Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

Grace she comes with a heavy load, memories they can't be erased.

Jag en sådan som snöar in mig helt och hållet på en artist eller en låt under en längre tid. Needtobreathe har varit mitt hjärtats tröst i så väldigt många år nu, men det är lustigt hur jag alltid lyssnar på samma gamla låtar om och om igen. Something Beautiful är en av många låtar som jag aldrig kan släppa taget om. För mig finns ingen radio med det allra senaste och trendigaste... Jag vill bara ha det jag behöver, avskalat och personligt. I högtalarna när jag är ensam eller i hörlurarna på högsta volym om nätterna. Musik som går rakt in i hjärtat kan aldrig gå ur tiden på något vis. Den som hävdar något annat har aldrig upplevt det jag talar om... 

Jag lyssnar på massvis med musik varje dag, men det är endast ett fåtal stycken som jag i perioder lyssnar på konstant. De går alltså på repeat och jag tröttnar inte för en sekund. Länge nu har det varit Multiplied, Stones Under Rushing Water, Lie Awake, Run Away, Blackbird Song, Turning Page, A Soft Place To Fall, Difference Maker. Vissa har följt med i åratal, andra något år eller några månader. En av dem är även den låten som finns här nedan. A Place Only You Can Go. På ett sådant enkelt vis beskriver den precis allt, jag önskar någon kunde förstå. Och Bears starka men känslobristande röst är den vackraste jag vet... 

Follow me down through the cotton fields


 

Follow me down through the cotton fields
Moon shadow shine bright the way you will
Lead us down a road where no one goes
We can run away

At rest from life, from patience and from pain


Här ligger jag med min flaska Phosphorus... Den fick jag en gång för några år sedan när jag var förkyld, och förkyld har jag blivit igen. Om det är lämpligt att äta Phosphorus vid just denna förkylning har jag ingen kunskap om, men det känns bra att ha den  med mig i vilket fall.

Tänk vad mycket jag skrev i min blogg förut. Långa och livfulla inlägg som i detalj beskrev det jag upplevde och kände, så himla glad och ovetandes. Jag känner massvis med saker än idag, men det får stanna kvar inom mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna sida. Den har gått igenom tre skeden nu... Från att till början vara full av lyckliga och genuina memoarer, till att ge ut några få påtvingade och ovissa inlägg, till att idag stå tom och övergiven. Här finns ingen inspiration eller motivation. Orkar inte låtsas något annat. 

Allt är väl med mina hjärtan, Kajsa och Lillen njuter ute på de stora vidderna i Marma. Bara jag som är lite dum i huvudet just nu. Förresten så bytte jag mailadress för ett tag sedan, den nya är kristinschyllner@icloud.com. Utifall att någon har mailat utan att ha fått svar...

For I measure the years long, too long.

 

Framme i Marmas skogar

Hästarna är på plats och vi har bott här på gården i närmare en vecka nu! Dagarna har gått så otroligt fort att jag inte hunnit med så mycket och dessutom fungerar endast mitt internet på telefonen ute på landet. Det är faktiskt oerhört skönt att inte vara ständigt uppkopplad och jag får tid för viktigare saker. En sann semester!

För tillfället är jag tillbaka i stan då jag ska jobba och skriva prov imorgon, så jag passar på att berätta om de senaste dagarna i några olika inlägg. Vi börjar med den stora transportdagen!

Jag packade ihop mitt liv i Chevans trånga lilla baksäte, och begav mig mot hästarna i Stackbo. Glad men väldigt nervös, som jag alltid blir inför hästtransporter. Väl på plats hade Tania mockat det sista i hagen och tillsammans hjälptes vi åt att flytta vattenbaljor, grejer samt ta in hästarna i stallet. Egon fick sig en ordentlig dusch eftersom hästarna skulle iväg till en ekologisk och kravcertifierad gård, så viktigt att gamla giftiga kemikalier inte följde med i pälsen. Mina fick nöja sig med att vila i den svala luften, eftersom jag inte har använt något annat än mina egna hopkok. 

Jennie kom med den stora transporten och det började knyta sig rejält i min mage, men på något vis var jag ändå rätt lugn eftersom jag visste att det skulle gå bra till slut. Och det största orosmomentet med transportlastning och halka, existerade inte denna gång alls. Egon började lastas i sin egna transport (han åkte bakom oss hela vägen). Sedan började vi med Lillen i vår transport, eftersom han hittills alltid varit sådan cooling. Och det var han detta gång också! Alltså vilken guldklimp han är. Bara sniffade lite på rampen, tog några steg åt sidan och sedan klev han på. Inga konstigheter alls. Började direkt smaska på höet och kunde inte bry sig mindre. Sedan var det Kajsas tur och i vanlig ordning var hon den såkallade svårlastade. Men det var stor skillnad denna gång mot den förra, för nu tog det inte mer än ganska sju minuter. Sist tog det kanske 45 minuter. Så det känns ju alltid som en evighet när en står där och krånglar, men i själva verket handlar det om korta minuter. Hon kom på i alla fall! Så skönt! Men det märktes att hon var mer nervös då hon genast började trycka rumpan mot bommen och kunde inte slappna av med höet som Lillen gjorde.

Vi åkte på en gång och hela resan gick som smort. Inte ett ljud från transporten. Jag satt med övervakningskameran i högsta hugg och iakttog hur mina hjärtegryn åkte motorväg. Surrealistiskt att Kajsa och Lillen plötsligt reser med sådan hastighet, på trafikerade vägar. 


Strax innan lastning!


TractorCam, vad skulle jag göra utan dig?

Vi anlände till Karlsäter och lastade av hästarna, vilket gick fint och smidigt. De kikade runt lite men var inte alls så uppspelta som jag trodde de skulle vara. Eftersom gräset var så himla högt i den tillfälliga hagen de skulle in i, valde vi att leda gänget i grimma längst med tråden samt hönshagen (som ligger inuti hagen), så de inte skulle sprätta iväg i full galopp senare utan att se stängslet. Även det gick bra, förutom att hästarna genast blev torterade av mygg och broms. Precis den dagen vi kom och flera dagar efteråt, var det så himla typiskt innan-åska-väder. Det vill säga väldigt fuktigt och kladdigt i luften, massvis med broms och insekter samt väder som aldrig vill bestämma sig. Så det var lite synd om hästarna som fick ta emot insektschocken, men så fort det kom en regnskur blev det bättre. Och efter lite spray blev det nästan helt lugnt!


Första bilden från nya betet. Insektsirriterade, men glada hästar! De åt hejvilt utan knappt något springande alls.

Så just nu går de i denna mindre hage (roligt att säga mindre när den fortfarande är minst dubbelt så stor som den hagen de hade i Stackbo) tillfälligt tills dess att V har tagit hö, och då får de komma ut på resten av de stora ytorna. Idag (fem dagar senare) har gårdsägaren slagit gräset på ett av områdena så förhoppningsvis får hästarna komma ut där i helgen! Just nu känns allt så fantastiskt underbart. Transporten gick så fint som vanligt, jag oroar mig alltid i onödan, och hästarna har varit så lugna och glada på det nya stället hittills. Förutom när det är som värst med bromsarna på dagtid i solen och då är det stackars Kajsa som är den mest utsatta. Något med de mörka hästarna alltså. Lillen får en del, men inte i närheten av Kajsas svärmar runt omkring sig. Han blir mest svettig av att springa efter Kajsa. Egon får knappt något på sig, så han har det lugnast. Jag bara älskar när det kommer stora regnskurar för då vet jag hur hästarna njuter! 

Första kvällen i Karlsäter, insekterna sade godnatt och den lilla flocken var så vacker i solnedgången. ♥

Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Lillen sex år!

Lördagen den 21 maj var ingen vanlig lördag. Det var nämligen så att Lillen då fyllde hela sex år! Och för en gångs skull hade jag inte glömt bort det heller, virrig som jag är när det gäller datum. Dagen firades med en massa färskt gräs (handbetandes), äpplen, morötter, matbytta och gos. Jag älskar min lilla grabb så mycket att det gör ont i hjärtat, på riktigt. Kajsa och Lillen är de bästa hästarna någonsin, så enkelt är det. Och bara tanken av att vi har så många år kvar tillsammans, gör mig alldeles pirrig i magen. ♥

Grattis älskade Lillen. ♥ Kajsa förstod nog att Lillen fyllde år, för hon var ovanligt tålmodig och snäll mot honom...
 
Lurven var självklart med för att fira Lillen. Han blev tillslut så utmattad av alla naturintryck, att han var tvungen att limpa ner sig gräset.


Tänka sig att denna lilla grisbebis har blivit så vuxen!

Vi reser iväg!

Nu ska jag äntligen berätta vad som händer med hästarna i sommar. Det är nämligen så att de ska iväg på sommarbete, på en helt annan gård. Och inte bara vilken gård som helst, utan den förtrollande, vackra och helt fantastiska gården i Karlsäter där flera av Holmsångers hästar gick på betet den där magiska sommaren när vi red och arbetade. Jag är så himla glad över detta, att mina älskade vänner ska få springa på oändliga ytor och känna sig tillfredsställda på alla plan. Och det bästa av allt, jag ska själv bo där! Gårdens ägare att fina vänner till mig och Johan, och jag har blivit erbjuden att få använda deras lilla stuga för att vara nära hästarna. Jag är bara så lycklig över att få mitt eget lilla krypin, där jag kommer kunna se Kajsa och Lillen från mitt fönster. ♥

Det kommer att bli tre underbara månader, och troligtvis den bästa sommaren på länge. Från början av juli till slutet av september, eftersom V ska hinna ta hö på ängarna först. Sedan kommer jag självklart vara i stan en hel del också för att jobba då och då, göra mina slutprov i studierna, vara med familj och vänner. Johan har all sin jaktmark i Marma samt skyddsjakt på denna gård, så vi kommer ha varandra nära också. Bara tanken av att få vara med Kajsa och Lillen och dessutom på den härligare gården någonsin, åh så ljuvligt!

Jag sade nyss att det bästa av allt är att jag själv ska bo där, men det finns en till bästa av allt... och det är ridvägarna! Gården ligger vid ett Natura 2000-område, fullt av sällsynta växter, blommor och fåglar. Och naturen runt omkring är så makalöst vacker! Jag minns så väl alla ridturer på sommarkvällarna. Bäckar, sandvägar, silngrande stigar, trollskog, blomsterängar. Allt perfekt för barfotahästar och allt perfekt för just oss. Långt ifrån bullrande och läskig trafik, men ändå med närhet till det mesta. Lillen kunde inte få en finare start som uterittshäst, och det känns himmelskt att kunna ge honom det. I söndags var jag ute och red med V och A i den bländande vackra björkskogen där vitsipporna blommade för fullt. Det var mer vitt än grönt på marken och kvällssolen spred sina strålar mellan träden likt en drömsk sagobok. Luften var alldeles ljummen och doftade så gott, alldeles söt av vårens liv som väckts på nytt. Jag red på världens mysigaste basjkirhäst och bara drog in livet med djupa andetag. Själslig njutning. 

Så nu är det bara att vänta och försöka göra det mesta av tiden innan hästarna och jag åker iväg på sommarkollo, som vi kallar det. Juni månad blir bra i Stackbo, då hinner vi förbereda oss. Skulle gärna transportträna en del innan, om vi finner tiden. Fast å andra sidan känner jag mig inte så stressad över transportresan denna gång, för nu är det i alla fall inte halt på backen. Då får Kajsa krångla bäst hon vill när jag inte behöver oroa mig för att hon halkar när hon slänger sig ut ur transporten. Men självklart är det bäst att öva innan. Egon följer också med såklart! Kan ju inte separera vår lilla flock. Hoppas att han hinner få sin medicinkur för andningen innan, annars blir det för långt för Tania att åka fram och tillbaka till Marma två gånger om dagen. 

Detta blir så oerhört bra. Och så perfek att vår vinterhage får vara hästfri och vila hela sommaren, så ängssådden hinner ta sig ordentligt. Vi vill ha den ren och stabil när vi kommer tillbaka. Här är ett par gamla bilder från sommaren 2011. Det har gått fem år sedan dess, helt galet...
 
En oskarp bild, men oj så mycket den talar till mig...

Cloudy som jag aldrig kommer att glömma, en gammal fin vän till mig.

That's what's up

Åh så underbart det är med vårvädret nu. Eller snarare sommarvädret, min väderprognos i telefonen visar 23 plusgrader i helgen! Helt galet! Men sååå härligt. Hagen torkar upp helt, skiten blir lättare att mocka, hästarna släpper den sista vinterpälsen och gräset börjar växa hejvilt längst grusvägarna. Ett minus är väl insekterna som nu irriterar hästarna på kvällarna. Första vårmyggen är inte så roliga...

Dagarna har spenderats med mys och mockning för det mesta. Ett par lugna ridturer på Kajsa, annars har det varit väldigt stilla. Marie har verkat hovarna på både Kajsa och Lillen, med mycket kortare mellanrum än vanligt, men det fick bli så för att inte riskera för långt mellanrum. Med Lillens hålvägg vill jag gärna ha det under kontroll. Mer om det senare! Hagen börjar se riktigt fin ut, inte mycket kvar nu. Nu under maj månad ska hästarna få beta gräs några timmar i taget medan vi pysslar och fixar, i juni månad ska de få beta ännu mer. Och i juli månad händer det något alldeles speciellt... men det förtjänar ett eget inlägg. ♥
 
Några bilder från senaste dagarna:
 

Lillen förvandlades till en töntig prussiluska en kväll. Jag knöt jackan runt halsen och han var förvånadsvärt obrydd. Gick direkt iväg och åt, kände sig förmodligen lite mallig i den tjusiga looken. Övade även blindhet med jackan över huvudet och ögonen vilket han klarade utmärkt! Kajsa var däremot mer nervös och spattig på den fronten.


Lurven passade på att hänga med ut. Han måste ju också ta vara på de fina dagarna vi har nu. ♥


Lillens lockiga svans, så vacker!

Chevan fick briljera i hagen när vi behövde köra in nya spånbalar. Precis som förr gick Kajsa fram till bilen med bestämda steg och tog sig en tugga av träet på flaket. Hon minns från sommarbetet för tre år sedan...

Turridning i nostalgiskt landskap

I lördags var jag på turridning ute i vackra Karlsäters och Marmas förtrollande skogar. Vevve har basjkirhästar, en ras som lämpar sig väl för turridning på flera vis; lugna, stabila, starka och uthålliga. Det var så fantastiskt underbart att rida på dessa marker igen! En sommar var hästarna där på sommarbete, den där magiska sommaren som jag aldrig kommer att glömma. Mina allra bästa riddagar var under den tiden, i den oslagbara naturen som består av allt från trollskog och bäckar till sanddyner och vilda ängar. 

Vi red i tre timmar med en fikapaus precis när regnet började falla. Det gjorde mig inte någonting, jag som älskar regn. Hästen jag red, Ninja (den enda utan ryskt namn), var så himla fin. Liten i storleken men en riktigt stabil pjäs. Lugn och obrydd utan att vara långsam. Jag fick rida i en bomlös sadel som var otroligt bekväm, samt i repgrimma som jag är van vid. Ritten var lugn, mest skritt och lite trav vissa sträckor. Ninja och jag tog en och annan smyggalopp när traven blev alldeles för snabb och stötig. Vid en lång sandsträcka med en bäck/å på ena sidan flög det plötsligt upp en massa fåglar, eller änder kanske det var. Då blev alla fyra hästarna tokrädda och vek av åt sidan, två sprang rakt upp för en lång och brant slänt medan vi andra hann sansa oss nedanför. Nära på att jag åkte av där men vi alla höll oss kvar! Förutom det lilla äventyret flöt allt på galant. Hoppade över en hel del diken och hade det allmänt kul!

Att jag inte gjort detta tidigare. Det blir definitivt fler gånger. Är ni intresserade av denna turridning kan ni läsa mer här. ♥


Omväxlande landskap.


På en skogsslinga hade vildsvinen bökat och härjat precis överallt!


Fyra ryttare, fyra hästar.


Fikapaus i trollskogen...


Senare kom solen fram och värmde upp oss rejält!


Vackra natur.

Förbi bäck och björkskog.

Tack Ninja och Vevve för en dag i världsklass!

Regnet smattrade poetiskt mot backen.

 
En sådan underlig dag. Det är obotlig lycka, när man är tillbaka på tunga marker. Samtidigt sköljer det tomma och dystra över en likt en tsunamivåg. Det har verkligen blivit något helt annat nu. "The years go by like stones under rushing water"...

My pastures of plenty must always be free.

En vy jag saknar. Översvämning av tussilago och maskrosor! En speciell väg på många vis. 

Jag saknar även den här perfekta dagen på sommarbetet. Hästarna fick sin dagliga dos av mys och kliande i den bromsfria lagunen och jag var lycklig på alla plan möjliga...

All good things are wild and free.





















Kajsa och Lillen, de två vackraste varelserna på hela denna jord. Styrka, frihet, passion och törst efter mer...

Knowing is the easy part; saying it out loud is the hard part.







 
... realities that kept the music silent, the dreams in a box.

En avslappnad, sömnig Kajsa.

Igår var jag hos hästarna i bra många timmar, umgicks mest med dem i hagen. När mörket började falla gick jag in i ligghallen. Lillen hängde på och visade så tydligt att han ville ha närhet. Var jag än ställde mig följde han efter och lade sin sammetslena mule mot min axel. Jag satte på huk och vi utbytte luft med varandra, min näsa var helt inborrad i hans gigantiska näsborre och vi andades djupt tillsammans. Jag kliade honom i ansiktet tills han höll på trilla ihop av trötthet, hans ögon flackade och underläppen hängde. Så höll det sig ett bra tag tills han piggnade till och sträckte på ryggen så det knakade högt. Jag gick ut och Lillen placerade sig istället vid foderhäcken för lite kvällsmat.

Senare hände något helt magiskt! Jag gick återigen in i ligghallen och denna gången följde Kajsa efter mig. Kajsa har alltid varit mycket reserverad och på sin vakt, och kroppslig närhet han inte riktigt varit hennes kopp té. Dessutom har hon nästan alltid varit ledarsto och därmed varit den som hållit vakt. Men nu ville hon vara med mig och höll sig nära, trots att hon gärna undvek kroppslig kontakt. Plötsligt vände hon sig om, fällde ihop sina fjantiga med och lade sig ner!!! Jag höll på att smälla av, sådan glädje! Det är otroligt sällsynt att mina hästar, men framförallt Kajsa, ligger ner i min närhet. Vi har inte riktigt kommit till den punkten där det är en helt normal sak och har inte heller direkt gjort något för att utvecklas på den fronten. Men nu kände Kajsa uppenbarligen att hon var trygg nog med mig för att lägga sig, tätt intill. Försiktigt satte jag mig mer bekvämt och där satt/låg vi. Länge, säkerligen över en timme. Efter en stund klappade jag henne försiktigt på halsen och huvudet. Hon var lite skeptisk men lät mig. Det tog inte lång tid förrän hon blev helt bekväm med att jag fick röra, klappa och klia. Jag kröp bakom henne och strök mina händer längst hela hennes kropp. Det är så annorlunda att se och känna sin häst när den ligger på backen. Kroppen känns konstigt nog ännu mer gigantisk när den är ihopfälld på marken. Så förtrollande att vara med sin älskade häst i sådant tillstånd! 

Efter en ordentlig tupplur började hon veva med svansen i spånet, lade ner huvudet och tog sig en härlig rullning. Sedan reste hon sig upp och gäspade cirka en miljon gånger. Ingenting slår dock den gången för ett par år sedan när Kajsa sov så himla djupt att hon låg och sparkade i sömnen, gjorde töntiga gnäggljud och vibrerade med läpparna. Alldeles nergrävd i halmen. Då måste hon ha drömt om något riktigt spännande! 

Det tog emot att ta fram kameran och slå på blixten, men var ju tvungen att föreviga stunden. Tur att Kajsa låg och blundade ändå, hon verkade knappt märka av när bilden togs...

Westerngala, dagens hästäventyr och gamla lösdriftsbilder...

I år vill jag och Emmy gå på Westerngalan. Jag vill det nästan mest för att den hålls på Jultorp Ranch, verkar vara en sådan himla fin gård. Och självklart också för att hänga med min pärla på en riktig fest med likasinnade! Får se om vi har lyckats spara ihop några slantar till januari då... Jultorp Ranch har i alla fall typ 30 hotellrum så det vore hur mysigt som helst att sova där ett par nätter. Framförallt vill jag hänga med Emmy just, so bad!

Idag var jag ute i stallet strax efter åtta, det händer inte ofta, om jag nu inte har stalltjänst eller liknande. Men känner starkt att jag måste ta vara på det lilla ljuset vi får nu. Började morgonen med att halvsova i ligghallen. Ja, sådant gör jag ute hos hästarna... Ville så gärna att Kajsa och Lillen skulle komma och snutta med mig, men de kom bara för att hälsa en snabbis. Kajsa fick sin superportion mat och sedan tog jag Lillen och gick den långa vägen till stallet. Där fick han äta lite grann och efter det körde vi ett pass i ridhuset. Först var ett annat ekipage där och red omkring, så jag passade på att longera lite så Lillen fick öva på att behålla fokusen på mig oavsett hur intressant den andra hästen må vara. Han var superduktig och hade jättebra energi! När det andra ekipaget gick ut släppte jag honom lös och vi busade loss. Jag tror nog att vinterns överskottsenergi börjar byggas upp, för han sprallade rejält när jag bad om galopp. Bockade, sparkade, slängde med huvudet. Men galopperna tog han allt, efter en hel del lekande och jagande. Sista gångerna tog han galoppen klockrent på mitt pussljud! Dock gick det inte att föra vidare till longeringen på lina. Det var riktigt nära för han krullade upp sig och förberedde för ett galoppsprång, men han hann avbryta. Vi körde på ett rätt bra stund för jag ville inte riktigt ge mig, men fick till slut nöja med med ett par till galopper lös och lekande. För att avsluta bra liksom. Just det, jag satte även upp på honom barbacka. Det var ett år sedan jag gjorde det, när Emmy var med och jag satte upp för allra första gången. Nu blev det mest en spontanare, satt där i cirka två sekunder och sedan gled jag av på andra sidan. Lillen tog det finfint!

Klockan är nu halv fyra och hästarna bör ha fått sin höbal i foderhäcken nu! Gårdsägaren skulle fixa det när hon kom hem. Så spännande det ska bli att se dem äta där nästa gång jag är ute! I brist av färska bilder från dagen, får ni se några gamla bilder från lösdriften jag byggde och en väldigt smutsig Lillen en vinterdag då leran vann över nysnön:


Foderbord och ligghall av min design och vårt bygge (jag, Johan, mamma, pappa, Fia, Joel). Fungerade så bra!


Halm-mys. Det var härliga dagar med kattgos i ligghallen!


Dagen Kajsa och Lillen fick en ny flockmedlem; Lonsan. Det blev himla lyckat.

Smutsig och blöt men lika glad för det! Grabben hade tydligen bestämt sig för en rullning


Skitgrisen inspekterar vattenbaljan. Ser till att jag inte gör några misstag liksom.

Förberedelser inför den långa vintern...

Den första december kommer veterinär ut för att kolla en massa saker med Kajsa och Lillen. Först och främst är det tandkoll och eventuellt raspning. Jag har inte kollat tänderna på mina någonsin, Lillen har nog aldrig blivit kollad i hela sitt liv. Kanske är det något med Kajsas tänder som är orsaken till hennes magrande? Är i alla fall lite nervös över tandkollen då jag inte vet hur mina hästar reagerar till tandstegen och allt vad det innebär... Men det går nog bra, i värsta fall är det väl bara att ge lugnande! Sedan ska båda två få sin årliga vaccination. Går på två sekunder. För övrigt ska jag be veterinären titta på allt som jag går och nojar över, precis varenda detalj som oroar mig om nätterna. Det är Kajsas smalhet såklart, Lillens ögon som rinner mycket (de är jättefina nu och har varit sedan kylan kom så jag gissar att det hade med sommarklimatet att göra, men ändå, han verkar känslig), Lillens gamla skada på benet, där han har överben och som jag nu misstänker inte är helt bra på något vis. Kajsas ben och gamla hältor/gallor, ta upp det här med hennes rygg som var ett problem förut innan min tid, om det är något veterinären kan uttala sig om. Sedan allmän koll, sådant jag inte har vetskap om själv. Klämma och känna. Räknar med ett dyrt besök...
 
Utöver detta ska Kajsa och Lillen få sina fossingar fina snart också. Lillen har fått en spricka, eller snarare en bit som har flärpt upp sig på ena sidan. De båda är lite långa nu så vill hinna verka ordentligt innan halkan och innan flärpen gör så att en del hovbit lossnar. Annars har det hittills varit en hektisk helg. Skulle hinna med att både bygga foderhäck och mecka med bilen men det blev bara det förstnämnda. Så är det alltid, man planerar in hundra saker som bara måste göras men man blir bara klar med en tredjedel ungefär. Dock skönt att få klart höhäcken! Jag fick tag i en billigt som Johan sedan var så snäll och hjälpte mig att fixa upp. Var nämligen lite öppna hål/ytor för hästarna att sticka in hovarna och fastna i, så de har vi lappat igen. Vi började svetsa men resultatet med inge vidare med en halvkass svets, så istället körde vi på en annan, något mer konstnärlig lösning, haha... Ni får se när den väl står på plats! Imorgon ska vi köra ut den så hoppas jag på att fria tillgången börjar i veckan, allra senast nästa helg.

När mina hjärtan var hälsosamma, pigga och glada. Då var jag bra lycklig.
 
 
 


 
Tidigare inlägg