En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.

Att läka strålröta

Sommarbetet har gjort så mycket gott för hästarnas hovar! En ren hage utan frätande skit, piss eller lera. Torr och bra. Jag blev överlycklig igår när jag kollade Lillens hovar och såg hur otroligt fina hans strålar har blivit! Särskilt i bak. Framhovarna är ju alltid svårast att läka av någon orsak. Men bakhovarna, alltså wow! Så köttiga, stora och hela. Bara en liten fåra kvar i mitten och lite röta här och där. Hans bakhovar är så välfungerande och verkar sig nästan själva! Bara kolla:


Lillens hovar, juni 2016. Övre bilderna är de lite sämre framhovarna, undre bilderna är de bättre bakhovarna. Men även strålarna i fram är på god väg att hela de med! Kan tillägga att hoven högst upp till vänster är den som Lillen fick en hålvägg i, därav den något sneda formen samt det trasiga på sidan vid lamellen. Jag kan även säga att det är missfärgning av hagens mark som får hovarna att se svarta ut längst lamellen, inte röta.

Kajsas hovar är en annan femma, har hon ju inte haft alls samma flyt eller förutsättningar som Lillen. Men strålarna på bakhovarna börjar faktiskt se riktigt hyfsade ut de också. De började rätta till sig för ganska länge sedan nu, och bakhovarna ömmar nästan aldrig. Framhovarna är klart svårare. Strålarna där verkar aldrig vilja komma ikapp. De går in i bra och dåliga perioder men oftast är de bara två smala strimmor,, trasiga och fula. Men som min hovformsspecialist sade så ska man inte stirra sig blind på visuellt fula strålar för de kan faktiskt fungera bra ändå. Nu är inte det riktigt fallet med Kajsa, men strålarna är i alla fall hårda och fasta under vilket är ett gott tecken. 

Kajsas hovar, juni 2016. Bakhovarna på övre raden (ganska så fina) och den sorgliga lilla strålen i fram på den undre raden. Här med är hovarnas lamellränder svarta på grund av hagens mark, inte röta.

Nu har jag bestämt mig ytterligare en gång för att kämpa stenhårt för att mina älsklingshjärtan ska få välfungerande fötter en gång för alla. Det innebär bland annat att utesluta allt extra socker. Betet kan jag inte göra något åt, och jag vill att de ska njuta och äta i sommar. Men allt överflöd av morötter, äpplen, godis och så vidare, fullkomligt onödigt nu. De får lite lördagsgodis på sin höjd. Läkningen måste ske inifrån och det betyder att rensa deras kroppar från socker och därmed svampen som växer okontrollerat. Så fort vi flyttat kommer vi rida en hel i djup sand vilket främjar aktiveringen och stimulansen av strålarna. Sedan ska jag fortsätta att symptombehandla med rengöring (lufta) och äppelcidervinäger (skapa en otrevlig miljö för rötan). 

Avslutar med en närbild på Lillens ena bakhov, bara för att den är så fin:

 

Ljusa sommarnätter

Jag njuter så kolossalt av junis ljusa sommarnätter. Dagarna blir så himla mycket längre och det finns ingen gräns för vad en kan hinna med att göra. Jag vill inte att det ska ta slut! Tyvärr så börjar ju mörkret smyga sig på igen, om bara några dygn... Så det gäller att ta vara på den tid vi har kvar. 

Med ljuset hinner jag bland annat arbeta uppe i vinterhagen om kvällarna. Jag arbetar och studerar på dagen. På kvällen pysslar jag med hästarna, mockar eller rengör runt foderplatsen. Det är ett riktigt grisgöra! Nästan ett helt år av hö, piss och skit som hästarna så fint har packat till ett tungt och tjockt lager runt foderhäcken. Två fyllda flak på SuperChevan är lika med ungefär tre kvadratmeter ren yta. Det stinker helvete kan jag säga... Men fint blir det! Så tillfredsställande när gruset tittar fram under och får chans att torka. Till hösten kanske vi är ambitiösa och lägger på ett lager grus/sand, vore bra för hästarnas hovar.


Ni ser kanten på området där jag hyvlat av... Det värsta av allt är att åka och tömma flaket, går så otroligt långsamt.

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.

Trivselfläckar

Det sägs ju att hästarna får såkallade trivselfläckar när de mår bra och även om en alltid förstått det ologiska i det hela, så gillar en faktumet ändå. Apelkastad kallas en häst vars päls/färg kan uppträda i runda, ljusare fläckar eller ringar. Men vare sig det är logiskt eller inte så tycker jag att det finns en viss sanning i uttrycket, då Kajsa alltid får dessa fläckar just när hon mår bra. Förra sommaren hade hon dem innan hon gick ner i vikt och under smalheten var de som bortblåsta till största del. Likadant har det varit tidigare år, ringarna uppstår när hon är på en bra plats i livet. Behagligt väder, mätt och belåten, igångsatt med träning, nyfiken och glad. Samtidigt är pälsen glansig och fin. Så jag väljer helt enkelt att tro på att hon mår bra när trivselfläckarna är på närvarande. ♥

Lillen får inte dessa fläckar, så ja, det har ju uppenbarligen något att göra med anlag och färg. Däremot har jag sett svaga antydningar till dessa vid speciella perioder. Kanske när han är som allra starkast, vem vet...

Snuffan med sina trivselfläckar i lördags. Så fin nu! Magen sticker inte ut på sidorna fullt lika mycket, det går snabbt när träningen väl är i gång. Hon får ju mycket av det svullna och utpekande på buken, som snabbt försvinner vid igångsättning eftersom mycket har att göra med vatten, grovfoder och gaser som inte kommer i rörelse. Revbenen känns fortfarande som de ska, men på gränsen till att försvinna in bland fettet nu haha.  Oavsett vad så är hon vacker och välmående och det är så roligt att se framstegen. ♥

Maskkoll och ett vårrus

Idag stod Kolla Masken på schemat. För en gångs skull var hästarna samarbetsvilliga för uppdraget och det flöt på fint! Jag började med att ta ner Kajsa till stallet för att pyssla om och direkt när hon kom in i boxen så lämnade hon en fin hög. Sedan mockade jag och Tania sex kärror i hagen och under tiden gjorde Lillen sitt borta i ett hörn. Jag skyndade mig dit för att markera högen med en pinne. Sist men inte minst fick Egon komma in i stallet och boxen, där blev han nervös och fulländade dagens att göra. Istället var jag och Tania de osmidiga och långsamma, jag for iväg till postlådan i all min hast men hann slänga i paketen i sista sekund. Så skönt! Nu är det bara att hoppas att pälsbollarna inte har några jättemängder mask.

För övrigt har hästarna varit som vilda i hagen idag! Busat, sprungit, sparkat och rullat. Det kyliga och regniga vårvädret har gjort dem gott. Min kamera krånglade såklart när de rullade sig som mest, men här kommer liten film från deras glädjerus. Bara kolla Kajsas skutt från stillastående, samt höga stegring! Så mäktigt. ♥

Hästarna och jag tränade och belåtna...

Sannerligen en lång dag i stallet. Jag har mockat hagen, ridit båda hästarna och haft stalltjänst på kvällen. Kom hem runt elva-tiden, trött kan jag lova! Nu ligger jag nedbäddad med ryggvärk från helvetet och ska strax börja plugga, såhär halv två på morgonen. Men jag har haft en fin dag så en kan inte klaga!

Lillen
Red i ridhuset, Eva var med och kikade. Lillen blir bara bättre och bättre, säkrare på fötterna för varje dag. Under det förra passet snubblade han ju tre gånger, men idag snubblade han inte en enda gång och då travade vi en hel del! Vi började med skritt och svängar lite överallt. Sedan trav med övning att hålla en stor volt. Jag är så galet dålig själv på att se voltens spår, jag kan aldrig hålla en rund och fin cirkel. Och då var utmaningen ännu större med en liten Lillen under mig som stretar emot i svängarna. Men vi kämpade på och till slut kändes det ganska så fint! Han till och med sökte sig nedåt mot slutet och frustade belåtet. Hittills känner jag mig trygg på Lillen. Nästan så pass att jag skulle vilja prova en första galopp snart, när han blivit starkare och säkrare på fötterna. Jag tvekar på att vi är redo ännu, då han knappt vill galoppera med mig på backen...

Kajsa
Red ut tillsammans med Tessan och hennes fina paintkille Sonny. Aldrig någonsin har jag upplevt Kajsa såhär pigg! För det första så ville hon självmant lämna gården. Det har aldrig hänt, hon brukar ju vanligtvis vägra hur länge som helst. Hon traskade på i bra tempo, tills vi skulle in på skogsstigen och stannade hon?! Det blev liksom tvärtom med problemen haha. Men det tog inte så lång tid förrän vi var på väg igen. Kajsa och Sonny var en riktigt bra match för en uteritt. De kunde gå nära varandra och kompletterade varandras starka och svaga sidor. Sonny hoppade åt sidan flertalet gånger för läskiga monster, men Kajsa reagerade inte alls. Sedan när Sonny var stencool vid alla crossåkare så höll sig Kajsa i skinnet tack vare honom. Annars var hon riktigt på tårna, som sagt, jag har aldrig upplevt dessa sidor hos henne. Hon ville konstant trava, trots att Sonny skrittade. När vi skulle trava en slinga så ville Kajsa galoppera, och när jag bad henne sakta ner blev hon vild och började kasta med huvudet som hon gör när hon blir taggad. Sedan började hon bocka och skutta den lilla piggelinen! När vi kom till en fin sandslinga bestämde vi oss för en lugn galopp, men Kajsa drog i som tusan med högt tempo och en massa bocksprång. Det var lite obehagligt att sitta där uppe i hennes explosiva anda, men också jäkligt kul. Tessan hade sett vår rodeo i skuggan på sanden haha! Framförallt är bocksprången något nyttigt för mig att erfara, och då på min trygga Kajsa, så kan jag mentalt förbereda mig inför Lillens framtida glädjeskutt som jag gissar kommer vara lite mer vilda. Vad jag har lärt mig med Kajsa är att hon bara måste få ur sig överskottsenergin och glädjen med huvudet som kastar omkring eller bocksprången. Kämpar jag emot så blir det värre, låter jag henne vara och manar på framåt så slutar hon efter några sekunder. Kajsa tyckte helt enkelt att Sonnys fina och samlade trav och galopp var för långsam. Själv gick hon i sin hetstrav, stark och otymplig. Bara någon gång ibland fick jag henne att varva ner. Men det är också roligt att hon hade lite mer hög energi för en gångs skull.

Vi hade bootsen på och jag tror det gjorde mycket för hennes framåtanda, skönt att kunna trampa på utan ömhet i fram. Grusvägarna var inga problem alls förutom när någon sten fastnade i bakhovarna. Det blir definitivt fler gånger i skogen med Tessan och Sonny, det är så bra för Kajsa att få komma ut och lyfta ordentligt på fossingarna!
 

Bara en endaste gång hamnade Kajsa en bit efter Sonny, annars var det full fart framåt.

Mjuka stigar med mycket rötter så Kajsan får röra på fläsket och lyfta på hovarna.

Skitgrisen kan nu vara en ren gris!

Jag kan med glädje meddela att Lillen numera är en duschbar liten grabb! Jag har min lista med saker jag inte åstadkommit med Lillen ännu, som ligger och gnager och är i vägen för att allt ska kunna fungera flytande. Det är inte många saker kvar nu och duschen har varit en av dessa störningsmoment. Men inte nu längre! När hästarna fick komma ut på betet tillfälligt den första dagen, så fick han sig en dusch efteråt. Perfekt tillfälle när han var både trött och svettig. En ska helt enkelt skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas, så slipper en så mycket krångel, rädsla och tvång!

Första duschen var ju inte helt lätt, men Lillen var ändå enormt duktig och jag var så imponerad. Tania höll honom och jag duschade. I höstas kom jag så långt att skölja benen på honom, och nu lyckades vi med hela kroppen förutom huvudet. Han slingrade omkring och försökte gå ut från spolspiltan några gånger, men ju längre vi höll på desto mer avslappnad blev han. Jag tror det är själva spolspiltan han tycker är obehaglig egentligen. Mörk, hal, instängd. När Lillen slutade spänna musklerna så hiskeligt, avslutade vi.

Dagen efter var det ännu varmare ute och vi körde igen. Denna gång gick det så himla bra nästan på en gång! Jag är så stolt över min älskade lilla kille! Tania kunde till och med backa ut själv från spolspiltan och Lillen stod kvar. Jag behövde inte värma upp honom länge med benen utan kunde gå vidare till kroppen nästan direkt. Det enda han inte riktigt gillade var bakbenen, under magen och runt skapet, men det var förmodligen bara för att det kittlades. För när jag höll kvar strålen där och trotsade hans vevande bakben, slappnade han av fullständigt och tyckte till och med att det var skönt! Kajsa är likadant men accepterar det efter en stund.

Åh så bra det känns! Äntligen kan jag svalka honom efter svettiga dagar och pass. Samt även schamponera honom för första gången i hans sexåriga Lillen-liv. När han kom ut i hagen efter första duschen rullade han sig cirka sjuttio gånger i jorden och ba "HUR SKA JAG NU FÅ TILLBAKA ALLT SKIT JAG BYGGT UPP UNDER SEX ÅR DIN JÄVEL?!". För att ha varit väldigt rädd för vattenstrålar så tycker jag verkligen att Lillen är världens duktigaste häst. ♥

Lillen efter första duschen...

Where the green grass grows

Idag fick flocken komma ut på grönbete, i alla fall några timmar medan vi mockade vinterhagen. Vi har ett bra upplägg nu; i maj månad ska hästarna få beta några timmar om dagen, de dagar vi är där och mockar och liknande. Sedan i juni månad får de komma ut på betet dygnet runt. Tills juli månad kommer, och då händer något alldeles speciellt... som sagt, det får sitt egna inlägg snart!

Det gick hur bra som helst att släppa över hästarna på det tillfälliga betet idag. Jag hade med mig två hästrädda människor som hjälp, min syster och min mamma. Men det flöt på galant! Mamma ledde snälla Egon, jag Kajsa (tog båda två först men blev krångligt när Kajsa hellre ville äta gräs längst vägen) och syster Fia med Lillen. Vi var alla så imponerade av duktiga Lillen som gick förbi fåren för första gången utan att bry sig ett dugg, läskig traktor i horisonten, en miljard bilar på parkeringen då det var loppis i stallet, höns, nya hästar och så vidare. Alltid bra att göra nya potentiellt läskiga saker tillsammans med andra lugna hästar, coolheten smittar liksom av sig.

Jag kan säga att det var tre väldigt glada hästar som kom ut på betet. I vanlig ordning började de med att hetsäta, utan att riktigt förstå att de var fria på öppna ytor. Plötsligt insåg Lillen att det inte satt någon grimma på honom och stack iväg i världens bocksprång. Då var rejset igång! Samtidigt glufsade de gräs och kunde knappt andas av lyckan, hetsen och hungern haha. Idag var en fantastisk dag med hela 23 plusgrader! Hästarna fick beta i fyra-fem timmar medan vi mockade vinterhagen i endast shorts, linne och tofflor. Inget mer gick att ha på sig i värmen, så kan en ju passa på att bli lite solbränd samtidigt. Vi mockade fjorton kärror totalt och fick bort en hel del. Imorgon fortsätter vi och får förhoppningsvis klart en till sektion. Då får hästarna beta lite mer också. Känns tryggt att vänja in dem ett steg i taget. 

Här kommer en bildbomb från dagens betessläpp... Vi kan ju helt enkelt konstatera att jag har de vackraste och bästa hästarna på jorden, från insidan och ut. De gör dem inte bättre!







 
































Equiterapeut behandlar Kajsa

Jag är så himla glad, för häromdagen blev Kajsa genomgådd och behandlad av en Equiterapeut. Det hela började med att jag red Kajsa i ridhuset, och det var en sådan där dag där det kändes skit. Hon var lika duktig och snäll som vanligt, men kändes helt enkelt inte bra i kroppen. Hon får sina omgångar av att bli stel som en pinne, så i svängar och på volter böjer hon inte ett dugg på nacken utan håller halsen spikrak och tippar över i svängen, nästan snubblandes över sina egna fötter. Jag var frustrerad och orolig att det var något riktigt illa, red ut och pratade med Tessan med flera i stallet som satt utanför ridhuset. Då berättade hon att hennes equiterapeut skulle komma ut samma dag, han som jag hört så mycket bra om. Så väldigt spontant och i sista sekunden bestämde jag mig för att han skulle få titta på Kajsa. Snällt nog fick vi börja, orolig som jag var!

Equiterapeuten var så trevlig och duktig, mycket kunnig och svarade bra på alla mina miljoner frågor. Han började med att titta på Kajsas allmäntillstånd och fysik och sade att hon överlag är en väldigt fin häst, trots lite mage just nu. Det glädje mig! Jag förklarade kring hennes plötsliga magrande förra sommaren när hon förvandlades till ett skelett rent utav, så han var positiv till förändringen och jag tyckte det var uppfriskande att höra någon säga att man ska motionera hästen till form och inte banta/svälta. Jag är ju av den tron själv, även om vi kanske inte har varit igång så mycket som jag önskat... 

Sedan började han gå igenom Kajsas alla ben, ett i taget. Lyfte upp och kände på varenda sena, ben, kota och så vidare. Ryckte, klämde, drog och checkade hela tiden av bit för bit så jag kunde hänga med och förstå. Han kollade även knän, axlar och allt sådant i större rörelser. Till min enorma glädje så är Kajsa helt ren och stark i alla fyra ben! Jag har varit helt säker på att hennes stelhet och steg har med hennes ena bakben att göra, den gamla skadan. Men hon är alltså helt frisk i samtliga ben, vilken enorm lättnad!

Så kollade han ryggen, nacken och alla de ställen som jag misstänkte att Kajsa hade mest påfrestning. Ryggen är inte alls så illa som jag trodde, men som väntat är hon något stel över länden. Sedan har hon låsningar i bogarna samt vänster sida av nacken precis bakom örat och nedåt. "Det ska vi nog kunna fixa", sade equiterapeuten och jobbade vidare. Kajsa blev behandlad med akupunktur över ländryggen/bak mot korset en längre stund. Så intressant att se på. Då och då vreds nålarna om och Kajsa blev mer och mer avslappnad. Sedan var det dags för laserbehandling för att läka och stimulera cellerna i kroppen. Också väldigt intressant.

Nålad, omvriden, utdragen, knäckt, lasrad, you name it, Kajsa has been there.

Slutligen fick Kajsa gå in i boxen för den sista behandlingen, nämligen lite kiropraktik på hennes stela och låsta nacke. Equiterapeuten hade stenkoll och imponerande kontroll. Han gjorde flera stora rörelser där Kajsas huvud pressades ner mot bröstet och sedan kraftigt åt sidan. Och det var riktigt häftigt att se, för på den sidan där han inte kunde känna några spänningar så hände det inte mycket alls, men på de ställena där han kände stelhet och låsning, knakade det som bara tusan. Direkt efter konstaterade han att låsningen var borta. Senare när Kajsa stod i stallgången och ville sniffa på mig som stod vid hennes sida, knakade det till av sig själv när hon flexade halsen bakåt. Så visst hände det grejer där inne!

Vi pratade också mycket om Kajsas hovar, barfota, skor och allt möjligt. Han trodde att mycket av det spända kommer från att hon fortfarande är öm i fram på vissa underlag och därmed inte vågar ta ut steget helt, så därför ska jag nu rida med bootsen så fort jag tvekar på underlaget. Kanske även i ridhuset eftersom det inte är så mycket material som fyller upp hovarna där, anpassat för islandshästar som det är. Så får vi köra barfota när vi rider på de riktiga sandvägarna som faktiskt har möjlighet att aktivera hennes små ruttnande strålar.

Åh, det var så otroligt skönt att få Kajsa ordentligt undersökt! Att få bättre insikt om hennes kropp. Hon får kollas  om några månader igen, för att se om det blivit någon förändring. Tänkte försöka få Lillen undersökt snarast också, bara för att veta hur det står till hos honom. Jag känner på mig att det är något med hans ben, speciellt frambenen. Såsom han är obalanserad, inte vill hålla upp hoven länge, gamla skador och överben. Å andra sidan trodde jag att Kajsa skulle vara dålig i benen men det var hon inte alls... så jag kanske blir förvånad även med Lillen. Hoppas. ♥
 
 
 

Hemmagjort och naturligt insektsmedel och jakten på Myrica Gale

Detta år ska jag satsa stenhårt på mina egna, naturliga insektsmedel. Jag har kokat eget i några år nu men brukar vanligtvis börja slarva och gå tillbaka till giftiga medel - som egentligen inte alls fungerar något bättre - bara för tillgänglighetens skull. Men de är varken bra för Kajsa, Lillen eller plånboken så nu ska vi framkalla något hållbart och hälsosamt!

Jag har fått tips om Skogsapoteket som säljer en salva vid namn "Försvinn". Den består endast av ekologiska ämnen från vår natur och får de flesta bitande insekterna att helt enkelt försvinna. Rapsolja, pors och bivax. Så simpelt. Det smarta med en salva är att man kan smeta på ett tjockare lager på hästens skap eller juver så de slipper betten där huden är som mest blottad. Det är alltid just vid dessa områden som jag upplever mina hästar som mest drabbade. Sedan kommer armhålor, bringa, hals och huvud. Jag beställde en Försvinn endast för att testa om det är något som fungerar för oss, men redan nu har jag förberett mig för att göra en egen salva! Så himla kul att göra en kräm för en gångs skull, och inte endast sprayvätska. Åh vad jag älskar allt som har med naturens guld att göra! Den ekologiska rapsoljan är införskaffad. Det som kvarstår är bivaxet (dyrare än vad jag trodde) och pors. Eterisk olja från porssläktet, Myrica Gale, verkar helt omöjligt att hitta i Sverige. Den finns på ett par brittiska webbshoppar som säljer den men det känns krångligt. Det allra bästa vore ju att gå ut och plocka porsen själv för att sedan utvinna oljan... kanske blir jag extra ambitiös! Vore spännande att testa!

Under gårdagen tillverkade jag i vilket fall själva vätskan som jag sprayar över resten av hästens kropp. Mitt insektsmedel består av vatten, rapsolja, vitlök, citronella och pepparmynta och såhär ser mitt recept ut för den som vill prova själv:

1. Koka upp vatten som räcker för två fulla sprayflaskor.
2. Pressa i fyra vitlöksklyftor (viktigt att det inte blir för starkt av någon ingrediens så hästarna reagerar negativt).
3. Efter några minuters kokande, låt blandningen svalna helt.

4. Sila bort resterna från vitlöken så endast ett goddoftande vitlöksvatten kvarstår.
5. Häll upp vitlöksvattnet i en sprayflaska, lite mer än hälften.
6. Blanda i lite mindre än en deciliter rapsolja.
7. Tillsätt 15-20 droppar citronella (eterisk olja).
8. Tillsätt 5-10 droppar pepparmynta (eterisk olja).
9. Skaka om innan användning, oljan flyter lätt upp till ytan!

Insekterna ogillar just oljan skarpt men det är inte bra att överdosera på stekheta sommardagar då oljan kokar i solen. Så håll ingredienserna på vettig nivå. Testa en liten bit på hästen första gången och vänta några timmar innan du sprayar hela för att utesluta allergiska reaktioner och liknande. 
 
Ingredienser. Normalt brukar jag också använda Eukalyptus men den flaskan var nu spårlöst försvunnen!

Resultatet! Här är sprayflaskan nyligen skakad och ändå ser man tydligt färgskiftningen - oljan som flyter upp.

En icke-skakad flaska, häftigt hur rapsoljan lägger sig som ett perfekt litet lager på toppen.

Etikett, såklart. Som jag senare satte en bred tejpbit över, annars lär väl pappret förstöras inom två sekunder av hästsprayning...

Skogsapotekets "Försvinn". 

Så otroligt fin färg och doft. Den doftar verkligen skog!

Naturligt hästgodis

Igår var en riktig hästfixardag! Det var godisbak och insektsmedelskok för fulla muggar. Denna gång gjorde jag hästgodiset i små bollar istället för långa strängar att skära upp i bitar. Dessutom blandade jag både rivna morötter och äpplen i en och samma godis. Annars är det de vanliga ingredienserna som gäller - vetemjöl (ska testa grövre mjöl nästa gång), havregryn, lite sirap och vatten. Allt ekologiskt såklart. Jag tar så lite sirap som bara möjligt och ersätter med vatten, men något måste man ju ha för att binda degen. Överlag känns det bra att faktiskt veta vad jag ger Kajsa och Lillen. Huvudingredienserna skiljer sig inte så mycket från vanligt hästgodis man köper i butik, men här slipper vi alla konserveringsmedel, konstgjorda smakämnen, total överdrift av socker och så vidare.
 
Förberedelser...


De små bollarna innan de åkte in i ugnen. För att de ska torka invändigt likt skorpor så har jag ugnen på låg värme men under längre tid. Det sista som fortfarande är mjukt på insidan stelnar sedan över natten, eller efter ett par dagar. 


Färdiga! Fyllde mina två hästgodis-burkar med finfina AQHA- och APHA-loggor. Kajsa och Lillen åt godiset med glädje, samt ett par andra hästar i stallet som godkände att allt var mer än okej!

Lillens hålvägg

För... ja vad är det nu? Ett par månader sedan? Något sådant i alla fall - så hade Lillen fått en mindre hålvägg i vänster framhov. Jag hade aldrig upplevt något dylikt med mina hästar, eller någon annan häst för den delen. Så jag kände mig rätt okunnig och osäker. När jag läste på om det så skrämde jag givetvis upp mig med bilder på hovar som typ fått sågats bort ner till roten, där hästen stått med bandage på box i flera månader... ingen vacker syn. Men tur nog är Lillens fall ett mer realistiskt och lindrigt ett så hittills har det gått bra. Marie har varit superduktig och verkat hoven i vinkel så hålväggen inte får för mycket tryck över sig samt gröpt ur för mer luft och avbelastning. Därför har hoven sett lite konstig och utfluten ut till skillnad från höger framhov. Jag har varit noga med att göra rent och lufta så bakterier inte fortsätter äta sig inåt. Och nu under den senaste verkningen förra veckan kunde Marie verka bort en hel del och nu är det inte mycket kvar av hålväggen! Bara någon liten svart fläck där det inte är helt friskt.

Höger framhov närmast och vänster framhov längst bort med det urgröpta hålen som är kvar. Tack vare att hålet gjordes större och luftigare nu är det så mycket lättare att krasta ur och rengöra nu! Innan fastnade lätt mindre gruskorn som kunde gräva sig ännu djupare.

Då börjar brännskadornas säsong...

Lillen fick årets första mule-smörjning häromdagen. Tror ni jag blev populär eller? Jag tänker att det är bättre att förebygga det brända istället för att endast lindra skadorna som blivit. Och redan nu har Lillen hunnit bli röd om mulen så bäst att sätta igång. Ska däremot införskaffa zinkpasta istället för att fortsätta med vår Helosan Sol. Det sistnämnda glider ju av på en gång så fort Lillen börjar äta. Zinkpastan är just en pasta, trög och stel som därmed sitter kvar länge. Allra bäst vore något slags skydd i form av tyg över mulen men jag vill verkligen inte ha grimma i hagen.

 

Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.

Dagarna som gått...

Ja men då kör vi en senaste-dagarna-med-bilder-uppdatering igen då!



Jag, Tania och mamma har mockat en hel del. Äntligen börjar man se skillnad i hagen och snart är det inte långt kvar! 


 
Kajsa har blivit riden ett par gånger. Jag försöker nu hålla mig till grunden och göra den stabil, istället för att skynda på med moment som Kajsas kropp inte är redo för. Nu vill jag att vi ska bli ett riktigt lyhört team som förstår varandra och jobbar rätt och hållbart. Eventuellt ska jag rida för en westerntränare om någon vecka, om jag gillar människan kan det bli bra! Jag behöver framförallt få något att öva på, lite vägledning för att ta oss framåt. 


Lillen har blivit longerad (även Kajsa för den delen som är helt fantastisk!). När jag anlände till stallet efter jobb hela dagen kände jag mig full av energi och glädje, så jag plockade in Lillen direkt. Vi promenerade omkring i ridhuset länge med smattrande regn på taket. God träning för Lillen som tyckte det lät lite läskigt. Senare kom ett annat ekipage in i ridhuset, mer god träning. Övade på detaljer kring att lyssna, vara uppmärksam, följsam och så vidare. Att fokusera på varandra helt enkelt, och inget annat. Longeringen gick lite trögt men jag är glad att jag inte pushade det mer än nödvändigt, utan höll det positivt hela tiden. Det märktes på Lillen att han hade kul också!



Kajsa har varit världens finaste smula, som alltid.



Lillen också, inget ovanligt där! Tillsammans har de fått hovarna verkade. Kajsa skötte sig exemplariskt och stod stilla nästan hela tiden. Lillen var också jätteduktig så länge jag kliade honom i armhålarn eller på rumpan. När två hovar var klara blev jag tvungen att ta upp Kajsa till hagen för att göra Egon sällskap, och då ville inte Lillen samarbeta längre. Gjorde sina plötsliga stång- och vevrörelser med frambenen, ramlade ihop, slingrade sig omkring... suck. Men det gick tillslut! Det är bara framhovarna som är problemet ännu. I bak kan man andas ut, för då står han stabilt och lugnt för det mesta. Hans hålväg i vänster framhov har i alla fall blivit bättre och det som flutit ut kunde verkas bort. Marie gröpte ut ytterligare så jag enklare kan hålla rent så nu är jag noggrann med att få ut alla gruskorn och liknande som kan gräva sig in där och vidga ytterligare.



Förra helgen kom även Johan ut och hjälpte till med mockningen. Här tuppar han stolt upp sig bredvid mamma!



Tre släpkärror fick vi ut i söndags. Jag försökte locka Johan med att köra fyrhjulingen, men det var tydligen inte så intressant längre. När han väl gjorde det körde han så himla långsamt för att inte stänka ner kläderna med lera. Vad har hänt med crosskillen jag en gång kände? Ombytta roller?


Igen, jordklotets vackraste Kajsa. Den som säger något annat är en lögnare!



Idag gick jag, Kajsa och Johan ut på en längre promenad. Det gick snabbare än väntat men ändå tog vi oss in i skogen, runt åkrarna och genom byn. För första gången någonsin upplevde jag att Kajsa var väldigt alert, nästan lite nervös. I början gjorde hon lite hetsiga flämtningar men coolade ner när vi hade kommit en bit. TIll min stora lycka gick hon på bra på grusvägarna utan att ömma. 


Tvingade Johan posera med Kajsan. Se så liten hon ser ut här? Som en liten ponny.


Och här bredvid mig, plötsligt normalstor? 

Veckan, helgen och dagen

Förra veckan var så fruktansvärt tråkig vädermässigt. Den enda årstiden jag verkligen avskyr är denna period mellen vintern och våren, när vädret inte kan bestämma sig överhuvudtaget och pendlar mellan femton minusgrader och fem plusgrader. Grått, slaskigt, halt, blekt. Jag längtar så mycket till våren och sommaren nu, när jag kan ta min gitarr och spela med Kajsa och Lillen. Inte behöva borsta av bilen varje dag eller oroa sig för att åka av vägen. Rakt ut i värmen med bara ben och nytvättat hår som inte fryser till is efter tre minuter. Doften av mossa, grus, gräs och blommor. Citronfjärilar och torra hästar. Åh, vilken lycka!

Har inte missat att uppdatera om så mycket då det inte hände något speciellt på hästfronten förra veckan, förutom mina vanliga dagliga besök med pälsborstning, hovkratsning, mockning och gos. Kajsa har börjat fällt päls som bara tusan nu, och skönt det, eftersom hon har börjat svettats rejält! Nästan alltid blöt vid armhålor och höfter, så lilltjejen blir nog gärna av med fluffet nu. Ett drag med borsten och den är fullsmockad av hår. Jag välkomnar det med öppna armar, vårtecken! Även Lillen är på gång då han kan svettas på varma dagar, men än så länge har han inte börjat fällt någon päls.

Pälsmonstret på piggborsten

Tog in Lillen i ridhuset för några dagar sedan med målet att få honom att galoppera på longerlinan. Eftersom han är så duktig lös nu och tar galoppen på pussljudet (och en hel del springande från mig), kände jag att det var dags att uppgradera till linan som han har har svårt för. Det är som att han känner sig hejdad av linan och den lilla volten, trots att jag släpper ut honom så mycket som han önskar. Vi kämpade länge och jag gav mig inte, eftersom jag vet att han kan om han bara försöker. Till sist, efter kramp i munnen av allt pussande och en jäkla massa drivande och uppmuntrande, tog han en galopp! Den första varade dock i endast ett par sekunder och det var mest att han ballade ur i bock och skutt haha. Men fortfarande, på rätt spår. Så vi fortsatte. Nästan direkt gjorde han det igen, men jag var kvick med att driva vidare och då höll han galoppen i nästan ett helt varv! Älskade lillgrabben!
 
Sedan förstörde jag dock allt, genom att tänka "En gång till, for good measure!". Borde bara ha slutat när han äntligen gjort det. Men jag skulle minsann prova en sista gång och få till det på riktigt. Vid det här laget var Lillen riktigt trött och svettig efter att ha skrittat, travat och galopperat runt i ridhuset rätt länge. Lillen som vanligtvis ber om att få leka, kände sig utmattad och hade fått nog. Så han sade ifrån genom att springa bort, stegra och konstra, vilket gjorde att jag pushade på ännu mera. Tydligt sade han nej, jag är färdig för idag. Och jag borde ha lyssnat på honom. Så istället avslutade vi på ett dåligt sätt där vi varken fick till en galopp eller någon belåtenhet, snarare negativa vibbar. Avskyr när sådant händer. Jag lever i den där drömbubblan att Lillen ska älska varje sekund att arbetar med mig. Visst kan det bli sanning, men jag måste också inse att jag behöver ställa krav då och då. Som Buck Brannaman sade: "But it's no different with a horse than with a kid, you can't always be the kid's best friend. First you have to be the parent". Och jag vet att hästar är förlåtande djur där allt är glömt till nästa gång när man gör saker annorlunda, men jag gillar inte känslan av att någon av mina hästar skulle se mig som en tråkig och orättvis ledare. 
 
Detta var dock i början av veckan och sedan dess har vi lekt, kliat och pussats en massa. Jag lär in båda hästarna trickset att buga, än så länge är Lillen stjärnan som tycker det är sååå kul. Självmant plockar han fram ena frambenet och böjer vackert på huvudet. Kajsa gör det också, men hon försöker sedan sig på trickset ensam när jag gått iväg, genom att leta godisar mellan sina framben. Hittills har hon blivit besviken haha. 

Lipande Lillen...

Kajsa har blivit longerad med sadeln på, inte så ofta jag gör det faktiskt. Jag hade tänkt rida men den nya tie strapen behövde fler hål för att kunna spännas ordentligt. Så innan jag kunde göra dem hålen fick Kajsa nöja sig med en inte allt för tight sadel i longering istället. Hon var så himla duktig och tog galopperna klockrent efter ett tag! Höjde ryggen och sänkte huvudet, brummade belåtet. 

Fintjejen!  

I helgen var det middag på Berggrenska Gården med ett gäng från stallet, så trevligt! Åt god mat, drack några öl, lyssnade på våra exemplariska musiklistor och skrattade. Lördagen bestod av hästvisit med Johan, han fick se ligghallen i dagsljus och så promenerade vi bort mot bäcken för att kika på den magiska skogslagunen. På söndagen hade jag stalltjänst på morgonen vilket gick lätt som en plätt efter en god natts sömn. Mamma och jag hade med oss Lurven till hästarna, så för första gången på riktigt länge fick han rida och gosa med dem. Senare på dagen åkte jag och Johan ut till Marmas fantastiska skogar och vandrade i det vilda. Såg en massa räv- och rådjursspår, samt även spår efter grävling. Så tydligen har dem börjat vaknat till liv nu! Vi gick cirka en halv mil tills vi blev hungriga. Vi hade inte med oss någon torr ved men vi försökte bäst vi kunde ändå med halvtorra kvistar, tidningspapper och några större bitar. Kämpade länge och väl, tills vi gav upp och åt kall korv med bröd. Jag upptäckte till min stora glädje att det var till och med godare än varm korv! Efter skogsäventyret åkte vi och hälsade på Vevve. Satt och pratade tills det började skymma, då vi körde hemåt. Tog världens varmaste dusch och njöt av ledigheten.

Snuttarna hälsar på Lurvis (eller mer varandra?)

Nu sitter jag här med matematiken. Bara två veckors studier kvar nu, sedan fortsätter jag med Svenska 3. Imorgon tänkte jag ta in Kajsa och grooma henne ordentligt så hon blir av med all lös päls. Sedan kanske rida en sväng, se om nya repgjorden håller...

Grusad hage - check!

Idag åkte jag och hämtade grus på Näringen i Gävle. Så bra att sådana ställen finns för allmänheten. Särskilt för ägare till barfotahästar såhär i slutet av vintern haha... Fyllde fem IKEA-kassar och drog vidare till stallet är jag fyllde på rikligt runt vattnet, vid ingången, utanför ligghallen och fläckvis på ställen där jag tyckte det verkade suspekt. Egentligen var det inte alls så farligt i hagen, i skogsdelarna var mossan och gräset framme nästan överallt, så skönt! Det blir bara is där det är tryck på backen. Samt där vi körde upp med traktorn under bygget. Det var synd, gick ju inte att undvika för att det skulle bli så bra byggyta som möjligt. Nästa vinter efter en sommar av gräs och torka kommer det nog inte vara lika halt där!

Idag var flocken riktigt trött. Stod och sov i en klunga tätt intill varandra. Och inte fan hjälpte dem mig när jag drog svintunga grussäckar över hagen, jag tog i allt vad jag hade och kom cirka tre decimeter. Lillen gick fram till mig men bara glodde, så ohjälpsam. Hade faktiskt förväntat mig att han skulle ha svingat upp en säck på ryggen och burit iväg med den... Nu håller jag tummar och tår att värsta isen på vägen ner mot stallet hinner försvinna till på måndag, så jag i alla fall kan gå en slingrig stig med hästarna in till boxen. Mina har gått på betydligt värre underlag och håller man sig på sidan brukar det gå bra, men vi får se. 

Free and loose housing

Så bra Kajsa och Lillen har det, på sin lilla lösdrift. Fria att röra sig och socialera, precis som hästar är konstruerade för. De har ligghallen när de själva känner för att stå eller ligga torrt. Väljer de att vara ute och bli blöta så är det uppenbarligen så dem vill ha det. Ingen fryser och mat finns 24 timmar om dygnet. Lugn flock, harmonisk stämning. Helt enkelt underbart!

Lillen kikar ut från sitt krypin. Vilken liten gullegrabb han är!
Tidigare inlägg