En februaridag i ridhuset

Vilken underbar dag! I skapligt god tid åkte jag ut till hästarna, i värmande vårsol och torra vägar. Tog in Kajsan, fick gå försiktigt på vissa hala partier men det gick jättebra. In i stallet och fram med ryktskrapan. Helvete vad med päls hon fäller nu! Det blev ett berg runt omkring henne. Hon verkade njuta av ryktningen, bli kliar och bli av med massa hår på samma gång. Sedan sadlade vi upp och traskade in i det ljusa, alldeles tomma ridhuset. Älskar att vara i stallet tidigt på dagarna när man har hela gården för sig själv! 

Idag var Kajsa helt fantastisk. Det märks tydligt att hon har mer energi och styrka nu när hon har lite hull och muskler tillbaka på kroppen. Självmant ville hon hela tiden trava, trots att jag ville börja lite långsamt och försiktigt. Vi övade en massa på att hitta den naturliga formen genom att backa, aktivera rumpan och sedan få över det medan hon går framåt. Ibland backade hon med huvudet rakt upp i luften men då och då kurvade hon hela ryggen och nacken superfint och då fick hon en massa beröm. Nästa steg är att plocka upp den signalen medan vi går framåt, när backningen och den bärande formen sitter.

Provade galoppera lite lätt, vilket hon gjorde så himla bra! Alltid lite svårt i början, men när hon kom igång var det otroligt fint. Jag påminde hela tiden mig själv att sitta rakt i sadeln och varken tippa fram eller bak, och då gick allt så mycket bättre när jag inte slängde Kajsa ur balans. Hon galopperade till och med stabilt på kortsidorna, något som varit en av våra stora svårigheter. Jag pushade inte galoppen allt för mycket när hon är så otränad och allt, men det var roligt att prova på och se sådan direkt framgång. 

Det blev ett lagom pass på kanske 20-30 minuter. Men Kajsan var så svettig efteråt, både för all päls men också det faktum att hon inte är så vältränad. Skönt för henne att varva ner i stallgången med en smaskig portion Naturmüsli och Irish Mash. Lillen fick endast pussar och kramar i hagen, samt sin mat. Inte så dumt det heller säg. Mockade ligghallen och lite utanför, längtar så tills all snö i borta och kärran är lagad så man kan göra rent i hagen ordentligt! Det är förmodlingen en meter skit packad under snön nu. 
 

Finaste Kajsa idag. Första gången jag också red på riktigt med sidepullet och det fungerade hur bra som helst för oss! Kajsa tog svängarna som aldrig förr!

 Pälsmonster på golvet?

Veckan, helgen och dagen

Förra veckan var så fruktansvärt tråkig vädermässigt. Den enda årstiden jag verkligen avskyr är denna period mellen vintern och våren, när vädret inte kan bestämma sig överhuvudtaget och pendlar mellan femton minusgrader och fem plusgrader. Grått, slaskigt, halt, blekt. Jag längtar så mycket till våren och sommaren nu, när jag kan ta min gitarr och spela med Kajsa och Lillen. Inte behöva borsta av bilen varje dag eller oroa sig för att åka av vägen. Rakt ut i värmen med bara ben och nytvättat hår som inte fryser till is efter tre minuter. Doften av mossa, grus, gräs och blommor. Citronfjärilar och torra hästar. Åh, vilken lycka!

Har inte missat att uppdatera om så mycket då det inte hände något speciellt på hästfronten förra veckan, förutom mina vanliga dagliga besök med pälsborstning, hovkratsning, mockning och gos. Kajsa har börjat fällt päls som bara tusan nu, och skönt det, eftersom hon har börjat svettats rejält! Nästan alltid blöt vid armhålor och höfter, så lilltjejen blir nog gärna av med fluffet nu. Ett drag med borsten och den är fullsmockad av hår. Jag välkomnar det med öppna armar, vårtecken! Även Lillen är på gång då han kan svettas på varma dagar, men än så länge har han inte börjat fällt någon päls.

Pälsmonstret på piggborsten

Tog in Lillen i ridhuset för några dagar sedan med målet att få honom att galoppera på longerlinan. Eftersom han är så duktig lös nu och tar galoppen på pussljudet (och en hel del springande från mig), kände jag att det var dags att uppgradera till linan som han har har svårt för. Det är som att han känner sig hejdad av linan och den lilla volten, trots att jag släpper ut honom så mycket som han önskar. Vi kämpade länge och jag gav mig inte, eftersom jag vet att han kan om han bara försöker. Till sist, efter kramp i munnen av allt pussande och en jäkla massa drivande och uppmuntrande, tog han en galopp! Den första varade dock i endast ett par sekunder och det var mest att han ballade ur i bock och skutt haha. Men fortfarande, på rätt spår. Så vi fortsatte. Nästan direkt gjorde han det igen, men jag var kvick med att driva vidare och då höll han galoppen i nästan ett helt varv! Älskade lillgrabben!
 
Sedan förstörde jag dock allt, genom att tänka "En gång till, for good measure!". Borde bara ha slutat när han äntligen gjort det. Men jag skulle minsann prova en sista gång och få till det på riktigt. Vid det här laget var Lillen riktigt trött och svettig efter att ha skrittat, travat och galopperat runt i ridhuset rätt länge. Lillen som vanligtvis ber om att få leka, kände sig utmattad och hade fått nog. Så han sade ifrån genom att springa bort, stegra och konstra, vilket gjorde att jag pushade på ännu mera. Tydligt sade han nej, jag är färdig för idag. Och jag borde ha lyssnat på honom. Så istället avslutade vi på ett dåligt sätt där vi varken fick till en galopp eller någon belåtenhet, snarare negativa vibbar. Avskyr när sådant händer. Jag lever i den där drömbubblan att Lillen ska älska varje sekund att arbetar med mig. Visst kan det bli sanning, men jag måste också inse att jag behöver ställa krav då och då. Som Buck Brannaman sade: "But it's no different with a horse than with a kid, you can't always be the kid's best friend. First you have to be the parent". Och jag vet att hästar är förlåtande djur där allt är glömt till nästa gång när man gör saker annorlunda, men jag gillar inte känslan av att någon av mina hästar skulle se mig som en tråkig och orättvis ledare. 
 
Detta var dock i början av veckan och sedan dess har vi lekt, kliat och pussats en massa. Jag lär in båda hästarna trickset att buga, än så länge är Lillen stjärnan som tycker det är sååå kul. Självmant plockar han fram ena frambenet och böjer vackert på huvudet. Kajsa gör det också, men hon försöker sedan sig på trickset ensam när jag gått iväg, genom att leta godisar mellan sina framben. Hittills har hon blivit besviken haha. 

Lipande Lillen...

Kajsa har blivit longerad med sadeln på, inte så ofta jag gör det faktiskt. Jag hade tänkt rida men den nya tie strapen behövde fler hål för att kunna spännas ordentligt. Så innan jag kunde göra dem hålen fick Kajsa nöja sig med en inte allt för tight sadel i longering istället. Hon var så himla duktig och tog galopperna klockrent efter ett tag! Höjde ryggen och sänkte huvudet, brummade belåtet. 

Fintjejen!  

I helgen var det middag på Berggrenska Gården med ett gäng från stallet, så trevligt! Åt god mat, drack några öl, lyssnade på våra exemplariska musiklistor och skrattade. Lördagen bestod av hästvisit med Johan, han fick se ligghallen i dagsljus och så promenerade vi bort mot bäcken för att kika på den magiska skogslagunen. På söndagen hade jag stalltjänst på morgonen vilket gick lätt som en plätt efter en god natts sömn. Mamma och jag hade med oss Lurven till hästarna, så för första gången på riktigt länge fick han rida och gosa med dem. Senare på dagen åkte jag och Johan ut till Marmas fantastiska skogar och vandrade i det vilda. Såg en massa räv- och rådjursspår, samt även spår efter grävling. Så tydligen har dem börjat vaknat till liv nu! Vi gick cirka en halv mil tills vi blev hungriga. Vi hade inte med oss någon torr ved men vi försökte bäst vi kunde ändå med halvtorra kvistar, tidningspapper och några större bitar. Kämpade länge och väl, tills vi gav upp och åt kall korv med bröd. Jag upptäckte till min stora glädje att det var till och med godare än varm korv! Efter skogsäventyret åkte vi och hälsade på Vevve. Satt och pratade tills det började skymma, då vi körde hemåt. Tog världens varmaste dusch och njöt av ledigheten.

Snuttarna hälsar på Lurvis (eller mer varandra?)

Nu sitter jag här med matematiken. Bara två veckors studier kvar nu, sedan fortsätter jag med Svenska 3. Imorgon tänkte jag ta in Kajsa och grooma henne ordentligt så hon blir av med all lös päls. Sedan kanske rida en sväng, se om nya repgjorden håller...

Veckan, helgen och läderfakta...

Förra veckan var lugn. Jag hade så mycket på schemat med icke-hästrelaterade saker samt start på en förjäkla svår matematikkurs, så hästarna fick snällt ta det lugnt dem med. Men Marie kom ut och verkade hovarna i alla fall, och vi fick göra det uppe vid hagen då det var isgata ner till stallet. Så skönt att vi kunde göra det i frid på bra underlag! Kajsa skötte sig exemplariskt och passade på att sova under verkningen. Lillen var däremot krångligare än krångligast. Frustrerande när det pendlar så vilt, senaste gången i stallet stod han som en ljus. Dessutom skulle Lillen slingra sig iväg till den enda isfläcken som fanns vid ingången, och halkade omkring som en tok (jag var nog den största token som desperat försökte hejda honom). Lustigt det där, för när hästen själv väljer var den sätter fötterna på isen och fokuserar på sin kropp, har de jättebra fäste. När hästen gör något impulsivt eller i rädsla/oförståelse, halkar den jättelätt. Men vi blev klara till slut och hästarna fick fina hovar! Gröna hovar dessutom. Vi fick prova en spray som ska hjälpa mot rötan. Lillens hålvägg hade blivit bättre, och trots att den hoven fortfarande har lite konstig form än resten så är vi på god väg att återställa balansen. Kan ju inte ändra allt i ett svep!

I lördags fick både Kajsa och Lillen komma in i stallet, fast en och en såklart så inte Egon blev ensam.
 Lillen njöt stort av att få springa av sig i ridhuset och han tog galopperna på mina pussljud så himla fint. Om han är lika lyhörd när han inte är på bushumör, det är en annan fråga... Kajsa fick springa av sig även hon. Precis som förra gången så ville hon inte sluta galoppera. Runt runt runt, jag drev inte alls på men hon fortsatte ändå. Känns underbart att hon har sådan energi. Jag satte även upp barbacka och red den första korta svängen på länge! Hennes rygg kändes nu som den skulle, och som den en gång var, bred och bekväm. Ingen vass cykelstång till ryggrad uppstickandes. Jag skrittade mest omkring för att känna av henne samt prova styrningen i det nya sidepullet, som älsklingstjejen tog superbra! Så roligt att rida min fina Kajsa igen.

Lillen stod och var alldeles sömnig i solen innan han fick gå ner till stallet. Men det blev fart i han när Karina kom med traktorn för att lasta in en ny höbal! Då var det bus för hela slanten, med hela gänget.

Kajsa och Lillen fick sin mat i boxen och vi alla var allmänt glada, en varm och solig februaridag. Idag fick jag sms om att mina läderremmar har kommit så imorgon blir det ett besök på posten och sedan vidare till stallet för att putsa och smörja sadeln, samt fästa de nya remmarna! Det har tagit sådan tid för jag fick hem off billet-remmen coh tie strapen, men de var i olika nyanser. Off billet-remmen brun som jag ville ha den (dock väldigt ljus men det gör inte så mycket), och tie strap-remmen oxblodsröd. Jag trodde att den skulle vara i samma nyans som off billet-remmen, så jag ringde företaget och frågade om byte. Då fick jag veta en intressant fakta; att tie strap-remmen görs endast i latigoläder, som alltid har den oxblodsfärgade, röda nyansen. Detta för att laitgolädret är det enda som är starkt nog att hålla för vind, väder, röta och allt sådant, vilket uppenbarligen är väldigt viktigt då den håller hela sadeln på plats. Därför ska man passa sig för företag som säljer tie straps i regnbågens alla färger och olika slags läder, för då är det inte latigo. Däremot har Weaver (märket min tie strap kommer ifrån) lyckats framställa ännu en tie strap i en mer brunaktig nyans, men som fortfarande är latigoläder. Och det är denna rem jag har väntat på att få hem nu! Den ska matcha off billet-remmen och min sadels nyans i det stora hela.

Hederligt hö

Något alldeles fantastiskt, som jag är väldigt glad över, är att gården vi står på har tagit in hö som foderalternativ istället för endast hösilage. Vi var några i stallet som ville ha det och planerade att ordna själva, men bästa gårdsägarna såg till att fixa det åt oss alla istället. Det var detta jag syftade på när jag skrev för ett tag sedan att en sak kanske ska hända som skulle göra läget för Kajsa och Lillen ännu mer ultimat. Och nu är det så bra som det bara kan bli! De har köpt in ett gäng rundbalar från en bonde inte allt för långt borta. För att prova och se hur det fungerar för allihopa. Jag blev överlycklig när jag såg balarna stå i ladan... det doftade underbart och var så lätthanterligt. Hittills smaskar Kajsa, Lillen och Egon i sig höet med glädje!

Var lite nojig då vi inte hann vänja in dem med höet samtidigt som de hade hösilaget så länge som jag hade hoppats. Men lite i alla fall och ingen verkar ha problem med magen eller annat ännu. Däremot lär man verkligen se till att hästarna har vatten nu när de äter hö som inte innehåller mycket vätska. Det är väl en av de få nackdelarna, att man lär ha bättre koll för att minimera risken för magknip eller kolik. Å andra sidan får man just bättre koll på hur mycket vatten hästarna får i sig, och jag föredrar alla dagar i veckan att de dricker rent vatten de mängder de behöver. Anledningen till varför jag gillar hö åt mina hästar är att de helt enkelt alltid mått som bäst när de äter torrt hö. De är mer stabila i magen och överlag känns det bara fräschare, enligt mig. Skönt också att slippa plasten faktiskt. Kajsa och Lillen verkar även föredra smaken av hö. Men det där varierar såklart beroende på hur bra/dålig balen är. Vi slängde ut hösilage några dagar efter foderbytet men hästarna har valt att fortsätta äta torrhöet. I alla fall de gångerna jag har varit där. En nackdel dock med torrt hö är att det dammar, oavsett hur bra lagrat det är. Hästarna har hostat lite grann vid foderbytet. Får se om det lägger sig när de ställer om sig, men desto viktigare att de har vatten!


Nu är jag så peppad att komma igång med träning och allt vad det innebär! Kajsa och Lillen står på en toppenbra lösdrift, vi har nära till stallet och ridhuset, jag har full koll på vad de äter med hö och tillskott. Vi har fungerade utrustning efter senaste inköpen och är ivriga att sätta igång! Jag tror just att Kajsa och Lillen kommer må ypperligt bra när de får börja röra på sig mer. Nu är dem stabila på lösdriften och har kommit in i miljön, men nu behövs ytterligare stimulans och träning för att det inte ska fallera. Bli starka, mjuka och hela. Kajsa mår verkligen bara bättre och bättre och det är så härligt att se. Hennes ögon ser inte längre ut att lida, tvärtom är hon pigg och personlig som förut! Hon går stadigt upp i vikt och ser faktiskt riktigt fin ut nu min pärla. ♥

Buspromenad i förtrollande vinterlandskap

I fredags blev det en promenad med Lillen på helt nya marker. Bakom hagen finns det en hel del lummiga skogsvägar och stigar och dessa ska utforskas på Kajsas rygg när vi kommit igång! Men för stunden får vi nöja oss med korta och mysiga promenader. Lillen var... energisk, minst sagt. Det så himla länge sedan vi var ute och gjorde något roligt nu, samt första snön och allt det där bidrog till en sprallig grabb som tyckte att jag gick alldeles för långsamt. Han ville helst bara springa iväg mot horisonten i en rad bakutsparkar. Men han var ändå jätteduktig och höll sig vid mig. Önskar vi var på sådant ställe i livet så jag kunde släppa honom och låta honom busa av sig, men är 99,9% säker att han skulle sticka ifrån mig idag, haha. Vi kommer dit. När han var avslappnad och lugn belönades han med gotta. En gång fick han ett litet glädeutbrott, slängde med huvudet och kastade sig åt sidan i en halvbockning typ. Försöka bör man annars dör man!

I vilket fall en lyckad första-gången-ifrån-miniflocken-separation, på nytt territorium och allt. Sedan fick även Kajsa hänga med ut en sväng och stencool som hon är upptäckte vi lite fler nya vägar. Vi hittade en stig som ledde ner till ån. Mitt ute i skogen och med åkrar som utsikt fann vi där som en glänta med stuga, separat bastu, vedbod, dass, grillplats och brygga. Så himla vackert! Jag måste genast ta reda på om detta är privatägt eller om man möjligen kan hyra in sig på detta ställe. Vore fantastiskt att spendera någon vecka där i sommar, endast ett stenkast ifrån hästarnas hage! Kajsa var i alla fall nyfiken och utforskade området noga, min älsklingstjej. 



 

Galoppen kommer när själen mår bra

Livet är bra härligt just nu. Hästarna njuter, jag njuter. Torsdagen bjöd på en underbar stund med Kajsa i ridhuset. Hon hade inte varit där inne på länge och jag tänkte att det skulle vara skönt för henne att röra lite på sig på stabilt underlag. Och som hon sprang! Först provade jag göra pussljudet för att se om hon fortfarande kopplade det till galoppen och om hon ens ville ta en galopp, eftersom det var så länge sedan vi red eller tränade överhuvudtaget. Hon tog galoppen nästan direkt, och sedan var hon igång. Hon galopperade runt på arenan, helt på eget bevåg, och bara stornjöt över att få sträcka på benen ordentligt. Huvudet sänktes, ryggen sköts upp och hon verkade så otroligt glad. Det var så himla fint att se henne lycklig och med ny energi. Som att hennes trasiga lilla kropp och själ äntigen började hela. Vi busade en massa. Hon jagade mig, jag jagade henne, vi sprang tillsammans. Fintade varandra, gjorde tvärnitar, så otroligt kul och häftigt att uppleva! Kändes som en början på något fantastiskt, som att vi börjar närma oss en sådan där förtrollande kontakt jag alltid drömt om, men som varken hon eller jag har haft energin och andan för. 
 
Efteråt fick hon mumsa på sin goda müsli i boxen. Hon glufsade på i alldeles för rask takt samtidigt som hon inte riktigt hade varvat ner från busandet, så jag passade på att öva på varsågod-kommandot några gånger, så hon hann tugga och andas emellanåt. Vi har precis börjat med detta då jag upplever att både Kajsa och Lillen är alldeles för på maten, så fort de ser de svarta gummibaljorna blir de helt till sig och glömmer bort tid och rum. Hittills har båda varit superduktiga! Vi ställer oss framför matskålen och varje gång de drar ner huvudet för att börja smaska håller jag bara fast repet så det tar stopp. Jag är bara tyst och lugn och inväntar att de slutar försöka komma fram till maten. När de står snällt och väntar och jag märker att de vänder uppmärksamheten på något annat, som mig, säger jag "varsågod" samtidigt som jag rör mig nedåt mot maten för att vara extra tydlig. Det var lite knepigare när Kajsa stod lös i boxen än när jag hade grimma och ledrep, men då använde jag bara mitt kroppsspråk mer för att blocka henne tills hon hängde med. Inspirerad av LibertyHorse som har en fantastisk blogg och Instagram-konto!

Westerngala, dagens hästäventyr och gamla lösdriftsbilder...

I år vill jag och Emmy gå på Westerngalan. Jag vill det nästan mest för att den hålls på Jultorp Ranch, verkar vara en sådan himla fin gård. Och självklart också för att hänga med min pärla på en riktig fest med likasinnade! Får se om vi har lyckats spara ihop några slantar till januari då... Jultorp Ranch har i alla fall typ 30 hotellrum så det vore hur mysigt som helst att sova där ett par nätter. Framförallt vill jag hänga med Emmy just, so bad!

Idag var jag ute i stallet strax efter åtta, det händer inte ofta, om jag nu inte har stalltjänst eller liknande. Men känner starkt att jag måste ta vara på det lilla ljuset vi får nu. Började morgonen med att halvsova i ligghallen. Ja, sådant gör jag ute hos hästarna... Ville så gärna att Kajsa och Lillen skulle komma och snutta med mig, men de kom bara för att hälsa en snabbis. Kajsa fick sin superportion mat och sedan tog jag Lillen och gick den långa vägen till stallet. Där fick han äta lite grann och efter det körde vi ett pass i ridhuset. Först var ett annat ekipage där och red omkring, så jag passade på att longera lite så Lillen fick öva på att behålla fokusen på mig oavsett hur intressant den andra hästen må vara. Han var superduktig och hade jättebra energi! När det andra ekipaget gick ut släppte jag honom lös och vi busade loss. Jag tror nog att vinterns överskottsenergi börjar byggas upp, för han sprallade rejält när jag bad om galopp. Bockade, sparkade, slängde med huvudet. Men galopperna tog han allt, efter en hel del lekande och jagande. Sista gångerna tog han galoppen klockrent på mitt pussljud! Dock gick det inte att föra vidare till longeringen på lina. Det var riktigt nära för han krullade upp sig och förberedde för ett galoppsprång, men han hann avbryta. Vi körde på ett rätt bra stund för jag ville inte riktigt ge mig, men fick till slut nöja med med ett par till galopper lös och lekande. För att avsluta bra liksom. Just det, jag satte även upp på honom barbacka. Det var ett år sedan jag gjorde det, när Emmy var med och jag satte upp för allra första gången. Nu blev det mest en spontanare, satt där i cirka två sekunder och sedan gled jag av på andra sidan. Lillen tog det finfint!

Klockan är nu halv fyra och hästarna bör ha fått sin höbal i foderhäcken nu! Gårdsägaren skulle fixa det när hon kom hem. Så spännande det ska bli att se dem äta där nästa gång jag är ute! I brist av färska bilder från dagen, får ni se några gamla bilder från lösdriften jag byggde och en väldigt smutsig Lillen en vinterdag då leran vann över nysnön:


Foderbord och ligghall av min design och vårt bygge (jag, Johan, mamma, pappa, Fia, Joel). Fungerade så bra!


Halm-mys. Det var härliga dagar med kattgos i ligghallen!


Dagen Kajsa och Lillen fick en ny flockmedlem; Lonsan. Det blev himla lyckat.

Smutsig och blöt men lika glad för det! Grabben hade tydligen bestämt sig för en rullning


Skitgrisen inspekterar vattenbaljan. Ser till att jag inte gör några misstag liksom.

Akrobatik på häst

I ridhuset häromdagen fick jag en impulsidé om att det var dags att ställa mig upp på Kajsa för första gången. Sagt och gjort, där uppe stod jag och Kajsa brydde sig inte ett dugg. Det var dock rätt veligt, men riktigt kul när man känner sig så säker i det stora hela. Försökte sedan rida iväg damsadel-style. Och satte mig bak-och-fram i sadeln och trixade omkring lite. God övning för hästarna att känna tryck och kroppsdelar överallt, tycker jag. Nästa projekt blir att glida av från Kajsas rumpa, det har jag alltid velat gjort!
 
 

Ett filmklipp publicerat av Kristin Schyllner (@kristinliddie)Nov 15, 2015 kl. 11:57 PST

 
 

Ett filmklipp publicerat av Kristin Schyllner (@kristinliddie)Nov 15, 2015 kl. 12:08 PST


För övrigt var det ett ganska bra pass i ridhuset. Det var enklare nu att få Kajsa att tagga ner i traven mellan galopperna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Bad Johan och mamma (mina följeslagare för dagen) att filma mig så jag kunde se vad det är för fel jag gör när jag tar och bryter galopperna. Kan nu konstatera att jag inte är balanserad i galopperna. Antingen lutar jag mig för mycket framåt för att jag då tror att jag "hjälper" och "berömmer" Kajsa som tog galoppen, vilket gör att hon hamnar i obalans. Eller så lutar jag mig för mycket bakåt när vi kommer på raksträckorna och farten ökas. Inte bra! Men såklart jättebra att få se sig själv i film. 
 
Innan Kajsas pass fick även Lillen busa lite i ridhuset. För första gången på otroligt länge fick jag upp honom i galopp när vi bara sprang runt tillsammans. Jag gjorde pussljudet för fulla muggar och drev på, och tre gånger tog han galoppen, tillsammans med lite bakutsparkar. Tror grabben nu är som han brukar bli på vintern i leriga och steniga hagar, tacksam över att ha en plan yta att springa av sig på. Men super för att vi fick till galoppen jag väntat på så länge! Hoppas han kopplade ihop den till röstkommandot. Longerade även på lina och var riktigt nära att få till en galopp där med. Han var i alla fall mycket piggare och drog lite kaxigt i linan. Jag longerade även en stund med sadeln på. Hans framåtbjudning var på topp, jätteroligt! Det kom in två hästar i ridhuset som red runt och vi fortsatte även då. Suveränt att öva på fokus när det händer så mycket spännande saker runt omkring honom. Först tittade han mycket åt dem och gnäggade när de närmade sig, men sedan slappnade han av och koncentrerade sig på longeringen och mig istället, men god fart. Duktig grabb!

Självständig trav på ridbanan med Lillen, långsam uteritt med Kajsan.

Måndagen bjöd på en hel del hästaktiviteter. Först var det träning med Lillen på ridbanan igen och det gick superduper! Jag skulle värma upp med att longera och så, under tiden gick S och fixade vatten till sina. Jag kände ganska snabbt att det gick bra, vi var båda mer lyhörda och fokuserade. Så när S kom tillbaka hängde jag redan på Lillen, kände varför vänta när allt känns så bra och säkert? Måste passa på när självsäkerheten kickar in liksom. Så S blev kvar på en pall utanför ridbanan hela passet. Jag hoppade upp och precis då ringde min telefon, ett mindre roligt samtal att ta uppe på unghästryggen haha. Så jag hoppade av efter ett tag, pratade klart och hoppade sedan upp igen på andra sidan. Sedan körde vi igång! Det kändes alldeles fantastiskt att för första gången sitta upp på min unghäst helt själv och rida iväg utan något direkt stöd. Lillen var superduktig och var mycket piggare idag än de tidigare passen. För första gången var det faktiskt svårt att stanna honom, tidigare gjorde han det mycket lättare. Nu var han starkare och hårdare i huvudet, tog flera steg innan han stod helt stilla. Men med beröm när han väl stod stilla, blev det bättre. Att svänga är inte heller superenkelt. Att svänga åt vänster är definitivt bättre än att svänga till höger, och han får för sig att plötsligt vika av till vänster när det passar honom. Så förmodligen är han starkare i den sidan och föredrar att vistas där. Det ska vi försöka balansera upp så snabbt vi kan!
 
Vi travade en massa också, första gången ensamma. Han var hur duktig som helst! Kämpade på fint och kändes pigg och de få gångerna han saktade ner och ville stanna, så var det lätt att hålla igång honom bara jag var på snabbt. Men oftast var jag lite för långsam haha. Vi travade nästan hela fyrkantsspåret, förbi läskiga ladan med alla prylar och han tog det galant. Är så stolt över min grabb! Det var ett riktigt bra pass. Kändes som att han ville göra rätt och försökte fokusera mer än förut. Och han stressade inte upp sig någon gång, han är bara cool. Någon gång började han backa när jag bad om att gå fram, och han gnäggade åt någon häst i horisonten. Men aldrig blev han rädd eller exploderade på något sätt. Älskade lillgrabben!
 
Sedan red vi tillbaka till stallet. S gick bredvid oss men hon höll oss inte en endaste gång. Duktiga Lillen. ♥

Senare på eftermiddagen red jag ut med S och F, på Kajsabanan såklart. Det var rätt länge sedan nu. Hon var superduktig och kånkade på, trots att vi låg flera meter bakom resten av gänget. Vi hade boots men Kajsa får ta det i sin egna takt nu när hon är tunn, svag och fortfarande inte 100% i bakhovarna heller. Mycket grusvägar, vilket jag alltid haft riktigt svårt för. Fast vi kom också in på fina sandvägar och mysiga skogsstigar. 
 
Bild från när Lillen för första gången hade sadel på sig på riktigt och verkligen fick känna av den i rundkorallen. Tänk så mycket som har hänt sedan dess! Här var han helt ovan vid allt som har med ridning att göra. Nu är vi på god väg att kunna rida ut och göra mer och mer saker på egen hand. En sådan kämpe han är!

Första traven på Lillen

För några dagar sedan bockade vi av en hel del grejer på att-göra-med-gröna-Lillen-listan! Det var bland annat:
 
- Första riktiga utevistelsen och utomhus-träningen med sadel utöver korta promenader som knappt räknas.
 
- Första gången på ridbanan, då vi gick förbi hönsen, bäcken, traktorskopa, hästhagar och en massa annat nytt.
 
- Första traven tillsammans!
 
- Första ridningen utanför inhägnat område.
 
S hjälpte oss som hon brukar, men att träna utomhus och på ridbanan var ju något nytt för Lillen! Tanken var att han skulle bli piggare och kanske få mer framåtbjudning. Det blev lite på två sätt. Han blev absolut piggare och mer energisk av allt nytt, dofter, vind, väder, prylar och så vidare. Men det gjorde honom också mer ofokuserad, svårt att vara intressant nog när det händer så mycket runtomkring.
 
Vi började i vanlig ordning med att jag longerade. Ett tag var han påväg att få sitt första lilla utspel, när han blev upprymd så krökte han plötsligt på halsen, skjöt upp ryggen och gjorde ett miniskutt, men han avbröt själv innan det blev någon bockning. Nästan lite synd för jag vill gärna uppleva det nu, så vi kan kommunicera och komma över det så han sedan inte behöver prova så många gånger igen. Klart han får testa, jag känner mig helt enkelt redo att hantera den situationen nu, om ni förstår vad jag menar. Longerade i skritt och trav och efter det körde S på. Konstaterade och insåg att jag använder för mycket ljudsignaler och röstkommandon och med fel timing så Lillen börjar bli förvirrad kring vad som verkligen menas. Eftersom han saktar ner så ofta och snabbt blir det att jag snackar och "håller igång", och då blir det lätt för mycket. Så måste verkligen tänka på det, så han inte börjar ignorera ljud för att de tillslut inte har någon mening för honom. 
 
Träningen fortsatte med att hänga, sitta upp, traska omkring och tillsist att bli longerade. Ganska kort därpå provade vi första traven och det gick super! Ingen som helst reaktion av Lillen att jag satt där uppe och gungade. Jag både satt ner och red lätt så han fick känna på båda. Och tro det eller ej, men han har världens mjukaste trav! Höga steg så man gungar ganska kraftigt, men mjuka och lätta steg! Svårt var det dock att styra ut honom på volten när han sökte sig inåt, han blev riktigt hårt och stark i nacken. På det viset längtar jag tills jag kan köpa mitt sidepull så styrningen blir lite tydligare. Repgrimman fungerar bra och ska absolut inte vara något problem, men det har ju en tendens att glida runt mer och tyglar på varsin sida av huvudet vore bra att testa nu. Ett tag blev Lillen rejält gnäggig efter någon häst borta i horisonten. Det kändes lite obehagligt när hela han vibrerade och att jag kunde känna honom bli spänd. Vilket såklart gjorde mig ännu spändare. Men det lugnade ner sig. När passet var slut ledde S oss tillbaka till stallet, första gången utanför staket eller väggar! Han blev skrämd för traktorskopan och hoppade lite åt sidan men inget farligt alls. När vi närmade oss stallet kopplare S av longerlinan så se sista metrarna skrittade vi faktiskt helt på egen hand utomhus. Även om inte Lillen visste om det. 
 
Riktigt kul är det nu och jag känner starkare och starkare att jag faktiskt inte är så orolig alls. Har också börjat sadla i stallgången nu istället för ridhuset, känns bra att få in mer normala rutiner på allt. Nu är det nog dags att börja rida mer självständigt. Alltså jag vill ju gärna ha någon med mig oavsett, och vi kör longerlina för alla nya moment, men att bara skritta runt i ridhuset och träna styrning och sådant utan stöd vore toppen. Försöka göra det så enkelt och tydligt som möjligt med färre signaler runtomkring. Lillen och jag. Dock kändes dessa pass lite sisådär. Naturligtvis är jag glad för alla nya utmaningar vi mötte och klarade av, men jag kände ändå att Lillen var för ofokuserad och oförstående om vad vi var ute efter i sin helhet. Som att det gick lite åt fel håll. Samtidigt som vi tog flera steg framåt och ska vara extremt nöjda, men ni vet, man blir överanalyserande och självkritisk.
 
Imorgon blir det Lillen-ridning igen, får se vad den dagen har att bjuda på!
 
En skeptisk Lillen på ridbana. Ännu en första gång - första gången med reflex (eller något överhuvudtaget) på benet! Han fick dock bara en, för han är en tönt.


Min vackra kille, Luck Of Chinook.

Ett jäkla snyggt ekipage!

Frihetstur på Kajsabanan!

Känns så bra nu när Kajsa får komma in och gödas upp ordentligt. Idag fick jag in ett bra system med att blöta upp fodret med lagom mängd vatten och mycket snabbare gick det också då jag använde vattenkokaren. Varmt vatten gör jobbet! Sköljde även rent Kajsas hovar i spolspiltan. Jag ska försöka hjälpa hennes rötiga framstrålar ytterligare på traven nu. De har ju börjat tagit sig ganska bra tack vare regelbunden bra hovverkning samt aktivering och slitage. Men bra att hålla dem extra torra och rena. Sprayade efteråt med alldeles nyblandad kopparsulfat, fortsätter med den rutinen framöver nu med!
 
Hade lust att göra något med älsklingsnurpan men ville inte sadla och tjata ut alla vanliga gamla träningsmoment. Så vi gick in nakna till ridhuest (ja, i alla fall Kajsa) så lekte vi lite från marken. Leka från marken i Kajsas värld innebär att gå långsamt efter mig för att få en morotsbit då och då, haha... Skulle vilja koppla in musik på högtalarna och känna lite inspiration, jag vet att jag blir oerhört uttråkad av en ekande tystnad. Behöver musik och energi!
 
Hoppade sedan upp barbacka, något jag undviker nu när hennes ryggrad är så blottad. Men en kort tur någon gång ibland går ju bra! Hade repgrimman på med tyglar, men använde dem inte alls. Tanken var att verkligen öva på tydligheten i sitsen och svängarna, och herregud vad duktig hon är! Jag rörde inte tyglarna överhuvudtaget, hade händerna knutna bakom ryggen. Hon svängde så fint endast för att jag vred höfterna och då automatiskt lade på ytterben och öppnade innerben. Riktigt snäva svängar lyckades vi med också! Att stanna helt på kort tid var svårare men efter några försök gjorde hon det riktigt bra. Jag testade även, för första gången någonsin, att lägga upp mina ben och fötter över hela hennes rygg och rumpa. Det är något jag vill att mina hästar ska hantera bra, att jag lägger vikt och kroppsdelar på alla möjliga ställen ska inte vara något problem! Hon tog det galant. Lite obekvämt för henne när jag kravlade mig upp med sedan var det lugna puckar. 
 
E kom in i ridhuset och Kajsa är ju väl medveten om att godis alltid finns närvarande med E. Det var ganska mycket svårare att öva på momenten när E samtidigt gick framför henne, fokusen dog ut lite haha. Att stanna var svårast, hon ville ju fortsätta promenera med den spännande människan framför. Men efter lite träning gick även det super och hon var riktigt duktig och tog en snäv sväng bort från E när jag guidade henne. Hoppade av och tränade lite ground tie. Ville att Kajsa skulle kliva på repet för att känna tryck och lära sig logisk lösa problemet själv (då hon brukar kunna få lite tillfällig panik av sträckta rep och fasthållet huvud), men bara för det så stod hon som ett ljus. Så duktig, i vilket fall!
 

Dagens korta ridpass på vinterbjörnen Kajsa

Red Kajsa en lugn tur på ridbanan idag. Det var bokat i ridhuset och jag hade verkligen lust att skritta runt lite, så vi gick till utebanan. Hon hade bra, pigg energi med utomhus-luften och alla saker att titta på! Hönsen var bra intressanta, samt ladans öppna skjul fyllt med prylar. Kul med variation på omgivningarna. Hade ingen direkt ork att köra på intensivt, plus att underlaget inte var optimalt för hennes hovar, så vi höll det lugnt med mycket skritt och lite trav. Dagens träning var att få in stoppen bättre, för jag har märkt att hon har börjat halvstanna, det tar alldeles för många steg innan hon står helt stilla. Och hon var superduktig när vi övade! Mycket tack vare att jag faktiskt sköt fram mitt bäcken så hon kände viktskiftet. Från trav gjorde hon tvärnit, så jag är väldigt nöjd och stolt över min snurpa! För övrigt har vinterfluffet officiellt anlänt:

 
Älskar björnpälsen. Kajsa får så fin, fluffig och utstående päls. Silkeslena hårstrån, men inte så täta. Lillen har tjockare, sträva och platta strån. Dock får han en jäkla täthet så jag tror absolut att han har bäst skydd mot väder. Troligtvis tack vare att han knappt blivit duschad, och typ aldrig med schampo. Han har nog en massa bra oljor och naturliga skydd kvar. Fast jag längtar tills han väl blir ordentligt rengjord, för under den guldiga ytliga pälsen, är han helt grå haha. 

Vår första självständiga ritt!

Idag red jag Lillen för allra första gången utan longerlina, vi tog alltså våra första självständiga steg ihop. ♥ Jag älskar denna häst så jag håller på att explodera, världens finaste grabb. Min stora kärlek!

Vi började i vanlig ordning med att hänga på båda sidorna - sitta upp - bli omkringledda av S - träna på att göra halt/skritta iväg, svänga och så vidare. Sedan longerade S oss lite grann men ganska så snabbt testade vi på att släppa helt. För första gången hade jag även fötterna i stigbyglarna samt två tyglar, det gick helt suveränt! Alltså vilken guldklimp han är. Snigelfart, men fortfarande uppmärksam på mina signaler och inget vägrande alls. Det kändes helt fantastiskt att sitta och rida på min häst, den första ryttaren på hans rygg någonsin. Han är jätteduktig på halt (hans favoritdel haha) men även att skritta iväg släppte en hel del idag! Jag lutar mig lite fram, klämmer med låraren, gungar lite om det behövs och smackar. Så går han, en sån underbaring! Att svänga är rätt stelt och okoordinerat, men det kändes mycket bättre mot slutet av passet. Helt magiskt. Som jag älskar dig Lillen!

De allra första bilderna på oss som ett självständigt ekipage: 
 










 
Kommande pass/planer jag och S har för att motivera Lillen lite mer:

• Rida ut en kort skogssväng med Kajsa och Bullen och ha Lillen som handhäst, så han får uppleva just den slingan och se lite nytt, hänga med gänget och så vidare.

• När punkten ovan gått bra ska vi faktiskt rida ut med Lillen och Bullen, samma väg så han känner att allt är lugnt. Utomhus kommer han definitivt få mer energi när han känner vind, dofter, ser hästar, hör ljud. Så fort jag känner att vi har halt - skritta fram och svänga-grunderna så kör vi.

• Första traven, inte för att få Lillen taggad men för att se hur det går helt enkelt. Förhoppningsvis vid nästa pass kan vi prova på en trav på longerlinan!
 
• Göra lite mer av allt möjligt! Som tidigare nämns vill jag inte stanna i ridhuset för länge utan komma ut och göra samma saker ute i den stora världen. Variera träningen, bygga upp styrka, leka, busa, vara ensam, vara med flera hästar med mera. 

Han är ju väldigt lugn och sansad nu, vilket jag tycker är fullkomligt underbart, och lite förvånadsvärt. Självklart ska Lillen få ta den tid han behöver för att känna in vikten och allt nytt som kommer in. Dock vill jag så snabbt som möjligt ta tag i just motivationen, så det inte går åt fel håll direkt från början och han tröttnar helt. Godiset har hjälpt mycket för att han ska koppla allt vi gör till något trevligt och ofarligt, men lite energi och livsglädje vill vi allt ha! Haha, jag kanske får ångra det jag säger när han väl försökt kasta av mig och blir fylld av livsanda... Men hellre att det händer snart och Lillen känner att han också får uttrycka sig, än att han slås ner och blir en ridhäst helt utan anda. Sedan hjälper det säkert inte heller att han inte är 100% i sitt ben ännu. Det är så konstigt, när vi tränade med honom sist så var han helt ren och han verkade också piggare. Idag såg man pyttelite igen i traven. Så skumt att det går fram och tillbaka. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att det inte har någnting att göra med den gamla skadan på hans andra framben. Veterinär ska i alla fall tas ut snart så vi får utreda alltihopa! 
 
Avslutningsvis, en kort filmsnutt från dagens ridning. Se så duktig han är!!! Halt och fram:
 




Ett filmklipp publicerat av Kristin Schyllner (@kristinliddie)Okt 21, 2015 kl. 7:10 PDT

Kajsas mjuktrav, hetstrav och supergalopp.

En äkta grå och ruskig höstdag. Mysigt nu när vi har haft så många soliga höstdagar, men jag är inte heller den som klagar på en blå himmel. Hösten får mig att sakna tider som dessa i Holmsånger:
 


Kajsa och jag på ängen i Holmsånger. ♥

Igår följde min kusin med till stallet. Vi tog in Kajsa så red jag henne i ridhuset. Hon kändes ganska fin trots lite seg till en början. Vi tränade galoppfattningar, och oj vad Kajsan förstår själva fattningarna nu! Flera flera gånger tog hon till och med galopper utan att jag ens hann ge min signal haha. Framåtbjudningen tackar jag inte nej till. Däremot måste jag komma in i en bättre rutin för att träna bort hetstraven mellan galopperna, känner att jag inte riktigt har någon koll på vad jag gör där för att bättra situationen. Det är sjukt obekvämt när hon bryter av sina galopper och bara flyger iväg i en stenhård, snabb, smattrande trav. Jag gör det inte heller lättare när jag kommer ur balans och lutar mig framåt, dunkar i sadeln och så vidare. Jag förstår ju att det handlar om att hon inte är tillräckligt stark och jag har fått tips på hur vi kan träna upp det, som intervaller - fatta galopp - bryta av - fatta galopp och så vidare. Men jag får så svårt att kontrollera något alls när det väl händer, så jag hinner inte göra så mycket mer än att sakta ner henne. Hon blir svårstyrd och genar över alla hörn, korsar sina ben hit och dit och det känns nästan som att hon kan gå omkull för hon snubblar då och då när hon bara rusar utan att ha kontroll på sin egen kropp. Jag tränade på att i alla fall försöka hålla hörnen och trava i dem, och sedan fatta galopp på raksträckorna. Att hålla sig i hörnen var jättesvårt men det blev bättre tror jag.
 
Tipset jag har fått är att se till att Kajsa kommer ner i sin vanliga mjuka trav, innan jag fattar galopp igen. Men det är just det som är så svårt, eftersom hon rusar så in i helvete att jag kämpar med att sänka tempot, och när hon väl gör det tappar vi istället flytet så hon stannar. Tips på hur jag kan få henne att slappna av och inte börja hetsa så fort vi tagit första galoppen? För innan hon har tagit första galoppen, kan hon trava väldigt mjukt och fint, nästan samlat. Sedan efter första galoppfattningen är det som att hon blir alldeles superpigg och hetsig och hittar inte tillbaka till den lugna traven, utan ökar på som tusan och höjer nacken så fort jag ber henne trava. Att hålla sig i skritt är också rätt svårt.
 
För övrigt var jag väldigt nöjd med att Kajsa nu tar galopperna så lätt. Som sagt, känns så skönt att den biten har släppt! När jag hade ridit klart fick min kusin hoppa upp och rida för första gången på länge, och för första gången på Kajsa. Hon fick lära sig grunderna av hur jag rider mina hästar och de var så duktiga. Jag passade även på att longera Kajsa med kusin min på hennes rygg, det är toppen för mig att få se Kajsas rörelser med en annan ryttare. De fick till och med galoppera några varv och det såg riktigt fint ut!
 
Kort film på när kusin Felice travar på kajsa:

 

Ett filmklipp publicerat av Kristin Schyllner (@kristinliddie)Okt 19, 2015 kl. 11:49 PDT

Andra ritten/åkturen på Lillen!

Det blev en tidig morgon idag, då jag och S skulle köra ett pass med Lillen innan arbetsdagen började. Hästarna hade ganska nyss fått frukost i hagen så Lillen var inte särskilt peppad av följa med mig, men han blev gladare när han fick komma in i en box fylld med mat.
 
Det gick så himla bra med Lillen idag igen! För andra gången satt jag upp och red på Lillen, alltså skrittade ihop. Egentligen åker jag väl mest, men mer och mer lägger jag in hjälper och medan S gör samma på marken kommer han lättare lära sig att koppla rätt när jag väl rider honom helt själv. Jag hängde bara ett par gånger på båda sidorna ochs sedan satte jag upp. Det är verkligen fantastiskt härligt att jag är så orädd nu, jag vet faktiskt inte vad som har hänt? Jag var inte rädd innan, men osäker absolut. Nu tycker jag bara att det är roligt och känner mig så trygg med Lillen. Kanske säger annorlunda när (om) han bockar iväg och jag kanske blir avslängd, men jag måste ju försöka behålla denna positiva inställning för det hjälper säkerligen en hel del!
 
Vi skrittade omkring, S gjorde oss redo för svängar, sade till när vi skulle stanna, gå, korsa snett över, göra en snäv vändning och så vidare. Så jag kunde baka in mina hjälper från sadeln. Idag hade jag även ledrep på ena sidan för första gången, så jag tog lite i det när vi svängde. Idag introducerade vi även longeringen med mig på ryggen, för första gången. S tog ut honom på en liten volt runt henne och han var sååå duktig! Varje gång han gick in till S igen så fick hon ut honom nästan direkt, och han blev inte upprörd på något vis utan bara accepterade läget. Det var också super, för på volten kunde jag öva på att själv stanna honom utan att han bara lyssnade på att S stannade. Och han var riktigt uppmärksam! Haha, att stanna kan man ju inte säga nej till anser Lillen. Att smacka igång honom var svårare och han lyssnade nog mest på vad S gjorde där, men som sagt, att fortsätta baka in mina signaler samtidigt gör nog mycket.
 
Har nu de officiellt första bilderna på mig och Lillen i rörelse! Bortse att jag ser ut som en barbamama på grund av min feta jacka, och att sadeln ser ut att ligga åt helvete, allt ser charmigare ut i verkligheten... Sedan känns det som att jag ser sjukt stor ut på bilderna jämfört med Lillen, men det är nog också vinklarna och min jacka som bidrar till det haha. Enjoy!

 
 
 
Jag hoppade av och ville som vanligt pussa ihjäl Lillen av kärlek, men jag hejdade mig för att istället skynda mig in med honom till boxen för att påbörja arbetsdagen. Jag lät honom äta sin hötuss medan vi gick och kollade vilken uppgift vi hade, sedan var tanken att jag skulle gå och släppa ut honom i hagen igen innan vi började. Men jag glömde bort det totalt, så vi gick och målade bommar i ett par timmar. Kom tillbaka till stallet långt senare och såg en halvt ledsen och gnäggande Lillen i boxen. Haha, stackarn! Alldeles bortglömd och övergiven i det helt tomma stallet, utan mat, så "länge". Länge för Lillen i alla fall. Han undrade, "är detta tacken för att jag låter dig rida på mig utan rodeo-bockningar?". Men det var ju ganska bra träning ändå och han verkade inte alls så upprörd, så igen, duktiga Lillen. ♥

Lillens första steg med mig på ryggen, våra första steg tillsammans ♥

En storslagen dag gott folk. Fyra stora första-gången-upplevelser med hästarna. I stora drag: 1. Lillens första gång som handhäst. 2. Min och Lillens första ritt. 3. Första gången jag leder båda hästarna tillsammans till- och från hagen. 4. Kajsas första nyp på mig. Ja, den fjärde punkten var ju inte så mycket att hurra för, men fortfarande, en första gång haha!

S plockade upp mig vid bussen så åkte vi tillsammans till stallet, planen var att jobba med Lillen och sitta upp igen om det gick bra. Men först skulle vi prova på att ha Lillen som handhäst. Något han aldrig varit förut, jag har aldrig ridit med handhäst och Kajsa tvekar jag på att hon har gjort mycket på den fronten. Så lite en första gång för oss alla. Men först av allt värmde jag upp Kajsa i ridhuset, fick lite tips och bra tänk om galoppfattningarna från S. Kajsa kändes allmänt motsträvig idag, stel och hård i nacken, seg och ganska ouppmärksam, men hon gjorde ändå det jag bad om. Galoppfattningarna gick lika bra idag som i söndags, men hon orkade knappt hålla galoppen alls idag. Så vi fortsätter träna. Sedan fick Lillen komma in, så satt jag upp och vi provade att gå iväg hela gänget haha. Det var ganska mycket att hålla reda på faktiskt, svårare än jag trodde. Styra och guida Kajsa samtidigt som Lillen bestämde lite själv när han ville gå och inte, S instruerar och ja, mycket att strukturera haha. Men det gick bra! Travade också några steg, finfint. Mina armar slets dock itu lite då och då när Lillen tyckte det var dags att sakta ner och Kajsa fortsatte att gå, det är vid sådana tillfällen jag måste komma ihåg att bromsa Kajsa först innan jag försöker få igång Lillen... Min vänstra arm är typ en spaghettiarm nu, påfrestades en hel del tror jag. Känns som träningsvärk redan nu haha. Kanske ska prova högerarmen nästa gång ändå, som jag är starkare i. Men vänsterhanden kändes ändå mer naturlig att hålla Lillen i?

Vi skrittade även runt ridhuset utomhus med Lillen som handhäst. Gick kalas! S sade när vi skulle gå, göra halt, gå igen, halt, och så vidare. Bra träning och jag vill gärna också att jag gör mer med Lillen ute, så inte bara ridhuset bli en trygg plats där han ska göra nya saker, lyssna på kommandon och sådär.
 
Sedan fick Kajsa gå och äta i boxen. Lillen blev sadlad och vi satte igång med lite arbete. Jag började med att longera Lillen men alltså, det typ inte alls idag haha. Från ena dagen när han longerar hur fint som helst och typ självmant går ut på volten, till en dag som denna när han bara tittar in och vill inte alls. Var dock duktig stundtals. Tror han börjar tröttna lite. S hjälpte att få i ordning på honom och efter ett tag verkade det släppa. Kort därefter var det dags att hänga, och det gick ju super! Jag var inte ett dugg nervös och kände mig helt rätt klädd, typ smidig och flexibel, så det var bara att köra. Jag hängde över hans rygg direkt och stannade där ett tag, istället för att bara hoppa lite i stigbyglarna och vara flängig. Körde ett par gånger på båda sidorna och sedan satt jag upp.
 
När jag satt upp förra gången var jag supernervös, trots att jag försökte slappna av. Idag var jag verkligen jätteavslappnad och kände mig mer exalterad än något annat. Det var riktigt fint att känna! Fötterna dinglade ner lösa och handen låg på hornet, men jag kände inte att jag behövde hålla någon dödsgrepp, läget var bara lugnt. Efter ett tag frågade S om vi skulle traska iväg och det gjorde vi. Våra första steg ihop! Så länge har jag drömt om denna dagen och undrat hur Lillens kropp skulle kännas, hur hans muskler aktiveras och hur han bär upp mig. Det var helt fantastiskt! De allra första stegen stapplade han iväg lite och kände av min vikt, sedan blev det mjukare och mjukare. Men han var ändå precis som jag föreställt mig honom, en liten okoordinerad grabb där fötterna landade lite var som, men samtidigt stabil och världens bästa. Och inte ett enda reaktion på att jag satt där uppe medan han gick! Även om jag var helt orädd, så var jag ändå ganska säker på att han skulle få ett utbrott när han tog de första stegen. Men ingenting! Som S sade, det kanske kommer senare. Men det hände inte idag och det är jag så glad över, en perfekt första ritt. S ledde runt oss i ridhuset ganska länge ändå måste säga, några stora varv, lite svängar. Jag pratade med honom och kliade honom överallt, lade händerna på hans rumpa och så vidare. S sade till när vi skulle stanna så jag samtidigt kunde säga mitt "Woah" och sitta tyngre i sadeln. Samt när vi skulle gå, så jag kunde smacka. Allt sådant förberedande så Lillen lättare kopplar rätt. Mot slutet lade jag även till lite skänklar. Inte direkt med hälarna, men jag klämde lite med låren och liksom omslöt hans mage med hela min benlängd. Och han brydde sig inte alls, däremot gick han glatt framåt.

Jag är överlycklig!!! Det kunde inte ha gått lugnare, finare, mjukare. Alltså det var inte en endaste plötslig reaktion. Han körde inte upp huvudet och tog inga skutt. Han var bara världens coolaste Lillen. Hoppade av och gav honom en massa kärlek. Och S! Ville bara ge henne en fet kyss, sådan underbar känsla när saker släpper och människor är så fina som hjälper till och peppar. Har tyvärr inga bilder/filmer från våra första steg (vi hade fokus på viktigare saker) men här är ett par fina bilder på oss, hela gänget, när Lillen var handhäst:
 
 
 
Gick tillbaka med Kajsa och Lillen till hagen i solnedgången. Första gången också som jag tog dem tillsammans, har annars så svårt vid de trånga ingångarna till hagen där resten av flocken alltid står och trycker. Men provade idag och det gick bra när jag hade ett system. På vägen tillbaka blev jag dock biten av Kajsa, den jäveln! Det var helt klart riktat mot Lillen för hon gick och strök öronen mot honom när han kom nära (hon var lite halvgrinig med Lillen som handhäst också). Bara det att jag stod i vägen för henne när hon skulle hugga. Så jag fick mig ett litet nyp på armen. Men att det inte var meningen eller ej, Kajsa ska ha koll på var hon har tänderna så jag blev riktigt förbannad haha. Sedan var det glömt och vi hade myspys i hagen innan jag sade hejdå. ♥
 
Svårt att toppa denna dagen känner jag! Men det kanske jag gör riktigt snart ändå, när jag har ridit på Lillen helt självständigt. Och det ska inte vara långt dit heller om vi fortsätter som vi gör nu!
 
Någon minut innan Kajsas ilskna nyp...

Äntligen fattar vi galoppen!

Min mamma, som är typ den mest hästrädda personen jag vet, satt upp och red på Kajsa i söndags. Se där! Och det gick ju hur fint som helst, inget att oroa sig för. Men jag förstår henne, när man byggt upp en rädsla så länge. Hon kände sig mycket lugnare ett tag när hon umgicks mycket med Kajsa och Lillen, men sen kom det ju fler hästar i flocken vilket gjorde henne osäker bland dem hon inte kände. Jag ledde i alla fall omkring dem i ridhuest, stannade, backade, svängde lite. Den stösta utmaningen var att sitta av, då mammas deformerade knä höll på gå itu haha. Hon stod där, med en fot på pallen och den andra över Kajsas rygg, och fick panik för att den inte kom loss. Men med lite lugn och logisk strategi gick även det kalas!

Innan mamma red på Kajsa så körde jag en stund i ridhuset. Övade på galoppfattningar bland annat, och vet ni vad? Nu har det släppt nästan helt. Alltså, nu fattar hon galoppen på en gång, till och med från skritt, nästan stillastående om jag vill. Hon håller inte galoppen länge alls men hon var hur duktig som helst och kämpade på. Som längst höll hon den i typ en stor volt. Jättesvårt att hålla kvar i kurvorna men vid ett par tillfällen gjorde hon det, vilken kämpe! Båda varven fungerade också nästan lika bra. Så nu äntligen äntligen ÄNTLIGEN har denna jobbiga bit släppt och vi kan istället öva på att stärka oss och orka. Jag vet inte hur länge vi har jobbat med just galoppfattningen, och det har varit så mycket hetstrav hit och dit. Hetstraven kommer fortfarande när hon bryter av från galoppen, just för att hon inte orkar bära sig för fem öre, men jag är bara överlycklig att hon nu förstår vad det är jag är ute efter i alla fall...
 
Jag och mamma var superhurtiga och gick hela vägen från Stackbo till Valbo Köpcentrum, endast för att vi inte orkade vänta på 91:an som går så sällan på söndagar. Vi tog bakvägarna längst åkrarna, tittade på fina kor, otroligt mysiga betesmarker och hade det allmänt fint, trots mörbultade fötter.
 

Senaste veckan; lite ridning, lite hoppning, lite svampplockning.

Ett längre inlägg om de senaste dagarna jag missat att uppdatera om:

I lördags red jag och Kajsa ut med S och Bullen. Fast vi kom knappt iväg. Kajsa hade en sådan där dag, och jag hade en sådan där dag. Det tog en bra stund innan vi kom från gården. Hon tvärvägrade nästan omedelbart när vi skulle skritta ifrån stallplanen, så vi krånglade där ett tag fram till lilla stallet och hönsen. Då kändes det som att hon skulle börja gå, eftersom barriären normalt är den första sträckan. Men då fortsatte hon tvärvägra även på den långa grusvägen bort från gården, där hon normalt brukar traska på eftersom vi offciellt är utanför gården, typ. Vi backade, snurrade runt, stod stilla, gick i sidled, allt förutom att gå framåt. Som grädde på moset hade vi en publik av hästmänniskor som satt och grillade precis bredvid, efter deras Rosa Bandet-ritt. Detta gjorde mig självklart ännu mer stressad vilket förmodligen smittade av sig extra på Kajsa. Kände pressen särskilt mycket när Kajsa backade bak på gårdsägarens privata, fina gräsmatta. Men vi kämpade på, vad ska man annars göra? Hästmänniskor om några vet väl hur det kan vara. Till slut bad jag S komma och hämta oss bokstavligt talat haha, så hon och Bullen fick ta mig och Kajsa på släp med ena tygeln. Travade en stund och det gick ganska bra, sedan tappade jag ena tygeln i backen och var tvungen att stanna, och då var det bara att börja om från början haha.
 
Vi kom i alla fall iväg till slut, men Kajsa var långsam och motsträvig hela ridturen. Fortfarande jättetråkigt att det är såhär, så ska det inte behöva vara. Men det gäller att vara tålmodig, Kajsa testar faktiskt mig ganska mycket. Jag är helt för att det ska vara ömsesidig respekt och på bådas villkor, men hästar testar faktiskt av naturliga skäl, för att se vem som är ledaren och vem som är följaren. Hästar är vänliga djur, förlåtande djur, närgångna djur. Det är människans påfund att man inte kan gå bakom en häst "för då sparkar den". Det stämmer inte, titta på hästarna i flock och se hur närgångna de är och bryr sig inte ett dugg om att de står med ansiktet vid rumpan av en högre häst. Men visst fan finns den struktur i en flock. Nu vill jag dock balansera detta, genom att övertyga Kajsa om att hon kan slappna av och lita på mitt omdöme, men också genom att vi gör mer roliga saker ihop där hon verkligen känner sig motiverad.
 
Premiär för våra reflexer!
 
 
 
I söndags var det arbetsdag i Stackbo. Jag, S och A målade alla nya bommar. Riktigt snyggt blev det, vi betade av bommarna i rask takt tycker jag! Sjöng en massa under tiden och var allmänt roliga/övertrötta/fula. Hade stallmöte vilket kändes skönt, lite mer uppklarat för vintern. Sedan red jag ut med F och Roger för första gången. Det var dagen efter vår kaos-tur när Kajsa inte ville gå ifrån gården på långa vägar, men konstigt nog gick hon nästan direkt denna dag. Halvstannade ibland men jag fick igång henne lika snabt, säg mig någon, hur kan det skilja så enormt från den ena dagen till den andra?! Denna dagen provade jag även att ha Kajsa helt barfota, nu när hon går ganska bra med bootsen i fram. Måste ju börja härda och aktivera framhovarna någon gång. Men tyvärr var Kajsa riktigt öm, hon stapplade rejält på grusvägarna. Asfalten och platta vägar utan sten gick jättebra, samt alla mjuka sandvägar förstås. Men det kändes inte bra på grusvägarna och där det fanns sten. Jag hoppade av och gick en bit av hemvägen för att underlätta lite. Så det blir boots ett tag till på uteritterna. Planen är följande: Barfota i ridhuset, där det är grus/sandunderlag. Hon ömmar knappt något där så det är optimalt att vänja in sig mer där först, hovarna fylls ju i alla fall av material och vi kan jobba mer. På uteritterna får hon ha boots i fram, eventuellt att jag tar av bootsen när vi kommer till de mjukare vägarna så får hon prova både och. Barfota i hagen och vid promenader, såklart. Det ska nog gå, så långt som vi har kommit skulle jag aldrig ge upp!
 
Morgonmatade flocken innan arbetsdagen började, härligt med en tidig, solig morgon trots allt.
 
F och Roger, Kajsa-öron och en massa fin sand!
 
På vissa ställen är sanden riktigt djup och väldigt finkornig, känns lite som att rida i en öken. 
 
Förbi stora elområden, Kajsa bryr sig inte ett dugg...
 
Kajsa passade på och tog ledningen när hon chansen, hon verkade gilla att gå först! 
 
Den klassiska gå-undan-för-grenar-och-barr-i-ansiktet-looken. Speciellt när man rider Kajsa som gärna går in på sidospåren rakt igenom buskagen, där marken är mjukare eller plattare.
 
I tisdags kände jag att det var dags att sätta igång Lillen igen, nu när hältan är borta. Men istället för att longera och göra samma trökiga sak som alltid, drog jag fram två sockerbitar och en bom. Lillen skulle för första gången få hoppa ett hinder! Tanken var att longera honom så han själv fick hoppa över hindret från trav och förhoppningsvis självmant börja galoppera, samtidigt som jag lärde in ett röstkommando, i hopp om att han skulle förstå vad jag menade med galoppen. Men vi började med att hoppa över hindret tillsammans. Han var så duktig! Först traskade vi över det försiktigt och han släpade i tre av fyra klumpiga hovar. Sedan sprang vi emot det, första försöken klev han över väldigt högt men när det blev jobbigt provade han tillslut att hoppa. Jag tror faktiskt han tyckte det var riktigt skoj, speciellt när han fick belöning i form av godis direkt efteråt. Roligt att se att han inte var ett dugg nervös eller rädd för hindret, han var helt enkelt bara en cooling. Det var dock svårare än jag trodde att longera honom över hindret själv, men vi lyckades till slut. Dock bara i skritt, men jag nöjde mig efter goda försök. Märkte också att han var inte helt hundra procent i det haltande benet/hoven, så vi avslutade. Onödigt att påfresta för mycket.
 
Igår var jag ute i stallet med mina fina vänner Bella och Nanna, två systrar som älskar svampplockning lika mycket som jag. Så vi gav oss ut i Stackbos skogar och hittade en jäkla massa trattkantareller! Sådan otrolig glädje av att plocka sin egna rena mat i skogen. Innan svampplockningen stannade vi givetvis hos hästarna och gosade med dem, Bella träffade ju mina i somras men Nanna har inte sett dem på flera år. Kärt återseende. Väl ute i skogen hittade vi en tipi där jag åt min frukost, en himla fin dag var det. Det blev sedan tre timmars plockning och tre timmars rensning hemma hos mig, i kombination med prat, musik och en massa godis. 
 
Lillen och Nanna, så fina! ♥
 
Fika ute i det fria...
 
Svamp för hela vintern!

Årets stora dusch

En alldeles lagom, bra dag i stallet igår. Kollade Lillens mycket bättre icke-haltande ben i hagen, han kliver forfarande liiite försiktigt men haltar inte uppenbart på något sätt. Avvaktar dock fortfarande tills det blir helt bra, innan vi fortsätter med våra äventyr. Plockade in Kajsa och lät henne äta länge i boxen. Är ju igång med projekt göda-upp-Kajsan-så-hon-inte-ser-ut-som-ett-benrangel. Jag har aldrig fått uppeleva henne smal, ännu mindre för smal. Hon har alltid varit lättfödd och alltid varit överviktig, men det har ju också varit för att vi knappt tränat något alls. Kanske blir likadant i vinter om vi inte är igång lika mycket. Jag vet inte anledningen till varför hon är så smal nu, det kan vara flera orsaker. Dels har vi kommit igång med träningen (men inte tillräckligt för att hon skulle ha rasat i vikt på det sättet, hon blev smal innan i vilket fall). Dels går hon på ett mindre, mycket fattigt bete just nu, med fyra andra hästar. Tror på det senare helt klart. Men det måste finnas någon mer anledning? Kan hästar verkligen vara så olika i hur de håller vikten?
 
Det börjar gå åt rätt håll nu i alla fall, när jag under ganska bra tid tagit in henne nästan varje dag, gett henne massa mat tills hon själv känner sig tillfredsställd, lucern, mineralsten. Sakta men säkert byggs hullet upp mellan/över revbenen igen. De dagar jag inte tar in henne i stallet, ser jag till att alla hästsar får mat ute istället.
 
Myspys i boxen med min böna!
 
Efter maten igår tog jag in henne i ridhuset, så körde vi ett longeringspass. Det var ganska länge sedan nu, bara för att vi har kommit igång med ridningen. Lek och markarbete är minst lika viktigt att utforska då och då! Planen var att öva på galoppfattningar från marken och träna in röstkommandot ordentligt, så kanske det blir lättare uppsuttet också. Det var riktigt svårt till en början, hon ville inte alls fatta galopp. Jag ville hålla igång pussljudet hela tiden så hon kunde koppla det rätt, och jag fick fan kramp i munnen för att jag pussade så mycket och hårt haha. Men när hon väl tog galoppen så nöjde jag mig med några steg och sedan fick hon direkt stanna, jag tittade bort, gods, belöning och allt sådant. Och efter några sådana gånger verkade hon förstå vad det var jag var ute efter, när hon fick sådan välkomnande eftergift, efter all mega-hets-trav. Shit vad benen gick på henne, när hon bara ökade traven istället för att fatta galopp.
 
Normalt är vänster varv Kajsas svårare, men hon verkade ha lättare för galoppen i det varvet nu plötsligt. Märkligt det där. Men jag nöjde mig med passet när hon lyckades galoppera en hel volt i båda varven. Hon slickade sig hejvilt om munnen efteråt, och vi båda var tillfredsställda. Efter passet fick jag för mig att duscha Kajsa, årets enda schamponering. Gillar att göra det såhär efter sommaren för att få bort alla insektssprayer, gifter och ingrott skit. Resten av året nöjer vi oss med hederligt vatten för att få bort svetten, men undviker produkter som rubbar balansen i huden, de goda oljorna och så vidare. Kajsa var så otroligt duktig under duschen! Hon stod som ett ljus, lös i spolspiltan, i cirka en halvtimme (jag är rätt seg när det gäller sådana här saker, lite pedantisk). Jag tror faktiskt hon tyckte det var riktigt skönt, och jag fick till den ultimata temperaturen av ljummet vatten. Hon var också jätteduktig med vattnet i ansiktet, tycker bara så synd om henne när hon typ vänder ögonen ut-och-in för de får vatten i sig haha. Mot slutet började hon bli lite otålig med skötte sig ändå exemplariskt. Dessutom kom E, och Kajsa vet ju att när E kommer brukar också godis dyka upp. Och mycket riktigt blev det så, välkommet tyckte Kajsan. E erbjöd oss även balsam för svansen och manen så Kajsa blev förjäkla ren och tjusig.
 
En extraordinär schampo-smula!
 
Det var en pefekt dag att köra årets schamponering på eftersom det var så otorligt varmt ute, som en sommardag. Men jag blev lite stressad när Kajsa stod och torkade i boxen medan hon åt, och solen började gå ner ute. Lite orolig att hon skulle vara för blöt under kalla natten, men turligt nog hann hon bli nästan helt torr i boxen. Jag uppmuntrade Kajsa till att ta sig en skön rullning i jorden vid utsläppet med hästkompisarna, men hon var rätt nöjd med att hänga bredvid Lillen i solnedgången. ♥

Hovverkning på en halt Lillen

I söndags kom M ut och fixade fossingarna på mina fina pållar. Innan hon kom, när jag och F var i hagen och jag skulle börja med att ta in Kajsa, upptäckte F att Lillen var halt. Så hon hjälpte mig och tog in honom medan jag tog Kajsa. Han var inte mycket halt, men ville inte belasta vänster framben helt och fullt utan gick lite försiktigt på det. I stallet kratsade jag hovarna och hittade en ganska stor sten fastkilad i den halta hoven, dock inpackad i lera. Men ändå, det kan ju ha gett ett obehagligt tryck. Men när han hade rena hovar tycker jag att han blev ännu värre. Tog in honom i ridhuset och kollade, han var okej i skritt men i trav haltade han rejält. Det var liksom, ena sekunden syntes inget alls och andra sekunden var han jättehalt. Det skiftade hela tiden. Tog in honom i boxen igen och inväntade M, det kanske var meningen att min hovformsspecialist skulle komma ut just den dagen så hon kunde titta på hovarna närmare, om det rörde sig om hovböld eller något annat.
 
Vi började verka Kajsa, så Lillen fick vila lite mer. Under tiden Kajsa fick hovarna fixade, såg jag i boxen att Lillen stod på benet bättre och bättre. Kajsas hovar blev jättefina! Till min stora lycka har hon börjat slita mer naturligt på bakhovarna och fått in sina långa tår där. Tack vare att jag har ridit henne helt bar där i bak. Framhovarna hennes är fortfarande de svagaste med strålarna och allt, de vill gärna inte komma ikapp och aktiveras. Men nu har jag också ridit mycket i boots, så det är nästa steg, att rida mer barfota i fram också. Så de börjar slita naturligt, fylls upp mer material, aktiverar trampdynorna och så vidare. Men så himla roligt att känna att vi är på rätt spår nu!
 
När det var Lillens tur kollade vi först så han skulle stå med ett ben uppe i taget, om han orkade gå igenom en verkning. Men det var inga problem! Faktiskt, så lyfte Lillen alla ben snällare än någonsin och stod lugn och stilla typ hela verkningen. Han körde inga stånga-med-benen-manövrar och ålade sig inte heller igenom hela stallgången. Jag fick klia honom då och då för att uppmuntra att inte börja röra på sig, men det behövdes knappt heller. Äntligen börjar träningen ge resultat! Skojade med M och sa att jag ska se till att Lillen är halt vid varje verkning så han står såhär fint... Haha, nej, men det berodde nog inte på det. Trots lite hälta så var Lillen som vanligt pigg, matglad och sig själv i humöret. Han var bara extraordinärt duktig.
 
Kändes så skönt att få båda hästarna verkade och klara trots allt. Lillens hovar var fina som alltid, bara ett blåmärke på ena bakhoven samt en hålvägg på ena framhoven. Första gången jag ser en hålvägg, aldrig hört talas om något sådant. Den var dock rätt liten tror jag. M raspade upp en vinkel där så hålrummet kunde läka/växa ut av sig själv mer ostört. Hon hittade inga tecken på hovböld eller så. Hon sade att om det nu skulle röra sig om hovböld, så är det vanligt att han blir väldigt halt plötsligt, när den vill ut, och sedan snabbt blir helt bra igen. Så det borde inte vara så mycket att oroa sig för, men jag ska hålla koll.
 
Tog en ytterst kort ridtur på Kajsa efter verkningen. Planen var att rida till lilla stallet och sedan tillbaka, bara för att prova på det när det endast var hon och jag, ingen annan häst som motivation. Det gick ju inte för sig för Kajsan kan jag säga... Vi stod där, typ hur länge som helst. Backade, vände, gick ner i diken, backade lite mer. Hon slutade till slut att lyssna på backningarna och allt, men jag gav mig inte förrän jag fick några steg. Vi kom till slut till lilla stallet, förbi bäcken och hönsen. Där stod vi ett tag och njöt i solen/vinden, tills vi sedan vände om och Kajsa ba "Jaha, skulle vi bara hit?"... Får jobba upp det stegvis, haha. Men jag vill verkligen att hon ska tycka det är kul att vara med endast mig. Det finns ingen värre känsla, än när sin egen älskade häst blir tvingad att göra saker med en. Jag vill att båda ska ha lika kul, att jag är värdig hennes sällskap precis som hon är och alltid kommer att vara värdig mitt. Jag tror på en fin balans mellan ömsesidig respekt, på bådas villkor, en massa beröm och motivation, men också att kunna leda vägen där det behövs, om man ska komma iväg någonstans. Inte så svart och vitt helt enkelt.
 
Dagen efter var Lillens hälta mycket bättre! Redan när jag släppte ut honom i hagen efter verkningen var det stor skillnad, Aira jagade iväg honom och han travade iväg utan att halta avsevärt. Igår travade vi längst grusvägen och han haltade nästan ingenting. Dock lite nickande, så helt bra är det inte. Men han gick betydligt bättre på hårda betonggolvet i stallet och är allmänt tillfreds som vanligt, så jag avvaktar ytterligare. Han är ju inte heller varm eller svullen någonstans, så det känns rätt lugnt.
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg