På min ädla springare...

De senaste två dagarna har jag och Vevve ridit ut på våra hästar som behöver det mest, det vill säga Kajsa och Lajka. Och så ska vi fortsätta tills mina lediga dagar är slut. Gårdagens tur bestod av lite över en timme med mest skritt och lite trav. Terrängleden mot Myrbo då skjutfältet var stängt. Vi mötte bland annat läskiga motorcrossar som väsnades en väldig massa, samt försökte ta oss över ett och annat vattenhål som Kajsa tyckte var urläskigt. Idag gick hon rakt igenom utan att bry sig. Nyckeln är att ta sig förbi otäcka hinder på hemvägen när hästen både är trött och helst av allt vill komma till sin hage. Då finns tydligen inget utrymme för tvekan... För övrigt var det en riktigt bra ridtur idag. Jag blev dyblöt av alla trädkvistar som hängde ner efter spöregnet, sådant man får stå ut med när man går först i ledet, en del av charmen. Vi travade mycket på långa sträckor i hopp om att få hästarna att flåsa lite, och det lyckades vi med tror jag. Jag provade att ha fullt långa tyglar på Kajsa och helt enkelt bara acceptera den fart hon ville hålla, även om det kunde innebära en obekväm hetstrav med slängande huvud. Men hon reagerade väldigt bra på friheten och travade snabbt men mjukt, så hädanefter ska jag sluta hålla henne tillbaka och förebygga problem som kanske inte ens existerar. Det blev även en snabb galopp på en sandsträcka, det tyckte nog Kajsa var kul eftersom hon bara laddade på mer och mer.

Vi kom hem vid 22-tiden. Tiden fram till midsommar är den bästa då det är ljust nästan dygnet runt, minimalt med insekter och naturens alla dofter är ljuvliga. Efter regnet lade sig en magisk dimma över ängarna, så tät att vi knappt kunde urskilja Lillen när vi gick mot hagen igen. Det var en sådan vacker syn när hästarna tillsammans försvann in i misten för att påbörja sin juninatt. 

Imorgon är vi på det igen. Mina sittben ömmar så in i norden på grund av min stenhårda sadel, men det är okej. Det är bra att härdas. Känner jag mig riktigt ambitiös imorgon ska även sadeln smörjas, för det behöver den.


Mjuka stigar på ett av skjutfältets områden.

Kajsa kikar mot hagen och undrar varför hon hör gnäggande men inte ser någon häst...

Gårkvällen utan dimma var lika vacker den.

Under the surface so crystal clear



Det är årets varmaste natt hittills och jag försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, för att vara någorlunda pigg under jobbnatten imorgon. Det har varit en helt fantastisk dag. Över 20 grader i skuggan med varma vindar. Först en tur hos hästarna där jag kramades med Lillen länge, han var så otroligt sömnig och söt. Både Kajsa och Lillen mår utomordentligt bra nu. De är glada, sociala och oerhört fina i kropparna. Den här perioden när de har betat mycket och gammalt gräs samt lite och nytt gräs, men utan hö överhuvudtaget, har gjort dem gott. Jag dessutom älskar att de går tillsammans med koflocken nu, de trivs väldigt bra ihop. Jag minns i somras när Kajsa helst ville skena ifrån lille kalven Trumpen som hade smitit ifrån flocken och stod fredligt stilla på vägen. Nu går de istället de tätt intill varandra allihopa, sovandes som betandes. Ibland jagar hästarna iväg korna, men på ett mycket lugnt och självsäkert vis. Häromdagen hjälpte Kajsa mig valla in Trumpen i hagen igen när han hade gått under tråden som vanligt. Hon verkligen förstod vad hennes uppgift var och taggade till direkt, så kul, och raka motsatsen till förr. Lillen är lika cool han. Nu är det sannerligen dags att prova att valla kor från hästryggen, nu när jag vet att de är så trygga med allihopa. 

Just nu doftar det starkt av hägg i mitt hus. En fantastiskt god och söt doft, men till och med jag tycker den är lite stark såhär på småtimmarna. Till min stora lycka upptäckte jag att häggen har börjat blomma när jag besökte Källarberget i Fagerviken tidigare idag. Jag plockade genast med mig några kvistar och nu pryder dem mitt köksbord så idylliskt. En tur till havet är alltså vad som följde efter besöket hos Kajsa och Lillen. Det blev ett antal färder till olika platser runt Fagerviken. Middag på klipporna och skumpiga bilturer på grusvägar, precis som jag älskar det. Sedan hem för att sätta alla blombuketter i vatten och borsta håret ute på altanen. Jag stortrivs i mitt lilla hus... Det är precis lagom storlek, fräscht och bekvämt på alla vis. Det känns som hemma. Det här är så bra som det kan bli tills den stora dagen när jag äntligen kommer ha min egen gård. Som jag längtar... Det finns faktiskt inget underbart i hela världen som kan få mig att släppa tanken och drömmen av mitt alldeles egna ställe.

När alla sommardofter träder fram blir jag extra nostalgisk. Men vi alla vet väl vid det här laget att jag nästan alltid är nostalgisk. En människa inte fast i det förflutna, men väldigt kär i vackra, gamla minnen. För stunden tänker jag mycket tillbaka till havet och den starka dragningen jag har till det. Jag tror att var jag än kommer slå mig ner i slutändan, så kommer det ligga nära kusten. Många ogillar doften av alger och saltvatten, men för mig är det bland det bästa som finns. För att sedan inte glömma den känsla av frihet som havet ger. Så oändligt och öppet, men ändå full av mysterier och uråldrig magi. Men nu... har hjärna och hjärta fått slänga ur sig det som de bar på inatt. Jag tror jag ger upp och går och lägger mig.
 
Godnatt, tills vi hörs igen. ♥

En färd runt skjutfältet...

Häromdagen stack vi ut på en härlig ridtur i de hela sexton plusgradena. Jag på Kajsa och Vevve på Lajka. Vi red på de mjuka vägarna runt skjutfältet där Vevve visade mig gården som hon växte upp på som numera tillhör skjutfältet och därmed saknar husen som stod där en gång i tiden. Så himla vackert ställe! Vi blev också skrämda av en stackars anka som flög upp ur vassen i diket bredvid oss varav hästarna vek ut på åkern. För övrigt så var det var så otroligt varmt i luften, riktig vårvärme. Sådant som gör mig lycklig i hela själen. Mycket skritt, en hel del trav och ett par galopper blev det. Jag tycker det är så fantastiskt när Kajsa verkligen galopperar, utan att varken bryta av till hetstrav eller springa utom kontroll. Hon höll bra tempo men det gick att både sakta ner, öka fart och svänga utan problem. Helt enkelt en Kajsa i balans. ♥


Kajsa innan ridturen. Hon var så lugn och fin. 


Påväg ut mot skjutfältet...


Starka med varma stormvindar ute på de öppna fälten.
 
Hemma igen, lite svettig och med lite gott.

Dagens väder (torsdag) var bra mycket kallare, endast ett par plusgrader. Kajsa och Lillen blev ryktade från vinterpäls  och sedan promenerade jag och mamma med Lillen ner till bäcken och in i skogen en bit. Vi tittade på de vackra blåsipporna som slagit ut och Lillen passade på att äta några alldeles färska och gröna grästuvor... Bara lite trevlig och även nödvändig miljöträning tillsammans.

Jag och min guldhäst. ♥

En januarifredag så perfekt.

Jag vet att man ska lära sig älska alla årstider och sådant, och det gör jag också - men - nu längtar jag till våren. Solen tittar nu fram längre och längre stunder om dagarna, jordig mark blottar sig efter smält snö och själen fylls med ny energi. Finns det något vackrare än när naturen vaknar till liv igen, efter mörka och frusna månader i ide? Nu ska jag inte ta ut händelserna i förskott eftersom Sverige alltid bjuder på minst trettioåtta snöoväder till efter hoppfull vårlängtan, men känslan står kvar...

Idag red jag för första gången på länge. Vevve på Lajka och jag på Kajsa. En lugn och avslappnad tur, mycket eftersom min rygg började krångla igår. Det var en underbar ridtur! Blå himmel och värmande solstrålar. Kajsa var på bra humör och trots att vi inte varit ute på länge så höll hon sig lugn och positiv. På många skogsstigar hade snön smält helt och den barriga, torra jorden visade sig återigen. Det var också mysigt att rida i den djupare snö som fanns kvar då jag vanligtvis rider så sällan på vinterhalvåret. Skjutfältets orörda stigar håller måtten för en barfotahäst! Det var till och med bra underlag på grusvägarna, trots plusgrader och hjulspår. På en annan väg travade vi en sträcka och Kajsa var så duktig. 

Livet är bra nu. Många orosmoln börjar klarna upp och jag har ännu en rolig nyhet att berätta, så fort jag fått klartecken. Energin och ridlusten återvänder. Jag kanske helt enkelt är lite av en vinterdeppare? Det vore konstigt eftersom jag älskar allt som har med vintertider att göra... förutom bilkörning och halka då.

Här kommer ett par bilder från idag och några fler från den senaste tiden:
 

Dagens Kajsa som tyckte roligt att komma ut på en tur.


Gyllende solsken på hemfärden.

Glad över Lillens fina bakhovar! De har under en längre tid skött sig ganska bra själva och slitit mycket på egen hand. Strålarna ser friska och funktionella ut.

Lillen och Kajsa en dag i hagen, lyssnandes efter sina försvunna kompisar.

En suddig men vacker bild på min guldklimp i guldljus.

Jag välkomnar hösten med öppna armar

Det är obeskrivlig lycka just nu. Ännu mer så när jag häromdagen satt i min älskade bil, fullpackad med Kajsas och Lillens saker på flaket, och körde på skogsvägarna mot Uppland. Det är nämligen så att hästarna blir kvar här året runt. Vi trivs så fantastiskt bra - tiden har bara flugit förbi och ett tag kändes det så sorgligt att sommaren började lida mot sitt slut. Så föreställ er min glädje när V erbjöd oss dena fristad även för vintern! Här mår Kajsa och Lillen så bra som hästar möjligtvis kan må. Oändliga ytor att röra sig på, stabila flockmedlemmar, oslagbar natur, ekologiskt och dammfritt hö, balanserade människor och olika slags djur runt omkring sig. En riktig bondgård som bara under dessa två månader fått oss att växa så på många plan...

Jag kan också så lyckligt meddela att Lillen numera är en stencool uterittshäst. Den senaste tiden har vi kommit igång mer än någonsin och han bara fortsätter att imponera på mig! Vi skrittar över stock och sten, travar långa sträckor, går genom vatten och lera. Han har till och med tagit sin allra första galopp med mig på ryggen! Han gjorde det helt självmant när vi travade och han ville komma ikapp Egon. Galoppen varade bara ett par steg men det är ljuvlig känsla att han känner sig bekväm nog att göra det med mig, att det faller naturligt för honom. Det får mig att våga ännu mer! Åh, jag är så stolt över min Lillen. Denna tid har gjort så mycket bra för hans självförtroende och psyke. Han kommer alltid fram i hagen och bara väntar på att få tas ut på äventyr, och är helt lugn och sansad under tiden. Så stimulerad i kropp och knopp, hälsosamt utmattad efter varje tur. 

Kajsa mår bra och vi har ridit en hel del. Hon har vilat en period nu då hon blev halt på grund av en hålvägg i hoven, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon är lika pigg och glad som vanligt, och njuter nu istället av att äta nypon från buskarna i hagen. Men jag längtar tills hon blir helt bra igen så vi kan ge oss ut mer. Vi var riktigt på hugget där ett tag, men så kom detta i vägen. Det viktigaste är att hon får läka i lugn och ro. Det är tur att hon har Egon, finaste gammelgubben som nu äntligen får slippa tjatet om att bli slaktad och allt sådant skit, rent ut sagt. A rider honom frekvent nu och han kunde inte vara mer nöjd, så otroligt positiv och framåt! 

Det här är drömmen. Jag är så glad att Kajsa och Lillen får bo på en sådan härlig plats tills den dagen jag själv har min gård. Vem vet, då kanske den ligger så nära att jag till och med kan rida hem hästarna... Hur underbart vore inte det? Det som skulle bli en tillfällig semester, blev plötsligt en permanent verklighet i världsklass. Det är helt enkelt så, att det är här vi hör hemma. I Norduppland och dess grönska. Jag kommer härifrån, hästarna kommer härifrån. Det finns flera platser jag älskar av hela mitt hjärta, men det är hit själen alltid vill tillbaka. 


Vackraste Lillen en dimmig kväll ute på ängarna, med trollfläta i manen och blicken mot horisonten.

Framme i Marmas skogar

Hästarna är på plats och vi har bott här på gården i närmare en vecka nu! Dagarna har gått så otroligt fort att jag inte hunnit med så mycket och dessutom fungerar endast mitt internet på telefonen ute på landet. Det är faktiskt oerhört skönt att inte vara ständigt uppkopplad och jag får tid för viktigare saker. En sann semester!

För tillfället är jag tillbaka i stan då jag ska jobba och skriva prov imorgon, så jag passar på att berätta om de senaste dagarna i några olika inlägg. Vi börjar med den stora transportdagen!

Jag packade ihop mitt liv i Chevans trånga lilla baksäte, och begav mig mot hästarna i Stackbo. Glad men väldigt nervös, som jag alltid blir inför hästtransporter. Väl på plats hade Tania mockat det sista i hagen och tillsammans hjälptes vi åt att flytta vattenbaljor, grejer samt ta in hästarna i stallet. Egon fick sig en ordentlig dusch eftersom hästarna skulle iväg till en ekologisk och kravcertifierad gård, så viktigt att gamla giftiga kemikalier inte följde med i pälsen. Mina fick nöja sig med att vila i den svala luften, eftersom jag inte har använt något annat än mina egna hopkok. 

Jennie kom med den stora transporten och det började knyta sig rejält i min mage, men på något vis var jag ändå rätt lugn eftersom jag visste att det skulle gå bra till slut. Och det största orosmomentet med transportlastning och halka, existerade inte denna gång alls. Egon började lastas i sin egna transport (han åkte bakom oss hela vägen). Sedan började vi med Lillen i vår transport, eftersom han hittills alltid varit sådan cooling. Och det var han detta gång också! Alltså vilken guldklimp han är. Bara sniffade lite på rampen, tog några steg åt sidan och sedan klev han på. Inga konstigheter alls. Började direkt smaska på höet och kunde inte bry sig mindre. Sedan var det Kajsas tur och i vanlig ordning var hon den såkallade svårlastade. Men det var stor skillnad denna gång mot den förra, för nu tog det inte mer än ganska sju minuter. Sist tog det kanske 45 minuter. Så det känns ju alltid som en evighet när en står där och krånglar, men i själva verket handlar det om korta minuter. Hon kom på i alla fall! Så skönt! Men det märktes att hon var mer nervös då hon genast började trycka rumpan mot bommen och kunde inte slappna av med höet som Lillen gjorde.

Vi åkte på en gång och hela resan gick som smort. Inte ett ljud från transporten. Jag satt med övervakningskameran i högsta hugg och iakttog hur mina hjärtegryn åkte motorväg. Surrealistiskt att Kajsa och Lillen plötsligt reser med sådan hastighet, på trafikerade vägar. 


Strax innan lastning!


TractorCam, vad skulle jag göra utan dig?

Vi anlände till Karlsäter och lastade av hästarna, vilket gick fint och smidigt. De kikade runt lite men var inte alls så uppspelta som jag trodde de skulle vara. Eftersom gräset var så himla högt i den tillfälliga hagen de skulle in i, valde vi att leda gänget i grimma längst med tråden samt hönshagen (som ligger inuti hagen), så de inte skulle sprätta iväg i full galopp senare utan att se stängslet. Även det gick bra, förutom att hästarna genast blev torterade av mygg och broms. Precis den dagen vi kom och flera dagar efteråt, var det så himla typiskt innan-åska-väder. Det vill säga väldigt fuktigt och kladdigt i luften, massvis med broms och insekter samt väder som aldrig vill bestämma sig. Så det var lite synd om hästarna som fick ta emot insektschocken, men så fort det kom en regnskur blev det bättre. Och efter lite spray blev det nästan helt lugnt!


Första bilden från nya betet. Insektsirriterade, men glada hästar! De åt hejvilt utan knappt något springande alls.

Så just nu går de i denna mindre hage (roligt att säga mindre när den fortfarande är minst dubbelt så stor som den hagen de hade i Stackbo) tillfälligt tills dess att V har tagit hö, och då får de komma ut på resten av de stora ytorna. Idag (fem dagar senare) har gårdsägaren slagit gräset på ett av områdena så förhoppningsvis får hästarna komma ut där i helgen! Just nu känns allt så fantastiskt underbart. Transporten gick så fint som vanligt, jag oroar mig alltid i onödan, och hästarna har varit så lugna och glada på det nya stället hittills. Förutom när det är som värst med bromsarna på dagtid i solen och då är det stackars Kajsa som är den mest utsatta. Något med de mörka hästarna alltså. Lillen får en del, men inte i närheten av Kajsas svärmar runt omkring sig. Han blir mest svettig av att springa efter Kajsa. Egon får knappt något på sig, så han har det lugnast. Jag bara älskar när det kommer stora regnskurar för då vet jag hur hästarna njuter! 

Första kvällen i Karlsäter, insekterna sade godnatt och den lilla flocken var så vacker i solnedgången. ♥

En junihälsning

Ojdå, här har det varit frånvaro igen... Livet har helt enkelt rullat på och jag har använt tiden till annat! Men nu tänkte jag uppdatera lite om vad vi har haft för oss den senaste tiden. Faktiskt så har det varit väldigt lugnt och så tänkte jag också behålla det tills vi beger oss iväg för resten av sommaren. Det börjar ju närma sig nu och jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på det! Så härligt det ska bli. Därför känner jag även att jag gott kan låta hästarna ta det lugnt nu, eftersom vi kommer försöka rida en hel del i sommar. Just nu fokuserar jag istället på att underhålla mockningen i sommarhagen (så vi slipper ännu ett långdraget projekt efteråt) samt förbereda vinterhagen till hösten. Den är äntligen färdigmockad, sådan enorm lättnad! Det enda vi har kvar nu är att ta bort allt gammalt hö som legat runt foderhäcken så marken kan torka upp, samt sprida ut ängsådden så det förhoppningsvis blir lite mer gräs i hagen. 

Hästarna står på det tillfälliga betet dygnet runt nu och det känns skönt. Alla är runda som tunnor, speciellt Kajsa (förvånad?). Lillen blir ju i alla fall lite mer jämnt tjock över kroppen, proportionerligt liksom. Kajsa får den där runda buken som tittar ut på båda sidor likt en äkta gravidmage. Men jag föredrar fortfarande den formen framför det oförklarliga benranglet hon var förra sommaren, nu vet vi i alla fall att kroppen fungerar som den ska... Det ska dock bli skönt att hålla igång hästarna under juli och augusti med många härliga uteritter. Samt att de kommer röra på sig bra mycket mer på V:s oändliga marker. ♥
 
Här kommer en massa bilder från de senaste veckorna!

Innan bytet av hage, regniga dagar där hästarna höll sig inne i ligghallen. Nästan helt torra, trots spöregn i ett dygn! Skönt att de kan välja själva. 
 
Övade med Lillen att gå i vattenpölar som han likt förbannat alltid vill undvika. Det gick däremot väldigt bra när det fanns mat på andra sidan...

Hästarna fick en ny mineralsten i hagen efter att ha varit utan alldeles för länge. De blev väldigt glada! Det resulterade dock i en proteinchock för Kajsa då hon blev svullen på benen i bak samt förlorade lite av pälsen på bakre skenbenen. Väldigt märkligt men ingen fara, veterinär var ute och tittade på det och konstaterade att mineralstenen förmodligen blivit för mycket, samt att hästarna egentligen är ute efter saltet och därmed är en mineralsten ibland överflödig. Känns logiskt då Kajsa var på stenen som tusan två dygn i rad. De fick alla vila från stenen några dagar och sedan ersattes den med rent salt, då blev det genast bättre. Hon är fortfarande lite svullen i bak eftersom hon samtidigt gått ut på kraftigt bete. Veterinär sade att jag skulle fortsätta rida och träna som vanligt så länge hon inte är öm, halt eller nedsatt i humöret vilket hon inte är. Och så var det med det!

Har endast ridit Lillen några få gånger, men vi har också tränat på att promenera utomhus med sadeln. Är väl klok förberedelse inför uteritt, att tunga sadeln faktiskt kan hänga med ut!

En nästan inriden Lillen! Han är så duktig och fin. Snubblar mindre för varje ritt så visst tar det sig för lillgrabben.

Jag har invigt mina boots som jag fullkomligt älskar, de är redan alldeles skitiga och slitna, såsom jag gillar dem.  

Vi fortsatte att vänja hästarna på betet några timmar om dagen i cirka en vecka eftersom det blev ett avbrott i samband med maskkoll och så vidare. Flocken bara skyndade att slänga i sig gräs efter att ha förstått mönstret med att snart komma tillbaka till tråkiga vinterhagen...

Lillen tar snålskjuts på Egons piskande svans... 

Kajsa och jag har ridit en del, mest i ridhuset men även några kortare uteritter på egen hand. Jag älskar det nya tränset, klart min nya favorit. Kajsa verkar trivas med det också.

Vi har fortsatt med dusch-träningen. En dag gjorde jag det trots att Lillen var superstressad. Kajsa och Egon lämnade stallet och han blev ensam kvar och i sådana lägen där han sett flocken men den försvinner, får han väldig separationsångest. Det är annorlunda när jag tar honom ensam från hagen. Men jag tänkte att jag måste ju kunna träna även vid tillfällen när han inte är trött och seg av värmen, så vi körde på. Det gick helt okej att få honom att lugna ner sig och jag kunde duscha nästan hela hans kropp på egen hand. Problemet är när jag ska skölja bakbenen och rumpan, det tycker han är lite obehagligt så han går framåt och slickar sig mot väggen, varav han känner att det tar stopp i grimman och får lite panik. Så det är definitvt svårare att duscha honom utan att någon annan hjälper mig att hålla, men det går absolut framåt! Han är så duktig. 

Rosa mulen har gått in i solskyddsfaktor-säsongen igen... 

En kortare uteritt ensam med Kajsa, på marker vi inte varit på förut. För att vara så cool när vi rider med andra måste jag säga att hon är en liten fjant när vi rider ensamma. Hon känner helt enkelt att jag inte är en helt säker person där uppe på ryggen som kan beskydda henne från världens alla faror. Så det var en hel del hopp åt sidan när fåglar flög fram ur buskar. Men jag är ändå imponerad att hon aldrig gör något drastiskt utan sansar sig ändå ganska direkt och lyssnar på mina lugnare signaler. Provade även att trava några sträckor och det gjorde hon fint utan att börja slänga med huvudet som hon brukar kunna göra när vi är ensamma, så det var kul!


Äntligen fick flocken komma ut på betet dygnet runt, vilken lycka för dem!


En avslappnad Lillen i kvällssolen.
 
Han var så trött efter första dagen på betet att han inte ens demonstrerade när jag skulle smörja hans mule, tänka sig.

Marie har varit ute och verkat allas fossingar, skönt som bara den. Lillens vänstra framhov har ju sett ut som ett helvete efter hålväggen och den sneda utväxten! Nu är hoven nästan helt återställd så det känns bra. Och för en gångs skull var det Lillen som stod snällt under verkningen, och Kajsa var den som krånglade... konstiga små hästtöntar. 

Vackraste Kajsa. ♥
Just nu brunstar Kajsa som aldrig förr, speciellt med grannen i hagen bredvid, snygga Revolt som försöker ragga upp Kajsa titt som tätt. Så hon spenderar den största delen av sin tid i närheten av stängslet i hopp om en sommarflört.

Vackraste Lillen. ♥ 

Grisen med käften full av käk.

Bergsklättrande häst och människa

Förra veckan drog jag och Kajsa ut på en uteritt tillsammans med L och hennes fina Revolt. Det blev den absolut bästa uteritten i Stackbo hittills! Först och främst var Kajsa riktigt glad och samarbetsvillig. Hon stannade inte en endaste gång på väg bort från gården (förutom vid över bäcken där det gick lite mer långsamt men inget vägrande), vilket är ett mirakel typ. Det är så himla mycket roligare att rida ut när båda är lika taggade! Kajsa kunde till och med gå först när Revolt blev osäker, och båda hästarna kompletterade varandras svaga sidor väl under hela ridturen. Turades om att ge varandra självförtroende vid de rätta tillfällena.

Sedan var L en härlig människa att rida tillsammans med. Hon ville precis som jag också klättra ordentligt, så det gjorde vi! Vi tog en ny väg som jag inte ridit förut och den var riktigt bra - terräng som gick upp och ner, sand, sten, träd och öppet. Det blev tre galoppsträckor allt som allt. Den första var så otroligt fin! Kajsa tog galoppen direkt och arbetade på mjukt och lugnt. Den andra galoppsträckan var mycket längre men på en rak och bekväm slinga, så då fick Kajsa verkligen ta i. Insåg hur bra det var att galoppera längre sträckor, för då hann Kajsa landa från den hårda ligga-i-för-att-orka-galoppen, till att komma ner i fart och kommunicera mer. Den tredje sträckan var lite vildare, haha. Vi kom ut vid grusgropen och när det var öppen mark blev Kajsa helt till sig, sprang ikapp Revolt och började tävla. L saktade av och stannade men Kajsa fortsatte och började med sina galna bocksprång! Hittills har jag tyckt att hennes skutt har varit roliga men nu var det nära att jag åkte av alltså. Sadeln hamnade lite på sniskan så då förlorade jag balansen. Men jag styrde in henne på en volt och då varvade hon ner. Bocksprång eller inte så är jag bara glad att Kajsa har fått tillbaka livsgnistan samt att hon känner att hon orkar mer. 

Vi klättrade även upp för en lång och brant backe. Den kanske inte ser så extrem ut på bilden men i verkligheten var det ett berg alltså! Utmaningen var att hålla Kajsa i skritt, vilket också var säkrast så hon inte snubblade fram i trav och föll. Och hon var hur duktig som helst! Det var så mäktigt att känna varenda muskel på hennes gigantiska kropp arbeta. Riktigt jobbigt tyckte hon, men hon skötte det galant. Vi höll skritten nästan hela vägen, förutom mot slutet när Kajsa själv vek av åt sidan och valde en bättre väg där det inte var lika många rullstenar. Resten av ridturen var det svårt att få Kajsa att sänka tempot efter galoppen. Hon ville helst trava hela vägen hem. Till slut slappnade hon av och frustade belåtet. Nästan hemma mötte vi ett par tjejer med varsin häst som överöste Kajsan med komplimanger, att hon var så vacker och "ett muskelpaket" som de beskrev henne och quarterrumpan. Stolt människa till finaste Kajsa!

Väl tillbaka i stallet sadlade jag av och gick direkt in i ridhuset för att lite snabbt prova mitt nya träns med det flätade nosbandet. Tänkte att jag samtidigt kunde träna balansen barbacka så kunde Kajsa varva ner ytterligare. Tränset kändes toppenbra. Sedan lyckades jag även med min första avramling på någon av mina egna hästar! Har endast ramlat av två gånger tidigare i mitt liv, och de båda hände på under 10 minuter. Att ramla av på sin egen häst känns ju lite som en milstolpe haha. Det gick till som så att jag så gärna ville prova galoppera barbacka. Det hade jag aldirg heller gjort, men förstod ju att galoppen förmodlingen är en av de skönare gångarterna utan sadel. Risken var bara Kajsas hetstrav som infinner sig efter galoppen... Men jag ville prova ändå. Sagt och gjort - galoppen var fantastisk men så fort vi bröt av till trav började jag studsa som bara tusan. I ett tappert försök att skona Kajsas rygg från mina dunsar så spände jag låren. Big mistake, jag tappade balansen direkt och tippade åt sidan. I hopp om att landa lite snyggare svängde jag benet över Kajsas hals och hoppade/ramlade hastigt av. Kajsa tvärnitade och tittade på mig som att jag var dum i huvudet där jag låg i gruset haha. Snäll som hon är väntade hon tills jag var på benen igen!


Kuperade områden. Här är vi på en ganska brant kulle och red i sidled nedåt.

Inför bergsbestigningen... ju högre upp vi kom desto brantare blev det. Nervkittlande men så härligt!

På hemvägen red vi förbi det vackra slaggstensstallet och gamla minnen bubblade upp som vanligt. Kajsa skärpte blicken på det ordentligt, men undrade varför fönster och dörrar var gröna istället för röda...
 

Lilltjejen i nya tränset, så tjusig!

Avslutade dagen med en skön och sval dusch. För första gången fick jag skölja hela hennes huvud med ögon, öron, nos och allt vad det innebär. Hon tog det sååå bra. ♥

Kom väldigt lindrigt undan efter avramlingen måste jag säga!
 
Tillbaka i hagen högg Kajsa in i maten på en gång som den lilla glufsaren hon är. Hon har någon grej med att borra ett djupt hål och endast äta hö därifrån. Där inne finns tydligen all dyrbar mat!

Hästarna och jag tränade och belåtna...

Sannerligen en lång dag i stallet. Jag har mockat hagen, ridit båda hästarna och haft stalltjänst på kvällen. Kom hem runt elva-tiden, trött kan jag lova! Nu ligger jag nedbäddad med ryggvärk från helvetet och ska strax börja plugga, såhär halv två på morgonen. Men jag har haft en fin dag så en kan inte klaga!

Lillen
Red i ridhuset, Eva var med och kikade. Lillen blir bara bättre och bättre, säkrare på fötterna för varje dag. Under det förra passet snubblade han ju tre gånger, men idag snubblade han inte en enda gång och då travade vi en hel del! Vi började med skritt och svängar lite överallt. Sedan trav med övning att hålla en stor volt. Jag är så galet dålig själv på att se voltens spår, jag kan aldrig hålla en rund och fin cirkel. Och då var utmaningen ännu större med en liten Lillen under mig som stretar emot i svängarna. Men vi kämpade på och till slut kändes det ganska så fint! Han till och med sökte sig nedåt mot slutet och frustade belåtet. Hittills känner jag mig trygg på Lillen. Nästan så pass att jag skulle vilja prova en första galopp snart, när han blivit starkare och säkrare på fötterna. Jag tvekar på att vi är redo ännu, då han knappt vill galoppera med mig på backen...

Kajsa
Red ut tillsammans med Tessan och hennes fina paintkille Sonny. Aldrig någonsin har jag upplevt Kajsa såhär pigg! För det första så ville hon självmant lämna gården. Det har aldrig hänt, hon brukar ju vanligtvis vägra hur länge som helst. Hon traskade på i bra tempo, tills vi skulle in på skogsstigen och stannade hon?! Det blev liksom tvärtom med problemen haha. Men det tog inte så lång tid förrän vi var på väg igen. Kajsa och Sonny var en riktigt bra match för en uteritt. De kunde gå nära varandra och kompletterade varandras starka och svaga sidor. Sonny hoppade åt sidan flertalet gånger för läskiga monster, men Kajsa reagerade inte alls. Sedan när Sonny var stencool vid alla crossåkare så höll sig Kajsa i skinnet tack vare honom. Annars var hon riktigt på tårna, som sagt, jag har aldrig upplevt dessa sidor hos henne. Hon ville konstant trava, trots att Sonny skrittade. När vi skulle trava en slinga så ville Kajsa galoppera, och när jag bad henne sakta ner blev hon vild och började kasta med huvudet som hon gör när hon blir taggad. Sedan började hon bocka och skutta den lilla piggelinen! När vi kom till en fin sandslinga bestämde vi oss för en lugn galopp, men Kajsa drog i som tusan med högt tempo och en massa bocksprång. Det var lite obehagligt att sitta där uppe i hennes explosiva anda, men också jäkligt kul. Tessan hade sett vår rodeo i skuggan på sanden haha! Framförallt är bocksprången något nyttigt för mig att erfara, och då på min trygga Kajsa, så kan jag mentalt förbereda mig inför Lillens framtida glädjeskutt som jag gissar kommer vara lite mer vilda. Vad jag har lärt mig med Kajsa är att hon bara måste få ur sig överskottsenergin och glädjen med huvudet som kastar omkring eller bocksprången. Kämpar jag emot så blir det värre, låter jag henne vara och manar på framåt så slutar hon efter några sekunder. Kajsa tyckte helt enkelt att Sonnys fina och samlade trav och galopp var för långsam. Själv gick hon i sin hetstrav, stark och otymplig. Bara någon gång ibland fick jag henne att varva ner. Men det är också roligt att hon hade lite mer hög energi för en gångs skull.

Vi hade bootsen på och jag tror det gjorde mycket för hennes framåtanda, skönt att kunna trampa på utan ömhet i fram. Grusvägarna var inga problem alls förutom när någon sten fastnade i bakhovarna. Det blir definitivt fler gånger i skogen med Tessan och Sonny, det är så bra för Kajsa att få komma ut och lyfta ordentligt på fossingarna!
 

Bara en endaste gång hamnade Kajsa en bit efter Sonny, annars var det full fart framåt.

Mjuka stigar med mycket rötter så Kajsan får röra på fläsket och lyfta på hovarna.

En del av vår vardag.

En bra onsdag. Jag red Lillen i ridhuset, för första gången med en annan häst närvarande. Tania tömkörde Egon så det var ett alldeles utmärkt tillfälle att öva på fokus, eftersom Lillens så lätt blir uppslukad av allt som händer runt omkring honom. Egon var då en bra första försökskanin, eftersom de ändå känner varandra. 

Tänk att jag nu rider Lillen på egen hand. Sadlar honom i stallet och hoppar upp och rider utan att longera eller hänga innan. Känns märkligt att vi plötsligt har tagit oss så långt, på så kort tid. Märkligt, men bra. Dagens pass bestod av att träna på styrning, som vanligt. Lillen är jätteduktig men har svårare för vänster varv. Ska nog också prova mitt sidepull på honom nästa gång för att göra det ledande tygeltaget tydligare. Kan nog hjälpa! Tror Lillen var en sömning grabb idag också, för han snubblade tre gånger. Nyttigt att han får komma på sig själv med att behöva lyfta på fötterna, men lite otäckt när man sitter där uppe och inte vet om han orkar bära upp mig i fallet eller inte... 

Att Egon var spännande tyckte Lillen, men han lyssnade när jag talade med honom. Han blev i alla fall inte helt till sig och ville springa dit, så det var ju skönt! Kanske annorlunda när en okänd häst är där samtidigt, vem vet. Vi travade också en del. Han hade väldigt fin bjudning men när det var dags att svänga bort från Egon ville han gärna dra sig mot honom och blev trög att styra. Det lossnade dock när jag insisterade lite mer. Vi tränade även på att backa och flexa huvudet åt båda sidorna, gick väldigt fint! Älskade Lillen. ♥

Kajsa fick stå i boxen och vila medan vi var i ridhuset allihopa. Efter ridningen tog vi flocken till sommarbetet igen, där de fick äta ett par timmar medan vi mockade vinterhagen. Nu är det inte långt kvar med mockningen alltså! Bara hörnet längst bort kvar, där det inte är mycket alls. Känns helt fantastiskt! När hästarna går på betet dygnet runt i juni ska vi slänga på ängssådd i vinterhagen så det förhoppningsvis kommer upp lite, eftersom det mesta gräset försvann när vi byggde lösdriften och traktorn körde omkring. 

Kajsa på väg hem från sommarbetet, med Lillens skugga på rumpan. Som jag älskar dessa hästar!

Skitgrisen kan nu vara en ren gris!

Jag kan med glädje meddela att Lillen numera är en duschbar liten grabb! Jag har min lista med saker jag inte åstadkommit med Lillen ännu, som ligger och gnager och är i vägen för att allt ska kunna fungera flytande. Det är inte många saker kvar nu och duschen har varit en av dessa störningsmoment. Men inte nu längre! När hästarna fick komma ut på betet tillfälligt den första dagen, så fick han sig en dusch efteråt. Perfekt tillfälle när han var både trött och svettig. En ska helt enkelt skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas, så slipper en så mycket krångel, rädsla och tvång!

Första duschen var ju inte helt lätt, men Lillen var ändå enormt duktig och jag var så imponerad. Tania höll honom och jag duschade. I höstas kom jag så långt att skölja benen på honom, och nu lyckades vi med hela kroppen förutom huvudet. Han slingrade omkring och försökte gå ut från spolspiltan några gånger, men ju längre vi höll på desto mer avslappnad blev han. Jag tror det är själva spolspiltan han tycker är obehaglig egentligen. Mörk, hal, instängd. När Lillen slutade spänna musklerna så hiskeligt, avslutade vi.

Dagen efter var det ännu varmare ute och vi körde igen. Denna gång gick det så himla bra nästan på en gång! Jag är så stolt över min älskade lilla kille! Tania kunde till och med backa ut själv från spolspiltan och Lillen stod kvar. Jag behövde inte värma upp honom länge med benen utan kunde gå vidare till kroppen nästan direkt. Det enda han inte riktigt gillade var bakbenen, under magen och runt skapet, men det var förmodligen bara för att det kittlades. För när jag höll kvar strålen där och trotsade hans vevande bakben, slappnade han av fullständigt och tyckte till och med att det var skönt! Kajsa är likadant men accepterar det efter en stund.

Åh så bra det känns! Äntligen kan jag svalka honom efter svettiga dagar och pass. Samt även schamponera honom för första gången i hans sexåriga Lillen-liv. När han kom ut i hagen efter första duschen rullade han sig cirka sjuttio gånger i jorden och ba "HUR SKA JAG NU FÅ TILLBAKA ALLT SKIT JAG BYGGT UPP UNDER SEX ÅR DIN JÄVEL?!". För att ha varit väldigt rädd för vattenstrålar så tycker jag verkligen att Lillen är världens duktigaste häst. ♥

Lillen efter första duschen...

Två nya "första gången", ensamritt och uteritt

Åh vilken fantastisk dag på alla sätt och vis! Långhelg, extrem värme (sommar ju!) och lyckade hästaktiviteter! För första gången någonsin har jag ridit Lillen helt på egen hand, det vill säga utan någon person i närheten redo att ringa ambulansen haha. Jag sadlade honom i stallgången som den sadelvana hästen har blivit och ska bli ännu mer, sedan traskade vi in i ridhuset. Nervös var jag, måste jag medge. Stort steg för oss! För en gångs skull struntade jag totalt i att longera honom innan, mest för att jag var lat och inte orkade hämta de rätta grejerna. En traktor körde omkring utanför och Lillen var något tittig men absolut inte stressad eller så. Ganska direkt drog jag fram pallen och hängde från båda sidorna en varsin gång. Jag har aldrig suttit upp på Lillen med pall förut (förutom den allra första gången jag satt på honom barbacka) men han brydde sig inte ett dugg om pallen och det var riktigt skönt att slippa ha sadeln glida omkring. Så utan några större men satte jag upp och genast slappnade jag av när jag kände hur stabil och lugn Lillen var, det var liksom ingen skillnad på nu från förr. 

Jag behöll fötterna utanför stigbyglarna, så skrittade vi iväg. Fick sådan himla bra känsla! Lillen var på något vis så mycket mer balanserad denna gång. Dessutom var han superduktig på att svänga. Vi bara skrittade omkring och tränade på att styra kors och tvärs. Förut har jag tagit ett ledande tygeltag och Lillen har då böjt på nacken ett bra tag innan själva svängen kommer. Men nu svängde han smidigt och direkt och det kändes nästan som att rida Kajsa, så följsamt var det! Vänster varv har har dock tydligt svårar för och där är styrningen mycket mer motstridig haha. 

Ett par gånger piggnade Lillen till och ville trava men han lyssnade på mig omedelbart när jag bad honom varva ner igen. Jag välkomnar all slags framåtbjudning när vi väl travar, men jag vill gärna inte att han drar iväg med mig bara ändå från skritt. Vi höll oss till skritten idag, kändes lite för läskigt att trava på egen hand första gången. Men jag var helnöjd vis passets slut och även Lillen hoppas jag! Min älskade lilla grabb!

En liten kille med okoordinerade ben åt alla håll. ♥

Bild från det förförra passet, Lillen är så vacker så det svartnar för ögonen!

Även jag och Kajsan fick oss en första-gången-upplevelse idag. Vi red ut alldeles själva, utan varken en annan ryttare eller människa till fots. Vi har ridit ut en hel del själva för länge sedan i Holmsånger, men aldrig i Stackbo. Och eftersom Kajsa alltid varit fast besluten om att vägra lämna gården, har det inte flutit på så bra haha. Inte roligt att behöva tjafsa varje gång! Men häromdagen lyckades jag rida Kajsa från ridhuset till hönsen, den sträckan brukar vara den värsta. Idag red vi en stund i ridhuset men ganska snabbt ledsnade vi båda, vem tusan vill nöta samma gamla tråkiga saker på en inomhusarena på årets första sommardag? Så vi promenerade från ridhuset ända till fåren och bortåt. Hon stannade ungefär var tredje meter och totalt planterade hovarna i marken. Hon hade bootsen på i fram så det var ingen fråga om ömhet, hon trampade på fint. Hon var inte heller rädd för något, det är hon nästan aldrig. Tror bara hon sällan är upplagd för att ge sig ut på äventyr, vem vet hur länge man då kan vara borta liksom... jobbigt, anser Kajsa. Men när vi kom in på skogsslingan satte jag och vi kunde rida en bit. Ganska direkt började hon vägra, även inne i skogen vilket inte tillhör vanligheterna. Men efter en lång stund av att snurra runt och backa, testade jag vika in på en sidostig och då gick hon fram på en gång! Hon stannade varje gång vi kom till stigen närmast eltråden till en hage, och så fort vi kom in på en längre omväg var det inga problem. Kanske hon tyckte tråden var obehaglig, vem vet. Fast på hemvägen var det minsann inga problem alls... så märkligt! Jag var i alla fall nöjd att vi kom iväg tillslut, och att vi kunde rida på i rask fart hela vägen hem utan minsta krångel. ♥
 
En kort uteritt blev det i alla fall, det kändes som tortyr att endast hänga i ridhuset en härlig dag som denna!

That's what's up

Åh så underbart det är med vårvädret nu. Eller snarare sommarvädret, min väderprognos i telefonen visar 23 plusgrader i helgen! Helt galet! Men sååå härligt. Hagen torkar upp helt, skiten blir lättare att mocka, hästarna släpper den sista vinterpälsen och gräset börjar växa hejvilt längst grusvägarna. Ett minus är väl insekterna som nu irriterar hästarna på kvällarna. Första vårmyggen är inte så roliga...

Dagarna har spenderats med mys och mockning för det mesta. Ett par lugna ridturer på Kajsa, annars har det varit väldigt stilla. Marie har verkat hovarna på både Kajsa och Lillen, med mycket kortare mellanrum än vanligt, men det fick bli så för att inte riskera för långt mellanrum. Med Lillens hålvägg vill jag gärna ha det under kontroll. Mer om det senare! Hagen börjar se riktigt fin ut, inte mycket kvar nu. Nu under maj månad ska hästarna få beta gräs några timmar i taget medan vi pysslar och fixar, i juni månad ska de få beta ännu mer. Och i juli månad händer det något alldeles speciellt... men det förtjänar ett eget inlägg. ♥
 
Några bilder från senaste dagarna:
 

Lillen förvandlades till en töntig prussiluska en kväll. Jag knöt jackan runt halsen och han var förvånadsvärt obrydd. Gick direkt iväg och åt, kände sig förmodligen lite mallig i den tjusiga looken. Övade även blindhet med jackan över huvudet och ögonen vilket han klarade utmärkt! Kajsa var däremot mer nervös och spattig på den fronten.


Lurven passade på att hänga med ut. Han måste ju också ta vara på de fina dagarna vi har nu. ♥


Lillens lockiga svans, så vacker!

Chevan fick briljera i hagen när vi behövde köra in nya spånbalar. Precis som förr gick Kajsa fram till bilen med bestämda steg och tog sig en tugga av träet på flaket. Hon minns från sommarbetet för tre år sedan...

Lyckad hästdag!

Idag har jag ridit både Kajsa och Lillen. Först Kajsa, i ridhuset. Det var en fin dag för en uteritt men inväntade att Tania skulle komma så det kåndes bäst att stanna kvar på gården. Vi tränade på att backa, skritta och vara mjuk, trava med samlade sekvenser och lite galoppfattningar. Jag upplevde världens mirakel när jag provaed på att räkna taken på gångarterna, samt att fokusera starkt på tanken. Vilken känsla! Jag räknade 1-2-1-2 i traven och när jag ville galoppera ändrade jag bara räkningen till 1-2-3-1-2-3 och Kajsa tog galoppen direkt, bara på min tanke, andning och energi! När jag räknade sakta galopperade hon jättelångsamt, som en äkta pleasure-lope och när jag ökade takten på räkningen ökade Kajsa rejält. Så himla häftigt, jag kände hur polletten riktigt trillade ner. I alla fall denna pollett. Det är tydligt att Kajsas svåra varv är det vänstra för där ville hon knappt ta galoppens alls, trots vår naturliga teknik. Men i slutändan lyckades vi med en fin fattning även där och när hon bröt av till trav i lugn och kontroll fick hon en massa beröm. ♥

En annan sak som hjälper mig massvis att inte tänka att "nu ska vi sluta galoppera", utan istället "nu ska vi börja trava"! Jag läste det på nätet och budskapet är så otroligt klokt, att man ska börja något på det viset man vill, istället för att bryta av eller sluta och sedan befinna sig i ett mellantingläge av hets och ovetande. 

Detta tankesätt hjälpte också jättemycket i slutet när jag skulle skritta av. Normalt blir Kajsa så triggad  av trav och galopp att hon har svårt att varva ner i skritten efteråt, för minsta rörelse från mig tror hon då är en indikation på trav. Men nu räknade jag lugnt 1-2-3-4 och verkligen slappnade av själv, andades djupt och tänkte "Nu skrittar vi, trötta och färdiga", och då varavade hon ner direkt.

Kajsa fick sin mat i stallgången och sedan bytte jag in henne mot Lillen. Borstade, piffade till och sedan longerade jag bara fyra-fem varv i ridhuset för att kolla hans sinnesstämning. Han var uppmärksam och sansad, så jag sadlade och sedan satte jag upp nästan direkt! Tania fick hjälpa till att hålla emot stigbygeln på andra sidan för Lillen är tunnare än Kajsa och hålen på tie-strapen räcker inte till haha. Måste göra fler hål någon dag. Sadeln sitter bra så den inte glider av, men inte tillräckligt spänd så den håller sig rak medan jag sitter upp.

Jag bestämde mig för att inte överanalysera situationen så mycket utan red på ganska direkt. Han var lite svårstyd i början och ville gärna hålla sig nära Tania som hade allt godis haha. Men vi skrittade omkring flera varv i ridhuset och tränade samtidigt på att styra, svänga, göra halt och börja gå. Han var så himla duktig! Sedan kände jag för lite trav så vi körde på. Lite nervös då vi inte travat på hela vintern och hade bara hunnit påbörja det i höstas. Men Lillen tog det galant. Älskar hans mjuka och långa steg! Inte riktigt i balans ännu, vi är lite överallt och styrningen är trixig, men han var lyhörd, följsam och snäll hela vägen och det är det som räknas. Vi provade även på att backa för första gången och det var inga problem. Är så oerhört stolt över min lillgrabb! Säger jag nu... nästa gång kanske jag ligger med ansiktet i sanden haha. 

Lillen blev lite pigg i traven vid några tillfällen. Fast jag välkomnade det mer än något annat, lite framåtbjudning är alltid bra och eftersom han knappt vill galoppera när jag står på backen så ser jag ingen större risk att han vill dra iväg med mig ännu... Jag undrar verkligen om, eller kanske rättare sagt när, han kommer få sitt första utspel med mig? Någon gång lär han väl vilja prova på att få av mig, eller känna sig superpigg och glad att han bockar iväg av iver. Time will tell... Hittills har han i alla fall varit världens finaste grabb och det känns så kul att vi börjar komma någon vart. ♥

Efter ridningen fick Lillen sin mat i stallet och sedan krattade jag och Tania lite högar i hagen. Nöjd och belåten efter båda hästarna tränade, matade och glada!

Ridning på Kajsa & Lillen, de finaste hästarna av dem alla.

Jag älskar våren så mycket! Allt blir lättare och alla blir gladare. Inklusive hästarna, som stornjuter av släppa vinterpälsen och gassa sig i solens värmande strålar. Sedan jag skrev sist har jag kommit igång mer och mer med hästarna. Mest Kajsa, men även Lillen. För första gången på hela långa vintern har jag suttit upp på honom och skrittat en långt varv i ridhuset. Han var så duktig! Först hängde jag på båda sidorna och betedde mig som att vi började om från början, för jag trodde han skulle ha kommit av sig mycket under träningens frånvaro. Men han bara stod där och brydde sig inte ett dugg. Så jag satte upp och skrittade iväg. Så himla fin är han. Det gav mig massvis med självkänsla och pepp inför fortsatt träning. Mindre roligt var det när jag longerade Lillen medan en annan häst var i ridhuset... bra övning att fokusera på mig tänkte jag, bra tillfälle att bralla av sig ordentligt tänkte Lillen. När jag bad om trav stack han iväg i full kraft och brände upp mina fingrar i farten. Jag höll kvar i flera sekunder så gott jag kunde, fy vad ont det gjorde med 500 kilos kraft som totalt vibrerade sönder handen. Till slut var jag tvungen att släppa men Lillen var då snäll och stannade istället för att springa bort mot den andra hästen. Så i flera dagar har jag gått med handikappade fingrar som nu ömsar skinn. Kanske bör ha handskar på mig nästa gång vi longerar med andra hästar i närheten. Eller så använder jag mitt bättre rep och inte det billiga skitmaterialet som är som gjort för brännhet friktion..

Kajsa har jag ridit en hel del och till min stora lycka har vi äntligen varit ute till skogs själva. Ja, Johan följde med på promenad, men inte någon mer häst. Kajsa var då mycket piggare och lite nervös vid vissa tillfällen, men skötte sig ändå exemplariskt. När vi kom ut vid det läskiga elfältet som sprakade en massa och Kajsa var allmänt spattig, kom plötsligt en hare springandes emot oss. Den skuttade närmare och närmare och tillslut satte den sig framför oss och bara tittade. Kajsa kikade nyfiket men höll sig i skinnet. Efter en stund sprang haren iväg och nedför en slänt. Det var en väldigt fin och nästan andlig upplevelse, som den vita kaninen i Alice i Underlandet var den så mystisk och närvarande. Som att den ville säga oss något. 

Har även ridit Kajsa mycket i ridhuset och hon har varit så himla duktig. Nu har vi satt igång med lite korrekt form-arbete. Jag har, som ni kanske vet, aldrig intresserat mig särskilt mycket kring att hästen ständigt ska gå i perfekt utan mer att den ska vara rörlig och avslappnad. Sedan ser jag alldeles för många hästar som bara får huvudet hårt nedsågat, för att ens se poängen i vad de försöker uppnå. Men så vill jag ju samtidigt att mina hästar ska må bra och hålla så länge som möjligt. Och med Kajsas före detta ryggproblem känns det ännu viktigare att hon arbetar korrekt med ryggen och bakdelen. Tack vare en teknik förstår jag faktiskt nu också vad exakt man är ute efter och det har hjälpt massvis! Vi tränar på att backa, rygga, och göra det rätt. Det vill säga att hästen verkligen sätter sig på bakdelen och därmed aktiverar ryggen. Samtidigt böjer den på nacken, blir rund och låg. På kommando att jag både säger "backa" och tar i båda tyglarna, ska hästen förstå att det är denna form den ska anta. Vi tränar detta från stillastående tills ryggningen verkligen sitter, och adderar jag detta i skritt och trav. Enklare i trav än skritt faktiskt! Då gör jag precis samma sak som från stillastående, men när hästen saktar ner för att stanna och backa, lägger jag på skänkel och driver framåt samtidigt. Resultatet, en samlad Kajsa! Vi lyckas inte varje gång och när vi väl gör det orkar bara Kajsa hålla det några steg. Men det är okej. Vi fortsätter i små sekveknser i taget tills hon blir stark nog att klara längre sträckor. Och när hon väl gör rätt så känns det verkligen! Ryggen skjuts upp under mig och hon blir bred, praktfull och hög. En häftig känsla. Så man känner också väl när det inte blir rätt.

Galoppfattningar har vi övar på en del också. Inte allt för mycket, vill inte slita ut Kajsa innan hon är hållbar nog för en massa galopp. Men jag märker snabbt hur hon blir starkare i galoppen tack vare mjukgörande och stärkande övningar i skritt och trav. Försöker främst få henne att bryta av till trav på ett lugnare sätt. Och ibland lyckas hon med riktigt fina och långsamma galopper där traven inte alls blir sådär hetsig och okontrollerbar. Svåraste är dock inför galoppfattningarna. Kajsa antar då formen som en krokig ostbåge. Som att hon fokuserar så mycket att hon tappar fokusen helt. Vet inte hur jag ska ordna det men det kanske kommer i samband med styrkan och rörligheten...

Väldigt kul när det går framåt i alla fall! Jag hoppas att jag noterar en tydlig skillnad på hovarna ju mer tiden går. Kajsas strålar måste verkligen aktiveras nu, vilket de gör när hon motioneras på varierande underlag. Tänkte rida Lillen imorgon igen om jag hinner efter mockningen. Ska försöka mocka en hel del kärror, förhoppningsivs släpkärror, om Tania kan komma ut. 


Älsklingstjejen myser i kvällssolen.


Efter ett halvsvettigt pass i ridhuset, stod så stilla och fint!


Min svåger Joel och gigantiska Folke följde med ut en dag för lite hederlig gitarrspelande, sång och hästaktiviteter. Folke ville åka flak (men hade väldigt svårt att ta sig upp) så vi körde upp några spånbalar till ligghallen.


Kajsa och jag efter en kort tur på egen hand förbi hagen och en bit in i skogen.

Undersökte konstiga plastbalar och körvagnar vid ridhuset, skumma tyckte Kajsan.

Turridning i nostalgiskt landskap

I lördags var jag på turridning ute i vackra Karlsäters och Marmas förtrollande skogar. Vevve har basjkirhästar, en ras som lämpar sig väl för turridning på flera vis; lugna, stabila, starka och uthålliga. Det var så fantastiskt underbart att rida på dessa marker igen! En sommar var hästarna där på sommarbete, den där magiska sommaren som jag aldrig kommer att glömma. Mina allra bästa riddagar var under den tiden, i den oslagbara naturen som består av allt från trollskog och bäckar till sanddyner och vilda ängar. 

Vi red i tre timmar med en fikapaus precis när regnet började falla. Det gjorde mig inte någonting, jag som älskar regn. Hästen jag red, Ninja (den enda utan ryskt namn), var så himla fin. Liten i storleken men en riktigt stabil pjäs. Lugn och obrydd utan att vara långsam. Jag fick rida i en bomlös sadel som var otroligt bekväm, samt i repgrimma som jag är van vid. Ritten var lugn, mest skritt och lite trav vissa sträckor. Ninja och jag tog en och annan smyggalopp när traven blev alldeles för snabb och stötig. Vid en lång sandsträcka med en bäck/å på ena sidan flög det plötsligt upp en massa fåglar, eller änder kanske det var. Då blev alla fyra hästarna tokrädda och vek av åt sidan, två sprang rakt upp för en lång och brant slänt medan vi andra hann sansa oss nedanför. Nära på att jag åkte av där men vi alla höll oss kvar! Förutom det lilla äventyret flöt allt på galant. Hoppade över en hel del diken och hade det allmänt kul!

Att jag inte gjort detta tidigare. Det blir definitivt fler gånger. Är ni intresserade av denna turridning kan ni läsa mer här. ♥


Omväxlande landskap.


På en skogsslinga hade vildsvinen bökat och härjat precis överallt!


Fyra ryttare, fyra hästar.


Fikapaus i trollskogen...


Senare kom solen fram och värmde upp oss rejält!


Vackra natur.

Förbi bäck och björkskog.

Tack Ninja och Vevve för en dag i världsklass!

No hour of life is wasted that is spent in the saddle...

Jag vaknade idag med halsont och diverse andra sjukdomssymptom. Att vara förkyld är bland det värsta jag vet, jag blir så arg och kan inte sluta tänka på det! Speciellt när jag ganska nyligen varit sjuk och dessutom behöver det som allra minst nu. Jag hade sett fram emot den här veckan med sista studierna för Svenska 3, hästar, mockning och torsdagens äventyr. Sedan ska jag jobba på fredag och nästan hela veckan efter, då vill jag vara pigg. Men förhoppningsvis bryter inte hela förkylningen ut, så nu kämpar jag för att hålla tillbaka den. Jag minns en tid när jag inte var sjuk på nästan tre år i rad. Det var under mina mest aktiva hästdagar, fyllda med boxar att mocka (andas in ammoniak haha), ridning och god energi.

Trots smärtan i halsen åkte jag iväg till stallet. Hade ett litet jobbmöte med E, gjorde i ordning mat till hästarna. Tog in Kajsa och sadlade upp. Det blev ett kort och mycket lugnt pass i ridhuset medan L red lektion för sin tränare. Vi gjorde verkligen ingenting speciellt alls. Motivationen hade jag någonstans, men inspirationen låg på noll. Att rida för någon tränare kan verkligen vara på sin plats nu. Men, ingen tid i sadeln är i onödan! Vi tränade ändå på grunder såsom svänga, stanna, rygga, rakställa och så vidare. 

Kajsa fick sin mat i boxen, Lillen fick sin uppe vid hagen. Imorgon eller på torsdag ska jag faktiskt ta och sadla Lillen. Longera, kanske sitta upp. Vi måste komma på spår igen som vi var i höstas. Lillgrabben vill ju också komma igång! För övrigt har det varit en lugn helg. Den bestod mest av icke-hästrelaterade saker såsom min systers 25-årsfest, familjefirande i Torsåker och middag ute. Hästarna fick mest några snabba pussar och kramar. Självklart var de gosigare än någonsin, bara för att vi inte hade någon tid att stanna länge. Så typiskt. ♥


Fia höll sig i vanlig ordning på säkert avstånd från Kajsa. Men måste ändå säga att hon har tagit enorma kliv framåt med sin hästrädsla!

Kajsa, jag och Lillen. Vi tre, precis som det ska vara.
 
Kajsa och Lillen hjälptes åt att klia och rykta!


Tydligen är det skönt att få små skarpa nyp och hårt gnussande på exakt samma ställe i tio minuters tid...

Dagarna som gått...

Ja men då kör vi en senaste-dagarna-med-bilder-uppdatering igen då!



Jag, Tania och mamma har mockat en hel del. Äntligen börjar man se skillnad i hagen och snart är det inte långt kvar! 


 
Kajsa har blivit riden ett par gånger. Jag försöker nu hålla mig till grunden och göra den stabil, istället för att skynda på med moment som Kajsas kropp inte är redo för. Nu vill jag att vi ska bli ett riktigt lyhört team som förstår varandra och jobbar rätt och hållbart. Eventuellt ska jag rida för en westerntränare om någon vecka, om jag gillar människan kan det bli bra! Jag behöver framförallt få något att öva på, lite vägledning för att ta oss framåt. 


Lillen har blivit longerad (även Kajsa för den delen som är helt fantastisk!). När jag anlände till stallet efter jobb hela dagen kände jag mig full av energi och glädje, så jag plockade in Lillen direkt. Vi promenerade omkring i ridhuset länge med smattrande regn på taket. God träning för Lillen som tyckte det lät lite läskigt. Senare kom ett annat ekipage in i ridhuset, mer god träning. Övade på detaljer kring att lyssna, vara uppmärksam, följsam och så vidare. Att fokusera på varandra helt enkelt, och inget annat. Longeringen gick lite trögt men jag är glad att jag inte pushade det mer än nödvändigt, utan höll det positivt hela tiden. Det märktes på Lillen att han hade kul också!



Kajsa har varit världens finaste smula, som alltid.



Lillen också, inget ovanligt där! Tillsammans har de fått hovarna verkade. Kajsa skötte sig exemplariskt och stod stilla nästan hela tiden. Lillen var också jätteduktig så länge jag kliade honom i armhålarn eller på rumpan. När två hovar var klara blev jag tvungen att ta upp Kajsa till hagen för att göra Egon sällskap, och då ville inte Lillen samarbeta längre. Gjorde sina plötsliga stång- och vevrörelser med frambenen, ramlade ihop, slingrade sig omkring... suck. Men det gick tillslut! Det är bara framhovarna som är problemet ännu. I bak kan man andas ut, för då står han stabilt och lugnt för det mesta. Hans hålväg i vänster framhov har i alla fall blivit bättre och det som flutit ut kunde verkas bort. Marie gröpte ut ytterligare så jag enklare kan hålla rent så nu är jag noggrann med att få ut alla gruskorn och liknande som kan gräva sig in där och vidga ytterligare.



Förra helgen kom även Johan ut och hjälpte till med mockningen. Här tuppar han stolt upp sig bredvid mamma!



Tre släpkärror fick vi ut i söndags. Jag försökte locka Johan med att köra fyrhjulingen, men det var tydligen inte så intressant längre. När han väl gjorde det körde han så himla långsamt för att inte stänka ner kläderna med lera. Vad har hänt med crosskillen jag en gång kände? Ombytta roller?


Igen, jordklotets vackraste Kajsa. Den som säger något annat är en lögnare!



Idag gick jag, Kajsa och Johan ut på en längre promenad. Det gick snabbare än väntat men ändå tog vi oss in i skogen, runt åkrarna och genom byn. För första gången någonsin upplevde jag att Kajsa var väldigt alert, nästan lite nervös. I början gjorde hon lite hetsiga flämtningar men coolade ner när vi hade kommit en bit. TIll min stora lycka gick hon på bra på grusvägarna utan att ömma. 


Tvingade Johan posera med Kajsan. Se så liten hon ser ut här? Som en liten ponny.


Och här bredvid mig, plötsligt normalstor? 

Lillen in, skit ut

Ännu en fantastisk vårdag... Varmare idag med närmare tolv plusgrader. Skit mockades och svetten rann! Tog även in Lillen för första gången på evigheter och hittade på lite skoj med honom. Först fick han träna på att stå i gången, och han stod som ett ljus. Till och med när jag gick iväg långt borta för att fixa med maten. Sedan sprang vi runt i ridhuset. Han hade en massa överskottsenergi, men han var inte särskilt sugen på att springa. Istället tog jag fram linan och longerade honom och då bjöd han på fin trav. Svettig var han efteråt i alla fall, så hoppas det gjorde någon nytta...


Lillen har börjat fälla päls som en galning nu han med. Han tyckte det var så skönt att bli ordentligt ryktad!


Fina killen. Stod bara där som att han inte gjort något annat.

Jag har bestämt mig för att ta en bild på varje släpkärra med skit vi fyller. För att i slutändan se hur mycket vi har mockat... Kommer bli en hel del.

I mitten av mars, stormockning och smålongering

Vilken vårvärme! Jag har haft en helt fantastisk dag ute i stallet. Solen värmde så mycket att jag svettades i endast en tunn skjorta och vägen upp till hästarna var nu helt fri från is och snö. Jag och Tania mockade en full släpkärra i hagen samt fyllde upp ligghallen med två torvbalar och fyra spånbalar. Vem behöver ett gym när man har hästar? Imorgon ska vi fortsätta slita med hagen, det krävs några släpkärror innan det blir helt rent. Men gärna för mig, jag stornjöt av att vara ute hela dagen. Och imorgon ska det bli ännu varmare, närmare tolv plusgrader! Synd att temperaturen ska sjunka sedan igen mot slutet av veckan... Men man får glädjas åt lyckan för stunden.

Utan is på backen kunde jag även ta in hästarna för första gången på evigheter. Idag fick Kajsa komma in en stund. Jag tvättade rent hennes hovar och ben i spolspiltan innan hon fick stå och torka i boxen. Sedan gick vi in till ridhuset och longerade en kort stund. Finaste tjejen hade en massa överskottsenergi och tog galopperna klockrent! Mycket släng med huvudet och en hel del bocksprång, men jag lät henne bara bralla av sig tills hon gick fint. För övrigt lyssnade hon superfint på alla mina röstkommandon. Hon var riktigt uppmärksam på alla mina smackningar och vad de olika ljuden betydde. Tonlägen och flera "Mmmm" som betyder sakta ner, och hon gjorde det hur bra som helst! 

Hästarna fick varsin matbytta i hagen och vi fyllde på extra med vatten då de hade helt tomt i baljorna. Lillen slickade på mineralstenen och Kajsa åt gammalt gräs som kommit fram. Helt enkelt en underbar dag. Just nu befinner jag mig i ett euforiskt tillstånd där jag älskar allt som har med sommarhalvåret att göra. Jag trånar verkligen efter solen och det är så märkbart hur mycket bättre människor mår av solens strålar och D-vitaminerna vi saknat hela den långa, mörka vintern.


Lillen belåten med sin mineralsten. Nu har även han börjat fälla en massa päls!

Jag och Kajsa i ridhuset, några ögonblick från den korta longeringen. 

En jäkla massa skit och en nypiffad ligghall! När jag kom tillbaka med Kajsa från stallet hade den tidigare nyborstade Lillen ett alldeles färskt lager med nytt, vitt spån över hela ryggen. Tagen på bar gärning med att ha rullat sig minsann...
Tidigare inlägg