Nya vintertäcken, Himalaya

Innan flytten köpte jag varsitt vintertäcke till Kajsa och Lillen. Eftersom det är så sällan de har täcken på sig, även på vintern, så ville jag (och hade inte råd) med svindyra täcken specialdesignade till Quarter-hästar. Men samtidigt ville jag ha några som höll sig torra och naturligt några som passade i storlek. Googlade och läste mycket bra om Börjes Himalaya-täcken, att de var väldigt prisvärda. Så jag testade! Både Kajsa och Lillen mäter exakt 135 cm i ryggen men jag beställde hem ett i 135 och ett i 145 för att kunna jämföra. 135:an var alldeles för litet för deras gigantiska Quarter-rumpor haha! Halva röven stack fram och det kändes också för tight på manken när de hade huvudet nere. Testade 145:an och det satt perfekt! Förvånad dock att Lillens rumpa sticker liiite mer än Kajsans, trodde att hon var bra mycket större på det partiet. Båda var hur duktiga som helst när jag provade, stod helt stilla och väntade tålmodigt medan jag knölade på lakan under innan jag var säker på vilket som var rätt storlek. Så det blev att byta 135:an till en ännu en 145:a och nu har båda varsitt täcke när vädret krisar.

De enda gångerna jag använder täcke på mina är när det ska snöa/regna mycket i SAMBAND med blåsväder i FLERA DAGAR. Alltså när de blir blöta rakt igenom och inte får någon chans att torka. Endast kalla temperaturer eller endast vind gör ingen skada alls, då är dem bara nöjda. Har faktiskt redan fått använda täckena! I och med att snöstormen skulle komma och hålla i sig länge. Såg till att täckena kom på medan de var 100% torra i pälsen och sedan fick de sitta ett par dagar. Jag hade stalltjänst kvällen när det snöade som värst och det låg ett snölager på en decimeter på deras ryggar, men de var helt torra under! Inte en droppe fukt hade gått igenom. Mina super-budget-täcken haha... 435 kronor styck, inte illa!

För övrigt är de mörkbruna med lila, lite töntiga kanter. Ville helst ha ljusare bruna med andra nyanser av brunt i kanterna då jag är en jord-färgs-fjant, men de hade inte längre kvar den färgen/modellen.

Storshopping!

Inför nystarten för mig och hästarna har jag handlat alla grejer vi behöver och saknar i den nuvarande kollektionen. Saker från Granngården, Börjes Tingsryd, Hööks och Biltema. Ursäkta för den kassa bildkvalitén men bättre än såhär blev det inte på kvällskvisten i värdelös belysning:


Översikt!


Gummibalja med gummihandtag. Älskar att ge hästarna mat och gotta i dessa just för att de inte har någon metall på sig överhuvudtaget de kan fastna i. Lätthanterliga, ofarliga och slittåliga. Två stycken rotborstar, svett/vatten-skrapa, extra hovkrats, man&svans-borste, gummikarda och ryktsten. Två stycken stora svampar till tvätt, borste till hink-rengöring samt Renons Man & Svans-spray. Tycker den är väldigt bra för att reda ut hårsvallen med och håller dessutom länge. Till de tillfällena när kokosnötoljan inte lyckas med hela jobbet!


Gummibalja #2, de måste ju ha varsin. Två stycken vanliga grimmor till transporten, termometer (samt andra första-hjälpen-artiklar som inte finns med på bild), longerlina. Easy Measure-band så jag kan hålla bättre koll på hästarnas vikt och hull. Hovrasp, den billiga varianten från Hööks, men den duger bra till mina underhållsverkningar. Och två stycken Kolla Masken. Imorgon ska jag skicka träckprov och sedan avmaska (om nödvändigt) innan vi kommer till nya stället. Nu jäklar ska det bli ordning och hälsa för mina pållar!

Fodertunna som nu håller min lusern som jag ger någon gång ytterst sällan, när jag känner att det behövs eller när de förtjänar extra gotta. Foderskopa och två stycken vanliga grimskraft med panikhake, till de vanliga grimmorna. Vilkt skit-rep! Helt ihåligt! Men det fungerar de få gångerna jag behöver dem. Sist men inte minst, två stycken vinter/regn-täcken! Det är bara ett på bilden då jag har skickat tillbaka det ena för storleks-byte. Mer om täckena i nästa inlägg. 

Köpa sadel och hackamore

I samband med flytten kommer jag att behöva köpa min allra första egna sadel, och diverse annan utrustning. Det känns faktiskt jättehärligt att ha mitt eget och kuna nöta det precis som jag vill! Problemet är bara att det verkar svårt att hitta den typen av sadel jag vill ha här i Sverige, och om jag hittar en liknande så är det dyrt! Inte lika dyrt som 40.000-kronors-sadlarna folk tävlar i (det kanske inte ens är dyrt för en reiningsadel, jag har jävligt dålig koll där) men allt är ju relativt. Dyrt för mig är 10.000 och uppåt. Egentligen har jag inte råd med en sadel över 3000. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte råd med ens en sadelfilt för 200 spänn just nu. Men jag tänker inte rida barbacka resten av livet. Jag tänker inte låta Kajsa gå ner sig ännu mer och jag tänker inte låta Lillen förbli oinriden resten av livet, bara för att jag har kass ekonomi för tillfället. Så det blir att prioritera mina fina.

Vad jag behöver mest: sadel och hackamore. Jag rider ju i mina repgrimmor vilket fungerar ypperligt, men jag känner att jag vill testa ett mer träns-liknande huvudlag så jag också kan variera mig, speciellt nu när Lillen ska ridas in. Bosal har jag ridit med förr, men då var det dålig storlek för Kajsa så den låg och tryckte för hårt på fel ställen. Så en bra kvalitetsbosal utan stålkärna och med de rätta tyglarna, det blir kanon. Det är just tyglarna som jag inte trivs med på repgrimman. Gillar mitt lätta rep men knutarna känns fortfarande klumpiga och ojämna, hur många gånger jag än ändrar på dem.

Irritationsobjekt #1: Köpte mina dröm-Wrangler-jeans på Chappen med extra långa ben bara för att alla jeans jag någonsin ridit har varit superkorta och sett fjantiga ut. Nu överdrev jag och köpte de längsta jag kunde hitta, så jag går och viker upp dem istället. Och när jag sitter i sadel ser de då... ÄNNU kortare ut än alla skitjeans jag någonsin haft. Lyckat! Blir nog att sy upp dem i den ultimata längden.
 
Denna bild har jag lagt upp för men jag gör det igen. Såhär ser mina drömsadlar ut! En roping/ranch-modell med djupt säte, högt och greppvänligt horn. Fint, rejält läder utan en massa krusiduller och silver. Missförstå mig rätt, det är jättevackert med utsmyckade sadlar, men när bara rider som jag gör på hemmaplan vill jag kunna nöta med gott samvete (och sedan är det ändå mer min smak med detta typ av utseende). Tillhörande bakgjord och brösta. Bra remmar och spännen för sadelväskor och liknande. Tips på var man kan köpa liknande sadlar (begangade) i Sverige?
 
Också svårt att hitta bra bosaler på hos svenska företag. Vill ha en tätflätad och mjuk utan metall i kärnan, men den får inte vara för böjlig. Mellan-tjocklek. Många hackamore-träns sitter så sjukt nära ögonen på hästarna och det vill jag såklart undvika. Hästarna på bilderna ovan har det rätt bra på den fronten. Sedan skippar jag helst tagel-tyglarna, trots att det är det vanliga eller klassiska med hackamore. Gillar inte den stickiga känslan. Hellre mjuka och sköna med rätt tyngd. Då är det dock istället svårt att hitta mecates som inte är gjord i polyester, helst vill jag ha bomull men det verkar väldigt sällsynt. Sedan vill jag också ha tillhörande fiador så jag känner att allt sitter tryggt och stabilt. Ett perfekt kit, helt enkelt! En vacker dag tänkte jag lära mig att göra egna bosaler, nu när Johan tar hem hud jag kan arbeta med!
 
Övriga saker jag måste införskaffa är: Bra pad. Tjock och fin filt. Ryktgrejer (yey, känner mig som en liten hyper stallflicka som ska få köpa min första ryktlåda). Regntäcke och vintertäcke för speciella situationer. Ja, typ det! Det enda jag äger som verkligen är mitt är mina repgrimmor, ledrep och hovboots. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning som hästägare, när man slutar vara beroende av andra och ansvarar över sitt eget. Man kommer nog längre på den vägen.

Problemlösande och Air Ride-sadelpad

 
Red Kai på banan häromdagen. Nu när vi rider så förvånadsvärt mycket i skogen så får vi ju inte heller glömma bort att träna teknik på banan då och då. K stannade självfallet när hon insåg att jag försökte ta henne till ridbanan. Så jag tänkte, hur ska jag göra för att lösa detta en gång för alla? Eftersom K gärna slipper tungt arbete, tung som hon själv är just nu, så tänkte jag att det måste göra tricket. Så nya rutinen är att vända henne och backa henne mot det hållet jag vill åt, alltså så som jag gjorde under förra ridturen. Av någon anledning går det alltid att backa en häst, trots att det vägrar att röra sig framåt? Genom att backa henne åt det rätta hållet, så kommer jag ändå dit jag vill bara på ett annorlunda vis. När hon verkade tröttna på att backa och saktade in så testade jag att vända på henne åt rätt håll igen och mana framåt. Om hon fortfarande vägrade så vände vi igen och började backa. Och så höll vi på. Vi till och med backade ned för en ganska brant backe. Till slut när jag testade att vända henne igen så gick hon framåt, lätt och snällt. Troligtvis förstod hon att om hon bara går framåt när jag ber om det första gången, kommer hon mycket lindrigare undan än när hon måste backa hela vägen. Smart häst!
 
Gick fint på banan. Övade på lyhördhet med halt från skritt och trav. I slutet var hon så duktig och gjorde tvärnit direkt när jag bad om det, från trav. Jag tränade på att rida mer med sätet och mindre med händerna. Behövde sedan knappt ta i tyglarna när jag svängde, härligt! Fast det går lite fram och tillbaka. Vissa svängar går det suveränt och andra åt helvete. Men oftast har jag då andra saker i huvudet och är inte så fokuserad som jag borde vara. Försökte oss även på en galopp på banan. Gick inte alls. Samma hetstrav och motstånd som förut. Uppenbarligen tycker hon att det fungerar i skogen för där är det kul och spännande. På ridbanan mindre roligt...
 
Som ni ser på bilden red jag med en Air Ride-pad som jag hittade i sadelkammaren. Äntligen en pad som vi båda trivs med! För det första är den större så den täcker hela sadelytan med god marginal. Sedan är det som en pad och filt sammansatt vilket jag föredrar. Bra stoppning men som ändå är mjuk och framförallt rätt tjocklek! Så många paddar tycker jag är alldeles för tjocka så det blir knöligt vid stiglädren så att skänkelkontakten blir sämre. Denna ligger också bra på manken och klär dessutom K mycket fint. Nu fattas bara en bakgjord och sedan är sadeln komplett för min smak. Brösta har vi men den var inte med på detta pass. Längtar dock tills jag har en egen sadel, och den skulle vara helt annorlunda mot den som vi har nu. Vill ha en sadel i mer roping/cutting/ranch-stuk med enka läder och utan krusiduller. Vill också att den ska vara lättare i vikt. En tung westernsadel fördelar ju ofta trycket bra men denna tycker jag ändå är på tok för tung.

Dagens korta ridpass

Det blev en kort ridtur på banan idag, gick inge vidare. Kajsa fortsatte att plantera hovarna i marken när hon blev trött efter ett par varv i trav, och jag vet inte vad jag ska göra för att få fram henne. Fick en kommentar om att försöka svänga henne när hon stannar, istället för att backa. Det har jag provat med förut men idag testade jag att verkligen arbeta med det. Jag svänger, flyttar hennes rumpa och får henne att liksom svänga runt sig själv - då tar hon ett par steg framåt men endast tills hon har rätat upp sig eller märker att jag försöker få henne att fortsätta rakt fram, då stannar hon igen. Jag höll på rätt länge med att vrida och vända på henne. Till slut gick det knappt att få henne att böja in huvudet (flex) åt sidan mot bogen, hon höll emot med all sin kraft.
 
Jag vet inte vad jag gör för fel, förutom att jag måste arbeta med henne mer från marken. Så där har jag väl svaret, men jag tycker ändå att det är märkligt.. Hon har ju varit hos en westerntränare innan mig där hon även tävlades en hel del vad jag har förstått. Så oerhört mycket markarbete ska inte behövas för att få henne att skritta framåt. Det har inte heller att göra med att hon nu rids i repgrimma istället för med bett, för styrningen med repgrimma förstod hon direkt och dessutom styr jag mest med höfter och överkropp. Det är hennes inställning till mig och hennes dåliga kondition hjälper inte heller. Men på marken är hon så otroligt lätt med mig. Då är hon lyhörd, mjuk, följsam och arbetsvillig.
 
Jag bestämde mig för att rida till rundkorallen och arbeta med henne där från marken. Det var väldigt roligt att rida henne från ridbanan till rundkorallen! Bara en kort bit men lite omväxling att klättra nedför backar och över stockar, så underbart. Då är hon annorlunda, mer positiv till ridningen och går dit jag vill. Kanske tycker hon att det är trökigt på ridbanan helt enkelt... Jag klandrar henne inte, det tycker jag med. Troligtvis känner hon av det också. När vi gick in i rundkorallen upptäckte jag att det var ett rent gyttjehål. Hingsten som står på gården använder tydligen den som hage för tillfället, men seriöst, det såg ut som att en traktor hade kört där! Världens spår i djupa vågor av dyblöt lera, samt en gigantiskt hög med skit. Satan! Jag måste hitta en lösning för hingsten och hans rasthage, för rundkorallen måste få vila nu och kan inte heller vara konstant ockuperad. Så nu måste rundkorallen vila + grusas och det innebär en lång väntan innan jag kan fortsätta mitt markarbete med hästarna just där... Jobbigt läge.
 
Vi red tillbaka uppför backen och tog ett extra varv över en stock vilket Kajsa verkade tycka var roligt. På söndag följer Johan med mig ut och då ska jag testa på att rida ut med Kajsa, så får Johan promenera med Lillen efter. Då kan jag även prova att ha Lillen som handhäst, när Johan är med och kan rycka in om det skulle bli något. Eventuellt får Lillen stå i hagen/stallet med Lonsan så får jag fokusera på att arbeta med Kajsa ute.

Dagens plus: Red i den andra sadeln som kändes tusen gånger bättre på Kajsa och var skönare för mig, jag hamnade djupare och mer lodrätt. Också ett plus att jag avslutade ridpasset på ett positivt sätt genoma att rida bort till rundkorallen så att vi hade kul på riktigt.

Dagens minus: Frustrationen av att inte veta vad man gör för fel. Jag vet bara att det är mitt fel.

Dagens snyggingar:
 

17. Min favorithästgrej

Repgrimman, utan tvekan. Det är bara fördelar med en repgrimma. Jag som rider i den slipper ha en massa olika utrustning att hålla reda och bära på, den är lätt och smidig, inga dumma metallspännen som kan gå av när som helst, skön för hästarna, hästarna förstår mina signaler mycket bättre, visuellt vackert och enkla att göra själva. Att använda en normal grimma känns så långt borta nu. Främst för att vanliga grimmor går sönder så lätt. Ni vet att det första som går sönder på en vanlig grimma är just metallen, alltså spännena och ringen man hakar fast grimskaftet i. Om de går sönder har man just lärt sin häst att det fungerar ypperligt att slita och dra i grimman om man vill bli av med människan. Tips till många som gillar natural horsemanship och använder sig repgrimma; köp en bra repgrimma utan metallring och knyt istället ledrepet direkt i repgrimman. Ser många som använder repgrimma men som ändå har ledrep med metallspänne. Enkelt och praktiskt för stunden, ohållbart i längden...
 
Själva repgrimman går inte sönder och jag har fått höra ett flertal gånger att "HÄSTEN GÅR SÖNDER FÖRE REPGRIMMAN!!!", "BIND ALDRIG UPP HÄSTEN I REPGRIMMA!!!" och så vidare. 1. Se till så att du inte hamnar i en situation där hästen behöver gå sönder. 2. Sker en incident så lär sig hästen fasligt snabbt att repgrimman inte viker sig och kommer att koppla repgrimma med att inte dra, ingen häst gillar tryck. 3. Är det inte bättre att hästen lär sig själv en gång att det är lönlöst att slita och att den själv kan lätta på trycket i läskiga situationer (alltså genom att slappna av och inte genom att dra), istället för att man har en häst som lär sig slita sönder grimmor, tar sig lös och springer och blir påkörd av någon långtradare på 76:an?
 
Jag rider i repgrimma, jag arbetar hästarna från marken i repgrimma, jag gör allt i repgrimma. Mina repgrimmor är av märket Double Diamond, från Buck Brannamans egna kollektion. Köpa från Kulan Trading, en av få sidor från Sverige som säljer repgrimmor utan metall. Jag har två olika, en med tjockare rep som är styvare, och en med tunnare rep som är mjukare. Hittills gillar jag den mjuka bäst, den som ni ser på bilden nedan. Dels gillar jag den för att den har inget metall på sig alls, inte ens i repets ände. Där är det istället en knut som man mycket smidigt kan fästa i repgrimmans ögla när man vill hänga upp den, utan att behöva knyta ihop den. Jag gillar den också för att den är följsam och formar sig direkt efter hästens huvud. Det innebär både att det är bekvämare för hästen och att hästen känner signalerna bättre eftersom knutarna hamnar på rätt ställe.
 
Det är inte alls svårt att knyta ihop repgrimman på hästens huvud, som många tror. Däremot finns med många dåliga knutar som många använder sig av, sådana som är onödigt knöliga och sådana som inte håller, alltså att de glider upp. Jag kan göra ett inlägg om hur man knyter repgrimman korrekt, men den bästa knuten som jag använder mig utav! Det är inte heller svårt att knyta sin egna repgrimma from scratch, det kan jag också skriva om i framtiden om intresse finns... :)


Kajsa inför en ridtur i sin bruna repgrimma. ♥

Ny barbackapad

Image and video hosting by TinyPic

Ibland har jag bra tur... Ännu en barbackapad hänger i sadelkammaren nu. Denna gång i en vacker chokladfärg från Naturhästen. Nu ska jag bara rota igenom hyllan med gjordar och se om jag hittar någon som passar.
 
Barbackaridning i all ära, men kom ihåg att för mycket ridning barbacka utan stoppning för hästens känsliga ryggrad är väldigt slitsamt i längden. Korta turer någon gång ibland går bra, det är också viktigt för att hästen ska veta att du kan sitta på ryggen som är helt bar och det är okej. Men vid längre och mer regelbundna turer barbacka, se till att sitta på något slags underlag. Då kanske man inte kan kalla det barbacka längre, barbacka ska ju vara bart... Men känslan är densamma, med tunga dinglande ben och ökad balansträning!
 
Man behöver inte köpa en dyr barbackapad för att kunna rida, det går lika bra att göra en egen utav en tjock westernpad. Använd kreativiteten och pyssla lite...

Cavallo Simple Boots

Image and video hosting by TinyPic

Igår levererades ett paket som jag har väntat på med iver, nämligen mina hovboots från Cavallo.
 
Som ni redan vet håller jag mina hästar så fria och bekväma som möjligt, barfota på hovarna. Lillen har aldrig varit skodd i hela sitt liv och förhoppningsvis har hans hovar bra grundfysik och styrka tack vare det. Kajsa däremot har levt skodd största delen av sitt liv, tills jag kom in i bilden och gjorde henne till en barfotahäst. Jag vet inte hur hennes hovkvalité har varit innan, men i snart ett år har hon gått oskodd och hovarna har blivit mycket starkare och finare på alla sätt och vis - med mycket vila men, mycket utevistelse på olika underlag och med försiktig ridning. Däremot är hon ganska ömfotad vid ridning, speciellt på grusvägar och annan hård mark. Att tvinga fram hästen när det gör ont är allt annat än rätt, men att slå på skor för att kunna rida är inte heller det rätta svaret. Min åsikt är att skor bryter ner hästarna sakta men säkert, hovarna blir försummade och försvagade. Människan bryr sig inte för den ser inte vad som sker med hovarna. Hovslagaren lägger inte mycket energi på att förstärka hovarna, utan förbereder dem bara för nästa omgång järn.
 
Så om hästens hovar inte är helt redo för barfotaritter, men man inte heller vill sko hästen, vad kan man göra? Jo, man kan använda hovboots. Tillfälliga skor man sätter på hästen där ingenting tränger in i hoven. Hovarna har hela tiden andrum att utvidga sig (flex) och fungera som de ska - stötdämpande och blodpumpande (på en skonsam yta). Det är därför man brukar säga att hästen har fem hjärtan - ett i bröstet och de fyra fantastiska hovarna. 
 
För att hoven ska verka stötdämpande och minska trycket vid kontakt med marken så expanderas den och ökar blodcirkulationen. Detta går inte när järnskor sitter fast i hovarna, det finns inget utrymme för hoven att expandera. Vad händer istället? Trycket av hoven som slår i marken blir stumt, hårt och smärtsamt, blodcirkulationen uteblir. Jämför ett elastiskt gummiband med ett vanligt bomullssnöre. Håll vardera ände i varsin hand och ryck utåt. Smällen når aldrig riktigt gummibandet eftersom det hela tiden anpassar sig efter trycket - det är följsamt. Bomullssnöret får ta emot ett hårt slag, utan förvarning. En barfotahov är gummibandet och en skodd hov är bomullssnöret.
 
 
Två bra bilder från min favorithästkille Rick Gore. Den första bilden demonstrerar hur hoven expanderar och dras ihop vid markkontakt. Den andra bilden är en termografbild som visar blodflödet på denna häst. Hästens högra framhov är skodd och resten är oskodda, och man ser väldigt tydligt var blodet flödar som det ska och var det står stilla.
 
Jag har gjort min research bland alla hovboots som finns ute på marknaden och fastnade direkt för det kanadensiska märket Cavallo. Jag föll för deras Simple Boot eftersom den är lätt i vikt och enkel att sätta på hoven. Jag tycker att den har flest bra egenskaper jämfört med andra hovboots som till exempel inbyggd dränering och halkfri sula, sådant som är viktigt när man rider i all slags terräng. Vid vintertid kan man skruva fast broddar och det finns mjuka innersulor att köpa till om hovarna är extra känsliga.

Det blir väldigt spännande att se hur bootsen fungerar för Kajsa... Nu längtar jag ännu mer tills hästarna kommer hem till gården så att jag kan prova! Först räknar jag med en invänjningsperiod när Kajsa ska våga ta de första stegen med dem, samt att bootsen ska formas och mjukas upp efter hennes hovar. Gå in på Cavallos hemsida om ni är nyfikna! Där finns artiklar om barfotaverkning och naturlig hästhantering, mer fakta om bootsen och deras övriga produkter, storleksguider, information om svenska återförsäljare och mycket mer.

Image and video hosting by TinyPic
Kajsas Simple Boots, storlek 1. 

Krypande stress

Den här sommaren har jag hittills känt mig rätt stressad kring en hel del. Främst för att ligghallen ska byggas och det känns som att varje minut jag inte är ute på gården förlorar jag väldigt dyrbar tid. Plötsligt kommer det vara vinter och då är det försent. Och det är ju inte bara själva ligghallen som ska byggas. Förutom ligghallen ska det bli ett ordentligt foderbord med tak, lösning för vattnet samt att fixa staketet runt hela hagen, en gång för alla.

Utöver byggstressen har jag två hästar som jag vill arbeta med. Nu står de på sommarbetet vilket ligger en ganska bra bit bort från gården. När jag vill rida Kajsa tar jag med utrustning på fyrhjulingens släp, så för hennes del fungerar det väl. Fast det sker alldeles för sällan eftersom jag har tusen andra saker i huvudet hela tiden. Och de gångerna jag väl gör någonting med henne, så är det krångligt när de de är i sommarhagen. Noll fokus, ingenstans att binda upp hästarna, Lillen busar och försöker dra med Kajsa, insekter åt alla håll. Alla dessa såkallade störningsmoment är goda läxor att lära ifrån, men det faller ganska naturligt att man vill ha det praktiskt. Och Lillen då? Han måste ridas in. Där har jag visserligen jobbat en hel del och jag nöjer mig egentligen med att kunna sadla, sitta upp och skritta lugnt denna sommar/höst. Det är de grundligaste momenten han måste vänja sig vid, så att jag fortsätta inridningen under helvetesvintern.
 
Såhär ser oftast mitt packade släp ut: Sadel (vare sig jag har planerat ridning eller ej, man kan lätt ändra sig), pad, repgrimmor, ryktsaker, kniv, vattendunkar och extra tråd till hagen om det behövs fixas någonstans.

Hästarna mår i alla fall bra. Jag ser till dem noggrannt, det får man aldrig glömma när man har hästar på sommarbete. Givetvis klarar de sig ändå för att de är hästar - men det är vårt ansvar att se till att de mår bra fysiskt och psyiskt genom att visitera, umgås, kolla hovar, spraya, vattna. Många tror att det är bara att släppa iväg hästarna och sedan komma tillbaka två månader senare. Men även om hästarna mår bra och njuter av deras enorma sommarbete, så får jag sådan ångest av tanken att tiden bara flyger iväg och jag vet inte vad jag kan åt saken.

Att rida med bosal (hackamore)

 
Här kommer en introduktion av den traditionella hackamoren med bosal, för er som är nyfikna. Detta handlar alltså inte om en mekanisk hackamore, här är det endast rådhud, läder och rep som gäller.
 
Ordet hackamore kommer från spanskans "jáquima" som betyder huvudlag och bosal är den spanska ordet för muzzle som till svenska kan översättas till både mule och munkorg. Bosalen är delen som sitter runt hästens nos, gjord av flätad råhud, ogarvat läder (stora gula "öglan" på bilden ovan). Denna får man justera för att den ska ha rätt form och sitta i lagom höjd. Bosalen kopplas ihop med huvudlaget som är enkla läderremmar som går upp längst käkarna och bakom öronen, som på vilket träns som helst. Det tunnare vita repet på bilden ovan kallas fiador eller throatlatch. Det är inte absolut nödvändigt att använda en fiador men den håller allt på plats bättre och hindrar en rätt lössittande bosal att glida över mulen. Tyglarna kallas mecate och kommer i olika typer av materal som tagel, bomull, nylon, läder. Personligen gillar jag att använda juterep till det mesta när det gäller hästhantering. Reptyglarna knyts på ett speciellt sätt under bosalen och det är den knuten som bildar som en klump. Där kan man även fästa tageltofsar och liknande för att vifta bort flugor under sommarperioden.
 
Alla dessa delar; the bosal, the headstall, the fiador (throatlatch) och the mecate reins, bildar tillsammans the hackamore.
 
Hackamore med fiador och hackamore utan fiador.
 
Folk stör sig på att man säger att man rider med bosal för egentligen ska man säga att man rider med hackamore (eftersom bosalen endast är nosdelen). Men jag säger att jag rider med bosal av samma anledning som du säger att du rider med stångbett eller med repgrimma eller med sidepull. Bosalen är huvudnyckeln i en hackamore och säger jag bosal och inte hackamore, förstår människor lättare exakt vad jag gör.
 
Så varför rida med bosal, hur fungerar den? En bosal fungerar i stort sett likadant som en repgrimma. Enda skillnaden är att den har en fast form till skillnad från repgrimman som är mjuk och följsam. Från det kan man lätt tro att bosalen är hårdare, men det är den inte, den ska inte vara det. Om en bosal är i rätt storlek och i rätt form, ska den inte kännas alls på hästen när man inte har kontakt i tyglarna. Som repgrimman har bosalen olika tryckpunkter genom nerverna i bland annat hakan och nosen. Drar jag i höger tygel känner hästen tryck från den vänstra sidan av bosalen, flyttar sig från trycket och svänger höger. I USA är det vanligt att rida in unghästar med bosalen under tiden som de är känsliga och tänderna fortfarande växer, sedan börjar de ridas med bett. Om ni frågar mig är det rätt onödigt att gå vidare till hårdare medel om det första fungerar bra.
 
Jag gillar det så simpelt som möjligt och därför fungerar repgrimman bra i allt jag gör. Anledningen till varför jag vill rida med bosalen ibland är för att det är en gammal spansk och västamerikansk tradition, det är historia, det är bra att testa olika saker och vänja hästen vid olika typer av huvudlag och för att denna typ av utrustning är väldigt vacker enligt mig. Variation! Men som sagt håller jag mig helst dagligen till det som är allra enklast, och för mig är det repgrimman.
 

Westernsadel och allt vad det innebär

 
Fintjejen i finsadeln. Men jag tror inte att den ligger optimalt på henne! I förra inlägget var det bilder på när jag red i en svart sadel. Det är en slitvänlig sadel som kommer till användning vid inridning, hårda miljöer och väldigt bra att ha när man är flera som ska ut. Dock är den inte den bekvämaste... Den är rätt liten i sitsen och man sitter högt, som samlad på en topp. Sadeln på bilden ovan är en bättre sadel. Fin kvalité, väldigt skön. Men jag ser att den är nästan som ny och jag vill nog inte vara den första att börja nöta... Finns dock en till som ser likadan ut fast med blomstermönster istället för korgmönster. Väldigt vacker och dessutom den skönaste sadeln jag någonsin har suttit i. Men ingen av dessa sadlar ligger som de ska, känns trånga och bara fel. Den är redan lite nött så den kan jag rida i med gott samvete. Som ni ser har jag brösta också, men bakgjord saknas än så länge. Bröstan förhindrar att sadeln glider bak. Bakgjorden skapades för rancharnas ropinghästar. När man lindande lassot runt sadelhornet höll sig sadeln på plats utan att tippa fram, tack vare bakgjorden. Men det finns även fördelar med en bakgjord även om man inte sysslar med roping. Praktiskt i kuperad terräng med upp- och nedförsbackar.

Our very first ride

Äntligen har jag börjat rida Kajsa! Jag har inte haft så mycket tid över att skriva här, men tre korta ridturer har jag nog hunnit med sedan dess. Vilken känsla det var att för första gången sitta upp på sin egen häst och ta de allra första stegen som en. Visserligen har vi bara skrittat runt stallplanen och runt gården men det är bättre att rida lite varje dag även om det bara är fem minuter åt gången, än att rida en gång i veckan för att man vill göra det "ordentligt".

Kajsa är hur fin som helst, men det kanske ni redan har förstått efter alla bilder och ord från mig. Två gånger red jag i repgrimman och en gång i bosalen för att testa hur den satt på henne. För övrigt tycker jag att det går bäst i repgrimman vilket glädjer mig då den är lätt för hästen och praktisk för mig som använder den konstant. Det är ju olika beroende på situationen vad som passar bäst av repgrimma och bosal, och när jag har justerat bosalen vet jag bättre.
 
Där Kajsa var på träning och tävlades förut reds hon med bett. Jag tycker att hon lyssnar bra utan bett med tanke på att det var länge sedan hon reds utan och hon är mer van med en annan slags kontakt. Så länge jag är tillräckligt tydlig så hon förstår vad jag vill är det inga problem. Det ledarskap vi stabiliserade under vintern och våren gynnar oss nu. Plötsligt sitter jag på hennes rygg men hon vet ändå vad som gäller. Jag längtar så in i norden mycket till sommarens mysiga uteritter! Nya utmaningar finns överallt och jag förväntar mig mycket givande arbete med denna fantastiska tjej. Spännande att se hur hon är när vi rider ut och kommer ifrån Lillen på riktigt.

Bilder på mig och Kajsa under vår första ridtur:

















Saddles; roping & ranch

Jag måste börja spara ihop till en sadel (en av tusen saker jag sparar ihop till). I sadelkammaren finns tre westernsadlar, en svart lite mer slit-och-släng-sadel och två bruna reiningsadlar. Det är två sådana där fina reiningsadlar som man gärna inte nöter sönder till vardags. Jag vill ha en simpel och praktisk sadel, en som jag kan rida i varje dag, länge och bekvämt, kunna tappa i backen och kunna smutsa ner. Struntar fullständigt i mönster och detaljer, visst är det vackert och passar vid tjusigare tillfällen, men det fyller ingen funktion för vardagsbruk. En typisk ranch/roping-sadel skulle passa bra. Ordentligt och stadigt horn, högt bakvalv, rejält läder, djup sits, remmar på de rätta ställerna. Ungefär som dessa:

Awkward kitty Majsan

Det blev en hel del timmar på gården idag, från 10-19. Och det gillar jag, för då får jag mycket gjort. Foderkammaren är så gott som klar, jag ska bara måla foderkistan samt leta reda på några trälådor att försvara grejerna i lite snyggare. Sedan så har jag också städat ur en hästbox som var fylld med täcken och skräp. När jag rensade sadelkammaren så tog jag ju två hyllor i ett av skåpen och omvandlade till mina täckes-hyllor... Tänkte "perfekt, allt fick plats!"... Tills jag upptäckte boxen med resten av stallets täcken. Ungefär tio täcken var rätt fräscha så de låter jag vara. Men annars är det kanske 10-15 stycken som ska tvättas och en hög som ska kastas/skänkas bort till hundhem.
 

The awkward moment när man går in i den tomma foderkammaren och det sitter en ful katt i diskhon.

Projekt: Sadelkammare

Förra veckan fixade jag upp sadelkammaren. Mitt första rumprojekt. Nu blir det här med hästarna en nystart för mig och alla inblandade, och då ska det vara rensat, städat, organiserat och funktionellt. Just organiserat och rent känns extra viktigt för mig. Gården är så oerhört vacker och har all världens möjligheter, ett ställe där man har lagt ner så mycket tid och pengar. Därför vill jag sköta om den på bästa sätt. Holmsånger betyder helt enkelt så mycket för mig och jag ägnar mer än gärna min själ åt att vårda denna gård.

Innan jag städade upp sadelkammaren var den stökig, dammig och inte särskilt systematisk. I naturlig ordning i en sadelkammare hamnar ju saker lite överallt och det blir kaotiskt efter ett tag av leriga stövlar, utrustning och produkter. Men nu är den verkligen ordnad och fräsch på alla sätt och vis...

Resultatet:
 
 

Direkt till höger om dörren. Ombytesplats med kläder. Nedan finns endast boots/skor för ridning. En stol och spegel fattar fortfarande men det är på G.

Kortväggen längst in - vägg för huvudlag.
 
På den övre raden är det träns. På den undre raden är det grimmor, ledrep och längre rep.

Sadlarna som finns just nu. De längst fram är två reiningsadlar. Jag ska skaffa mig en gammal hederlig slit-och-släng-westernsadel, kanske mer anpassad för trail. En som jag kan nöta och inte behöva vara så försiktig om.

Den svarta westernsadel är mer slit-och-släng. Under är en barpackapad som är helt underbar att rida med!

Dubbelskåp 1, översikt.

Allra högt upp finns sadelväskor, benskydd samt stallets juldekorationer.

Paddar.

Öviga sadel/pad-tillbehör.

I vänstra hörnet är en stor hög av grimmor, ledrep och rep. Det finns bland annat tre-fyra fölgrimmor och man vet aldrig när de behövs...

I mitten finns alla slags reflexer.

 

På nästa hylla finns först en liten blandning av impregering- och tvättmedel.
 
Sedan läkemedelslådan. Där finns verkligen allt! Sprutor, handskar, plåster, tejp, stetoskop, mindre verktyg, bandage och så vidare.

I högra hörnet har jag nya westernpaddar och över dem ligger sadelgjordar av alla olika slag.
 
På hyllan under finns schabrak och vojlockar. De används ju inte med kan vara bra att ha till olika syften.
 
I mitten finns olika slags ludd och till höger är det fullt av sprillans nya benskydd och benlindor. Igen, ingenting jag använder, men man vet aldrig vad som kan hända och när vi kanske behöver dem.
 
Längst ner i skåpet har jag först tomma nyskrubbade ryktlådor...
 
... Och till sist en stor låda proppad med benlindor, bandage och lite sådant som inte fick plats i läkemedelslådan.
 
Såhär ser det ut på högersidan av det dubbelskåp som jag nyss har gått igenom. Två hyllor för benskydd. Eftersom jag inte använder benskydd lägger jag istället mina olika arbetshandskar i några av facken.
 
Helt perfekt!

Alla westernpadar- och filtar hänger på väggen direkt till höger om dörren. Alltså över alla kläder och min speciella ombytersplats.
 
Under hänger jeans, jackor, skjortor, chaps, hatt.
 
Till vänster om sadlarna är det fina fönstret med fönsterbänk och på kortväggen närmast dörren finns ännu ett dubbelskåp.
 
Dubbelskåp 2, översikt.
 
Denna gång börjar vi längst ner. Till höger finns övriga stallkläder som inte är mina och inte används. Under är en stor hög av ridhjälmar, bra att ha om det kommer andra människor vill ha hjälm. Till vänster ligger en säkerhetsväst, under några till schabrak jag inte fick plats med i det första dubbelskåpet och under dem är en stor loksele (eller vad det nu kallas, jag är inte så upplyst på den fronten).
 
Sedan har vi två hyllor för täcken Tjocka vintertäcken, mjuka, hårda, regntäcken. Jag var nöjd med att jag lyckades klämma in alla täcken på dessa två hyllor när jag sedan upptäckte en gigantisk hög täcken i en tom hästbox och en hög till i tvättrummet.
 
Schampon, balsam, hovlack och allt vad det heter. Lädervård, tvålar, fett, oljor.
 
Röd hink med diverse verktyg, bland annat håltänger för läder. En hög med mindre, rena handdukar.
 
På översta hyllar har jag först till höger en påse med övriga saker, tillbehör till olika prylar och grejer jag inte riktigt vet vad de är till som som bör sparas... Påsen bredvid innehåller sådana där tvätthuvor. Till vänster klippmaskin, en låda med fler överblivna saker. Måttband.

Preparations

 
Nu är det verkligen inte långt kvar! Fast jag avvaktar med att skriva om det tills det är säkert och ingenting kan gå fel... Tills dess, lite tillhörande ämnen. Idag har jag köpt femton meter (16mm) juterep. Blir att pyssla med imorgon om jag kan hitta ett slitstarkt snöre. Vad ska tillverkas tro?

Utrustning i westernridning

Westernutrustningen är avslappnad och mycket bekväm att rida i, som det är tänkt för att an ska klara långa arbetsdagar på ranchen. Citerar Wikipedia; "Eftersom boskapsskötare har sin arbetsplats på hästryggen så är utrustningen viktig för både häst och människa". Den ser ganska annorlunda mot den man använder i den engelska ridstilen. Och ett plus med westernridning enligt mig är att utrustningen är väldigt vacker. Eller så har jag bara en förkärlek till läder och naturfärger, mönster- och material...
 
Ropingsadel
Konstruerad för att snabbt kunna ta sig i och ur. Hornets konstruktion är anpassat för att klara av ett lasso. Används för infångande och urskillning av boskap. Sadeln är ofta bestyckad med en roping- eller arbetsgjord i bakre delen för att inte kunna tippa upp när lassot är bundet i hornet och spänns.

Ranchsadel
Lång sits i ett hårt material för att motstå nötning. Hornet bör vara av samma sort som ropingsadelns. Här är det viktigt att sadeln passar både häst och ryttare då den används av boskapsskötaren som jobbar runt ranchen och sitter långa stunder i sadeln. Lätt att kunna spänna fast sadelväskor och liknande.

Trailsadel
En "nöjessadel" för långa turer i skog och mark med samma egenskaper som ranchsadeln, men den har inga krav på ett kraftigt horn. Sadeln är bekväm och lätt.

Reiningsadel
Tävlingssadel med rena linjer och djup sits för att ryttaren ska få en närmare kontakt med hästen.

Pleasuresadel
Används inom tävlingsgrenarna Western Pleasure, Western Horsemanship och Trail. Sadeln är gjord i mjukt läder med en rak sits som hjälper ryttaren att sitta rakt. Kan se ut som både en ranchsadel och ropingsadel men är inte lika stabilt byggd. Rekommenderad som nybörjarsadel.



Pads
Eftersom westernsadeln är ostoppad på undersidan, lägger man en pad där under sadeln för att skydda både häst och sadel. Paddarna är ofta så fina tycker jag med dess mönster... De bidrar mycket till den sköna, avslappnade känslan och känns väldigt naturnära.



Huvudlag, tyglar och bett

I westernridning strävar man efter att låta hästen gå på lösa tyglar och att inget tryck ska användas i munnen från ett bett. Tyglarna, benen och ryttarens kroppsvikt ska vara tillräckligt. En normaltränad häst reagerar på hur tyglarna rör vid halsen (såkallat neckreining) och vet på det viset vilket håll den ska åt.

Huvudlag
Huvudlaget är lädret som följer huvudet och även håller fast bettet i hästens mun. Som allt i westernridning strävar man efter enkelhet och därför fixeras huvudlaget ofta av endast ett öra (one-ear) och en hakrem.

Tyglar
Tyglarna finns i både hel och delad version. Om ryttaren behöver använda sig av ett lasso eller har händerna upptagna med annat så binds de tvådelade tyglarna ihop och läggs över hornet på sadeln. Då styrs hästen helt och hållet med kroppsvikt och andra hjälper.
Nyare inlägg