Morgondagg på gyllene ängar, en natt av minnen.


 





Ridning innan gryning under månsken, tjugo minusgrader över glittrande snötäcken. Galopper i bäcksvart mörker i de djupaste skogarna, men hästarna hittade hem. Den där midsommarkvällen. Iskalla men omfamnande nätter på loftet. Otaliga bussresor för att vandra vägen över åkrarna. Gulröda och dimmiga höstddagar. Karlsäters förtrollning. Slingriga stigar och kryptiska konversationer. Slagen av vinden över havet och smultron på strån. Kraftfulla hopp över stockar och bäckar, piskande grenar i ansiktet. Stormigt och harmoniskt. Balans. Det är annorlunda nu.

Tyd mina drömmar...


I natt drömde jag en så magisk dröm. Jag anländer till en gård som är helt fantastisk, men jag vet inte exakt vad jag ska göra där. Jag vet vilken gård det är, men i drömmen är den så många gånger större och mäktigare. En man, som är en vän till mig idag, skjutsar mig på en fyrhjuling över gårdens enorma ägor. De egna landområdena tar inte slut och vi reser länge utan att ens se en skymt av någon annans mark. Det är kustklimat och öppna landskap med skogsdungar här och var. Gräskullar, sanddyner, mossa och sten, kanske en orealistisk blandning men precis så som det ska vara för att kännas perfekt. Solnedgången är på intåg, en varm sommarkväll och ljuset är förtrollande. Tillslut når vi vårt mål; en hagöppning, där Kajsa och Lillen står innanför stängslet och tar en tupplur i kvällssolen. När jag ser dem stå på denna gård, utan min vetskap att de ens har flyttats, så sköljer en våg av lycka över mig. Bakom dem ligger ett enormt hav som glittrar likt kristaller, och den oändliga hagen fortsätter långt ut i vattnet, det finns ingen gräns. En plats där betet aldrig tar slut och insekterna inte saboterar.

Direkt känner jag sådan total lättnad och glädje, det är här vi är hemma och ingenting är fel på något vis. Ingen ångest, oro, rädsla. Bara harmoni, lugn och frihet. Det finns ett par till hästar längre bort i hagen och jag tror att jag har en aning om vilka de är. Utanför ingången står en man och arbetar med en stor rundbal hö som doftar sött och ljuvligt i värmen. Jag vet precis vem mannen är. Vi är alla så tillfredsställa, rena och balanserade. Jag gosar med mina älskade hästar en stund vilket framkallar tårar av kärlek, men låter dem sedan njuta av solnedgången i fred. Istället fortsätter vi till en lada med höskulle fylld av årets skörd. Där packar vi jutesäckar med hö, utan någon riktig anledning då det är mitt i sommaren och djuren inte behöver något hö ännu. Men vi mår bara så bra av det så vi fortsätter.


En sak vet jag säkert, och det är att jag ska hitta gården i drömmen och leva där föralltid.

Fields of gold

Min barndoms bygd jag bjuder ömt farväl. Du äger hälften av min själ! Den andra hälften tillhör dig, som lärt mig älska, och som älskar mig. Du väna björk, som bär hans namn, tag mot en jungfrus ömma famn, och tälj för framtids unga par, hur stor och rik min kärlek var.
 
 

 


 
 
 

Kajsas mjuktrav, hetstrav och supergalopp.

En äkta grå och ruskig höstdag. Mysigt nu när vi har haft så många soliga höstdagar, men jag är inte heller den som klagar på en blå himmel. Hösten får mig att sakna tider som dessa i Holmsånger:
 


Kajsa och jag på ängen i Holmsånger. ♥

Igår följde min kusin med till stallet. Vi tog in Kajsa så red jag henne i ridhuset. Hon kändes ganska fin trots lite seg till en början. Vi tränade galoppfattningar, och oj vad Kajsan förstår själva fattningarna nu! Flera flera gånger tog hon till och med galopper utan att jag ens hann ge min signal haha. Framåtbjudningen tackar jag inte nej till. Däremot måste jag komma in i en bättre rutin för att träna bort hetstraven mellan galopperna, känner att jag inte riktigt har någon koll på vad jag gör där för att bättra situationen. Det är sjukt obekvämt när hon bryter av sina galopper och bara flyger iväg i en stenhård, snabb, smattrande trav. Jag gör det inte heller lättare när jag kommer ur balans och lutar mig framåt, dunkar i sadeln och så vidare. Jag förstår ju att det handlar om att hon inte är tillräckligt stark och jag har fått tips på hur vi kan träna upp det, som intervaller - fatta galopp - bryta av - fatta galopp och så vidare. Men jag får så svårt att kontrollera något alls när det väl händer, så jag hinner inte göra så mycket mer än att sakta ner henne. Hon blir svårstyrd och genar över alla hörn, korsar sina ben hit och dit och det känns nästan som att hon kan gå omkull för hon snubblar då och då när hon bara rusar utan att ha kontroll på sin egen kropp. Jag tränade på att i alla fall försöka hålla hörnen och trava i dem, och sedan fatta galopp på raksträckorna. Att hålla sig i hörnen var jättesvårt men det blev bättre tror jag.
 
Tipset jag har fått är att se till att Kajsa kommer ner i sin vanliga mjuka trav, innan jag fattar galopp igen. Men det är just det som är så svårt, eftersom hon rusar så in i helvete att jag kämpar med att sänka tempot, och när hon väl gör det tappar vi istället flytet så hon stannar. Tips på hur jag kan få henne att slappna av och inte börja hetsa så fort vi tagit första galoppen? För innan hon har tagit första galoppen, kan hon trava väldigt mjukt och fint, nästan samlat. Sedan efter första galoppfattningen är det som att hon blir alldeles superpigg och hetsig och hittar inte tillbaka till den lugna traven, utan ökar på som tusan och höjer nacken så fort jag ber henne trava. Att hålla sig i skritt är också rätt svårt.
 
För övrigt var jag väldigt nöjd med att Kajsa nu tar galopperna så lätt. Som sagt, känns så skönt att den biten har släppt! När jag hade ridit klart fick min kusin hoppa upp och rida för första gången på länge, och för första gången på Kajsa. Hon fick lära sig grunderna av hur jag rider mina hästar och de var så duktiga. Jag passade även på att longera Kajsa med kusin min på hennes rygg, det är toppen för mig att få se Kajsas rörelser med en annan ryttare. De fick till och med galoppera några varv och det såg riktigt fint ut!
 
Kort film på när kusin Felice travar på kajsa:

 

Ett filmklipp publicerat av Kristin Schyllner (@kristinliddie)Okt 19, 2015 kl. 11:49 PDT

Jag minns en mer magisk midsommar för ett par år sedan.

Midsommar 2015 var inte mycket att hurra för. Det enda som var direkt bra, var den dagliga turen till hästarna. Jag försökte ta fina midsommarbilder på Kajsa och Lillen med blommor i manen, men de åt upp blommorna innan jag ens hann rigga upp haha. Vi hade det i alla fall mysigt. Mot kvällen kikade solen fram i ett magiskt ljus och jag kände ännu en gång så starkt, att hästarna är de viktigaste jag har. Min familj, tillsammans med min mamma, pappa och syster. Det enda som verkligen betyder något. 



Tagelarmband & tageltofs

Något jag har knåpat på ett tag nu för att få det alldeles rätt - ett tagelarmband gjort av Kajsas och Lillens dyrbara hårstrån. Nu är de sammanflätade förevigt och jag kan alltid bära dem med mig. Jag fullkomligt älskar den silver-nyans som trädde fram när jag blandade Kajsas svarta hår med Lillens vita hår. Tycker också mycket om det speciella låset, en alviskt känsla.
 
Absolut ett av de roligare projekten. Detta är nu det mest värdefulla smycke jag har!



Jag gjorde också en tageltofs (tassel) av de kortare hårstråna som blev kvar. Denna kommer jag ha på nyckelknippan, eller bara låta vara en vacker detalj i hemmet. 

En positiv insikt; slutet av mina "snälla" macho-dagar.

Jag såg denna bild från Liberty Horse (bilden kommer urprungligen från www.funnyhorsecartoons.com):


Det här är en fullträff på hur jag tidigare resonerade med finaste Kajsa. Lillen också för den delen, men jag tänker främst på Kajsa då denna exakta situationen låg framför oss. Jag agerade som tjejen på bilden och Kajsa agerade som hästen på bilden. Är det inte lustigt hur vi förändras? Nya tider och ny kunskap! Det här var för drygt ett år sedan när jag red Kajsa i skogarna runt gården vi stod på tidigare. Jag hade samma tänk som jag har idag kring bett, lösdrift och så naturlig hästhållning man möjligtvis kan uppnå, men jag var en aning mer "hästen ska respekera mig" än "varför ska hästen respekta mig?". Här är två gamla inlägg där jag har beskrivit våra naturhinder-möten och hur jag har resonerat:
 
• http://kshorsemanship.se/2014/april/var-forsta-galopp-tillsammans.html#comment
• http://kshorsemanship.se/2014/may/energikravande-ridtur-pa-en-bestamd-k.html#comment
 
Mycket handlade om att Kajsa "testade mig" och att det gällde för mig att fortsätta vara envis tills hon förstod att hon inte kom undan. För ett år sedan tyckte jag att det var helt normalt, att vår relation blev starkare genom att hon gjorde som jag sade. Jag använde ju varken bett, sporrar eller spö så jag var väl snäll ändå? Idag vet jag bättre. Idag skulle jag aldrig tvinga min häst att göra något den är rädd för, när jag vet att hon inte litar på mig till 100% och vi är långt ifrån redo att gå genom eld tillsammans. Klart som fan att det handlade om rädsla och osäkerhet när Kajsa skulle gå över bäcken med mig på ryggen, inte envishet eller lathet som vi så gärna vill få det till. Jag bad henne gå över djupa och leriga traktordiken samt en ringlande bäck på 1,5 meters bredd. Hon visste inte vad som fanns i vattnet eller hur botten såg ut. Skulle hon fastna? Fanns det monster i mörkret? Och det var inte heller ett speciellt frestande område att ta sig till efter bäcken. Den följdes av en smal landstripa med snår och täta träd, mjuk mark och vattenfyllda hål. Varför i hela friden skulle Kajsa frivilligt försöka ta sig över detta hinder med mig på ryggen, en människa som egentligen inte kände henne överhuvudtaget? Jag minns att jag hoppade av och gick över bäcken med henne två gånger. Den tredje gången gick hon över med mig på ryggen, men det var en lång kamp och jag tänkte väl något i stil med "två gånger med mig på marken får räcka, skärpning!".

Det är en sak att vara ihärdig med träningsmoment som varken är läskiga eller farliga för hästen, men även där har jag fått upp ögonen för positiv förstärkning. Jag kommer fortsätta att använda mig av pressure & release där jag tycker att det passar på ett sätt som hästen förstår sig på, men i överlag vill jag arbeta med Kajsa och Lillen på ett sätt som de själva tycker är givande och roligt. Sedan gäller det att vara ödmjuk och sätta sig in i hästens naturliga tankegång. Hindret som bäcken och snåren jag har beskrivit ovan, är ett hinder hästar skulle undvika även utan mäninska när de är fria i naturen. De väljer en annan väg eller tar sin goda tid att bygga upp sin självkänsla kring hindret, genom att kalkylera och testa sig fram ett litet steg i taget. Så det är helt orimligt att vi blir förbannade på hästen när den inte lyder på första förfrågan.  
 
Det är verkligen normen med hästträning idag. Hästen ska lyda och visa respekt, man ska visa vem som bestämmer, mycket tuffa tag och macho-inställning. En person kan vara hur kaxig som helst på ytan men innerst inne vara väldigt osäker. Jag vill komma till den punkten när jag är helt trygg med Kajsa och Lillen i alla situationer, och vice versa. Men man kan endast komma dit genom full förståelse och tillit. Det känns skönt att ha kommit till den insikten idag. ♥
 

Hard Sun

Här kommer en liten småklipps-film av mina älskade hästar under sommaren 2014. Sista tiden i Holmsånger och nu redo för nya utmaningar! Kolla i HD! Jag ser ett mönster i videon... Nämligen att Kajsa jagar bort Lillen var de än befinner sig haha. Duktig tjej som uppfostrar den påstridiga lillskiten. Notera även hur fint hästisarna sjunger mot slutet av filmen. ♥

Problemlösande och Air Ride-sadelpad

 
Red Kai på banan häromdagen. Nu när vi rider så förvånadsvärt mycket i skogen så får vi ju inte heller glömma bort att träna teknik på banan då och då. K stannade självfallet när hon insåg att jag försökte ta henne till ridbanan. Så jag tänkte, hur ska jag göra för att lösa detta en gång för alla? Eftersom K gärna slipper tungt arbete, tung som hon själv är just nu, så tänkte jag att det måste göra tricket. Så nya rutinen är att vända henne och backa henne mot det hållet jag vill åt, alltså så som jag gjorde under förra ridturen. Av någon anledning går det alltid att backa en häst, trots att det vägrar att röra sig framåt? Genom att backa henne åt det rätta hållet, så kommer jag ändå dit jag vill bara på ett annorlunda vis. När hon verkade tröttna på att backa och saktade in så testade jag att vända på henne åt rätt håll igen och mana framåt. Om hon fortfarande vägrade så vände vi igen och började backa. Och så höll vi på. Vi till och med backade ned för en ganska brant backe. Till slut när jag testade att vända henne igen så gick hon framåt, lätt och snällt. Troligtvis förstod hon att om hon bara går framåt när jag ber om det första gången, kommer hon mycket lindrigare undan än när hon måste backa hela vägen. Smart häst!
 
Gick fint på banan. Övade på lyhördhet med halt från skritt och trav. I slutet var hon så duktig och gjorde tvärnit direkt när jag bad om det, från trav. Jag tränade på att rida mer med sätet och mindre med händerna. Behövde sedan knappt ta i tyglarna när jag svängde, härligt! Fast det går lite fram och tillbaka. Vissa svängar går det suveränt och andra åt helvete. Men oftast har jag då andra saker i huvudet och är inte så fokuserad som jag borde vara. Försökte oss även på en galopp på banan. Gick inte alls. Samma hetstrav och motstånd som förut. Uppenbarligen tycker hon att det fungerar i skogen för där är det kul och spännande. På ridbanan mindre roligt...
 
Som ni ser på bilden red jag med en Air Ride-pad som jag hittade i sadelkammaren. Äntligen en pad som vi båda trivs med! För det första är den större så den täcker hela sadelytan med god marginal. Sedan är det som en pad och filt sammansatt vilket jag föredrar. Bra stoppning men som ändå är mjuk och framförallt rätt tjocklek! Så många paddar tycker jag är alldeles för tjocka så det blir knöligt vid stiglädren så att skänkelkontakten blir sämre. Denna ligger också bra på manken och klär dessutom K mycket fint. Nu fattas bara en bakgjord och sedan är sadeln komplett för min smak. Brösta har vi men den var inte med på detta pass. Längtar dock tills jag har en egen sadel, och den skulle vara helt annorlunda mot den som vi har nu. Vill ha en sadel i mer roping/cutting/ranch-stuk med enka läder och utan krusiduller. Vill också att den ska vara lättare i vikt. En tung westernsadel fördelar ju ofta trycket bra men denna tycker jag ändå är på tok för tung.

Free

 
En deppig dag som denna tittar jag på gamla videoklipp från i somras och längtar tillbaka. Så vackra mina hästar är. Ännu vackrare när de är på sommarbetet med oändliga ängar runt omkring sig. De är alltid så fria där.

18. Bilder på hästen som föl

Det känns väldigt speciellt att jag faktiskt träffade Lillen första första gången när han var en väldigt litet föl! Därför har jag en del bilder på honom som liten. Här är de som jag själv har tagit på Lillen:
 

Puffe!!! ♥


Mamma Sussie och Lillen sida vid sida på väg hem från sommarbetet.

Alla hästarna släpptes lösa med flockledaren Bonny längst fram i grimma. Då tog sig alla hem snabbt och smidigt. Sussie är så vacker!


Lillen töntig i ett pösigt regntäcke.

Mystery, Sussie och Lillen - något äldre här.


Gullig lillkille-rumpa!

Kikar fram...
 
Här är ett par bilder till på Lillen som föl, fast dessa är tagna av Elisabeth:


Så liten och ynklig! ♥

Första dagarna att upptäcka världen. Tänk vilken grej för en häst att få alla intryck av vår planet på en och samma gång, så spännande och läskigt samtidigt (fast de flesta föl är ju allt annat än rädda och reserverade tills mamman lär dem att man bör vara försiktig...)
 
På Kajsa har jag endast två bilder, även dem tagna av Elisabeth. Önskar att jag hade fler där man kunde se hennes ansikte tydligare! Så söt, min älskade tjej:

Bara kolla den där fjantiga lilla svansen! Jag dör så söt. ♥

Bebis-snuttar.
 
Klämmer in Manson i ett hörn... Snuttan vad söt! Kolla pannan vad fölig och go! ♥

16. Gamla bilder på min häst

Här kommer en hel drös med gamla bilder på hästarna, från tiden på gården när jag inte hade en aning om att de en dag skulle bli mina. ♥ Lillen gick från att vara föl till unghäst och Kajsa var en gosig treåring. Ha överseende med bildenas kvalitet!





 






 






 
 


14. En häst jag saknar

Dolly är en häst som fanns på gården förrut. Av någon anledning så gillade jag henne väldigt mycket. Jag blev fäst vid henne utan att egentligen ha umgåtts med henne alls, förutom några stunder i hagen. Vem vet, det kanske är för hennes namn, favoritartisten min är ju Dolly Parton haha... Häst-Dollys mor är Noche som också tidigare fanns på gården, en annan otroligt fin häst. Det var Karis favorit.

Jag har tänkt på Dolly många gånger och undrar var hon är nu. Snäll och väldigt mild på något vis. Minns att hon alltid slickade på ens händer om man sträckte fram dem, så söt. ♥


Dolly diggade att dricka vatten ur tunnorna utanför hagen.
 
Dolly och den vackra appaloosan Mystery.

Lillen (!!!) som stor bebis och en nästan fullvuxen Dolly.

8. Din första favorithäst

Min favorithäst som flicka fanns på Älvkarleby Ridklubb och hette Mirra. Efter första ridturen tillsammans blev jag kär och gissa lyckan när jag fick henne som egen häst under rädlägret en sommar. Det här den enda bilden jag kunde hitta av henne:

 
Men min första riktiga favorithäst räknar jag som Cloudy från Holmsånger. Dels för att jag lärde känna honom i vuxen ålder samt att jag lärde mig så mycket från min tid med honom. En sann läromästare. Jag har så många fina minnen av honom, alla våra fantastiska ridturer i Holmsångers vackra skogar och Marmas sagolika naturreservat. Kan än idag undra hur Cloudy egentligen orkade med mig, så grön som jag var. Jag är fortfarande grön, men nu har jag i alla fall förståelsen på plats.

Jag tror att Cloudy lever i antingen Värmland eller Sala idag. Vad fint det hade varit att åka iväg för att besöka honom. Det kommer jag säkerligen göra, så fort jag vet var han finns.

 
 

2. När och varför jag började rida

Ni får en förlängd version, hela min hästhistoria.
 
Som många flickor blev jag förtrollad av hästar vid ung ålder. Det var ingen i min familj som hade ridit och uppmanade mig, tvärtom va de flesta ganska hästrädda. Jag bara visste att jag ville vara nära de stora, mäktiga djuren. Första gången jag satt på en storhäst var i byn där min mamma växte upp. Det var en väldigt fin quartertjej vid namn Lina. Jag fick provsitta och var sååå nöjd. Jag tror att det var någon mening med att första gången jag satt på en hästrygg var det på en westernhäst!
 
Här har ni mig, en liten skitunge, på en stor quarter.
 
Senare började jag rida på Älvkarleby Ridklubb där jag stannade i flera år. Jag njöt av hästarnas umgänge men jag var inte alls road av ridningen, och jag lärde mig inte ett dugg. Man åkte mest häst på ridskolorna och jag minns att jag tyckte det var läskigt när ridläraren ropade "trav" eller "galopp" och hästarna ökade farten, trots att jag inte hade sagt åt min häst att börja trava eller galoppera. Allt skedde ju på automatik. Trots detta blev jag kvar. När jag hade tröttnat på att åka häst och insåg att det inte gav mig något, fortsatte jag att hänga i stallet med min barndomsvän som alltid hade egna hästar. Jag iakttog och drömde om egna hästar.
 
Någon gång efter detta fick jag provrida Lina igen, hästen som var den första jag någonsin satt på. Äldre och klokare, minns att jag fick skritta och trava över en åker men min morbrors fru. Det var då hela konceptet om westernridning borrade sig fast i mig. Jag var så förundrad över lätt och härligt det var att samarbeta med hästen istället för att jobba emot den. Ett enkelt "whoa" och hästen stannade. Vikt- och skänkelhjälper istället för slit i munnen. Jag blev lycklig vid tanken på att hästliv inte behövde innebära bråk och tvång.
 
Åren gick och 18 år gammal fick jag en plötslig, innerlig längtan efter hästar. Direkt kom jag att tänka på Lina och westernridningen och tog genast kontakt med närmaste westernridskola, som var Sandby Western i Björklinge. Att komma upp på hästryggen efter så många år kändes ovant, vingligt, lite skrämmande men allra mest fantastiskt. Det kostade en femhundring för varje privatlektion så varje månad sparade jag tappert ihop pengar för resan och lektionen. Jag visste direkt att western var svaret på alla mina frågor, men jag gillade varken stället eller läraren. Dessutom hade jag inte råd, och jag inte lärde mig tillräckligt genom att ta 60-minuters-lektioner någon gång ibland. Det var bra att få lite vana i sadeln igen, men min syn på ridning och hästliv var och är annorlunda. Jag ville ha en kontinuerlig kontakt med en specifik häst och ha möjlighet att lära varje dag. Att skapa det där bandet mellan häst och människa.
 
På Sandbys westernridskola. Nybörjare, vettskrämd, ivrig och exalterad.
 
Nästa steg var då att söka medryttarhäst som var westernriden. Och en sådan hittade jag nästan direkt, mirakulöst för at vara i Gävle. Den hästen, Kalle, har jag några gamla inlägg om här i bloggen. Honom red jag i några veckor och jag utvecklades mer än någonsin. En dag kom mailet som förändrade mitt liv, från Elisabeth som höll till ute i Holmsånger. Hon hade läst min medryttar-annons och undrade om jag var intresserad av att komma och kika på deras elva westernhästar på gården och se om det var något för mig. Perioden hos hästen Kalle visste jag var över innan jag ens hade fått mailet. Jag åkte ut till Holmsånger och där började min liv. I tre underbara år fick jag lära känna hästarna, gårdsägarna, Elisabeth och allt som hörde till. Där har jag fått alla mina erfarenheter och där har jag verkligen fått vara mig själv rakt igenom.
 

Allt vad jag känner för Holmsånger, samlat i en bild...

Tre av gårdens hästar; Cloudy, Mystery och Dolly.
 
Det blev ungefär ett års uppehåll från Holmsånger när en massa förändringar skedde. Men sedan kom jag tillbaka, för jag visste från djupet av mitt hjärta, att min tid där var inte över. Den kunde inte vara över, för jag kunde inte föreställa mig ett liv utan denna plats. Och idag har jag två egna hästar som står på gården. Livet är bra magisk ibland.

Some things are just meant to be.

Första gången jag någonsin red på en stor häst var på en westernhäst. Det var helt enkelt meningen att jag skulle hitta tillbaka... Bildbevis:

 

Jag vann aldrig hästen

När jag var liten prenumererade jag självklart på Pollux Hästbokklubb, det gjorde nog alla små hästintresserade flickor. Jag minns hur kul det var att få hem stora paket med böcker, ryktborstar, affischer och tidningar. En dag kom den stora tävlingen, man kunde vinna en alldeles egen häst. Det enda vi läsare behövde göra vad att skriva en motivering, var man skulle ha hästen, berätta om sina ridkunskaper och så vidare. Jag tog tävlingen på fullaste allvar och trodde verkligen att jag skulle vinna. Jag insåg inte hur många andra hoppfulla småttingar det fanns där ute som hade mycket bättre förutsättningar än jag.

Då bodde jag och min familj i ett stort hus på en vildvuxen tomt vid havet strax utanför Gävle. På den tiden jobbade jag gratis i Furuviksparken varje sommar där jag tog hand om hästarna och i stort sett alla andra djur som fanns i parken. Jag red på Älvkarleby Ridklubb och var på toppen av min hästbesatthet. Så jag skrev ett långt brev med min motivering... Hur jag kunde låta hästen stå i Furuviksparkens stall tills min pappa hade byggt ett eget stall på vår gård. Hur jag kunde rida ut i skogen och hur mycket jag skulle älska den där hästen av hela mitt hjärta, trots att jag inte ens hade sett en riktig bild honom/henne. Men någon månad senare presenterades vinnaren... Någon Emma i Lycksele. Inte jag. Jag blev så ledsen, grät i flera timmar. Mamma och pappa fick trösta mig samtidigt som de var något chockerade över att jag hade varit med i tävlingen utan att riktig fråga om det gick bra, för pappa hade då inga planer att bygga ett stall.
 
Jeanne d'Arc hette vinnarhästen, vilket jag upptäckte efter lite hederlig googling.
Nyare inlägg