Somewhere I have never travelled, gladly beyond any experience, your eyes have their silence;
In your most frail gesture are things which enclose me, or which I cannot touch because they are too near
Your slightest look easily will unclose me though I have closed myself as fingers
You open always petal by petal myself as spring opens (touching skilfully, mysteriously) her first rose

Or if your wish be to close me, I and my life will shut very beautifully, suddenly
As when the heart of this flower imagines the snow carefully everywhere descending
Nothing which we are to perceive in this world equals the power of your intense fragility -
Whose texture compels me with the color of its countries, rendering death and forever with each breathing
 
I do not know what it is about you that closes and opens; only something in me understands
The voice of your eyes is deeper than all roses, nobody, not even the rain, has such small hands

Follow me down through the cotton fields

Det finns få saker som är vackrare än tät dimma på septemberängar. 



Runaway Meadow

25 år på jorden om några timmar. I vanlig ordning inför en födelsedag/julafton/annan högtid ligger jag hemma och sjuk... Phosphorus-flaskan börjar ta slut och jag hoppas på bättre tider. Men vid samma tidpunkt nästa år kommer jag vara frisk och fri, så jag är glad ändå. 





På min ädla springare...

De senaste två dagarna har jag och Vevve ridit ut på våra hästar som behöver det mest, det vill säga Kajsa och Lajka. Och så ska vi fortsätta tills mina lediga dagar är slut. Gårdagens tur bestod av lite över en timme med mest skritt och lite trav. Terrängleden mot Myrbo då skjutfältet var stängt. Vi mötte bland annat läskiga motorcrossar som väsnades en väldig massa, samt försökte ta oss över ett och annat vattenhål som Kajsa tyckte var urläskigt. Idag gick hon rakt igenom utan att bry sig. Nyckeln är att ta sig förbi otäcka hinder på hemvägen när hästen både är trött och helst av allt vill komma till sin hage. Då finns tydligen inget utrymme för tvekan... För övrigt var det en riktigt bra ridtur idag. Jag blev dyblöt av alla trädkvistar som hängde ner efter spöregnet, sådant man får stå ut med när man går först i ledet, en del av charmen. Vi travade mycket på långa sträckor i hopp om att få hästarna att flåsa lite, och det lyckades vi med tror jag. Jag provade att ha fullt långa tyglar på Kajsa och helt enkelt bara acceptera den fart hon ville hålla, även om det kunde innebära en obekväm hetstrav med slängande huvud. Men hon reagerade väldigt bra på friheten och travade snabbt men mjukt, så hädanefter ska jag sluta hålla henne tillbaka och förebygga problem som kanske inte ens existerar. Det blev även en snabb galopp på en sandsträcka, det tyckte nog Kajsa var kul eftersom hon bara laddade på mer och mer.

Vi kom hem vid 22-tiden. Tiden fram till midsommar är den bästa då det är ljust nästan dygnet runt, minimalt med insekter och naturens alla dofter är ljuvliga. Efter regnet lade sig en magisk dimma över ängarna, så tät att vi knappt kunde urskilja Lillen när vi gick mot hagen igen. Det var en sådan vacker syn när hästarna tillsammans försvann in i misten för att påbörja sin juninatt. 

Imorgon är vi på det igen. Mina sittben ömmar så in i norden på grund av min stenhårda sadel, men det är okej. Det är bra att härdas. Känner jag mig riktigt ambitiös imorgon ska även sadeln smörjas, för det behöver den.


Mjuka stigar på ett av skjutfältets områden.

Kajsa kikar mot hagen och undrar varför hon hör gnäggande men inte ser någon häst...

Gårkvällen utan dimma var lika vacker den.

Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

En färd runt skjutfältet...

Häromdagen stack vi ut på en härlig ridtur i de hela sexton plusgradena. Jag på Kajsa och Vevve på Lajka. Vi red på de mjuka vägarna runt skjutfältet där Vevve visade mig gården som hon växte upp på som numera tillhör skjutfältet och därmed saknar husen som stod där en gång i tiden. Så himla vackert ställe! Vi blev också skrämda av en stackars anka som flög upp ur vassen i diket bredvid oss varav hästarna vek ut på åkern. För övrigt så var det var så otroligt varmt i luften, riktig vårvärme. Sådant som gör mig lycklig i hela själen. Mycket skritt, en hel del trav och ett par galopper blev det. Jag tycker det är så fantastiskt när Kajsa verkligen galopperar, utan att varken bryta av till hetstrav eller springa utom kontroll. Hon höll bra tempo men det gick att både sakta ner, öka fart och svänga utan problem. Helt enkelt en Kajsa i balans. ♥


Kajsa innan ridturen. Hon var så lugn och fin. 


Påväg ut mot skjutfältet...


Starka med varma stormvindar ute på de öppna fälten.
 
Hemma igen, lite svettig och med lite gott.

Dagens väder (torsdag) var bra mycket kallare, endast ett par plusgrader. Kajsa och Lillen blev ryktade från vinterpäls  och sedan promenerade jag och mamma med Lillen ner till bäcken och in i skogen en bit. Vi tittade på de vackra blåsipporna som slagit ut och Lillen passade på att äta några alldeles färska och gröna grästuvor... Bara lite trevlig och även nödvändig miljöträning tillsammans.

Jag och min guldhäst. ♥

Februari och mars flyger förbi...

En uppdatering sedan sist. Den riktiga våren närmar sig med stormsteg! Jag åker ut till hästarna så ofta som jag kan och har bensin i tanken, och nu när isen är nästan helt borta på vägarna vill jag verkligen ut och rida. Kajsa och Lillen fäller mycket päls... de dammar och hårar ner allt inom en meters avstånd så den renliga typen bör passa sig noga. Jag har också börjat arbeta sedan lite mer än en månad tillbaka, det går jättebra och är roligt med mycket att lära sig. I april flyttar jag till mitt alldeles egna lilla hus och därifrån kommer jag endast ha sju minuters bilfärd till gården och hästarna! Så himla underbart och fantastiskt! Som jag längtar att få komma ut på landet och ha närhet till naturen igen. Dessutom är jag äntligen färdig med de studier jag har kämpat på med under ett och ett halvt års tid utan en endaste paus. Det känns otroligt skönt. Vi får se vad jag gör till hösten, om jag fortsätter plugga vidare då eller om jag hittar mer arbete. Time will tell. ♥

Här kommer några bilder från senaste tiden i Nordupplands skogar...


Från en turridning på Vevves basjkirer. Ost- och äggmacka med kaffe i skogen är fina grejer det.


Soliga men svinkalla februaridagar ute i hagen med Kajsa och Lillen.



Min Kajsa. För ett tag sedan oroade jag mig över hennes mående och undrade mycket över orsaken till hennes ibland tillbakadragna personlighet. Att hon är reserverad är ingen nyhet, men jag har då och då på senaste tiden känt att hon har varit sorgsen och ibland till och med lite ilsken till närkontakt med människor. Tänker om hon blivit formad så efter otrevliga och pressande upplevelser med människor tidigare i livet, eller om hon helt enkelt är en sådan som person. Och det är mer än okej! Alla behöver inte älska att gosa och en stark integritet är långt ifrån negativt. Men jag funderar eftersom jag ändå har lärt känna Kajsa på ett annat vis. Kajsa som rättfärdigt krävt respekt men som också sökt mycket kontakt, vi har ju spenderat så otroligt många kvalitetstimmar tillsammans i hagen. Dessutom är hon alltid så himla snäll och lätt i hantering och ridning. Hur kan det skilja sig så mycket liksom?

Kanske är det just bristen av kvalitetstid som har varit problemet, att hon har känt sig lite tom vad gäller mig. För bara den senaste tiden när jag har åkt ut och umgåtts i hagen utan knappt en dag frånvaro så har jag känt stor skillnad. Hon är mer närgången och tillåter kroppslig kontakt, även i ansikte, utan att varje gång börja backa och bli obekväm. Hon har stått och sovit över mig precis som hon gjorde på de gamla goda tiderna när hon vilade sin dallrande underläpp mot mitt huvud. Hon låter mig sniffa in hennes gudomliga doft på mulen utan omedelbara protester. Hon känns gladare helt enkelt. Speciellt de varma och vindstilla dagarna. Jag tror också att Kajsa trivs bättre med det mesta på sommarhalvåret. Hon njöt riktigt ordentligt häromdagen när jag i solen groomade hela hennes kropp från lös vinterpäls. Som att hon älskade att bli av med det gamla och välkomnade in det nya och friska. ♥


Fin tjej i februarisol. Sannerligen en Red Hot Catalysator.


Så vackert och häftigt hur hästarnas alla slingrande, smala och perfekta stigar uppenbarar sig i blankis medan resten av ängarna tinar fram. Plötsligt är stigarna, som i snön användes hela dagarna långa, övergivna och ensamma kvar. 


Lurven är glad att få följa med ut till gården nu när våren äntligen är här!


Fint att se hur väl det fungerar med gårdens två olika hästflockarna intill varandra. Det har varit en del inbrottsförsök och lyckade smitningsuppdrag, men de verkar också nöjda med varandra och står gärna tätt ihop med tråden emellan.


Hälsade på mamma ko som numera har en pytteliten och bedårande liten kalv!


Lillen bjuder på sitt charmigaste leende.


För tillfället går hästarna tillsammans med den stora lilltjuren och en ko. Väldigt kul att se hur orädda Kajsa och Lillen är för nötdjur nu för tiden! De jagar bort korna när de vill ha maten för sig själva, kanske lite för ofta, men jag är ändå glad att se att de (speciellt Lillen) använder sina naturliga valla-kor-instinkter och dessutom är riktigt duktiga på det.


En marsdag i hagen stod hästarna och sov bland enträden, så härligt.


Vilostunder i ligghallen och halmen.


Fällningstider - efter ett par hårdhänta tag ser borsten ut såhär...


I söndags promenerade jag med Kajsa och Lillen till lillstugan som jag bodde i hela förra sommaren. Bra tider. Båda verkade känna igen sig och undersökte uteköket noggrant.
 

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Follow me down through the cotton fields


 

Follow me down through the cotton fields
Moon shadow shine bright the way you will
Lead us down a road where no one goes
We can run away

At rest from life, from patience and from pain


Här ligger jag med min flaska Phosphorus... Den fick jag en gång för några år sedan när jag var förkyld, och förkyld har jag blivit igen. Om det är lämpligt att äta Phosphorus vid just denna förkylning har jag ingen kunskap om, men det känns bra att ha den  med mig i vilket fall.

Allt är väl med mina hjärtan, Kajsa och Lillen njuter ute på de stora vidderna i Marma.

Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.

Ett livstecken

Midnatten nalkas och här ligger jag min stuga och ensamhet, i Nordupplands djupa skogar. På fönsterrutan slår malarna i ett frekvent mönster. Hopplösa försök att orientera sig till skenet av de levande ljusen bredvig mig, ljus som bidrar till att jag lyckas hålla värmen under de råa sensommarnätterna. Det är stunder som dessa som får min själ i balans - stillsamhet och tystnad - omringad av inget annat än flora och fauna. Just denna natt är vindarna kraftfulla och högljudda, nästan lite hotfulla. Jag tänker på hur skönt hästarna måste ha det ute på de oändliga ängarna, bara ett stenkast från mitt lilla hus. Det här är ett livstecken från mig. Livet kunde inte vara så mycket bättre och vi mår så gott som bara möjlig. Många vackra äventyr har det redan bjudits på och ännu har vi så mycket kvar framför oss. Det är egentligen bara en sak som saknas...

Magiska, dimmiga ängar är här vardagsmat men något jag aldrig tar för givet. Denna bild tog jag för några kvällar sedan.

Framme i Marmas skogar

Hästarna är på plats och vi har bott här på gården i närmare en vecka nu! Dagarna har gått så otroligt fort att jag inte hunnit med så mycket och dessutom fungerar endast mitt internet på telefonen ute på landet. Det är faktiskt oerhört skönt att inte vara ständigt uppkopplad och jag får tid för viktigare saker. En sann semester!

För tillfället är jag tillbaka i stan då jag ska jobba och skriva prov imorgon, så jag passar på att berätta om de senaste dagarna i några olika inlägg. Vi börjar med den stora transportdagen!

Jag packade ihop mitt liv i Chevans trånga lilla baksäte, och begav mig mot hästarna i Stackbo. Glad men väldigt nervös, som jag alltid blir inför hästtransporter. Väl på plats hade Tania mockat det sista i hagen och tillsammans hjälptes vi åt att flytta vattenbaljor, grejer samt ta in hästarna i stallet. Egon fick sig en ordentlig dusch eftersom hästarna skulle iväg till en ekologisk och kravcertifierad gård, så viktigt att gamla giftiga kemikalier inte följde med i pälsen. Mina fick nöja sig med att vila i den svala luften, eftersom jag inte har använt något annat än mina egna hopkok. 

Jennie kom med den stora transporten och det började knyta sig rejält i min mage, men på något vis var jag ändå rätt lugn eftersom jag visste att det skulle gå bra till slut. Och det största orosmomentet med transportlastning och halka, existerade inte denna gång alls. Egon började lastas i sin egna transport (han åkte bakom oss hela vägen). Sedan började vi med Lillen i vår transport, eftersom han hittills alltid varit sådan cooling. Och det var han detta gång också! Alltså vilken guldklimp han är. Bara sniffade lite på rampen, tog några steg åt sidan och sedan klev han på. Inga konstigheter alls. Började direkt smaska på höet och kunde inte bry sig mindre. Sedan var det Kajsas tur och i vanlig ordning var hon den såkallade svårlastade. Men det var stor skillnad denna gång mot den förra, för nu tog det inte mer än ganska sju minuter. Sist tog det kanske 45 minuter. Så det känns ju alltid som en evighet när en står där och krånglar, men i själva verket handlar det om korta minuter. Hon kom på i alla fall! Så skönt! Men det märktes att hon var mer nervös då hon genast började trycka rumpan mot bommen och kunde inte slappna av med höet som Lillen gjorde.

Vi åkte på en gång och hela resan gick som smort. Inte ett ljud från transporten. Jag satt med övervakningskameran i högsta hugg och iakttog hur mina hjärtegryn åkte motorväg. Surrealistiskt att Kajsa och Lillen plötsligt reser med sådan hastighet, på trafikerade vägar. 


Strax innan lastning!


TractorCam, vad skulle jag göra utan dig?

Vi anlände till Karlsäter och lastade av hästarna, vilket gick fint och smidigt. De kikade runt lite men var inte alls så uppspelta som jag trodde de skulle vara. Eftersom gräset var så himla högt i den tillfälliga hagen de skulle in i, valde vi att leda gänget i grimma längst med tråden samt hönshagen (som ligger inuti hagen), så de inte skulle sprätta iväg i full galopp senare utan att se stängslet. Även det gick bra, förutom att hästarna genast blev torterade av mygg och broms. Precis den dagen vi kom och flera dagar efteråt, var det så himla typiskt innan-åska-väder. Det vill säga väldigt fuktigt och kladdigt i luften, massvis med broms och insekter samt väder som aldrig vill bestämma sig. Så det var lite synd om hästarna som fick ta emot insektschocken, men så fort det kom en regnskur blev det bättre. Och efter lite spray blev det nästan helt lugnt!


Första bilden från nya betet. Insektsirriterade, men glada hästar! De åt hejvilt utan knappt något springande alls.

Så just nu går de i denna mindre hage (roligt att säga mindre när den fortfarande är minst dubbelt så stor som den hagen de hade i Stackbo) tillfälligt tills dess att V har tagit hö, och då får de komma ut på resten av de stora ytorna. Idag (fem dagar senare) har gårdsägaren slagit gräset på ett av områdena så förhoppningsvis får hästarna komma ut där i helgen! Just nu känns allt så fantastiskt underbart. Transporten gick så fint som vanligt, jag oroar mig alltid i onödan, och hästarna har varit så lugna och glada på det nya stället hittills. Förutom när det är som värst med bromsarna på dagtid i solen och då är det stackars Kajsa som är den mest utsatta. Något med de mörka hästarna alltså. Lillen får en del, men inte i närheten av Kajsas svärmar runt omkring sig. Han blir mest svettig av att springa efter Kajsa. Egon får knappt något på sig, så han har det lugnast. Jag bara älskar när det kommer stora regnskurar för då vet jag hur hästarna njuter! 

Första kvällen i Karlsäter, insekterna sade godnatt och den lilla flocken var så vacker i solnedgången. ♥

Lugnet före stormen

Klockan är ett på natten och jag har precis lagt mig i sängen efter att ha packat och förberett hela kvällen inför morgondagen. Det känns lika nervöst som spännande, Imorgon åker vi söderut och blir kvar där över resten av sommaren. Eftermiddagen har spenderats med Kajsa och Lillen. Det var lugnet före stormen med tre sovande hästar bredvid mig i gräset, som att de visste att något stort snart skulle ske. Mina älskade hjärtan, jag hoppas allt går bra imorgon. ♥

De sista bilderna från Stackbo på länge, sömniga hästar på rad:

 

Midsommar och minnena som följer.

Har er midsommar varit fin? Det har min! Den firades i Torsåker med de allra närmaste. Men jag måste erkänna att det bästa punkten på dagen var när jag fick pussa på Kajsa och Lillen samt ge dem sitt helggodis i form av varsitt äpple. Idag har det varit galet varmt, så himla underbart. Jag, Fia och Linn tog bilen till Malmjärn där vi badade och solade. Sedan åkte vi till det förtrollande Kalkbrottet, med skyhöga klippor med stup rakt ner i iskallt, klart och grönblått vatten. Vi badade även i sjön intill där jag tog årets första riktiga dopp (med huvudet under ytan) och simmade länge, fantastiskt skönt. Det är sällan jag känner mig så fri och lycklig som när jag är i vatten!

Men det spelar ingen roll hur många roliga tillställningar jag åker till eller spänannde äventyr jag är ute på. Jag känner mig alltid som mest tillfredsställd när jag är tillbaka hos mina hästar. De ger mig sådan sinnesro och tystnad. Samtidigt kan jag även få äventyr och kraft när jag ber om det. Kajsa och Lillen är helt enkelt mitt liv, jag lever för er. ♥

Att läka strålröta

Sommarbetet har gjort så mycket gott för hästarnas hovar! En ren hage utan frätande skit, piss eller lera. Torr och bra. Jag blev överlycklig igår när jag kollade Lillens hovar och såg hur otroligt fina hans strålar har blivit! Särskilt i bak. Framhovarna är ju alltid svårast att läka av någon orsak. Men bakhovarna, alltså wow! Så köttiga, stora och hela. Bara en liten fåra kvar i mitten och lite röta här och där. Hans bakhovar är så välfungerande och verkar sig nästan själva! Bara kolla:


Lillens hovar, juni 2016. Övre bilderna är de lite sämre framhovarna, undre bilderna är de bättre bakhovarna. Men även strålarna i fram är på god väg att hela de med! Kan tillägga att hoven högst upp till vänster är den som Lillen fick en hålvägg i, därav den något sneda formen samt det trasiga på sidan vid lamellen. Jag kan även säga att det är missfärgning av hagens mark som får hovarna att se svarta ut längst lamellen, inte röta.

Kajsas hovar är en annan femma, har hon ju inte haft alls samma flyt eller förutsättningar som Lillen. Men strålarna på bakhovarna börjar faktiskt se riktigt hyfsade ut de också. De började rätta till sig för ganska länge sedan nu, och bakhovarna ömmar nästan aldrig. Framhovarna är klart svårare. Strålarna där verkar aldrig vilja komma ikapp. De går in i bra och dåliga perioder men oftast är de bara två smala strimmor,, trasiga och fula. Men som min hovformsspecialist sade så ska man inte stirra sig blind på visuellt fula strålar för de kan faktiskt fungera bra ändå. Nu är inte det riktigt fallet med Kajsa, men strålarna är i alla fall hårda och fasta under vilket är ett gott tecken. 

Kajsas hovar, juni 2016. Bakhovarna på övre raden (ganska så fina) och den sorgliga lilla strålen i fram på den undre raden. Här med är hovarnas lamellränder svarta på grund av hagens mark, inte röta.

Nu har jag bestämt mig ytterligare en gång för att kämpa stenhårt för att mina älsklingshjärtan ska få välfungerande fötter en gång för alla. Det innebär bland annat att utesluta allt extra socker. Betet kan jag inte göra något åt, och jag vill att de ska njuta och äta i sommar. Men allt överflöd av morötter, äpplen, godis och så vidare, fullkomligt onödigt nu. De får lite lördagsgodis på sin höjd. Läkningen måste ske inifrån och det betyder att rensa deras kroppar från socker och därmed svampen som växer okontrollerat. Så fort vi flyttat kommer vi rida en hel i djup sand vilket främjar aktiveringen och stimulansen av strålarna. Sedan ska jag fortsätta att symptombehandla med rengöring (lufta) och äppelcidervinäger (skapa en otrevlig miljö för rötan). 

Avslutar med en närbild på Lillens ena bakhov, bara för att den är så fin:

 

Min älskade Lillen

Häromkvällen satt jag i bilen utanför hagen efter att ha umgåtts med Kajsa och Lillen. Efter ett tag gick Kajsa och Egon iväg för att äta gräs långt borta i horisonten, men Lillen stod kvar vid stängslet alldeles intill bilen. Jag pysslade med telefonen och när jag tittade upp igen hade den lilla tönten lagt sig ner i gräset. Så jag öppnade dörren försiktigt och smög ut till min älskade guldklimp. Han verkade inte ett dugg störd över att jag kom fram. Så jag satt i gräset länge med honom medan hans små ögonlock fladdrade sömnigt. Han balanserade huvudet med mulen i backen och jag kröp runt honom typ två varv för att klappa överallt. Ville att han skulle känna sig trygg med mig från alla hörn. Till slut lade han sitt tunga huvud ner i gräset och sträckte ut benen fullkomligt avslappnat. Jag höll på smälla av, han var så söt. Hans ögon rullade bak i skallen och tänderna blottades från de hängande läpparna. Åh, älskade Lillen. Flera bilar åkte förbi på vägen men han var för trött för att orka reagera. Efter en stund vaknade han till liv och reste sig, sakta och kontrollerat. Jag pussade honom hejdå men sedan följde han efter mig till ingången, så hjärtskärande. Men när jag hade satt mig i bilen så lunkade han långsamt iväg till resten av flocken så då kändes det okej att åka. ♥



 
 

Ljusa sommarnätter

Jag njuter så kolossalt av junis ljusa sommarnätter. Dagarna blir så himla mycket längre och det finns ingen gräns för vad en kan hinna med att göra. Jag vill inte att det ska ta slut! Tyvärr så börjar ju mörkret smyga sig på igen, om bara några dygn... Så det gäller att ta vara på den tid vi har kvar. 

Med ljuset hinner jag bland annat arbeta uppe i vinterhagen om kvällarna. Jag arbetar och studerar på dagen. På kvällen pysslar jag med hästarna, mockar eller rengör runt foderplatsen. Det är ett riktigt grisgöra! Nästan ett helt år av hö, piss och skit som hästarna så fint har packat till ett tungt och tjockt lager runt foderhäcken. Två fyllda flak på SuperChevan är lika med ungefär tre kvadratmeter ren yta. Det stinker helvete kan jag säga... Men fint blir det! Så tillfredsställande när gruset tittar fram under och får chans att torka. Till hösten kanske vi är ambitiösa och lägger på ett lager grus/sand, vore bra för hästarnas hovar.


Ni ser kanten på området där jag hyvlat av... Det värsta av allt är att åka och tömma flaket, går så otroligt långsamt.

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.

Trivselfläckar

Det sägs ju att hästarna får såkallade trivselfläckar när de mår bra och även om en alltid förstått det ologiska i det hela, så gillar en faktumet ändå. Apelkastad kallas en häst vars päls/färg kan uppträda i runda, ljusare fläckar eller ringar. Men vare sig det är logiskt eller inte så tycker jag att det finns en viss sanning i uttrycket, då Kajsa alltid får dessa fläckar just när hon mår bra. Förra sommaren hade hon dem innan hon gick ner i vikt och under smalheten var de som bortblåsta till största del. Likadant har det varit tidigare år, ringarna uppstår när hon är på en bra plats i livet. Behagligt väder, mätt och belåten, igångsatt med träning, nyfiken och glad. Samtidigt är pälsen glansig och fin. Så jag väljer helt enkelt att tro på att hon mår bra när trivselfläckarna är på närvarande. ♥

Lillen får inte dessa fläckar, så ja, det har ju uppenbarligen något att göra med anlag och färg. Däremot har jag sett svaga antydningar till dessa vid speciella perioder. Kanske när han är som allra starkast, vem vet...

Snuffan med sina trivselfläckar i lördags. Så fin nu! Magen sticker inte ut på sidorna fullt lika mycket, det går snabbt när träningen väl är i gång. Hon får ju mycket av det svullna och utpekande på buken, som snabbt försvinner vid igångsättning eftersom mycket har att göra med vatten, grovfoder och gaser som inte kommer i rörelse. Revbenen känns fortfarande som de ska, men på gränsen till att försvinna in bland fettet nu haha.  Oavsett vad så är hon vacker och välmående och det är så roligt att se framstegen. ♥
Tidigare inlägg