Hela individen

Den här stressamma och oroväckande perioden jag har haft den senaste tiden (som handlar om mer än bara hästarna), har fått mig att fundera mycket på Kajsas och Lillens verkliga hälsa och det viktiga, allomfattande välmåendet. 
 
Trots att jag förespråkar en naturlig och förebyggande hälsa, känner jag ofta att jag bara springer omkring och släcker bränder. Det uppstår akuta problem med hästarna där situationen blir både ångestladdad och dyr, av den enkla anledningen att jag inte vårdar grundbehoven tillräckligt bra innan. Ändå har jag alltid varit övertygad om att man bör sträva efter en holistisk hälsa likt homeopatin där man läker hela individen istället för att bara behandla de enskilda symptomen. Kroniska besvär och sjukdomar byggs upp när man inte värnar om helhetens djup. Ett symptom motas bort men det verkliga problemet kvarstår. Så varför faller man ändå tillbaka i samma gamla ohållbara mönster? Varför värderar man inte kroppen och hälsan högre, som faktiskt är väsentligt för att kunna leva livet till fullo? För min del handlar det mest om stress. Jag känner mig konstant stressad över att inte ha de medlen jag behöver för att kunna göra det jag vill - för att må bra. Men det är egentligen bara struntprat, eftersom en bra grundhälsa bara kräver rätt prioritering. Man prioriterar helt enkelt fel och låter vardagliga bekymmer ta över i form av snabba lösningar och oansvariga olater. Och stress är ju också ett enormt samhällsproblem som bara verkar bli större och större. På grund av orimliga krav och pressande normer mår människor skit... men psykisk ohälsa tas aldrig på samma allvar som fysisk ohälsa.

Nu börjar inlägget spåra iväg här... Detta skulle ju inte handla om människor eller mig själv, utan om Kajsa och Lillen! 

Jag har länge känt att något är fel med Kajsa. Det tillhör inte vanligheterna att hon mår helt bra. Hennes ansikte och ögon uttrycker lidande och hennes kropp fungerar sällan som den ska. Det har varit allt ifrån strålröta och mystiska hältor till ryggproblem och hudirritation. Ett tag gick hon ner så mycket i vikt att jag trodde hon led av njusvikt, och sedan gick hon upp lika snabbt igen och blev sitt normala, runda jag. Men hennes övervikt är inte heller något som är önskvärt. Vanligt, i hästvärlden, men inte att föredra. De senaste veckorna har Kajsa dessutom fått mugg. Ett dilemma vi aldrig har varit med om tidigare, tro det eller ej. Över en kortare period innan var hon halt på höger framhov och det har varit flera episoder med gåtfulla symptom som kommer och går. En sak är dock säker; och det är att något djupare i Kajsa skapar alla dessa problem. Kärnan är inte frisk och då svarar kroppen med utslag, utrensningar och reaktioner. 

 
Min övertygelse är att Kajsa inte har en helt fungerande ämnesomsättning samt att magen är i obalans. Dessa två går ju hand i hand. Allt börjar med kosten, det är grundpelaren till god hälsa. Kajsa har definitivt fått i sig för mycket socker sedan många år tillbaka. Sockret göder svamp (Candida) som förändrar tarmens PH-värde och i sin tur tar bort de goda bakterierna som finns där för att smälta maten på rätt sätt. Störningar i tarmarna och ämnesomsättnignen gör att hästen inte optimalt kan tillgodogöra sig näringen. Allt detta leder till ett försvagat immunförsvar vilket tillslut visar sig genom hudåkommor, inflammationer, strålröta, mag- och hovproblem, brist av energi och så vidare. Flera av dessa besvär har Kajsa och vissa har hon haft länge. Och jämför Kajsa med Lillen - de äter och rör på sig exakt lika mycket och likadant. Lillen är också ganska rund, men med honom känner man starkt att det finns en god grundhälsa. Han ser belåten och glad ut, han är nyfiken och positiv utan krämpor och andra kroppsliga problem. I och med att hans immunförsvar förmodligen är okej, så kan han tackla allt utifrån och inifrån på ett stabilt vis. Men visst är det viktigt även för honom att rätta till strukturen i tid, så att han inte hamnar i samma, oroväckande fack som Kajsa. 

Kajsa då, som länge varit rund. Ja, man kan faktiskt vara överviktig men samtidigt ha näringsbrist precis som det kan fungera tvärtom. Nu säger jag inte att Kajsa lider av näringsbrist, för det tror jag inte, men jag menar att man bör se över kosten så att man får i sig allt det nödvändiga, innan man panikartat bantas ner i form. När man har någorlunda koll på intag av näring, mineraler, vitaminer och liknande, kan man även reglera mängden. 

Det har också varit påtagligt hur Kajsa har närmat sig fång för varje år som går. Jag vet inte om hon har haft någon riktig fångepisod innan min tid med henne, det är mycket möjligt, men nu utgår jag från vad jag upplevt med henne under vår tid tillsammans. Jag har aldrig varit med om att hon har fått en typisk, fullt utvecklad fångattack. Däremot ligger hon i riskzonen med vikten, och troligtvis ämnesomsättning och insulinresistens, samt att hennes nacke har fått en fettdepå som är svår att bli av med. Sådana är ju det sista som försvinner, sägs det. I somras var det en riktig fångskur på gården vi står på. Ett par av basjkirerna påverkades (en som verkligen fick ett tydligt, långvarigt utbrott) samt en annan inhyrd häst som fick stå under vila med smärtstillande i ett par månader om inte mer. Även Kajsa blev berörd, men inte alls lika starkt. Hon verkade mer öm än vanligt i framhovarna (strålrötan gör ju henne vanligtvis öm jämt i mindre eller större grad), och jag blev skrämd. Vi stängde av det värsta av betet och lät henne och Lillen gå i skogsdelen, med en liten plätt bete som vi utökade allt eftersom. Vad jag känner starkare än någonsin är att jag måste förebygga fång och andra kroniska sjukdomar, innan det äf försent.

 
Genom åren har Kajsa tacklats med följande problem:

• Envis strålröta
• Ett par-tre hålväggar
• Spökhältor som försvinner  lika snabbt som de kommer
• Övervikt
• Potentiella fångkänningar
• Muskelspänningar och allmän ömhet i huden
• Mugg, nytt problem
• Ännu utan full vetskap: Något fel med tänder/munhålan

Jämfört med Lillen:

• Hålväggar, återkommande
• Lite strålröta på framhovarna (nästan borta nu)
 
Så visst är det stor skillnad på mina två, älskade hästar. När Lillen var yngre hade han mest otur med just sårskador och andra skador från yttre våld, eftersom han var en sprallig och rätt klumpig unghäst. Han har haft allt ifrån stora skrapsår på samtliga ben till djupa sticksår i muskler och ögon. Kajsa har klarat sig bra ifrån sådana skador, som den ansvarsfulla och lugna damen hon är, men har istället haft svårare problem med det andra. Nu är jag så angelägen om att båda mina pälsbollar ska må så bra som möjligt från insidan till utsidan.

 
Vad jag har gjort och vad jag gör för att hjälpa Kajsas och Lillens läkning samt vad som kommer ske framöver:

• Den 14 december kommer veterinär och hästtandläkare ut för att undersöka munhålan på båda. Det känns viktigt eftersom Kajsa har uppvisat symptom på att något är fel, även om dessa symptom har avtagit nästan helt nu. Oavsett vad behövs kanske hakar/vassa kanter slipas ner och foderinpackningar rensas ut.

• I september började jag ge Kajsa en kur med Pau D'arco (Handroanthus impetiginosus). Barken från det brasilianska trädet är mycket effektiv mot inflammantioner och infektioner som bland annat Candida. Jag märkte tydlig skillnad bara efter någon vecka. Kajsa visade högre välmående på flera plan såsom mindre ömhet i huden, mindre reserverad, bättre strålar och mer avslappnad. Jag använde mig av en doseringspipett så att jag kunde lägga medlet direkt i hennes mun och ju fler dagar som gick desto ivrigare blev hon få medicinen (som inte smakade sockrigt och sött). Hon liksom gapade självmant och snappade åt sig pipetten - det är för mig ett fantastiskt tecken på att något bra händer i kroppen! När kuren på en månad var färdig avvaktade jag några veckor och började sedan på nytt, men jag har inte märkt av ytterligare, positiv skillnad.
 
• Jag har varit ytterst noggrann med hovarnas ytliga behandling, alltså för strålrötan och hålväggarna. Jag har rengjort för att de ska kunna lufta ordentligt, sprayat dagligen med kopparsulfat och även provat behandla med Hooflex Frog & Sole Care, men den sistnämnda vet jag inte om den fungerar alls. Svårt att säga. Lillens hålväggar har jag verkat upp för att minska trycket, tvättat ur och stoppat tjärade lindrevstussar i. Dessa har hållit sig på plats otroligt bra då jag har bytt ungefär en gång i veckan och de har suttit som berget! Helst av allt skulle jag vilja hålla hålväggarna tomma och luftiga, men det är ju tyvärr inte möjligt med hästar på lösdrift i plusgradernas lervälling. Då känns det bättre att stoppa hålväggarna med bakteriedödande massa istället för bakteriefrodande massa. I övrigt verkas båda hästarna regelbundet men på denna punkt jag kan absolut bli bättre på att göra det oftare så att hovarna inte hinner bli för långa en endaste gång.

• Socker ska undvikas långt det går. Kajsa och Lillen brukar aldrig äta kraftfoder eller annat som innehåller mycket melass, men morötter, äpplen och allt godisliknande måste elimineras. Trots att det är små mängder de får för sin storlek så är det endast onödigt. De får nöja sig med nypon som de fullkomligt älskar och har massvis av i hagen. Nypon sägs även vara bra för leder, inflammationer, hovar och immunförsvar. Om det stämmer helt vet jag inte, men det har helt klart bättre förutsättningar än godsaker i ren sockerform.
 
• Jag är med noggrann med att känna och klämma på mina hästar. Det var jag definitivt bättre på förr, speciellt när jag red mer. Det är lätt att glömma sådana saker när jag mest hänger med Kajsa och Lillen i hagen, även om det är ett perfekt tillfälle att göra det på. Att undersöka kropparna är betydelsefullt för att bedömma hull, muskler, spänningar, ömhet, skador och så vidare. På vintertid blir man lätt lurad av vinternpälsen när revben inte syns lika bra, och då är det extra viktigt att ha koll. 
 
• Muggen på Kajsa behandlar jag dagligen, eller varannan dag beroende på hur lerigt det har varit. Hon har fått mugg på sitt vänstra bakben, det enda vita, opigmenterade benet (där mugg oftast brukar sätta sig). Till en början trodde jag det var ett litet skrapsår och lät det vara. Efter några dagar hade det blivit större och värre. Eftersom jag aldrig hade upplevt mugg tidigare var jag osäker på hur det skulle behandlas. Först smorde jag in muggen dagligen med olja eftersom den både kväver bakterierna samt mjukgör och lukrar upp skorpan. Det fungerade ypperligt till en början och nästan hälften försvann. Sedan avtog effekten och jag fick dra till med hårdhandskarna. Nu tvättar jag hela området omsorgsfullt med vatten och Hibiscrub (bakteriedödande). Löddret får verka i cirka tio till femton minuter innan jag sköljer av det och torkar ordentligt, först med handduk och sedan får det lufttorka en stund till. Till sist smörjer jag alla krustor med Salicylsyrevaselin som är både uppmjukande och upplösande av just sårskorpor. Denna metod har gjort stor skillnad och bara medan jag schamponerar så lossnar mycket av krustorna, vilket är viktigt eftersom det är under dessa som bakterierna lever frodas utan syre. Dock känns det frustrerande för varje gång jag fått bort ett område så verkar ett nytt visa sig. Man ser inte de nya krustorna direkt eftersom de gömmer sig under den vita pälsen, och plötsligt uppenbarar de sig. Muggen är ju uppenbarligen en reaktion som visar sig på grund av något som händer på insidan, därför tror jag den kommer ge sig med kombination av innerlig och ytlig behandling. Men jag känner mig ändå bekymmrad och uppjagad kring detta.
 
• När Kajsa visar mer lättnad i kroppen och mindre ömhet i hovarna ska vi ta oss ut och motionera mer. Det är något som alltid tagit emot för mig, trots att jag älskar ridning, just för att Kajsa aldrig har känts fräsch och positiv inför detta på grund av alla krämpor och besvär. Men om jag gör detta på rätt sätt och bygger upp motionen sakta men säkert, kommer det säkerligen kännas bättre. Detta gäller även Lillen såklart. Promenera kan vi alltid göra nu så länge de inte rids på grund av hälsa, halka och allt vad det är. Jag ser fram emot att komma igång på riktigt i vår om möjligt!

• Slutligen, kosten. Kajsa och Lillen har betat på de enorma arealer som de har på gården, långt in på hösten. Tack vare det milda vädret har gräset har varit både smakligt och grönt, så det har gjort dem gott för tuggbehovet, vikten, rörelsen och allt vad det innebär. Nu är dock mindre högivor på sin plats kombinerat med betet. Vi har börjat vänja in hästarna på hö (som jag vill ta långsamt för att inte orsaka ännu mer tarmstörning) och det känns bra att se att de inte hetsäter, utan snarare lämnar stora delar av höet och fortsätter med gräset. Det betyder att det inte är så fasligt lågt näringsvärde ens nu och att de äter allsidigt. Samtidigt har de fri tillgång till halm i ligghallen, men den åts mest av i början när den var sådär extra spännande. Så i vinter blir det gårdens ekologiska hö som vanligt, betet (som de fortfarande gräver sig ner till i snön) och halm. Utöver detta får de dagligen en varsin matbytta innehållandes en till två deciliter Irish Mash som främjar mag- och tarmfunktionen. Jag gillar att ge sådana slags basfoder som är i små mängder, men ändå någonting så man samtidigt kan blanda ut andra nyttigheter såsom olja, frön, medicin eller annat. Nu har jag köpt en säck Glyx Mash som är lika bra som Irish Mash men som knappt innehåller socker alls.
 
Ett tag fick Kajsa och Lillen naturliga mineraler och örter i sand/grusform. Denna har jag dock blivit skeptisk mot nu eftersom sanden kan lägga sig kvar i botten av tarmarna. Om jag nu har rätt med att Kajsa, och kanske även Lillen, har obalans i magen så vill jag inte riskera att förvärra det ytterligare. De får just nu också små mängder loppfrön som jag blöter upp. Dessa hjälper på ett säkert sätt till att rensa ur tarmarna och ska vara effektivt mot just sandpartiklar. Men jag ger ändå bara små mängder. Uttrycket less is more står jag verkligen fast vid. Hellre små givor av ett varierande spektrum, än stora mängder av något man inte är så säker på. För man vet ju faktiskt aldrig till hundra procent vad de olika medlen gör och i vilken utsträckning de gör skillnad. Slutligen får båda hästarna även B-vitamin som är bra vid pälssättning- och fällning och främjar ämnesomsättningen. Jag har nyligen lärt mig att B-vitamin inte kan överdoseras eftersom överskottet helt enkelt kissas ut, vilket känns betryggande.

Sammanfattning av kost och tillskott: 

• Små givor ekologiskt hö dagligen som ökas successivt
• Betesmarkernas gamla gräs
• Fri tillgång på halm
• Fri tillgång på vatten, ThermoBar på vintertid
• Fri tillgång på saltsten
• En deciliter Irish (Glyx) Mash
• En till två matskedar B-vitamin
• Ett kryddmått kopparsulfat på grund av otroligt höga järnvärden i gårdens vatten vilket eliminerar kopparn
• En till två matskedar psylliumfrön (loppfrön) över en kortare period
• Nypon som belöning och gotta
• Pau D'arco som kur vid behov, ett doseringsrör per dag
• Djävulsklo som antiinflammatoriskt och smärtstillande vid behov och skador, har alltid fungerat så himla bra!






 
Jag kommer att försöka uppdatera med fler inlägg oftare då det verkligen hjälper att få en bra översikt, sortera tankarna samt att det är mycket värdefullt att kunna gå tillbaka och se utvecklingen. Det har jag gjort nu den senaste tiden när jag har funderat en hel del kring Kajsas och Lillens historia och hälsotillstånd. Det får mig att ångra att jag inte har hållit min sida levande de senaste två-tre åren när mycket har hänt med oss alla.
 
Kajsa och Lillen, mitt allt. ♥

Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





The voice of your eyes

Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
in your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near -
 

Botanisk vandring

Tisdagskvällar har den senaste tiden tillägnats botaniska vandringar runt om i en av Nordupplands kommuner. Det är lärorikt och inte minst härligt, att komma ut i naturen och se vår flora med nya ögon. Mitt intresse för växtriket blir bara starkare och starkare. Nu börjar jag bli en sådan där gammal trollgumma som inte kan låta bli att plocka med mig allt jag ser och pressar det i böcker för att kunna bevara och beundra senare. Det är kul. Och när man artbestämmer blommor och andra växter så lär man sig massor om vad de är bra till. Finns det något vackrare än naturmedicin? 

Här är några av de växter jag fotograferade under den senaste vandringen. En del sällsynta och många vanliga, men lika fina för det. Guckuskon var höjdpunkten, en botanisk raritet som vi har turen att kunna se på vissa ställen häromkring. Ett par andra vilda orkidéer syntes också till.









 
















Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

Februari och mars flyger förbi...

En uppdatering sedan sist. Den riktiga våren närmar sig med stormsteg! Jag åker ut till hästarna så ofta som jag kan och har bensin i tanken, och nu när isen är nästan helt borta på vägarna vill jag verkligen ut och rida. Kajsa och Lillen fäller mycket päls... de dammar och hårar ner allt inom en meters avstånd så den renliga typen bör passa sig noga. Jag har också börjat arbeta sedan lite mer än en månad tillbaka, det går jättebra och är roligt med mycket att lära sig. I april flyttar jag till mitt alldeles egna lilla hus och därifrån kommer jag endast ha sju minuters bilfärd till gården och hästarna! Så himla underbart och fantastiskt! Som jag längtar att få komma ut på landet och ha närhet till naturen igen. Dessutom är jag äntligen färdig med de studier jag har kämpat på med under ett och ett halvt års tid utan en endaste paus. Det känns otroligt skönt. Vi får se vad jag gör till hösten, om jag fortsätter plugga vidare då eller om jag hittar mer arbete. Time will tell. ♥

Här kommer några bilder från senaste tiden i Nordupplands skogar...


Från en turridning på Vevves basjkirer. Ost- och äggmacka med kaffe i skogen är fina grejer det.


Soliga men svinkalla februaridagar ute i hagen med Kajsa och Lillen.



Min Kajsa. För ett tag sedan oroade jag mig över hennes mående och undrade mycket över orsaken till hennes ibland tillbakadragna personlighet. Att hon är reserverad är ingen nyhet, men jag har då och då på senaste tiden känt att hon har varit sorgsen och ibland till och med lite ilsken till närkontakt med människor. Tänker om hon blivit formad så efter otrevliga och pressande upplevelser med människor tidigare i livet, eller om hon helt enkelt är en sådan som person. Och det är mer än okej! Alla behöver inte älska att gosa och en stark integritet är långt ifrån negativt. Men jag funderar eftersom jag ändå har lärt känna Kajsa på ett annat vis. Kajsa som rättfärdigt krävt respekt men som också sökt mycket kontakt, vi har ju spenderat så otroligt många kvalitetstimmar tillsammans i hagen. Dessutom är hon alltid så himla snäll och lätt i hantering och ridning. Hur kan det skilja sig så mycket liksom?

Kanske är det just bristen av kvalitetstid som har varit problemet, att hon har känt sig lite tom vad gäller mig. För bara den senaste tiden när jag har åkt ut och umgåtts i hagen utan knappt en dag frånvaro så har jag känt stor skillnad. Hon är mer närgången och tillåter kroppslig kontakt, även i ansikte, utan att varje gång börja backa och bli obekväm. Hon har stått och sovit över mig precis som hon gjorde på de gamla goda tiderna när hon vilade sin dallrande underläpp mot mitt huvud. Hon låter mig sniffa in hennes gudomliga doft på mulen utan omedelbara protester. Hon känns gladare helt enkelt. Speciellt de varma och vindstilla dagarna. Jag tror också att Kajsa trivs bättre med det mesta på sommarhalvåret. Hon njöt riktigt ordentligt häromdagen när jag i solen groomade hela hennes kropp från lös vinterpäls. Som att hon älskade att bli av med det gamla och välkomnade in det nya och friska. ♥


Fin tjej i februarisol. Sannerligen en Red Hot Catalysator.


Så vackert och häftigt hur hästarnas alla slingrande, smala och perfekta stigar uppenbarar sig i blankis medan resten av ängarna tinar fram. Plötsligt är stigarna, som i snön användes hela dagarna långa, övergivna och ensamma kvar. 


Lurven är glad att få följa med ut till gården nu när våren äntligen är här!


Fint att se hur väl det fungerar med gårdens två olika hästflockarna intill varandra. Det har varit en del inbrottsförsök och lyckade smitningsuppdrag, men de verkar också nöjda med varandra och står gärna tätt ihop med tråden emellan.


Hälsade på mamma ko som numera har en pytteliten och bedårande liten kalv!


Lillen bjuder på sitt charmigaste leende.


För tillfället går hästarna tillsammans med den stora lilltjuren och en ko. Väldigt kul att se hur orädda Kajsa och Lillen är för nötdjur nu för tiden! De jagar bort korna när de vill ha maten för sig själva, kanske lite för ofta, men jag är ändå glad att se att de (speciellt Lillen) använder sina naturliga valla-kor-instinkter och dessutom är riktigt duktiga på det.


En marsdag i hagen stod hästarna och sov bland enträden, så härligt.


Vilostunder i ligghallen och halmen.


Fällningstider - efter ett par hårdhänta tag ser borsten ut såhär...


I söndags promenerade jag med Kajsa och Lillen till lillstugan som jag bodde i hela förra sommaren. Bra tider. Båda verkade känna igen sig och undersökte uteköket noggrant.
 

Grace she comes with a heavy load, memories they can't be erased.

Jag en sådan som snöar in mig helt och hållet på en artist eller en låt under en längre tid. Needtobreathe har varit mitt hjärtats tröst i så väldigt många år nu, men det är lustigt hur jag alltid lyssnar på samma gamla låtar om och om igen. Something Beautiful är en av många låtar som jag aldrig kan släppa taget om. Musik som går rakt in i hjärtat kan aldrig gå ur tiden på något vis. Den som hävdar något annat har aldrig upplevt det jag talar om... 

Jag lyssnar på massvis med musik varje dag, men det är endast ett fåtal stycken som jag i perioder lyssnar på konstant. De går alltså på repeat och jag tröttnar inte för en sekund. Länge nu har det varit Multiplied, Stones Under Rushing Water, Lie Awake, Run Away, Blackbird Song, Turning Page, A Soft Place To Fall, Difference Maker. Vissa har följt med i åratal, andra något år eller några månader. En av dem är även den låten som finns här nedan. A Place Only You Can Go. 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Follow me down through the cotton fields


 

Follow me down through the cotton fields
Moon shadow shine bright the way you will
Lead us down a road where no one goes
We can run away

At rest from life, from patience and from pain


Här ligger jag med min flaska Phosphorus... Den fick jag en gång för några år sedan när jag var förkyld, och förkyld har jag blivit igen. Om det är lämpligt att äta Phosphorus vid just denna förkylning har jag ingen kunskap om, men det känns bra att ha den  med mig i vilket fall.

Allt är väl med mina hjärtan, Kajsa och Lillen njuter ute på de stora vidderna i Marma.

Ett livstecken

Midnatten nalkas och här ligger jag min stuga och ensamhet, i Nordupplands djupa skogar. På fönsterrutan slår malarna i ett frekvent mönster. Hopplösa försök att orientera sig till skenet av de levande ljusen bredvig mig, ljus som bidrar till att jag lyckas hålla värmen under de råa sensommarnätterna. Det är stunder som dessa som får min själ i balans - stillsamhet och tystnad - omringad av inget annat än flora och fauna. Just denna natt är vindarna kraftfulla och högljudda, nästan lite hotfulla. Jag tänker på hur skönt hästarna måste ha det ute på de oändliga ängarna, bara ett stenkast från mitt lilla hus. Det här är ett livstecken från mig. Livet kunde inte vara så mycket bättre och vi mår så gott som bara möjlig. Många vackra äventyr har det redan bjudits på och ännu har vi så mycket kvar framför oss. Det är egentligen bara en sak som saknas...

Magiska, dimmiga ängar är här vardagsmat men något jag aldrig tar för givet. Denna bild tog jag för några kvällar sedan.

Lugnet före stormen

Klockan är ett på natten och jag har precis lagt mig i sängen efter att ha packat och förberett hela kvällen inför morgondagen. Det känns lika nervöst som spännande, Imorgon åker vi söderut och blir kvar där över resten av sommaren. Eftermiddagen har spenderats med Kajsa och Lillen. Det var lugnet före stormen med tre sovande hästar bredvid mig i gräset, som att de visste att något stort snart skulle ske. Mina älskade hjärtan, jag hoppas allt går bra imorgon. ♥

De sista bilderna från Stackbo på länge, sömniga hästar på rad:

 

Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Vi reser iväg!

Nu ska jag äntligen berätta vad som händer med hästarna i sommar. Det är nämligen så att de ska iväg på sommarbete, på en helt annan gård. Och inte bara vilken gård som helst, utan den förtrollande, vackra och helt fantastiska gården i Karlsäter där flera av Holmsångers hästar gick på betet den där magiska sommaren när vi red och arbetade. Jag är så himla glad över detta, att mina älskade vänner ska få springa på oändliga ytor och känna sig tillfredsställda på alla plan. Och det bästa av allt, jag ska själv bo där! Gårdens ägare att fina vänner till mig och Johan, och jag har blivit erbjuden att få använda deras lilla stuga för att vara nära hästarna. Jag är bara så lycklig över att få mitt eget lilla krypin, där jag kommer kunna se Kajsa och Lillen från mitt fönster. ♥

Det kommer att bli tre underbara månader, och troligtvis den bästa sommaren på länge. Från början av juli till slutet av september, eftersom V ska hinna ta hö på ängarna först. Sedan kommer jag självklart vara i stan en hel del också för att jobba då och då, göra mina slutprov i studierna, vara med familj och vänner. Johan har all sin jaktmark i Marma samt skyddsjakt på denna gård, så vi kommer ha varandra nära också. Bara tanken av att få vara med Kajsa och Lillen och dessutom på den härligare gården någonsin, åh så ljuvligt!

Jag sade nyss att det bästa av allt är att jag själv ska bo där, men det finns en till bästa av allt... och det är ridvägarna! Gården ligger vid ett Natura 2000-område, fullt av sällsynta växter, blommor och fåglar. Och naturen runt omkring är så makalöst vacker! Jag minns så väl alla ridturer på sommarkvällarna. Bäckar, sandvägar, silngrande stigar, trollskog, blomsterängar. Allt perfekt för barfotahästar och allt perfekt för just oss. Långt ifrån bullrande och läskig trafik, men ändå med närhet till det mesta. Lillen kunde inte få en finare start som uterittshäst, och det känns himmelskt att kunna ge honom det. I söndags var jag ute och red med V och A i den bländande vackra björkskogen där vitsipporna blommade för fullt. Det var mer vitt än grönt på marken och kvällssolen spred sina strålar mellan träden likt en drömsk sagobok. Luften var alldeles ljummen och doftade så gott, alldeles söt av vårens liv som väckts på nytt. Jag red på världens mysigaste basjkirhäst och bara drog in livet med djupa andetag. Själslig njutning. 

Så nu är det bara att vänta och försöka göra det mesta av tiden innan hästarna och jag åker iväg på sommarkollo, som vi kallar det. Juni månad blir bra i Stackbo, då hinner vi förbereda oss. Skulle gärna transportträna en del innan, om vi finner tiden. Fast å andra sidan känner jag mig inte så stressad över transportresan denna gång, för nu är det i alla fall inte halt på backen. Då får Kajsa krångla bäst hon vill när jag inte behöver oroa mig för att hon halkar när hon slänger sig ut ur transporten. Men självklart är det bäst att öva innan. Egon följer också med såklart! Kan ju inte separera vår lilla flock. Hoppas att han hinner få sin medicinkur för andningen innan, annars blir det för långt för Tania att åka fram och tillbaka till Marma två gånger om dagen. 

Detta blir så oerhört bra. Och så perfek att vår vinterhage får vara hästfri och vila hela sommaren, så ängssådden hinner ta sig ordentligt. Vi vill ha den ren och stabil när vi kommer tillbaka. Här är ett par gamla bilder från sommaren 2011. Det har gått fem år sedan dess, helt galet...
 
En oskarp bild, men oj så mycket den talar till mig...

Cloudy som jag aldrig kommer att glömma, en gammal fin vän till mig.

Regnet smattrade poetiskt mot backen.

 
En sådan underlig dag. Det är obotlig lycka, när man är tillbaka på tunga marker. Samtidigt sköljer det tomma och dystra över en likt en tsunamivåg. Det har verkligen blivit något helt annat nu. "The years go by like stones under rushing water"...

My pastures of plenty must always be free.

En vy jag saknar. Översvämning av tussilago och maskrosor! En speciell väg på många vis. 

Jag saknar även den här perfekta dagen på sommarbetet. Hästarna fick sin dagliga dos av mys och kliande i den bromsfria lagunen och jag var lycklig på alla plan möjliga...

No hour of life is wasted that is spent in the saddle...

Jag vaknade idag med halsont och diverse andra sjukdomssymptom. Att vara förkyld är bland det värsta jag vet, jag blir så arg och kan inte sluta tänka på det! Speciellt när jag ganska nyligen varit sjuk och dessutom behöver det som allra minst nu. Jag hade sett fram emot den här veckan med sista studierna för Svenska 3, hästar, mockning och torsdagens äventyr. Sedan ska jag jobba på fredag och nästan hela veckan efter, då vill jag vara pigg. Men förhoppningsvis bryter inte hela förkylningen ut, så nu kämpar jag för att hålla tillbaka den. Jag minns en tid när jag inte var sjuk på nästan tre år i rad. Det var under mina mest aktiva hästdagar, fyllda med boxar att mocka (andas in ammoniak haha), ridning och god energi.

Trots smärtan i halsen åkte jag iväg till stallet. Hade ett litet jobbmöte med E, gjorde i ordning mat till hästarna. Tog in Kajsa och sadlade upp. Det blev ett kort och mycket lugnt pass i ridhuset medan L red lektion för sin tränare. Vi gjorde verkligen ingenting speciellt alls. Motivationen hade jag någonstans, men inspirationen låg på noll. Att rida för någon tränare kan verkligen vara på sin plats nu. Men, ingen tid i sadeln är i onödan! Vi tränade ändå på grunder såsom svänga, stanna, rygga, rakställa och så vidare. 

Kajsa fick sin mat i boxen, Lillen fick sin uppe vid hagen. Imorgon eller på torsdag ska jag faktiskt ta och sadla Lillen. Longera, kanske sitta upp. Vi måste komma på spår igen som vi var i höstas. Lillgrabben vill ju också komma igång! För övrigt har det varit en lugn helg. Den bestod mest av icke-hästrelaterade saker såsom min systers 25-årsfest, familjefirande i Torsåker och middag ute. Hästarna fick mest några snabba pussar och kramar. Självklart var de gosigare än någonsin, bara för att vi inte hade någon tid att stanna länge. Så typiskt. ♥


Fia höll sig i vanlig ordning på säkert avstånd från Kajsa. Men måste ändå säga att hon har tagit enorma kliv framåt med sin hästrädsla!

Kajsa, jag och Lillen. Vi tre, precis som det ska vara.
 
Kajsa och Lillen hjälptes åt att klia och rykta!


Tydligen är det skönt att få små skarpa nyp och hårt gnussande på exakt samma ställe i tio minuters tid...

Yoga for body and soul

Sedan en tid tillbaka har jag äntligen kommit igång med träningen igen. Inte bara träning, utan också renlevnad från insidan och ut. Jag förespråkar det för hästarna och då även för mig själv. Hur jag än träder in i faser av slarv och ohälsosamma rutiner så kommer jag alltid tillbaka hit där jag mår som bäst. Kosten är inte hundra procent men det behöver den inte vara heller. Så länge jag är fysiskt aktiv och får i mig det kroppen behöver, är jag fri att äta vad jag vill. Men det hela och rena är faktiskt ändå alltid godast, naturen innehåller ju allt vi någonsin kan drömma om!

Allra bäst mår jag sedan jag började med yoga. En man introducerade det för mig för några år sedan och det var underbart att utöva yogan på stranden där vi var, men mitt sinne var inte upplagd för det då. Jag tyckte om det, men kände väl inte riktigt att jag behövde det. Idag behöver jag det och älskar det. Min rygg och ischiasnerv som krånglat sedan olyckan som barn, är nu nästan helt bra! Dessutom har jag alltid varit otroligt stel i hela underkroppen, men med yoga och stretch går det hejdlöst snabbt att bli mjuk och flexibel. Jag har insett storheten med yogan och att arbeta med sin egen kroppsvikt där man kombinerar balans, koordination, styrka, andning och sinneskraft. Jag kör på mina favoritprogram och upplägg tills jag känner att jag kan hantera hela utan problem, då är det dags att uppgradera.

Yogamattan har jag har blivit goda vänner, kort sagt. Det enda jag saknar är den konstana närheten till naturen. För mig skulle det vara så mycket mer inspirerande och själsligt att utöva yoga och promenera eller springa rakt ut i det vilda eller på någon vacker plats utan störande människor och miljö. Jag kommer nog aldrig trivas fullt ut i staden. Men vi kommer dit med.


Förutom träningen är jag ganska aktiv när jag är med hästarna. Antingen mockar jag fulla släpkärror, springer efter Lillen i ridhuset eller rider Kajsa. Och mer sådant ska det bli, att ha hästar är ju en fantastisk anledning att röra på sig. Utöver fysisk aktivitet fortsätter jag dyrka mina oljor för hud, hår och naglar. Jag har börjat med en tesked havstornsolja invärtes om dagen som tydligen ska göra mirakel för torra ögon och slemhinnor överlag. Mina ögon är så ansträngda och torra, en vindpust gör att de tåras och varje kväll svider de av trötthet. Hittills gillar jag resultatet havtornsoljan ger! För håret använder kokosnötolja som jag alltid gjort, samt arganolja i längderna och topparna efter tvätt. 

Multiplied

Min senaste besatthet när det kommer till NEEDTOBREATHE's underbara musik.
Denna låt har ockuperad mitt sinne i veckor nu, jag lyssnar om och om:




God of mercy, sweet love of mine
I have surrendered to Your design
May this offering stretch across the skies
These Hallelujahs be multiplied
Tidigare inlägg