Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





The voice of your eyes

Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
in your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near -
 

Botanisk vandring

Tisdagskvällar har den senaste tiden tillägnats botaniska vandringar runt om i en av Nordupplands kommuner. Det är lärorikt och inte minst härligt, att komma ut i naturen och se vår flora med nya ögon. Mitt intresse för växtriket blir bara starkare och starkare. Nu börjar jag bli en sådan där gammal trollgumma som inte kan låta bli att plocka med mig allt jag ser och pressar det i böcker för att kunna bevara och beundra senare. Det är kul. Och när man artbestämmer blommor och andra växter så lär man sig massor om vad de är bra till. Finns det något vackrare än naturmedicin? 

Här är några av de växter jag fotograferade under den senaste vandringen. En del sällsynta och många vanliga, men lika fina för det. Guckuskon var höjdpunkten, en botanisk raritet som vi har turen att kunna se på vissa ställen häromkring. Ett par andra vilda orkidéer syntes också till.









 
















Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

Februari och mars flyger förbi...

En uppdatering sedan sist. Den riktiga våren närmar sig med stormsteg! Jag åker ut till hästarna så ofta som jag kan och har bensin i tanken, och nu när isen är nästan helt borta på vägarna vill jag verkligen ut och rida. Kajsa och Lillen fäller mycket päls... de dammar och hårar ner allt inom en meters avstånd så den renliga typen bör passa sig noga. Jag har också börjat arbeta sedan lite mer än en månad tillbaka, det går jättebra och är roligt med mycket att lära sig. I april flyttar jag till mitt alldeles egna lilla hus och därifrån kommer jag endast ha sju minuters bilfärd till gården och hästarna! Så himla underbart och fantastiskt! Som jag längtar att få komma ut på landet och ha närhet till naturen igen. Dessutom är jag äntligen färdig med de studier jag har kämpat på med under ett och ett halvt års tid utan en endaste paus. Det känns otroligt skönt. Vi får se vad jag gör till hösten, om jag fortsätter plugga vidare då eller om jag hittar mer arbete. Time will tell. ♥

Här kommer några bilder från senaste tiden i Nordupplands skogar...


Från en turridning på Vevves basjkirer. Ost- och äggmacka med kaffe i skogen är fina grejer det.


Soliga men svinkalla februaridagar ute i hagen med Kajsa och Lillen.



Min Kajsa. För ett tag sedan oroade jag mig över hennes mående och undrade mycket över orsaken till hennes ibland tillbakadragna personlighet. Att hon är reserverad är ingen nyhet, men jag har då och då på senaste tiden känt att hon har varit sorgsen och ibland till och med lite ilsken till närkontakt med människor. Tänker om hon blivit formad så efter otrevliga och pressande upplevelser med människor tidigare i livet, eller om hon helt enkelt är en sådan som person. Och det är mer än okej! Alla behöver inte älska att gosa och en stark integritet är långt ifrån negativt. Men jag funderar eftersom jag ändå har lärt känna Kajsa på ett annat vis. Kajsa som rättfärdigt krävt respekt men som också sökt mycket kontakt, vi har ju spenderat så otroligt många kvalitetstimmar tillsammans i hagen. Dessutom är hon alltid så himla snäll och lätt i hantering och ridning. Hur kan det skilja sig så mycket liksom?

Kanske är det just bristen av kvalitetstid som har varit problemet, att hon har känt sig lite tom vad gäller mig. För bara den senaste tiden när jag har åkt ut och umgåtts i hagen utan knappt en dag frånvaro så har jag känt stor skillnad. Hon är mer närgången och tillåter kroppslig kontakt, även i ansikte, utan att varje gång börja backa och bli obekväm. Hon har stått och sovit över mig precis som hon gjorde på de gamla goda tiderna när hon vilade sin dallrande underläpp mot mitt huvud. Hon låter mig sniffa in hennes gudomliga doft på mulen utan omedelbara protester. Hon känns gladare helt enkelt. Speciellt de varma och vindstilla dagarna. Jag tror också att Kajsa trivs bättre med det mesta på sommarhalvåret. Hon njöt riktigt ordentligt häromdagen när jag i solen groomade hela hennes kropp från lös vinterpäls. Som att hon älskade att bli av med det gamla och välkomnade in det nya och friska. ♥


Fin tjej i februarisol. Sannerligen en Red Hot Catalysator.


Så vackert och häftigt hur hästarnas alla slingrande, smala och perfekta stigar uppenbarar sig i blankis medan resten av ängarna tinar fram. Plötsligt är stigarna, som i snön användes hela dagarna långa, övergivna och ensamma kvar. 


Lurven är glad att få följa med ut till gården nu när våren äntligen är här!


Fint att se hur väl det fungerar med gårdens två olika hästflockarna intill varandra. Det har varit en del inbrottsförsök och lyckade smitningsuppdrag, men de verkar också nöjda med varandra och står gärna tätt ihop med tråden emellan.


Hälsade på mamma ko som numera har en pytteliten och bedårande liten kalv!


Lillen bjuder på sitt charmigaste leende.


För tillfället går hästarna tillsammans med den stora lilltjuren och en ko. Väldigt kul att se hur orädda Kajsa och Lillen är för nötdjur nu för tiden! De jagar bort korna när de vill ha maten för sig själva, kanske lite för ofta, men jag är ändå glad att se att de (speciellt Lillen) använder sina naturliga valla-kor-instinkter och dessutom är riktigt duktiga på det.


En marsdag i hagen stod hästarna och sov bland enträden, så härligt.


Vilostunder i ligghallen och halmen.


Fällningstider - efter ett par hårdhänta tag ser borsten ut såhär...


I söndags promenerade jag med Kajsa och Lillen till lillstugan som jag bodde i hela förra sommaren. Bra tider. Båda verkade känna igen sig och undersökte uteköket noggrant.
 

Grace she comes with a heavy load, memories they can't be erased.

Jag en sådan som snöar in mig helt och hållet på en artist eller en låt under en längre tid. Needtobreathe har varit mitt hjärtats tröst i så väldigt många år nu, men det är lustigt hur jag alltid lyssnar på samma gamla låtar om och om igen. Something Beautiful är en av många låtar som jag aldrig kan släppa taget om. Musik som går rakt in i hjärtat kan aldrig gå ur tiden på något vis. Den som hävdar något annat har aldrig upplevt det jag talar om... 

Jag lyssnar på massvis med musik varje dag, men det är endast ett fåtal stycken som jag i perioder lyssnar på konstant. De går alltså på repeat och jag tröttnar inte för en sekund. Länge nu har det varit Multiplied, Stones Under Rushing Water, Lie Awake, Run Away, Blackbird Song, Turning Page, A Soft Place To Fall, Difference Maker. Vissa har följt med i åratal, andra något år eller några månader. En av dem är även den låten som finns här nedan. A Place Only You Can Go. 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Follow me down through the cotton fields


 

Follow me down through the cotton fields
Moon shadow shine bright the way you will
Lead us down a road where no one goes
We can run away

At rest from life, from patience and from pain


Här ligger jag med min flaska Phosphorus... Den fick jag en gång för några år sedan när jag var förkyld, och förkyld har jag blivit igen. Om det är lämpligt att äta Phosphorus vid just denna förkylning har jag ingen kunskap om, men det känns bra att ha den  med mig i vilket fall.

Allt är väl med mina hjärtan, Kajsa och Lillen njuter ute på de stora vidderna i Marma.

Ett livstecken

Midnatten nalkas och här ligger jag min stuga och ensamhet, i Nordupplands djupa skogar. På fönsterrutan slår malarna i ett frekvent mönster. Hopplösa försök att orientera sig till skenet av de levande ljusen bredvig mig, ljus som bidrar till att jag lyckas hålla värmen under de råa sensommarnätterna. Det är stunder som dessa som får min själ i balans - stillsamhet och tystnad - omringad av inget annat än flora och fauna. Just denna natt är vindarna kraftfulla och högljudda, nästan lite hotfulla. Jag tänker på hur skönt hästarna måste ha det ute på de oändliga ängarna, bara ett stenkast från mitt lilla hus. Det här är ett livstecken från mig. Livet kunde inte vara så mycket bättre och vi mår så gott som bara möjlig. Många vackra äventyr har det redan bjudits på och ännu har vi så mycket kvar framför oss. Det är egentligen bara en sak som saknas...

Magiska, dimmiga ängar är här vardagsmat men något jag aldrig tar för givet. Denna bild tog jag för några kvällar sedan.

Lugnet före stormen

Klockan är ett på natten och jag har precis lagt mig i sängen efter att ha packat och förberett hela kvällen inför morgondagen. Det känns lika nervöst som spännande, Imorgon åker vi söderut och blir kvar där över resten av sommaren. Eftermiddagen har spenderats med Kajsa och Lillen. Det var lugnet före stormen med tre sovande hästar bredvid mig i gräset, som att de visste att något stort snart skulle ske. Mina älskade hjärtan, jag hoppas allt går bra imorgon. ♥

De sista bilderna från Stackbo på länge, sömniga hästar på rad:

 

Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Vi reser iväg!

Nu ska jag äntligen berätta vad som händer med hästarna i sommar. Det är nämligen så att de ska iväg på sommarbete, på en helt annan gård. Och inte bara vilken gård som helst, utan den förtrollande, vackra och helt fantastiska gården i Karlsäter där flera av Holmsångers hästar gick på betet den där magiska sommaren när vi red och arbetade. Jag är så himla glad över detta, att mina älskade vänner ska få springa på oändliga ytor och känna sig tillfredsställda på alla plan. Och det bästa av allt, jag ska själv bo där! Gårdens ägare att fina vänner till mig och Johan, och jag har blivit erbjuden att få använda deras lilla stuga för att vara nära hästarna. Jag är bara så lycklig över att få mitt eget lilla krypin, där jag kommer kunna se Kajsa och Lillen från mitt fönster. ♥

Det kommer att bli tre underbara månader, och troligtvis den bästa sommaren på länge. Från början av juli till slutet av september, eftersom V ska hinna ta hö på ängarna först. Sedan kommer jag självklart vara i stan en hel del också för att jobba då och då, göra mina slutprov i studierna, vara med familj och vänner. Johan har all sin jaktmark i Marma samt skyddsjakt på denna gård, så vi kommer ha varandra nära också. Bara tanken av att få vara med Kajsa och Lillen och dessutom på den härligare gården någonsin, åh så ljuvligt!

Jag sade nyss att det bästa av allt är att jag själv ska bo där, men det finns en till bästa av allt... och det är ridvägarna! Gården ligger vid ett Natura 2000-område, fullt av sällsynta växter, blommor och fåglar. Och naturen runt omkring är så makalöst vacker! Jag minns så väl alla ridturer på sommarkvällarna. Bäckar, sandvägar, silngrande stigar, trollskog, blomsterängar. Allt perfekt för barfotahästar och allt perfekt för just oss. Långt ifrån bullrande och läskig trafik, men ändå med närhet till det mesta. Lillen kunde inte få en finare start som uterittshäst, och det känns himmelskt att kunna ge honom det. I söndags var jag ute och red med V och A i den bländande vackra björkskogen där vitsipporna blommade för fullt. Det var mer vitt än grönt på marken och kvällssolen spred sina strålar mellan träden likt en drömsk sagobok. Luften var alldeles ljummen och doftade så gott, alldeles söt av vårens liv som väckts på nytt. Jag red på världens mysigaste basjkirhäst och bara drog in livet med djupa andetag. Själslig njutning. 

Så nu är det bara att vänta och försöka göra det mesta av tiden innan hästarna och jag åker iväg på sommarkollo, som vi kallar det. Juni månad blir bra i Stackbo, då hinner vi förbereda oss. Skulle gärna transportträna en del innan, om vi finner tiden. Fast å andra sidan känner jag mig inte så stressad över transportresan denna gång, för nu är det i alla fall inte halt på backen. Då får Kajsa krångla bäst hon vill när jag inte behöver oroa mig för att hon halkar när hon slänger sig ut ur transporten. Men självklart är det bäst att öva innan. Egon följer också med såklart! Kan ju inte separera vår lilla flock. Hoppas att han hinner få sin medicinkur för andningen innan, annars blir det för långt för Tania att åka fram och tillbaka till Marma två gånger om dagen. 

Detta blir så oerhört bra. Och så perfek att vår vinterhage får vara hästfri och vila hela sommaren, så ängssådden hinner ta sig ordentligt. Vi vill ha den ren och stabil när vi kommer tillbaka. Här är ett par gamla bilder från sommaren 2011. Det har gått fem år sedan dess, helt galet...
 
En oskarp bild, men oj så mycket den talar till mig...

Cloudy som jag aldrig kommer att glömma, en gammal fin vän till mig.

Regnet smattrade poetiskt mot backen.

 
En sådan underlig dag. Det är obotlig lycka, när man är tillbaka på tunga marker. Samtidigt sköljer det tomma och dystra över en likt en tsunamivåg. Det har verkligen blivit något helt annat nu. "The years go by like stones under rushing water"...

My pastures of plenty must always be free.

En vy jag saknar. Översvämning av tussilago och maskrosor! En speciell väg på många vis. 

Jag saknar även den här perfekta dagen på sommarbetet. Hästarna fick sin dagliga dos av mys och kliande i den bromsfria lagunen och jag var lycklig på alla plan möjliga...

No hour of life is wasted that is spent in the saddle...

Jag vaknade idag med halsont och diverse andra sjukdomssymptom. Att vara förkyld är bland det värsta jag vet, jag blir så arg och kan inte sluta tänka på det! Speciellt när jag ganska nyligen varit sjuk och dessutom behöver det som allra minst nu. Jag hade sett fram emot den här veckan med sista studierna för Svenska 3, hästar, mockning och torsdagens äventyr. Sedan ska jag jobba på fredag och nästan hela veckan efter, då vill jag vara pigg. Men förhoppningsvis bryter inte hela förkylningen ut, så nu kämpar jag för att hålla tillbaka den. Jag minns en tid när jag inte var sjuk på nästan tre år i rad. Det var under mina mest aktiva hästdagar, fyllda med boxar att mocka (andas in ammoniak haha), ridning och god energi.

Trots smärtan i halsen åkte jag iväg till stallet. Hade ett litet jobbmöte med E, gjorde i ordning mat till hästarna. Tog in Kajsa och sadlade upp. Det blev ett kort och mycket lugnt pass i ridhuset medan L red lektion för sin tränare. Vi gjorde verkligen ingenting speciellt alls. Motivationen hade jag någonstans, men inspirationen låg på noll. Att rida för någon tränare kan verkligen vara på sin plats nu. Men, ingen tid i sadeln är i onödan! Vi tränade ändå på grunder såsom svänga, stanna, rygga, rakställa och så vidare. 

Kajsa fick sin mat i boxen, Lillen fick sin uppe vid hagen. Imorgon eller på torsdag ska jag faktiskt ta och sadla Lillen. Longera, kanske sitta upp. Vi måste komma på spår igen som vi var i höstas. Lillgrabben vill ju också komma igång! För övrigt har det varit en lugn helg. Den bestod mest av icke-hästrelaterade saker såsom min systers 25-årsfest, familjefirande i Torsåker och middag ute. Hästarna fick mest några snabba pussar och kramar. Självklart var de gosigare än någonsin, bara för att vi inte hade någon tid att stanna länge. Så typiskt. ♥


Fia höll sig i vanlig ordning på säkert avstånd från Kajsa. Men måste ändå säga att hon har tagit enorma kliv framåt med sin hästrädsla!

Kajsa, jag och Lillen. Vi tre, precis som det ska vara.
 
Kajsa och Lillen hjälptes åt att klia och rykta!


Tydligen är det skönt att få små skarpa nyp och hårt gnussande på exakt samma ställe i tio minuters tid...

Yoga for body and soul

Sedan en tid tillbaka har jag äntligen kommit igång med träningen igen. Inte bara träning, utan också renlevnad från insidan och ut. Jag förespråkar det för hästarna och då även för mig själv. Hur jag än träder in i faser av slarv och ohälsosamma rutiner så kommer jag alltid tillbaka hit där jag mår som bäst. Kosten är inte hundra procent men det behöver den inte vara heller. Så länge jag är fysiskt aktiv och får i mig det kroppen behöver, är jag fri att äta vad jag vill. Men det hela och rena är faktiskt ändå alltid godast, naturen innehåller ju allt vi någonsin kan drömma om!

Allra bäst mår jag sedan jag började med yoga. En man introducerade det för mig för några år sedan och det var underbart att utöva yogan på stranden där vi var, men mitt sinne var inte upplagd för det då. Jag tyckte om det, men kände väl inte riktigt att jag behövde det. Idag behöver jag det och älskar det. Min rygg och ischiasnerv som krånglat sedan olyckan som barn, är nu nästan helt bra! Dessutom har jag alltid varit otroligt stel i hela underkroppen, men med yoga och stretch går det hejdlöst snabbt att bli mjuk och flexibel. Jag har insett storheten med yogan och att arbeta med sin egen kroppsvikt där man kombinerar balans, koordination, styrka, andning och sinneskraft. Jag kör på mina favoritprogram och upplägg tills jag känner att jag kan hantera hela utan problem, då är det dags att uppgradera.

Yogamattan har jag har blivit goda vänner, kort sagt. Det enda jag saknar är den konstana närheten till naturen. För mig skulle det vara så mycket mer inspirerande och själsligt att utöva yoga och promenera eller springa rakt ut i det vilda eller på någon vacker plats utan störande människor och miljö. Jag kommer nog aldrig trivas fullt ut i staden. Men vi kommer dit med.


Förutom träningen är jag ganska aktiv när jag är med hästarna. Antingen mockar jag fulla släpkärror, springer efter Lillen i ridhuset eller rider Kajsa. Och mer sådant ska det bli, att ha hästar är ju en fantastisk anledning att röra på sig. Utöver fysisk aktivitet fortsätter jag dyrka mina oljor för hud, hår och naglar. Jag har börjat med en tesked havstornsolja invärtes om dagen som tydligen ska göra mirakel för torra ögon och slemhinnor överlag. Mina ögon är så ansträngda och torra, en vindpust gör att de tåras och varje kväll svider de av trötthet. Hittills gillar jag resultatet havtornsoljan ger! För håret använder kokosnötolja som jag alltid gjort, samt arganolja i längderna och topparna efter tvätt. 

Multiplied

Min senaste besatthet när det kommer till NEEDTOBREATHE's underbara musik.
Denna låt har ockuperad mitt sinne i veckor nu, jag lyssnar om och om:




God of mercy, sweet love of mine
I have surrendered to Your design
May this offering stretch across the skies
These Hallelujahs be multiplied

For secrets uttered softly into pricked and troubled ears...

 
Det var en böljande het sommardag. Vinden viskade i otyglade energier, men behöll sina hemligheter på den gamla avskilda gården i skogen. Den behövde ingen annan än sig själv och sina mysterier. De praktfulla ekarna betraktade varje steg jag tog och lojaliteten var omedelbar - vart jag än hade varit innan, hade inte livet börjat förrän nu.
Tidigare inlägg