mig hur de bör se ut, så får jag studera och utgå från det. Det kanske tar ett tag att uppnå den mest optimala formen för Lillen, men nu vet ju jag i alla fall hur jag ska hålla efter emellan gångerna. Förut hade jag varken kunskap eller verktyg. Om det nu är såsom jag misstänker, att Lillens ben/hovar är överpronerade, är ju detta något jag kommer behöver hålla efter resten av hans liv. Jag tror inte man kan verka sneda fötter till perfektion när det är själva skelettet som orsakar problemet. Men vem vet, jag kanske har helt fel! Lås oss hoppas.
 
Överlag gick verkningen ganska snabbt idag, dels för att jag endast fixade framhovarna och för att de hade vuxit så pass lite. Men jag kände mig inte nöjd. Jag tycker inte om att lämna något med ett halvdant jobb. Fast i ett sådant här fall ser jag väl hellre att jag är försiktig och tar bort det värsta, än att jag gör något dumt som kan göra med skada.

Här är Lillens ankfötter idag efter verkningen:


Bättre än innan men inte bra. På hans högra framhov ser man en bit av det utflutna hörnet, alldeles till vänster av det vita pigmentet i hornet. På hans vänstra framhov (närmast) synd också lite av snedheten. Den mörka fläcken vid tån är vatten/is, inte något läskigt hål som det ser ut som.

Här syns det vridna hörnet mycket tydligare, som en kurva i hornet.

Hovverkning, Sole Callus & Mugguppdatering

Återigen är det ett ljust vinterlandskap ute. Igår natt kom flera decimeter snö, i alla fall här i Norduppland... Dagen efter att jag kom hem från resan i Norrland, var jag ivrig att komma ut till hästarna och kontrollera Kajsas mugg. Till min stora lycka hade hon inga krustor på något nytt område! Däremot hade det blivit som en ny liten skorpa på det område var gult i nyansen när jag tvättade rent senast. Som jag misstänkte, var inte det området helt färdigt ännu och av färgen döma, fortfarande infekterat.

Idag tog jag upp Kajsa på plattan för att både verka hovarna och behandla muggen. Det var inte särskilt länge sedan jag verkade Kajsas hovar, kanske två eller tre veckor. Men egentligen ska jag göra det i alla fall en gång i veckan för att verkligen behålla den hälsosamma formen och därmed främja Kajsas hovmekanism, vilket i sin tur hjälper henne att anpassa hovformen själv. Dessutom är det så mycket skönare att bara behöva dra några få rasptag, än att köra en oändlig verkning av övervuxna hovar som både jag och hästen ledsnar på.
 
Verkningen gick bra och det märks att Kajsa inte besväras mycket alls längre av den hov som spökade ett tag. Hon var nämligen lite halt på höger framhov under några dagar i höstas, och det verkade som att det kom från vissa punkter i hennes väldigt trasiga stråle. Jag misstänkte att det var strålrötan som letat sig in för djupt, och är därför angelägen om att läka detta problem från både insidan och utsidan. Nu ska strålrötan bort och framhovarna ska börja fungera, en gång för alla! Det är stor skillnad på fram- och bakhovarna. I bak är strålarna mustiga och hela, samt att hoven nästan verkar sig själv. Trots långt mellan verkningarna så behövs aldrig tången, endast raspen i några få drag. Jämfört med framhovarna vars strålar knappt existerar och alltid är söndertrasade. Hovväggen sticker iväg på höjden snabbt och mycket, traktstöden lika så. 
 
Tycker alltid att det är lite jobbigt att lägga upp hovbilder för att bilderna aldrig gör verklighetens hovar rättvisa. Vinklarna blir liksom förvrängda på något vis. Men struntsamma - vi är i en utvecklingsfas och då är inte hovarna perfekta. Jag vill ju kunna gå tillbaka för att identifiera våra framsteg, så här kommer Kajsas högra bakhov:

Såhär fina strålar har hon aldrig haft, det säger ju en hel del! Dock lite rötig och utdragen lamellrand.

Dagens verkning var nog den första som jag känt mig skapligt självsäker med. Även om jag tog god tid på mig som vanligt så hade jag bättre koll på vinklar, trakter, avrundning och allt där emellan. För den som inte vet så gick jag i september en grundkurs i barfotaverkning! Det var en fantatsiskt duktig kursledare som lärde ut och jag gick där ifrån mer inspirerad och taggad på barfotahovar än någonsin. Att lära mig verka mina egna hästar har stått på mållistan länge, så jag är väldigt glad att det äntligen blev av... Mer om det i ett annat inlägg.


Kajsas bakhovar, nyverkade.

Kajsas framhovar, nyverkade. 
 
Kajsas framhovar bakifrån. Trasiga små strålar men som ändå börjar få mer och mer kontakt med marken.

En sak som jag har noterat på senaste, är att Kajsas sulor på framhovarna har en uppbyggnad framme i tån. Som ett avlångt litet berg av extra tjock sula. Jag vet att hästar själva bygger upp mer sula på ställen som behöver förstärkas av någon anledning, till exempel vid yttre slag - en sten som borrat sig in eller liknande. Läste även att eftersom hästar som betesdjur lägger mycket vikt på tårna när de har huvudet nere i backen, är det vanligt att de bygger upp extra sula just där som en såkallad tåförstärkning. Alltså inga konstigheter, utan helt normalt. Ändå snurrar det ju alltid i mitt huvud när jag stöter på något jag inte förstår fullt ut och jag börjar spekulera i hovbenssänkning och alla möjliga läskiga saker. Men med tanke på att hästen skulle ha extremt ont och inte kunna gå om hovbenet var påväg ut genom sulan, och Kajsa inte ens reagerar om jag slår hårt eller klämmer med med järntång (jag testade), så tror jag att det är lugnt. Vill även minnas att Kajsa sett ut såhär i perioder längre tillbaka och att jag då frågade min hovformsspecialist om det som sade att det var normalt.

Jag kom dock över något positivt och intressant när jag läste på om detta. Nämligen att när hästen får en överbyggd sula i tån så kan det bero på att hästen håller på att forma om sin egen hov. Tån kommer helt enkelt kortas och uppbyggnads-berget indikerar var lamellens/hovväggens nya position kommer vara. Ofta är ju hästar långa i tån och man strävar efter att korta den. Alla bilder jag sett på denna såkallade sole callus stämmer exakt överens med Kajsas och alla skriver att uppbyggnaden är ett gott tecken som man inte bör röra, vilket jag inte har gjort. Kanske Kajsas framhovar äntligen börjar aktiveras! Spännande att se utvecklingen... så länge den är bra.

Kajsas "Sole Callus", uppbyggnad av sula kring tån.

Hovspår man blir glad att se - stråle i markkontakt! 

Samtliga hovar ger strålavtryck i snön...

Efter hovverkningen behandlade jag Kajsas mugg med både Hibiscrub och Salicylsyrevaselin. De sista krustorna över det gulaktiga området är mest envisa att ge sig. De är inte de vanliga och ytliga skorpona som enkelt pillas bort, utan känns mer som sår. Eller som att de inte är redo att pillas bort än. Så jag avvaktar ytterligare, förhoppningsvis påskyndar vaselinet processen. 
 
Kajsas vänstra bakben efter behandling. Fortfarande något inflammerat/infekterat vid det mörkare röda/gula området.

Efter vaselinet med några få krustor kvar. Överst på det drabbade området (precis där den mörka pälsen börjar) syns som en större, gul fläck. Det är som ett litet sår, nästan som en blåsa som är något svullen och verkar ta längst tid på sig att läka.
 
Imorgon ska jag verka Lillens utflutna hovar, behandla Kajsa samt börja förbereda inför veterinär- och tandläkarbesöket på torsdag. Vi kommer hålla till i garaget för att veterinären ska kunna arbeta i värme, så imorgon ska vi se över lokalen, göra i ordning och eventuellt grusa lite utanför. Ska även ta reda på var kontakten till kompressorn sitter så att den inte drar igång och skrämmer livet ur oss alla mitt i allt... Mycket att hinna med på några få ljusa vintertimmar. Nu när snön kommit har jag dessutom börjat dela upp högivan på två gånger om dagen istället för en, och måste fylla höpåsar kors och tvärs.

Duktig tjej färdig med dagens bestyr! ♥

All mugg borta!

Åh, precis som jag hade hoppats på så fick vi bort all nuvarande mugg på Kajsa idag! Vaselinet satt kvar från igår så området var fortfarande mjukt det gick att pilla bort de allra sista krustorna. Sedan blötte jag upp allt och tvättade ordentligt med mycket Hibiscrub. Ett riktigt lödder blev det. Då kunde jag känna med fingrarna hur alla rester från såret bara försvann, så himla härligt! Tvålen fick verka i cirka tio minuter och när det var färdigt torkade jag noggrant med rena små handdukar. Det var en fröjd för ögonen att se det alldeles rena, rosa området utan en enda krusta. Kajsa brydde sig dessutom inte alls om behandlingen idag, jag fick ta i hur mycket som helst utan att hon reagerade överhuvudtaget. När muggen var som värst (för cirka en vecka sedan) fick jag knappt känna försiktigt med fingrarna utan att hon flyttade hoven och dansade omkring. Om jag försökte lyfte hoven och hålla, slutade hon aldrig sparka i luften. Så visst är det stor skillnad nu, det måste ju betyda att de värsta besvären är över för henne.

När benet hade lufttorkat i ytterligare tio minuter smorde jag in det med en ny omgång Salicylsyrevaselin. I och med att pälsen försvunnit på det drabbade området samt att det återigen är plusgrader med regn och lera, känns det väsentligt att skydda huden från återkommande angrepp. Men jag är fullt medveten om att muggen kan komma tillbaka, både snabbt och aggressivt... Därför är det nu viktigt att titta och känna på benet dagligen. Typiskt nog ska jag resa bort i helgen och är hemma igen på söndag kväll... Jag hinner se till henne imorgon bitti men sedan blir det två dygn utan mig. Jag hoppas innerligt att allt är lugnt ändå. Ska kleta på mycket vaselin imorgon så det skyddar extra under helgen, eftersom mirakelsalvan håller sig kvar i minst ett dygn.

Resultatet idag efter behandling:


Voila - ett ben utan krustor! Alla de rosa ytorna är områden där stora skorpor suttit, förutom det mindre rosa området längst ner till höger - det är bara hennes friska (men kanske svaga), rosa hud som alltid syns genom pälsen. Det svarta fläcken precis i mitten under karleden är bara pigmenterat hud... Hennes vita strumpa och hov sträcker sig inte hela vägen runt utan har den mörka fläcken och hovdelen under ballarna, samt en större pigmenterad trekant på högersidan av kotbenet som inte syns på bild.


Det området som ser gulare ut (till vänster om det rosa på sidan av kotbenet) är det område som de nyaste krustorna har suttit på, därav nyansskillnaden.
 
Här syns de nyaste krustornas område bättre, med de gamla krustornas rosa område bredvid.

Insmord med Salicylsyrevaselin. Salvan är så bra eftersom den är riktigt fet och formar pälsen så den håller sig på plats utan att släppa in smuts närmast det drabbade området.
 
Blir som sagt intressant att se om pälsen växer ut igen när det numera är kalt. Någon som vet?

Avlägsnande av mugg

Den ytliga behandlingen av Kajsas mugg går framåt - idag fick jag bort nästan alla krustor! Salicylsyrevaselin, vilken mirakelkräm. Upplukrande men samtidigt mjukgörande, och verkar omedelbart. Jag passade på att behandla medan Kajsa åt sitt hö, då stod hon exemplariskt stilla och hade mycket tålarmod med mitt pillande. Det viktigaste med mugg, som jag lärt mig, är att få bort krustorna eftersom det är under dessa som bakterierna härjar och sprider sig i den syresfattiga miljön. Dock ska man inte slita bort krustor som inte är redo att släppa än, jag tror nämligen att öppna och blödande sår gör det ännu trevligare för bakterierna. För att inte tala om obehagligt för hästen. Men tack vare salicylsyrevaselinet blir rötterna på krustorna mjuka och lossnar nästan av sig själva när man nyper tag i dem. 

Jag fick bort nästan allt, kanske 90%. Helt otroligt, på bara en kort stund! Under krustorna uppenbarade sig en perfekt, ren och rosa hud. Även anledningen till varför just detta ben är det som är utsatt, opigmenterat som det är... De krustorna jag inte fick bort är de allra nyaste som jag inte ville rycka bort med våld. Imorgon ska jag schamponera hela området med Hibiscrub för att döda de förhoppningsvis sista bakterierna och tvätta bort all gammal vaselin som nu är ett tjock lager innehållandes smuts och annat som inte ska vara där, från det senaste dygnet. Salvan kommer säkerligen ha mjukat upp de sista krustorna över natten så vi får bort allt imorgon. Jag hoppas!

Undrar om Kajsas vita päls kommer växa ut igen, där det nu är alldeles kalt och rosa. Eller om det blir som ett permanent ärr... Om all synlig mugg försvinner snart ska jag hålla stenkoll efter det så att den inte smyger sig tillbaka. Då muggen förmodligen har dykt fram på grund av något som händer inuti Kajsa (och vi har mycket att jobba med på den fronten), är risken att den kommer tillbaka. Men man tycker att det i alla fall borde gå åt rätt håll.

Bilden nedan visar hur muggen såg ut idag innan jag behandlade Kajsa. Det mesta nya sitter alltså på sidan av karleden, och det gamla vi redan fått bukt med sitter med i själva karleden. Mugg är lömsk på det viset att den kamoufleras under pälsen tills att den hunnit bli mycket värre och plötsligt syns utanpå. Under pälsen på bilden (det kladdiga området till höger) gömmer sig en stor och mörk krusta.



Och såhär ser benet ut efter noggrann insmörjning och avlägsnande av krustor:



Pälsen är tuffsig på grund av vaselinet, men annars - ren hud utan sårskorpor! Benets "svullnad" lade sig ganska direkt efter krustornas avlägsnande eftersom krustorna höjer pälsen som får benet att se svullet ut. Än så länge har Kajsa inte varit svullen i själva benet, så jag håller tummarna att det fortsätter så.

Annars har det varit en lugn och skön stund med hästarna idag. De fick sitt hö och sina matbyttor, samt lite nypon. Man måste passa på att avända naturens förråd medan godsakerna erbjuds! Kajsa stod och sov en stund i ligghallen och hon verkade allmänt glad och kontaktsökande. Jag blir alltid lika lycklig när hon vill vara nära, eftersom hon normalt är reserverad och ointresserad. Ett tecken för mig att saker går i rätt riktning. Lillen var sitt vanliga, mysiga jag. Imorgon ska jag verka hans hovar. Det var inte så fasligt länge sedan men hans framhovar, speciellt höger framhov, sticker iväg och flyter ut så himla snabbt! Han kommer nog alltid ha tendens till Kalle Anka-hovar eftersom han har överpronation, men någon mer hållbar teknik måste jag allt hitta...

Hela individen

Den här stressamma och oroväckande perioden jag har haft den senaste tiden (som handlar om mer än bara hästarna), har fått mig att fundera mycket på Kajsas och Lillens verkliga hälsa och det viktiga, allomfattande välmåendet. 
 
Trots att jag förespråkar en naturlig och förebyggande hälsa, känner jag ofta att jag bara springer omkring och släcker bränder. Det uppstår akuta problem med hästarna där situationen blir både ångestladdad och dyr, av den enkla anledningen att jag inte vårdar grundbehoven tillräckligt bra innan. Ändå har jag alltid varit övertygad om att man bör sträva efter en holistisk hälsa likt homeopatin där man läker hela individen istället för att bara behandla de enskilda symptomen. Kroniska besvär och sjukdomar byggs upp när man inte värnar om helhetens djup. Ett symptom motas bort men det verkliga problemet kvarstår. Så varför faller man ändå tillbaka i samma gamla ohållbara mönster? Varför värderar man inte kroppen och hälsan högre, som faktiskt är väsentligt för att kunna leva livet till fullo? För min del handlar det mest om stress. Jag känner mig konstant stressad över att inte ha de medlen jag behöver för att kunna göra det jag vill - för att må bra. Men det är egentligen bara struntprat, eftersom en bra grundhälsa bara kräver rätt prioritering. Man prioriterar helt enkelt fel och låter vardagliga bekymmer ta över i form av snabba lösningar och oansvariga olater. Och stress är ju också ett enormt samhällsproblem som bara verkar bli större och större. På grund av orimliga krav och pressande normer mår människor skit... men psykisk ohälsa tas aldrig på samma allvar som fysisk ohälsa.

Nu börjar inlägget spåra iväg här... Detta skulle ju inte handla om människor eller mig själv, utan om Kajsa och Lillen! 

Jag har länge känt att något är fel med Kajsa. Det tillhör inte vanligheterna att hon mår helt bra. Hennes ansikte och ögon uttrycker lidande och hennes kropp fungerar sällan som den ska. Det har varit allt ifrån strålröta och mystiska hältor till ryggproblem och hudirritation. Ett tag gick hon ner så mycket i vikt att jag trodde hon led av njusvikt, och sedan gick hon upp lika snabbt igen och blev sitt normala, runda jag. Men hennes övervikt är inte heller något som är önskvärt. Vanligt, i hästvärlden, men inte att föredra. De senaste veckorna har Kajsa dessutom fått mugg. Ett dilemma vi aldrig har varit med om tidigare, tro det eller ej. Över en kortare period innan var hon halt på höger framhov och det har varit flera episoder med gåtfulla symptom som kommer och går. En sak är dock säker; och det är att något djupare i Kajsa skapar alla dessa problem. Kärnan är inte frisk och då svarar kroppen med utslag, utrensningar och reaktioner. 

 
Min övertygelse är att Kajsa inte har en helt fungerande ämnesomsättning samt att magen är i obalans. Dessa två går ju hand i hand. Allt börjar med kosten, det är grundpelaren till god hälsa. Kajsa har definitivt fått i sig för mycket socker sedan många år tillbaka. Sockret göder svamp (Candida) som förändrar tarmens PH-värde och i sin tur tar bort de goda bakterierna som finns där för att smälta maten på rätt sätt. Störningar i tarmarna och ämnesomsättnignen gör att hästen inte optimalt kan tillgodogöra sig näringen. Allt detta leder till ett försvagat immunförsvar vilket tillslut visar sig genom hudåkommor, inflammationer, strålröta, mag- och hovproblem, brist av energi och så vidare. Flera av dessa besvär har Kajsa och vissa har hon haft länge. Och jämför Kajsa med Lillen - de äter och rör på sig exakt lika mycket och likadant. Lillen är också ganska rund, men med honom känner man starkt att det finns en god grundhälsa. Han ser belåten och glad ut, han är nyfiken och positiv utan krämpor och andra kroppsliga problem. I och med att hans immunförsvar förmodligen är okej, så kan han tackla allt utifrån och inifrån på ett stabilt vis. Men visst är det viktigt även för honom att rätta till strukturen i tid, så att han inte hamnar i samma, oroväckande fack som Kajsa. 

Kajsa då, som länge varit rund. Ja, man kan faktiskt vara överviktig men samtidigt ha näringsbrist precis som det kan fungera tvärtom. Nu säger jag inte att Kajsa lider av näringsbrist, för det tror jag inte, men jag menar att man bör se över kosten så att man får i sig allt det nödvändiga, innan man panikartat bantas ner i form. När man har någorlunda koll på intag av näring, mineraler, vitaminer och liknande, kan man även reglera mängden. 

Det har också varit påtagligt hur Kajsa har närmat sig fång för varje år som går. Jag vet inte om hon har haft någon riktig fångepisod innan min tid med henne, det är mycket möjligt, men nu utgår jag från vad jag upplevt med henne under vår tid tillsammans. Jag har aldrig varit med om att hon har fått en typisk, fullt utvecklad fångattack. Däremot ligger hon i riskzonen med vikten, och troligtvis ämnesomsättning och insulinresistens, samt att hennes nacke har fått en fettdepå som är svår att bli av med. Sådana är ju det sista som försvinner, sägs det. I somras var det en riktig fångskur på gården vi står på. Ett par av basjkirerna påverkades (en som verkligen fick ett tydligt, långvarigt utbrott) samt en annan inhyrd häst som fick stå under vila med smärtstillande i ett par månader om inte mer. Även Kajsa blev berörd, men inte alls lika starkt. Hon verkade mer öm än vanligt i framhovarna (strålrötan gör ju henne vanligtvis öm jämt i mindre eller större grad), och jag blev skrämd. Vi stängde av det värsta av betet och lät henne och Lillen gå i skogsdelen, med en liten plätt bete som vi utökade allt eftersom. Vad jag känner starkare än någonsin är att jag måste förebygga fång och andra kroniska sjukdomar, innan det äf försent.

 
Genom åren har Kajsa tacklats med följande problem:

• Envis strålröta
• Ett par-tre hålväggar
• Spökhältor som försvinner  lika snabbt som de kommer
• Övervikt
• Potentiella fångkänningar
• Muskelspänningar och allmän ömhet i huden
• Mugg, nytt problem
• Ännu utan full vetskap: Något fel med tänder/munhålan

Jämfört med Lillen:

• Hålväggar, återkommande
• Lite strålröta på framhovarna (nästan borta nu)
 
Så visst är det stor skillnad på mina två, älskade hästar. När Lillen var yngre hade han mest otur med just sårskador och andra skador från yttre våld, eftersom han var en sprallig och rätt klumpig unghäst. Han har haft allt ifrån stora skrapsår på samtliga ben till djupa sticksår i muskler och ögon. Kajsa har klarat sig bra ifrån sådana skador, som den ansvarsfulla och lugna damen hon är, men har istället haft svårare problem med det andra. Nu är jag så angelägen om att båda mina pälsbollar ska må så bra som möjligt från insidan till utsidan.

 
Vad jag har gjort och vad jag gör för att hjälpa Kajsas och Lillens läkning samt vad som kommer ske framöver:

• Den 14 december kommer veterinär och hästtandläkare ut för att undersöka munhålan på båda. Det känns viktigt eftersom Kajsa har uppvisat symptom på att något är fel, även om dessa symptom har avtagit nästan helt nu. Oavsett vad behövs kanske hakar/vassa kanter slipas ner och foderinpackningar rensas ut.

• I september började jag ge Kajsa en kur med Pau D'arco (Handroanthus impetiginosus). Barken från det brasilianska trädet är mycket effektiv mot inflammantioner och infektioner som bland annat Candida. Jag märkte tydlig skillnad bara efter någon vecka. Kajsa visade högre välmående på flera plan såsom mindre ömhet i huden, mindre reserverad, bättre strålar och mer avslappnad. Jag använde mig av en doseringspipett så att jag kunde lägga medlet direkt i hennes mun och ju fler dagar som gick desto ivrigare blev hon få medicinen (som inte smakade sockrigt och sött). Hon liksom gapade självmant och snappade åt sig pipetten - det är för mig ett fantastiskt tecken på att något bra händer i kroppen! När kuren på en månad var färdig avvaktade jag några veckor och började sedan på nytt, men jag har inte märkt av ytterligare, positiv skillnad.
 
• Jag har varit ytterst noggrann med hovarnas ytliga behandling, alltså för strålrötan och hålväggarna. Jag har rengjort för att de ska kunna lufta ordentligt, sprayat dagligen med kopparsulfat och även provat behandla med Hooflex Frog & Sole Care, men den sistnämnda vet jag inte om den fungerar alls. Svårt att säga. Lillens hålväggar har jag verkat upp för att minska trycket, tvättat ur och stoppat tjärade lindrevstussar i. Dessa har hållit sig på plats otroligt bra då jag har bytt ungefär en gång i veckan och de har suttit som berget! Helst av allt skulle jag vilja hålla hålväggarna tomma och luftiga, men det är ju tyvärr inte möjligt med hästar på lösdrift i plusgradernas lervälling. Då känns det bättre att stoppa hålväggarna med bakteriedödande massa istället för bakteriefrodande massa. I övrigt verkas båda hästarna regelbundet men på denna punkt jag kan absolut bli bättre på att göra det oftare så att hovarna inte hinner bli för långa en endaste gång.

• Socker ska undvikas långt det går. Kajsa och Lillen brukar aldrig äta kraftfoder eller annat som innehåller mycket melass, men morötter, äpplen och allt godisliknande måste elimineras. Trots att det är små mängder de får för sin storlek så är det endast onödigt. De får nöja sig med nypon som de fullkomligt älskar och har massvis av i hagen. Nypon sägs även vara bra för leder, inflammationer, hovar och immunförsvar. Om det stämmer helt vet jag inte, men det har helt klart bättre förutsättningar än godsaker i ren sockerform.
 
• Jag är med noggrann med att känna och klämma på mina hästar. Det var jag definitivt bättre på förr, speciellt när jag red mer. Det är lätt att glömma sådana saker när jag mest hänger med Kajsa och Lillen i hagen, även om det är ett perfekt tillfälle att göra det på. Att undersöka kropparna är betydelsefullt för att bedömma hull, muskler, spänningar, ömhet, skador och så vidare. På vintertid blir man lätt lurad av vinternpälsen när revben inte syns lika bra, och då är det extra viktigt att ha koll. 
 
• Muggen på Kajsa behandlar jag dagligen, eller varannan dag beroende på hur lerigt det har varit. Hon har fått mugg på sitt vänstra bakben, det enda vita, opigmenterade benet (där mugg oftast brukar sätta sig). Till en början trodde jag det var ett litet skrapsår och lät det vara. Efter några dagar hade det blivit större och värre. Eftersom jag aldrig hade upplevt mugg tidigare var jag osäker på hur det skulle behandlas. Först smorde jag in muggen dagligen med olja eftersom den både kväver bakterierna samt mjukgör och lukrar upp skorpan. Det fungerade ypperligt till en början och nästan hälften försvann. Sedan avtog effekten och jag fick dra till med hårdhandskarna. Nu tvättar jag hela området omsorgsfullt med vatten och Hibiscrub (bakteriedödande). Löddret får verka i cirka tio till femton minuter innan jag sköljer av det och torkar ordentligt, först med handduk och sedan får det lufttorka en stund till. Till sist smörjer jag alla krustor med Salicylsyrevaselin som är både uppmjukande och upplösande av just sårskorpor. Denna metod har gjort stor skillnad och bara medan jag schamponerar så lossnar mycket av krustorna, vilket är viktigt eftersom det är under dessa som bakterierna lever frodas utan syre. Dock känns det frustrerande för varje gång jag fått bort ett område så verkar ett nytt visa sig. Man ser inte de nya krustorna direkt eftersom de gömmer sig under den vita pälsen, och plötsligt uppenbarar de sig. Muggen är ju uppenbarligen en reaktion som visar sig på grund av något som händer på insidan, därför tror jag den kommer ge sig med kombination av innerlig och ytlig behandling. Men jag känner mig ändå bekymmrad och uppjagad kring detta.
 
• När Kajsa visar mer lättnad i kroppen och mindre ömhet i hovarna ska vi ta oss ut och motionera mer. Det är något som alltid tagit emot för mig, trots att jag älskar ridning, just för att Kajsa aldrig har känts fräsch och positiv inför detta på grund av alla krämpor och besvär. Men om jag gör detta på rätt sätt och bygger upp motionen sakta men säkert, kommer det säkerligen kännas bättre. Detta gäller även Lillen såklart. Promenera kan vi alltid göra nu så länge de inte rids på grund av hälsa, halka och allt vad det är. Jag ser fram emot att komma igång på riktigt i vår om möjligt!

• Slutligen, kosten. Kajsa och Lillen har betat på de enorma arealer som de har på gården, långt in på hösten. Tack vare det milda vädret har gräset har varit både smakligt och grönt, så det har gjort dem gott för tuggbehovet, vikten, rörelsen och allt vad det innebär. Nu är dock mindre högivor på sin plats kombinerat med betet. Vi har börjat vänja in hästarna på hö (som jag vill ta långsamt för att inte orsaka ännu mer tarmstörning) och det känns bra att se att de inte hetsäter, utan snarare lämnar stora delar av höet och fortsätter med gräset. Det betyder att det inte är så fasligt lågt näringsvärde ens nu och att de äter allsidigt. Samtidigt har de fri tillgång till halm i ligghallen, men den åts mest av i början när den var sådär extra spännande. Så i vinter blir det gårdens ekologiska hö som vanligt, betet (som de fortfarande gräver sig ner till i snön) och halm. Utöver detta får de dagligen en varsin matbytta innehållandes en till två deciliter Irish Mash som främjar mag- och tarmfunktionen. Jag gillar att ge sådana slags basfoder som är i små mängder, men ändå någonting så man samtidigt kan blanda ut andra nyttigheter såsom olja, frön, medicin eller annat. Nu har jag köpt en säck Glyx Mash som är lika bra som Irish Mash men som knappt innehåller socker alls.
 
Ett tag fick Kajsa och Lillen naturliga mineraler och örter i sand/grusform. Denna har jag dock blivit skeptisk mot nu eftersom sanden kan lägga sig kvar i botten av tarmarna. Om jag nu har rätt med att Kajsa, och kanske även Lillen, har obalans i magen så vill jag inte riskera att förvärra det ytterligare. De får just nu också små mängder loppfrön som jag blöter upp. Dessa hjälper på ett säkert sätt till att rensa ur tarmarna och ska vara effektivt mot just sandpartiklar. Men jag ger ändå bara små mängder. Uttrycket less is more står jag verkligen fast vid. Hellre små givor av ett varierande spektrum, än stora mängder av något man inte är så säker på. För man vet ju faktiskt aldrig till hundra procent vad de olika medlen gör och i vilken utsträckning de gör skillnad. Slutligen får båda hästarna även B-vitamin som är bra vid pälssättning- och fällning och främjar ämnesomsättningen. Jag har nyligen lärt mig att B-vitamin inte kan överdoseras eftersom överskottet helt enkelt kissas ut, vilket känns betryggande.

Sammanfattning av kost och tillskott: 

• Små givor ekologiskt hö dagligen som ökas successivt
• Betesmarkernas gamla gräs
• Fri tillgång på halm
• Fri tillgång på vatten, ThermoBar på vintertid
• Fri tillgång på saltsten
• En deciliter Irish (Glyx) Mash
• En till två matskedar B-vitamin
• Ett kryddmått kopparsulfat på grund av otroligt höga järnvärden i gårdens vatten vilket eliminerar kopparn
• En till två matskedar psylliumfrön (loppfrön) över en kortare period
• Nypon som belöning och gotta
• Pau D'arco som kur vid behov, ett doseringsrör per dag
• Djävulsklo som antiinflammatoriskt och smärtstillande vid behov och skador, har alltid fungerat så himla bra!






 
Jag kommer att försöka uppdatera med fler inlägg oftare då det verkligen hjälper att få en bra översikt, sortera tankarna samt att det är mycket värdefullt att kunna gå tillbaka och se utvecklingen. Det har jag gjort nu den senaste tiden när jag har funderat en hel del kring Kajsas och Lillens historia och hälsotillstånd. Det får mig att ångra att jag inte har hållit min sida levande de senaste två-tre åren när mycket har hänt med oss alla.
 
Kajsa och Lillen, mitt allt. ♥

Veterinär och tandläkare inbokad

Här i Nordupplands skogar verkar årstiderna variera från dag till dag. Det kan vara höstigt regnrusk ena dagen och en halv meter snö den andra. Idag fick jag nästan vårkänslor, med några plusgrader och värmande sol. Gårdagens nysnö som bortblåst... Men jag gillar det! Hästarna kan fortfarande komma åt gräset, om än näringsfattigt, och den mesta skötsel känns lättare utan is och halka. Jag trivs dock i tyst vinterlandskap. Fast den perioden kan få vänta ett litet tag till, bara så jag hinner få ut veterinären och allt är färdigt på den fronten först.
 
Det har varit mycket med mina älskade hästar den senaste tiden, speciellt Kajsa. En sådan där oroväckande och intensiv period som får det att krypa i skinnet på mig, när jag just inte vet vad felet är. Här kommer hennes situation från början till slut (eller nuvarande tillstånd):

I höstas märkte jag att Kajsa började ta stora tuggor av jord/lera i munnen. Dessa kunde hon stå och bara hålla i munnen under långa stunder. Då och då släppte hon tuggan och tog direkt en ny genom att gapa så stort hon kunde mot marken och hyvla av. Eftersom jag aldrig hade sett henne göra så tidigare så undersökte jag saken närmare. Jag hittade nästan ingenting som stämde exakt överens med hennes beteende, men jag läste mycket om potentiell mineralbrist. Enligt veterinärer finns inget som pekar på att hästen äter jord av just brist på mineral, men snarare att det är smakligt och görs instinktivt. Problemet var dock att Kajsa inte tuggade och svalde jorden, utan bara höll den i munnen. Jag provade i vilket fall med att börja ge båda hästarna naturliga mineraler i den dagliga måltiden eftersom de ändå inte fått något sådant som tillskott på länge. Avvaktade och märkte inte av så mycket mer av jordtuggorna vilket gjorde mig lugnare.

En dag var jag ute i hagen och såg att Kajsa stod och vilade, och denna gång hade hon en stor tuva av gammalt gräs blandat med jord i munnen. Notera att hon stod upp och sov, hon åt inte och var inte i rörelse. Jag blev återigen fundersam och fortsatte att forska kring orsaken av hennes minst sagt märkliga beteende. Någon vecka senare upptäckte jag att hon gjorde samma sak med halmen inne i ligghallen. Alltså gigantiska tuvor med halm i munnen samtidigt som hon vilade. Inget tuggande eller sväljande. Då blev jag bekymrad på riktigt, för något stod inte rätt till. Utöver detta åt hon helt normalt, både gräset i hagen, halmen i ligghallen och fodret i byttan. Ett tag var jag inne på att det kunde röra sig om styngflugelarver eftersom jag vill minnas att jag misstänkte att hon irriterades av dessa ett tag i somras. Alltså att dessa styngflugelarver skulle ha överlevt och borrat sig sig i tunga och tandkött där de orsakat inflammation och irritation, som de äckliga små krypen kan göra. Jag tänkte att hon då använde diverse material i munnen som vaddering så det kunde klia skönt och hämma irritationen. Dock var detta ändå ologiskt eftersom styngflugelarver bara bor kvar i munhålan endast en kort period innan de söker sig vidare till magen för att övervintra där, och nu var vi ändå i slutet av oktober. 

 
Sedan började jag spekulera i det mest troliga som jag inte hade funderat särskilt mycket över alls innan, nämligen tänderna. Senast jag hade tandläkare ute för Kajsa och Lillen var exakt två år sedan och då var Kajsa nästan felfri i munnen. En eller två lindriga hakar som raspades ner och sedan inget mer har jag för mig. Därför tänkte jag väl att hon inte skulle kunna få sådana plötsliga och påtagliga besvär efter en sådan god diagnos. Men vem vet? Det känns i alla fall mest logiskt att det är något som spökar med tänderna eller munhålan. Tänk er en hake som låser käkarna så Kajsa finner lättnad av att vaddera med material så att tänderna inte fastnar i varandra. Eller något annat såsom karies, spricka, fraktur eller möjligen något som fastnat. 

Jag bokade tid med en veterinär som även är hästtandläkare, samma person som var ute 2015. Vi fick tid den 14 december så det blir att vänta tålmodigt och hålla koll att Kajsa fortfarande kan äta utan problem. Jag brukar iaktta henne noggrant för att se att hon kan äta allt lika bra - gräs, halm, hö och annat foder. I ett par-tre dagar har jag märkt ytterligare symptom på att något är fel, vilket är att Kajsa har gäspat och sågat med käkarna mycket. Sågandet med underkäken gjorde hon bara någon dag, och sedan började gäspningarna. Många små gäspningar på raken, nästan konstant. Det kan ju vara ett tecken på att hon försöker släppa på spänningar, stress, obehag och irritation som gäspningar hjälper till med. Däremot har gäspningarna också slutat helt nu. De senaste tre-fyra dagarna har jag upplevt henne som pigg, glad och normal på alla sätt och vis. Inga symptom och inte heller några gigantiska tuvor med gräs/halm i munnen. Kanske har något släppt av sig själv (till exmpel om en pinne eller vad som helst suttit fast) eller kanske har hon vant sig vid obehaget? Vi vet i alla fall inget förrän undersökningen och just verkar allt som det är under kontroll, så det känns bra.

Både Kajsa och Lillen ska undersökas och eventuellt behandlas. Det är lika bra att få båda gjorda, speciellt eftersom Lillen har lite problem med foderinpackningar och de bör ju rensas ut regelbundet ändå. I övrigt behandlar jag Kajsa dagligen för mugg nu. Något som jag aldrig någonsin upplevt med någon av mina hästar så detta är nytt för mig. Men den delen sparar jag till ett annat avsnitt! Lillen mår bra och är hälsosam, förutom att han har envisa hålväggar på båda framhovarna som jag försöker få bukt med. Även det får hamna i ett eget inlägg. 
 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.

Att läka strålröta

Sommarbetet har gjort så mycket gott för hästarnas hovar! En ren hage utan frätande skit, piss eller lera. Torr och bra. Jag blev överlycklig igår när jag kollade Lillens hovar och såg hur otroligt fina hans strålar har blivit! Särskilt i bak. Framhovarna är ju alltid svårast att läka av någon orsak. Men bakhovarna, alltså wow! Så köttiga, stora och hela. Bara en liten fåra kvar i mitten och lite röta här och där. Hans bakhovar är så välfungerande och verkar sig nästan själva! Bara kolla:


Lillens hovar, juni 2016. Övre bilderna är de lite sämre framhovarna, undre bilderna är de bättre bakhovarna. Men även strålarna i fram är på god väg att hela de med! Kan tillägga att hoven högst upp till vänster är den som Lillen fick en hålvägg i, därav den något sneda formen samt det trasiga på sidan vid lamellen. Jag kan även säga att det är missfärgning av hagens mark som får hovarna att se svarta ut längst lamellen, inte röta.

Kajsas hovar är en annan femma, har hon ju inte haft alls samma flyt eller förutsättningar som Lillen. Men strålarna på bakhovarna börjar faktiskt se riktigt hyfsade ut de också. De började rätta till sig för ganska länge sedan nu, och bakhovarna ömmar nästan aldrig. Framhovarna är klart svårare. Strålarna där verkar aldrig vilja komma ikapp. De går in i bra och dåliga perioder men oftast är de bara två smala strimmor,, trasiga och fula. Men som min hovformsspecialist sade så ska man inte stirra sig blind på visuellt fula strålar för de kan faktiskt fungera bra ändå. Nu är inte det riktigt fallet med Kajsa, men strålarna är i alla fall hårda och fasta under vilket är ett gott tecken. 

Kajsas hovar, juni 2016. Bakhovarna på övre raden (ganska så fina) och den sorgliga lilla strålen i fram på den undre raden. Här med är hovarnas lamellränder svarta på grund av hagens mark, inte röta.

Nu har jag bestämt mig ytterligare en gång för att kämpa stenhårt för att mina älsklingshjärtan ska få välfungerande fötter en gång för alla. Det innebär bland annat att utesluta allt extra socker. Betet kan jag inte göra något åt, och jag vill att de ska njuta och äta i sommar. Men allt överflöd av morötter, äpplen, godis och så vidare, fullkomligt onödigt nu. De får lite lördagsgodis på sin höjd. Läkningen måste ske inifrån och det betyder att rensa deras kroppar från socker och därmed svampen som växer okontrollerat. Så fort vi flyttat kommer vi rida en hel i djup sand vilket främjar aktiveringen och stimulansen av strålarna. Sedan ska jag fortsätta att symptombehandla med rengöring (lufta) och äppelcidervinäger (skapa en otrevlig miljö för rötan). 

Avslutar med en närbild på Lillens ena bakhov, bara för att den är så fin:

 

Ljusa sommarnätter

Jag njuter så kolossalt av junis ljusa sommarnätter. Dagarna blir så himla mycket längre och det finns ingen gräns för vad en kan hinna med att göra. Jag vill inte att det ska ta slut! Tyvärr så börjar ju mörkret smyga sig på igen, om bara några dygn... Så det gäller att ta vara på den tid vi har kvar. 

Med ljuset hinner jag bland annat arbeta uppe i vinterhagen om kvällarna. Jag arbetar och studerar på dagen. På kvällen pysslar jag med hästarna, mockar eller rengör runt foderplatsen. Det är ett riktigt grisgöra! Nästan ett helt år av hö, piss och skit som hästarna så fint har packat till ett tungt och tjockt lager runt foderhäcken. Två fyllda flak på SuperChevan är lika med ungefär tre kvadratmeter ren yta. Det stinker helvete kan jag säga... Men fint blir det! Så tillfredsställande när gruset tittar fram under och får chans att torka. Till hösten kanske vi är ambitiösa och lägger på ett lager grus/sand, vore bra för hästarnas hovar.


Ni ser kanten på området där jag hyvlat av... Det värsta av allt är att åka och tömma flaket, går så otroligt långsamt.

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.

Trivselfläckar

Det sägs ju att hästarna får såkallade trivselfläckar när de mår bra och även om en alltid förstått det ologiska i det hela, så gillar en faktumet ändå. Apelkastad kallas en häst vars päls/färg kan uppträda i runda, ljusare fläckar eller ringar. Men vare sig det är logiskt eller inte så tycker jag att det finns en viss sanning i uttrycket, då Kajsa alltid får dessa fläckar just när hon mår bra. Förra sommaren hade hon dem innan hon gick ner i vikt och under smalheten var de som bortblåsta till största del. Likadant har det varit tidigare år, ringarna uppstår när hon är på en bra plats i livet. Behagligt väder, mätt och belåten, igångsatt med träning, nyfiken och glad. Samtidigt är pälsen glansig och fin. Så jag väljer helt enkelt att tro på att hon mår bra när trivselfläckarna är på närvarande. ♥

Lillen får inte dessa fläckar, så ja, det har ju uppenbarligen något att göra med anlag och färg. Däremot har jag sett svaga antydningar till dessa vid speciella perioder. Kanske när han är som allra starkast, vem vet...

Snuffan med sina trivselfläckar i lördags. Så fin nu! Magen sticker inte ut på sidorna fullt lika mycket, det går snabbt när träningen väl är i gång. Hon får ju mycket av det svullna och utpekande på buken, som snabbt försvinner vid igångsättning eftersom mycket har att göra med vatten, grovfoder och gaser som inte kommer i rörelse. Revbenen känns fortfarande som de ska, men på gränsen till att försvinna in bland fettet nu haha.  Oavsett vad så är hon vacker och välmående och det är så roligt att se framstegen. ♥

Maskkoll och ett vårrus

Idag stod Kolla Masken på schemat. För en gångs skull var hästarna samarbetsvilliga för uppdraget och det flöt på fint! Jag började med att ta ner Kajsa till stallet för att pyssla om och direkt när hon kom in i boxen så lämnade hon en fin hög. Sedan mockade jag och Tania sex kärror i hagen och under tiden gjorde Lillen sitt borta i ett hörn. Jag skyndade mig dit för att markera högen med en pinne. Sist men inte minst fick Egon komma in i stallet och boxen, där blev han nervös och fulländade dagens att göra. Istället var jag och Tania de osmidiga och långsamma, jag for iväg till postlådan i all min hast men hann slänga i paketen i sista sekund. Så skönt! Nu är det bara att hoppas att pälsbollarna inte har några jättemängder mask.

För övrigt har hästarna varit som vilda i hagen idag! Busat, sprungit, sparkat och rullat. Det kyliga och regniga vårvädret har gjort dem gott. Min kamera krånglade såklart när de rullade sig som mest, men här kommer liten film från deras glädjerus. Bara kolla Kajsas skutt från stillastående, samt höga stegring! Så mäktigt. ♥

Hästarna och jag tränade och belåtna...

Sannerligen en lång dag i stallet. Jag har mockat hagen, ridit båda hästarna och haft stalltjänst på kvällen. Kom hem runt elva-tiden, trött kan jag lova! Nu ligger jag nedbäddad med ryggvärk från helvetet och ska strax börja plugga, såhär halv två på morgonen. Men jag har haft en fin dag så en kan inte klaga!

Lillen
Red i ridhuset, Eva var med och kikade. Lillen blir bara bättre och bättre, säkrare på fötterna för varje dag. Under det förra passet snubblade han ju tre gånger, men idag snubblade han inte en enda gång och då travade vi en hel del! Vi började med skritt och svängar lite överallt. Sedan trav med övning att hålla en stor volt. Jag är så galet dålig själv på att se voltens spår, jag kan aldrig hålla en rund och fin cirkel. Och då var utmaningen ännu större med en liten Lillen under mig som stretar emot i svängarna. Men vi kämpade på och till slut kändes det ganska så fint! Han till och med sökte sig nedåt mot slutet och frustade belåtet. Hittills känner jag mig trygg på Lillen. Nästan så pass att jag skulle vilja prova en första galopp snart, när han blivit starkare och säkrare på fötterna. Jag tvekar på att vi är redo ännu, då han knappt vill galoppera med mig på backen...

Kajsa
Red ut tillsammans med Tessan och hennes fina paintkille Sonny. Aldrig någonsin har jag upplevt Kajsa såhär pigg! För det första så ville hon självmant lämna gården. Det har aldrig hänt, hon brukar ju vanligtvis vägra hur länge som helst. Hon traskade på i bra tempo, tills vi skulle in på skogsstigen och stannade hon?! Det blev liksom tvärtom med problemen haha. Men det tog inte så lång tid förrän vi var på väg igen. Kajsa och Sonny var en riktigt bra match för en uteritt. De kunde gå nära varandra och kompletterade varandras starka och svaga sidor. Sonny hoppade åt sidan flertalet gånger för läskiga monster, men Kajsa reagerade inte alls. Sedan när Sonny var stencool vid alla crossåkare så höll sig Kajsa i skinnet tack vare honom. Annars var hon riktigt på tårna, som sagt, jag har aldrig upplevt dessa sidor hos henne. Hon ville konstant trava, trots att Sonny skrittade. När vi skulle trava en slinga så ville Kajsa galoppera, och när jag bad henne sakta ner blev hon vild och började kasta med huvudet som hon gör när hon blir taggad. Sedan började hon bocka och skutta den lilla piggelinen! När vi kom till en fin sandslinga bestämde vi oss för en lugn galopp, men Kajsa drog i som tusan med högt tempo och en massa bocksprång. Det var lite obehagligt att sitta där uppe i hennes explosiva anda, men också jäkligt kul. Tessan hade sett vår rodeo i skuggan på sanden haha! Framförallt är bocksprången något nyttigt för mig att erfara, och då på min trygga Kajsa, så kan jag mentalt förbereda mig inför Lillens framtida glädjeskutt som jag gissar kommer vara lite mer vilda. Vad jag har lärt mig med Kajsa är att hon bara måste få ur sig överskottsenergin och glädjen med huvudet som kastar omkring eller bocksprången. Kämpar jag emot så blir det värre, låter jag henne vara och manar på framåt så slutar hon efter några sekunder. Kajsa tyckte helt enkelt att Sonnys fina och samlade trav och galopp var för långsam. Själv gick hon i sin hetstrav, stark och otymplig. Bara någon gång ibland fick jag henne att varva ner. Men det är också roligt att hon hade lite mer hög energi för en gångs skull.

Vi hade bootsen på och jag tror det gjorde mycket för hennes framåtanda, skönt att kunna trampa på utan ömhet i fram. Grusvägarna var inga problem alls förutom när någon sten fastnade i bakhovarna. Det blir definitivt fler gånger i skogen med Tessan och Sonny, det är så bra för Kajsa att få komma ut och lyfta ordentligt på fossingarna!
 

Bara en endaste gång hamnade Kajsa en bit efter Sonny, annars var det full fart framåt.

Mjuka stigar med mycket rötter så Kajsan får röra på fläsket och lyfta på hovarna.

Skitgrisen kan nu vara en ren gris!

Jag kan med glädje meddela att Lillen numera är en duschbar liten grabb! Jag har min lista med saker jag inte åstadkommit med Lillen ännu, som ligger och gnager och är i vägen för att allt ska kunna fungera flytande. Det är inte många saker kvar nu och duschen har varit en av dessa störningsmoment. Men inte nu längre! När hästarna fick komma ut på betet tillfälligt den första dagen, så fick han sig en dusch efteråt. Perfekt tillfälle när han var både trött och svettig. En ska helt enkelt skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas, så slipper en så mycket krångel, rädsla och tvång!

Första duschen var ju inte helt lätt, men Lillen var ändå enormt duktig och jag var så imponerad. Tania höll honom och jag duschade. I höstas kom jag så långt att skölja benen på honom, och nu lyckades vi med hela kroppen förutom huvudet. Han slingrade omkring och försökte gå ut från spolspiltan några gånger, men ju längre vi höll på desto mer avslappnad blev han. Jag tror det är själva spolspiltan han tycker är obehaglig egentligen. Mörk, hal, instängd. När Lillen slutade spänna musklerna så hiskeligt, avslutade vi.

Dagen efter var det ännu varmare ute och vi körde igen. Denna gång gick det så himla bra nästan på en gång! Jag är så stolt över min älskade lilla kille! Tania kunde till och med backa ut själv från spolspiltan och Lillen stod kvar. Jag behövde inte värma upp honom länge med benen utan kunde gå vidare till kroppen nästan direkt. Det enda han inte riktigt gillade var bakbenen, under magen och runt skapet, men det var förmodligen bara för att det kittlades. För när jag höll kvar strålen där och trotsade hans vevande bakben, slappnade han av fullständigt och tyckte till och med att det var skönt! Kajsa är likadant men accepterar det efter en stund.

Åh så bra det känns! Äntligen kan jag svalka honom efter svettiga dagar och pass. Samt även schamponera honom för första gången i hans sexåriga Lillen-liv. När han kom ut i hagen efter första duschen rullade han sig cirka sjuttio gånger i jorden och ba "HUR SKA JAG NU FÅ TILLBAKA ALLT SKIT JAG BYGGT UPP UNDER SEX ÅR DIN JÄVEL?!". För att ha varit väldigt rädd för vattenstrålar så tycker jag verkligen att Lillen är världens duktigaste häst. ♥

Lillen efter första duschen...

Where the green grass grows

Idag fick flocken komma ut på grönbete, i alla fall några timmar medan vi mockade vinterhagen. Vi har ett bra upplägg nu; i maj månad ska hästarna få beta några timmar om dagen, de dagar vi är där och mockar och liknande. Sedan i juni månad får de komma ut på betet dygnet runt. Tills juli månad kommer, och då händer något alldeles speciellt... som sagt, det får sitt egna inlägg snart!

Det gick hur bra som helst att släppa över hästarna på det tillfälliga betet idag. Jag hade med mig två hästrädda människor som hjälp, min syster och min mamma. Men det flöt på galant! Mamma ledde snälla Egon, jag Kajsa (tog båda två först men blev krångligt när Kajsa hellre ville äta gräs längst vägen) och syster Fia med Lillen. Vi var alla så imponerade av duktiga Lillen som gick förbi fåren för första gången utan att bry sig ett dugg, läskig traktor i horisonten, en miljard bilar på parkeringen då det var loppis i stallet, höns, nya hästar och så vidare. Alltid bra att göra nya potentiellt läskiga saker tillsammans med andra lugna hästar, coolheten smittar liksom av sig.

Jag kan säga att det var tre väldigt glada hästar som kom ut på betet. I vanlig ordning började de med att hetsäta, utan att riktigt förstå att de var fria på öppna ytor. Plötsligt insåg Lillen att det inte satt någon grimma på honom och stack iväg i världens bocksprång. Då var rejset igång! Samtidigt glufsade de gräs och kunde knappt andas av lyckan, hetsen och hungern haha. Idag var en fantastisk dag med hela 23 plusgrader! Hästarna fick beta i fyra-fem timmar medan vi mockade vinterhagen i endast shorts, linne och tofflor. Inget mer gick att ha på sig i värmen, så kan en ju passa på att bli lite solbränd samtidigt. Vi mockade fjorton kärror totalt och fick bort en hel del. Imorgon fortsätter vi och får förhoppningsvis klart en till sektion. Då får hästarna beta lite mer också. Känns tryggt att vänja in dem ett steg i taget. 

Här kommer en bildbomb från dagens betessläpp... Vi kan ju helt enkelt konstatera att jag har de vackraste och bästa hästarna på jorden, från insidan och ut. De gör dem inte bättre!







 
































Equiterapeut behandlar Kajsa

Jag är så himla glad, för häromdagen blev Kajsa genomgådd och behandlad av en Equiterapeut. Det hela började med att jag red Kajsa i ridhuset, och det var en sådan där dag där det kändes skit. Hon var lika duktig och snäll som vanligt, men kändes helt enkelt inte bra i kroppen. Hon får sina omgångar av att bli stel som en pinne, så i svängar och på volter böjer hon inte ett dugg på nacken utan håller halsen spikrak och tippar över i svängen, nästan snubblandes över sina egna fötter. Jag var frustrerad och orolig att det var något riktigt illa, red ut och pratade med Tessan med flera i stallet som satt utanför ridhuset. Då berättade hon att hennes equiterapeut skulle komma ut samma dag, han som jag hört så mycket bra om. Så väldigt spontant och i sista sekunden bestämde jag mig för att han skulle få titta på Kajsa. Snällt nog fick vi börja, orolig som jag var!

Equiterapeuten var så trevlig och duktig, mycket kunnig och svarade bra på alla mina miljoner frågor. Han började med att titta på Kajsas allmäntillstånd och fysik och sade att hon överlag är en väldigt fin häst, trots lite mage just nu. Det glädje mig! Jag förklarade kring hennes plötsliga magrande förra sommaren när hon förvandlades till ett skelett rent utav, så han var positiv till förändringen och jag tyckte det var uppfriskande att höra någon säga att man ska motionera hästen till form och inte banta/svälta. Jag är ju av den tron själv, även om vi kanske inte har varit igång så mycket som jag önskat... 

Sedan började han gå igenom Kajsas alla ben, ett i taget. Lyfte upp och kände på varenda sena, ben, kota och så vidare. Ryckte, klämde, drog och checkade hela tiden av bit för bit så jag kunde hänga med och förstå. Han kollade även knän, axlar och allt sådant i större rörelser. Till min enorma glädje så är Kajsa helt ren och stark i alla fyra ben! Jag har varit helt säker på att hennes stelhet och steg har med hennes ena bakben att göra, den gamla skadan. Men hon är alltså helt frisk i samtliga ben, vilken enorm lättnad!

Så kollade han ryggen, nacken och alla de ställen som jag misstänkte att Kajsa hade mest påfrestning. Ryggen är inte alls så illa som jag trodde, men som väntat är hon något stel över länden. Sedan har hon låsningar i bogarna samt vänster sida av nacken precis bakom örat och nedåt. "Det ska vi nog kunna fixa", sade equiterapeuten och jobbade vidare. Kajsa blev behandlad med akupunktur över ländryggen/bak mot korset en längre stund. Så intressant att se på. Då och då vreds nålarna om och Kajsa blev mer och mer avslappnad. Sedan var det dags för laserbehandling för att läka och stimulera cellerna i kroppen. Också väldigt intressant.

Nålad, omvriden, utdragen, knäckt, lasrad, you name it, Kajsa has been there.

Slutligen fick Kajsa gå in i boxen för den sista behandlingen, nämligen lite kiropraktik på hennes stela och låsta nacke. Equiterapeuten hade stenkoll och imponerande kontroll. Han gjorde flera stora rörelser där Kajsas huvud pressades ner mot bröstet och sedan kraftigt åt sidan. Och det var riktigt häftigt att se, för på den sidan där han inte kunde känna några spänningar så hände det inte mycket alls, men på de ställena där han kände stelhet och låsning, knakade det som bara tusan. Direkt efter konstaterade han att låsningen var borta. Senare när Kajsa stod i stallgången och ville sniffa på mig som stod vid hennes sida, knakade det till av sig själv när hon flexade halsen bakåt. Så visst hände det grejer där inne!

Vi pratade också mycket om Kajsas hovar, barfota, skor och allt möjligt. Han trodde att mycket av det spända kommer från att hon fortfarande är öm i fram på vissa underlag och därmed inte vågar ta ut steget helt, så därför ska jag nu rida med bootsen så fort jag tvekar på underlaget. Kanske även i ridhuset eftersom det inte är så mycket material som fyller upp hovarna där, anpassat för islandshästar som det är. Så får vi köra barfota när vi rider på de riktiga sandvägarna som faktiskt har möjlighet att aktivera hennes små ruttnande strålar.

Åh, det var så otroligt skönt att få Kajsa ordentligt undersökt! Att få bättre insikt om hennes kropp. Hon får kollas  om några månader igen, för att se om det blivit någon förändring. Tänkte försöka få Lillen undersökt snarast också, bara för att veta hur det står till hos honom. Jag känner på mig att det är något med hans ben, speciellt frambenen. Såsom han är obalanserad, inte vill hålla upp hoven länge, gamla skador och överben. Å andra sidan trodde jag att Kajsa skulle vara dålig i benen men det var hon inte alls... så jag kanske blir förvånad även med Lillen. Hoppas. ♥
 
 
 

Hemmagjort och naturligt insektsmedel och jakten på Myrica Gale

Detta år ska jag satsa stenhårt på mina egna, naturliga insektsmedel. Jag har kokat eget i några år nu men brukar vanligtvis börja slarva och gå tillbaka till giftiga medel - som egentligen inte alls fungerar något bättre - bara för tillgänglighetens skull. Men de är varken bra för Kajsa, Lillen eller plånboken så nu ska vi framkalla något hållbart och hälsosamt!

Jag har fått tips om Skogsapoteket som säljer en salva vid namn "Försvinn". Den består endast av ekologiska ämnen från vår natur och får de flesta bitande insekterna att helt enkelt försvinna. Rapsolja, pors och bivax. Så simpelt. Det smarta med en salva är att man kan smeta på ett tjockare lager på hästens skap eller juver så de slipper betten där huden är som mest blottad. Det är alltid just vid dessa områden som jag upplever mina hästar som mest drabbade. Sedan kommer armhålor, bringa, hals och huvud. Jag beställde en Försvinn endast för att testa om det är något som fungerar för oss, men redan nu har jag förberett mig för att göra en egen salva! Så himla kul att göra en kräm för en gångs skull, och inte endast sprayvätska. Åh vad jag älskar allt som har med naturens guld att göra! Den ekologiska rapsoljan är införskaffad. Det som kvarstår är bivaxet (dyrare än vad jag trodde) och pors. Eterisk olja från porssläktet, Myrica Gale, verkar helt omöjligt att hitta i Sverige. Den finns på ett par brittiska webbshoppar som säljer den men det känns krångligt. Det allra bästa vore ju att gå ut och plocka porsen själv för att sedan utvinna oljan... kanske blir jag extra ambitiös! Vore spännande att testa!

Under gårdagen tillverkade jag i vilket fall själva vätskan som jag sprayar över resten av hästens kropp. Mitt insektsmedel består av vatten, rapsolja, vitlök, citronella och pepparmynta och såhär ser mitt recept ut för den som vill prova själv:

1. Koka upp vatten som räcker för två fulla sprayflaskor.
2. Pressa i fyra vitlöksklyftor (viktigt att det inte blir för starkt av någon ingrediens så hästarna reagerar negativt).
3. Efter några minuters kokande, låt blandningen svalna helt.

4. Sila bort resterna från vitlöken så endast ett goddoftande vitlöksvatten kvarstår.
5. Häll upp vitlöksvattnet i en sprayflaska, lite mer än hälften.
6. Blanda i lite mindre än en deciliter rapsolja.
7. Tillsätt 15-20 droppar citronella (eterisk olja).
8. Tillsätt 5-10 droppar pepparmynta (eterisk olja).
9. Skaka om innan användning, oljan flyter lätt upp till ytan!

Insekterna ogillar just oljan skarpt men det är inte bra att överdosera på stekheta sommardagar då oljan kokar i solen. Så håll ingredienserna på vettig nivå. Testa en liten bit på hästen första gången och vänta några timmar innan du sprayar hela för att utesluta allergiska reaktioner och liknande. 
 
Ingredienser. Normalt brukar jag också använda Eukalyptus men den flaskan var nu spårlöst försvunnen!

Resultatet! Här är sprayflaskan nyligen skakad och ändå ser man tydligt färgskiftningen - oljan som flyter upp.

En icke-skakad flaska, häftigt hur rapsoljan lägger sig som ett perfekt litet lager på toppen.

Etikett, såklart. Som jag senare satte en bred tejpbit över, annars lär väl pappret förstöras inom två sekunder av hästsprayning...

Skogsapotekets "Försvinn". 

Så otroligt fin färg och doft. Den doftar verkligen skog!

Naturligt hästgodis

Igår var en riktig hästfixardag! Det var godisbak och insektsmedelskok för fulla muggar. Denna gång gjorde jag hästgodiset i små bollar istället för långa strängar att skära upp i bitar. Dessutom blandade jag både rivna morötter och äpplen i en och samma godis. Annars är det de vanliga ingredienserna som gäller - vetemjöl (ska testa grövre mjöl nästa gång), havregryn, lite sirap och vatten. Allt ekologiskt såklart. Jag tar så lite sirap som bara möjligt och ersätter med vatten, men något måste man ju ha för att binda degen. Överlag känns det bra att faktiskt veta vad jag ger Kajsa och Lillen. Huvudingredienserna skiljer sig inte så mycket från vanligt hästgodis man köper i butik, men här slipper vi alla konserveringsmedel, konstgjorda smakämnen, total överdrift av socker och så vidare.
 
Förberedelser...


De små bollarna innan de åkte in i ugnen. För att de ska torka invändigt likt skorpor så har jag ugnen på låg värme men under längre tid. Det sista som fortfarande är mjukt på insidan stelnar sedan över natten, eller efter ett par dagar. 


Färdiga! Fyllde mina två hästgodis-burkar med finfina AQHA- och APHA-loggor. Kajsa och Lillen åt godiset med glädje, samt ett par andra hästar i stallet som godkände att allt var mer än okej!
Tidigare inlägg